Veckans historiska film: Vecka 49: 1992-1993. "The Long Day Closes" och "Dazed and Confused"

Denna vecka fick Balloonfighter problem att hinna skriva om filmerna innan deadline. Som tur är har vi alltid varsin Skägg-robot stående ifall något sånt här händer. Kantorn hade inga problem att avsluta inlägget själv med Balloon Simulator 4.0.1. 

1992. The Long Day Closes
Vad är detta? En gammal regissör minns sina barndoms dagar i 50-talets England och första kontakten med film.

Varför? Kantorn hade läst en fin recension som beskrev filmen som drömlik och stämningsfull.

Kantor Wilhelmsson: Livet blir inte alltid som man tänkt sig. Ibland skaffar man en fin ny cykel och så är den stulen inom två veckor. Andra gånger förväntar man sig en glad och produktiv decembervecka och så vurpar man, slår huvudet i asfalten och krossar skallbenet. Någon gång då man är på väg mot ljusare dagar drabbas man av förstoppning och får ägna dagarna åt att skrika av smärta ur rövhålet.

Och så finns det filmbesvikelser. Jag kommer alltid vara lite sur på A.A. Dowd för hans lyriska recension (och många andra entusiastiska kommentarer) som fick mig att välja The Long Day Closes till projektet.

Som vi sagt flera gånger under projektets gång: Långsamt och konstnärligt är mer än välkommet så länge det finns någon form av substans. Jag förundrades över att en tio minuter lång scen genom en smutsig tunnel - utan minsta händelseförlopp - kunde vara så spännande i Stalker. Och jag drabbades hårt av Béla Tarrs hypnotiska undergångsstämningar även när han filmade potatisar i flera minuter.

The Long Day Closes har ingen puls och ingen friktion. Det är fina, långsamma, lätt sentimentala, nostalgiska montage ovanpå varann. Huvudpersonen, Bud, är trist. Helt ointressant. Han har ingen inre konflikt eller personlighet som får mig att vilja knyta an till honom. Det värsta han drabbas av är en jättelycklig och trygg familj som sjunger för honom och ger honom kaka. Vad har han att gnälla för? Vad vet han om synd och misär jämfört med barn som lever i arbetarklassförhållanden? Och varför ska jag bry mig?

Vissa bilder är klart stiliga men bildar ingen sammanhängande upplevelse, det blir ingen helhet av filmen, The Long Day Closes är melankolisk och frånvarande och fortsätter vara det i 90 minuter. Jag förstår inte varför den här barndomen är viktig att berätta om för den innehåller ju ingenting.

Balloonfighter:  Jag kan, tyvärr, bara hålla med.

Balloonfighter: 3
Kantor Wilhelmsson: 3

1993. Dazed and confused

Vad är detta? Kultförklarad film om amerikanska tonåringar som just gått ut gymnasiet respektive högstadiet på 70-talet.

Varför? Kantorn hade inte sett den. Balloonfighter hade inte sett den på 14 år. Den innehåller många roliga skådisar.

Kantor Wilhelmsson: [åsikt] tycker jag.

Balloonfighter: Jag kan, tyvärr, bara hålla med.

Kantor Wilhelmsson: Tycker du att [referens] är bättre? Det känns lite som att filmen [raljerande resonemang]...

Balloonfighter: Jag tänkte, ledsamt nog, också på det. Om man [svepande generalisering] är den inte mycket bättre än [referens]. Det borde den ju varit eftersom [gullande med kändisar som senare gjort mycket bättre filmer]. Eller vad tycker du?

Kantor Wilhelmsson: Min vän, det plågar mig, men jag är av samma åsikt. Problemet är kanske att [diss av tonåringar och deras världsbilder]. Eller så var det helt enkelt [ovidkommande fakta om bristen på våld och sex]. Kanske hade det varit mer intressant om [sentimental och lite motbjudande utvikning om skribentens ålder]. Håller du med?

Balloonfighter: I djupet av mitt hjärta känner jag denna skarpa smärta - smärtan av att vi tillsammans bildar konsensus i denna fråga!!! Jag skulle inte uttryckt mig annorlunda utan anser att [referensrunkande kring andra filmer vi sett i projektet] och kanske [svammel om 80-och-90-talet] och förstås [plumpt skämt].

Men [detalj] var i alla fall fin.

Kantor Wilhelmsson: Ja, [detalj] var fin. Jag tyckte även att [meningslös information] var kul. Det är sånt som alltid lyfter filmupplevelsen tycker jag.

Balloonfighter: Ja, [meningslös information] var nästan filmens stora behållning. Det, och [kvinnlig skådis röv].

Balloonfighter: 4
Kantor Wilhelmsson: 5

Veckans historiska film: En liten summering av 70-talet

Kantor Wilhelmsson: 70-talet hypades (av oss) som ett mindre naivt, mer sobert och nyanserat årtionde...

Såhär i efterhand tycker jag att filmerna snarare kännetecknats av en total nyanslöshet. Salò... var en orgie i perversioner, Holy Mountain var en studie i överdrivet trams, Performance fläskade på med klippning som skulle gjort Guy Ritchie åksjuk, Höstsonaten var Seriösa Känslor så det nästan spårade ur och Logan's Run bjöd på kitsch så man blev lite generad.

Var 70-talet svulstens era? Eller kommer det snarare bli värre?

Balloonfighter: Man får nog delvis klandra våra filmval. Jag tycker inte Walkabout, Chinatown eller Stalker känns onyanserade. Men jag håller med annars, men tror framförallt att 70-talet var extremt idealistiskt. Filmerna du nämnde gick verkligen all in i sina konstnärliga visioner. Det ska bli spännande att ge sig in i 80-talet, det första riktigt postmoderna årtiondet, efter det här.

Jag uppskattade överlag våra filmval från 70-talet. Allt var inte bra, men förutom Chinatown och THX 1138 hade jag sällan tråkigt. Vilka var dina största besvikelser och överraskningar?

Kantor Wilhelmsson: Kanske var lägstanivån lite högre överlag men jag saknade filmer som kändes helgjutna. Den enda som infriade mina förväntningar var Stalker. Därutöver var det en blandning av milda besvikelser (jag trodde att Höstsonaten skulle vara mer psykologisk och mindre överdramatisk) och moderata besvikelser (Network levde inte riktigt upp till sin geniala idé) och riktiga magplask (Bikupans ande lyckades inte engagera alls trots sitt goda rykte)

Film hade vid det här laget funnits till länge och accepterats som konstform, så det var kanske nu regissörerna började överdriva för att verkligen sticka ut. Detta märks i alla fall på den absurda mängd nakenhet vi fått se post-1968. Vad tycker du om nakenhet i film, sådär på en höft? Vilken film använde nakna människor på bäst sätt?

Balloonfighter: Haha, jag har inget emot det så länge det är motiverat. Det kan bli väldigt krystat i HBO-serier som Boardwalk Empire där det prompt måste klämmas in minst ett par kvinnobröst per avsnitt, men annars har jag väl inga problem med det. Salò... slog nog rekord för min del i antalet nakna människor i en och samma film, men jag föredrog Holy Mountains muntra och ofta helt överflödiga nakenhet.

Kantor Wilhelmsson: Vi börjar så smått närma oss nutid och nästa årtionde (80-talet) kommer innehålla våra födelseår, samt filmer som kunde gått på TV när vi var små. För ovana bloggläsare vill jag påminna om att vi (nästan) aldrig tar med filmer vi redan sett, vilket också gör det svårare att sålla när vi börjar dundra in i 80-talet. Vad spår du för detta årtionde? Grälla färger och ostiga soundtrack?

Balloonfighter: Miami Vice-estetik och Huey Lewis-soundtracks! Samt lite David Lynch-konstigheter.

1. Stalker 
2. Aguirre - Guds vrede 
2. Walkabout 
4. Performance 
4. Holy mountain 
6. Network 
7. Eraserhead 
8. Höstsonaten 
9. Logan's Run 
10. THX 1138 
11. Chinatown 
12. Bikupans ande 
13. Salò, eller Sodoms sista dagar

Loudon Wainwright III

Jag gillar Loudon Wainwright III. Han är fruktansvärt ojämn men får då och då till riktigt bra låtar, som The Swimming Song. Man måste uppskatta en gammal singer/songwriter som bara inte kan låta bli att tramsa i ena låten för att i nästa vara nästan lika självutlämnande som Daniel Johnston. Förmodligen är det också därför han aldrig har fått det där stora erkännandet.

Jag gillar att lyssna på hans tre första album och höra hur skägget växer från album till album.

1970:

1971:

1973:

Efter den sviten gjorde han ett mustasch-album.

Harmonia & Eno '76

I mitten av 70-talet sa Brian Eno att tyska Harmonia var "the world's most important rock band". Det är lätt att förstå att han fattade tycke för bandets ambienta version av krautrock. Ibland kallas musiken som band som Harmonia, Amon Düül II, Kluster med flera gjorde för det lätt banala Kosmische Musik.

Som gitarrist i Neu! hade Michael Rother sysslat med en ofta rätt slamrig musik (mycket tack vare trummisen Klaus Dinger) men i Harmonia fick han tillsammans med jazziga pianisten Hans-Joachim Rödelius och mer synthorienterade Dieter Moebius en möjlighet att utforska mer svävande, ambient musik. Samtidigt som Harmonias musik ofta fungerar som ljudlandskap så innehåller den också många detaljer som förhindrar att den helt försvinner iväg och blir till bakgrundsmusik. Bandet gjorde fortfarande hyfsat crowd-pleasing musik.

1976 möttes Harmonia och Brian Eno och spelade in det som senare skulle bli Tracks & Traces som släpptes först 1997. Michael Rother lämnade därefter Harmonia för att spela in bland annat albumet Flammende Herzen (1977) med det grymt fina spåret Feuerland under eget namn medan Moebius och Rödelius fortsatte att arbeta med Brian Eno, vilket resulterade i bland annat väldigt lågmälda Cluster & Eno (1977). Även efter Rothers avhopp fortsatte de inblandade musikerna att göra intressant musik i olika konstellationer, men Tracks & Traces visar samtliga av de inblandade från sina främsta sidor. Harmonia hade redan tidigare släppt skivor men med hjälp av Brian Eno och hans visioner lyftes musiken till en ny nivå.

Produktionen är varm och svepande synthsjok samsas med Michael Rothers klara gitarr och Enos hotfullt dova basslingor. Vamos Companeros för tankarna till noisiga band som Black Dice medan Almost är ett sentimentalt möte mellan Rothers gitarr och Rödelius piano och Les Demoiselles är en guppig electronica-poplåt som påminner om Moebius solomaterial.

Tracks & Traces tillhör mina absoluta favoritskivor från krautrock-eran eftersom det är ett konsekvent album utan utfyllnadsspår och för att samtliga inblandade verkligen kom till sin rätt.

Någon återförening kanske man inte riktigt kan vänta sig av de åldrade medlemmarna (Rödelius är 75) men Rother och Moebius har spelat tillsammans flera gånger under 00-talet. Michael Rother kommer för övrigt till Malmö den 15:e september i år för att spela Neu!- och Harmonia-material tillsammans med folk från bland annat Sonic Youth och Tall Firs. Det vore oerhört dumt att missa chansen att få höra Hallogallo eller Neuschnee live även om det inte blir med originalbesättningen. Jag tror dock inte att det blir några låtar från Tracks & Traces när varken Eno, Moebius eller Rödelius medverkar.