Onödiga bråk

Det är allmän kännedom att Aftonbladets och Youtubes kommentarsfält är en oändlig källa till idioti och meningslösa konflikter. Det samma gäller för övrigt de flesta av landets lokaltidningar. Har potatisskörden i Nås varit skralare än förra året? Då är det vargens fel. Har smultronen på en gammal tants tomt i Arrie vuxit sig ovanligt stora? Då är det invandrarna som har varit framme och pissat i folks rabatter. Det är ju sånt de gör. Ät inte bären, de är definitivt giftiga. Har en kvinnlig spelrecensent gett ett spel för lågt betyg? Ja, då har hon inte fått kuk på länge. Allt det här är vardagsmat sedan tidningarna införde kommentarsfält och oftast är jag oförmögen att provoceras av det. Trots mina skygglappar har jag sett det mesta vid det här laget. Det måste till något extra för att jag ska reagera. Som att en oskyldig saltvattensakvariefilm på youtube kan ge upphov till långa bråk med kommentarer som "Why are you complaining like a f cking b tch? Show us your own saltwater aquarium you f ckin fagg t. If you even have one...".

Sydsvenskan publicerade en artikel om att grisar kan börja användas inom parkförvaltningen i ett försök att få ner maskinanvändningen. En artikel kan inte bli mycket mer harmlös än så. Förutom några förväntade diskussioner  i kommentarerna om grisar verkligen är mer miljövänliga än maskiner, hur man ska kunna ha grisar i parkerna utan att invandrarna stjäl dem och att det är slöseri att köpa in grisar till denna uppgift när kommunfullmäktige redan är fullt med svin så fastnade jag för ett absurt bråk om hur grisarna kommer att påverka igelkottarna samt leda till "färre lamm i samhället".

Jag följer diskussionen med spänning men det verkar som att debattörerna raderar sina inlägg emellanåt. Kanske för att Fred Olson inte sitter på några som helst belägg för att grisar äter igelkottar och kanske för att Thomas emellanåt grips av en känsla av att det kanske, bara kanske, finns något vettigare att lägga sin tid på. 

Internet är fantastiskt. Utan kommentarsfälten på internet skulle man ju kunna få för sig att de flesta människor man ser tänker och resonerar ungefär som en själv. Internet påminner oss dagligen om att vi aldrig någonsin får underskatta våra med- eller motmänniskors bottenlösa idioti.

Robert Johnsons röst

Få musiker är lika mytomspunna som Robert Johnson. Inte nog med att Robert Johnson levde ett kringflackande liv och dog rockdöden vid 27 års ålder redan 1938 så är hans image starkt präglad av Faust-myten om att han vid ett vägskäl sålde sin själ till djävulen i utbyte mot att bli en begåvad gitarrist. Var han än fick sin begåvning ifrån så rankas han idag regelbundet som en av tidernas skickligaste gitarrister och mest inflytelserika musiker.

Med jämna mellanrum blossar en annan myt om Robert Johnson upp. Den är inte lika sexig men inte heller lika lätt att avfärda. Myten går ut på att de 41 inspelningar som Robert Johnson gjorde snabbades upp med så mycket som 20% när de gavs ut på skiva och att Robert Johnsons ljusa röst och kvicka gitarrspel alltså är en efterkonstruktion. Att det rör sig om 20% är befängt och kan avfärdas direkt, men det stämmer att inspelningar förr ofta snabbades upp en aning och OKeh/Vocalion som gav ut Robert Johnsons inspelningar var ökända för att mixtra med hastigheten på sina skivor.

Konspirationsteoretikerna (subkategori: Blueskonspirationsteoretiker) har vädrat morgonluft i och med internet och i synnerhet genom youtube. På youtube finns en rad låtar som har saktats ned och äntligen visar hur Robert Johnson verkligen lät. I kommentarsfälten diskuterar man att det är udda att Johnson skulle spela i Bb när hans vänner Son House och Johnny Shines spelade i A (eller G som andra hävdar) och att hans stämning gör vissa toner nästan omöjliga att klara av "om man inte har exceptionellt stora händer". Man diskuterar vilken slags gitarr Johnson hade, hur bred halsen på den kan ha varit, hur rummet han spelade in i kan ha påverkat klangen och så vidare. Det är mycket nördigt och det är svårt att förstå varför de lägger ner så oerhört mycket tid på att analysera det här.

Ibland påstås det att det råder konsensus bland musikhistoriker om att Robert Johnsons inspelningar har snabbats upp. Det gör det definitivt inte. Musikhistorikern Elijah Wald är en av många som inte heller förstår varför den här diskussionen överhuvudtaget blossar upp men som har tagit sig tid att argumentera emot.

Det är inte omöjligt att några av låtarna har snabbats upp med några enstaka promillen, men knappast i den utsträckning som många påstår. Läs Walds argument och lägg till att om man saktar ner låtarna med 20% blir många längre än 3 minuter vilket innebär att de inte fick plats på dåtidens skivor. Samt att det låter för jävligt. De långsammare låtarna som Come on in my kitchen blir dessutom så sega att de blir olyssningsbara.

Ett av argumenten för att låtarna egentligen ska spelas långsammare är för att "de låter bättre så". Det är inte ett särskilt bra argument och många skulle säkert tycka det samma om man pitchade ner till exempel Blind Willie McTell. Personligen kan jag gå med på att vissa låtar faktiskt lyfter i en långsammare tappning, men så har jag också ett osunt förhållande till Son Houses sound.

Den egentliga inspelningen av Crossroads känns onekligen lite lättviktig efter det här:


Men det blir inte automatiskt sant bara för det.

Jämför med Justin Bieber-ambient.