Dansk faux pas

Det danska temat fortsätter. Jag har börjat se på den danska komediserien Klovn, av vissa kritiker kallad skandinaviens roligaste TV-serie, med Frank Hvam i huvudrollen. Det är väldigt tydligt att Hvam har influerats enormt av Larry Davids Curb your enthusiasm. Stilen är lånad rakt av, plotten och humorn den samma och även vinjettmusiken är väldigt lik. Jag har bara sett några enstaka avsnitt men trots de alltför tydliga influenserna så finns det faktiskt ett tveklöst underhållningsvärde i Klovn och seriens utforskande av sociala konventioner och obekväma situationer. Det är inte lika snyggt hanterat som i Curb your enthusiasm och gästskådespelen är knappast av samma tyngd (jag menar Los Angeles vs. Köpenhamns underhållningselit är ingen jämn fight) men Klovn verkar våga vara aningen råare än sin amerikanska förlaga. Åtminstone rent fysiskt. Frank Hvam, som spelar sig själv, kör till exempel av en down syndrom-pojkes finger på en isbana och piskar en lam kvinna i ansiktet och täcker för märkena med ett tomteskägg. Det blir stundtals väldigt roligt men saknar Larry Davids intellektuella skärpa och det finns vissa tendenser till prutthumor. Jag har många säsonger kvar och ser fram emot att se hur serien utvecklas.

Aspergers ÄR det nya indie

För ett par år sedan sa jag att aspergers var det nya indie. Jag hade planerat ett långt inlägg här men jag orkade inte riktigt sitta och skriva ned långa slutsatser om att aspergers är förhöjd indie-awkwardness, rabbla upp indie-filmer om aspergerspersoner (Mary and Max, Mozart and the Whale, Adam m.fl.) som kommit de senaste åren och summera dem, att The New York Times också var inne på aspergers-trenden för ganska exakt ett år sedan, att jag vill se om Wes Andersons filmer med aspergers i åtanke och så vidare. Jag tycker det är bevis nog att det till och med i Sverige snart släpps en indiefilm med Gustaf Skarsgård som aspergers-indie-söting. För söta är dagens aspergers-karaktärer (okej, kanske inte Mary and Max-Max men han faller egentligen lite utanför kategorin), de är inte som Toby i American Splendor.



"The more I learned about Asperger’s,” said Max Mayer, the writer and director of the romance, “Adam,” [...] “the better metaphor it felt like for the condition of all of us in terms of a desire for connection to other people."

Plötsligt har alla fått samma idé.

Jag har sett en film som inte var en dokumentär om djur!

*

Jag såg Mary and Max av Adam Elliott häromdagen. Trots att filmen var lite väl Tim Burton ibland och arbetade en del med uttjatade effekter som selektiv färgläggning så kan jag inte annat än uppskatta en lerfilm om missbruk, ångest och trauman. Jag tyckte förstås bäst om Max Horovitz (Philip Seymour Hoffman) som både är judisk ateist och har aspergers. "Tjock är han också". Så jävla my kind of guy. Det blir lite väl sentimentalt här och var men det uppvägs av Horovitz fina oförstånd inför mänskligheten och anekdoter om djur och mat.

Jag har sett en annan film om aspergers för längesen. Den hette Mozart and the Whale och hade den milt sagt obegåvade Josh Hartnett i huvudrollen. Voi.

* Det finns inget riktigt representativt klipp från filmen på youtube och trailers är i det här fallet bara missvisande.