Vecka 34.3: Alps (Grekland, 2011)

Vad är: Grekiskt drama från 2011 om sociala koder och identitetsskapande, av samma regissör som gav oss skäggälskade Dogtooth. 

Varför: Vi älskade Dogtooth. 

Kantor Wilhelmsson gör en olustig dans:

Jag är glad att den här sortens film existerar. Alps utforskar, precis som Dogtooth, mänskligt beteende utanför normalitetens gränser. I Dogtooth stod uppväxt och prägling i centrum, i Alps är det tomheten efter döden som får människor att agera gränsöverskridande. Den lilla gruppen "Alper" består av fyra personer som erbjuder sig att lindra folks sorgearbete genom att skådespela som de döda. Det kan innebära att Alperna bara sitter och levererar en trovärdig konversation som den avlidna. Det kan också betyda att de tvingas återskapa intima eller förödmjukande situationer, som lätt spårar ur. 

Regissören Giorgos Lanthimos är expert på att skapa sådana här obehagliga scenarier. I hans filmer tvingas man hela tiden ställa frågor - om vad som är okej, var gränsen mellan äkthet och manipulation går, vad socialt samspel egentligen är uppbyggt av. Han är också begåvad med en fantasi för det komiska eller tragiska i de självupptagna människorna. 

Vad han inte klarar av är att skapa en motvikt - "normala" och sympatiska karaktärer. Dogtooth handlade om en helt avskild värld, där det var naturligt att folk betedde sig stelt och konstigt. Men karaktärerna i Alps pratar onaturligt och beter sig irrationellt även utanför jobbet som skådisar. De sadistiska relationerna i gruppen känns som ett lager för mycket. 

Jag saknar balans i filmen, det blir för mycket snedvridna scener och till slut tappar jag helt vad Lanthimos försöker säga. Alps är en fantastisk idé som inte helt omvandlas till en övertygande och sammanhängande film.

Betyg: Tossebergsklätten

Balloonfighter härmar Prince/spräcker vener i pannan-krystar fram något: 

Mitt mål är att komma upp i tio rader om den här filmen. Nu har jag avverkat två. Jag vet verkligen inte vad jag tycker om den här filmen och jag vet inte heller om det är mitt eller regissörens fel. 

Giorgos Lanthimos är obekvämligheternas mästare. Dansscenerna i Lanthimos filmer är mer awkward än incestscener i andra regissörers verk. I Dogtooth blev resultatet briljant - en berättelse om den grekiska motsvarigheten till familjen Fritzl. I Alps, som utspelar sig ute i samhället, blir det svårare att acceptera de märkliga, plågade karaktärerna. Kanske funkar inte samhällskritiken lika väl som kärnfamiljskritiken.

Alps lever inte upp till förväntningarna efter Dogtooth, men den bjuder ändå på några tänkvärda scener om sorgearbete. Klar!

Betyg: Ett barn som har gått vilse i Fosie industriområde

Statistik: 
Awkward dans: Ja
Incest: second base
Naturligt beteende: 20%

Vecka 15: Klovn

Vad är detta? Dansk komedi av och med samma människor som skapat den hyllade TV-serien med samma namn. Serien är känd för att utforska sociala tabun och göra sina tittare riktigt obekväma och filmen går helt i samma anda när huvudpersonen Frank kidnappar sin frus brorson för att bevisa att han är bra fadersmaterial. Den enda haken är att han tar med barnet på en resa som hans medföljande vän kallar för "tour de fisse" (Fitturnén).

Värt att notera: liksom i TV-serien är dialogen improviserad.

Varför? För att jag verkligen gillar TV-serien och vill att folk i min omgivning ska ge den en chans fast att den är dansk. Jag var också nyfiken på övergången från 25 minuter långa avsnitt till en 1½ timme lång film.

Kantor Wilhelmsson undrar: 
1. Jag som inte sett serien undrar givetvis om Klovn är lika bra på film som på TV? Eller tvärtom?
Filmen kändes helt i linje med TV-serien. Självklart ger man Frank Hvam mer tid att fucka upp på med ett långfilmsformat. Filmen kan därför ha ett lite bredare tema än "Frank blir ovän med den pakistanska importören på grannkontoret för att han spelar hög musik och anklagas för att vara rasist" (avsnitt 2: De nya danskere). Sen tyckte jag förvånande nog inte att filmen var riktigt lika obekväm som TV-serien kan vara.

2. Vilken scen höjde dina skämsnivåer mest? (OBS Spoilers!)
Pearl necklace-scenen. Jag säger inte mer.

3. Hur skulle du sälja in den här filmen till en pryd vän? 
Jag skulle påstå att det är en charmig road movie om en man som växer upp och axlar fadersrollen.

Kantor Wilhelmsson tycker:

"Klovn" är den första renodlade komedin i det här filmprojektet. Det är också den film med lägst kulturellt kapital jag sett på mycket länge. Jag riktigt känner hur mitt kulturella kapital sjunker i bröstet när jag tittar på den.

Humorn baseras mest på skamliga sociala situationer, där knark, sex och horor har en framträdande roll. Det är en film som går till opassande nivåer för att förödmjuka sina karaktärer, som utan att blinka anspelar på bögar, sexuella övergrepp och pedofili. Det är en film med ett running gag om storleken på en tolvårig pojkes penis.


Jag skrattar nästan konstant. Tyvärr vet jag inte om jag har något bra försvar för detta. Ibland är det svårt att veta om jag skrattar för att jag skäms, eller om jag skrattar för att det är så otroligt dumt, eller om jag skrattar för att jag skrattar.

Vad jag kan säga är att "Klovn" också har varma, sentimentala sidor, sidor som känns äkta och balanserar upp den skitflod av oansvarigt mansleverne som utgör större delen av filmen. Franks tafatta sätt och hans relation till Bo förankrar filmen i en känslomässig verklighet. Utan dem hade "Klovn" bara blivit en dekadent grisfest. Nu blir det en dekadent grisfest med emotionell kärna, och det är tveklöst mycket bättre.

Vad jag också uppskattar är att det finns scener här som andra komedier inte skulle våga gå i närheten av. Ett peptalk med penisar som huvudämne får gå till historien som det mest olämpligt hjärtevärmande jag sett.

Orpon berättar för mig att huvudkaraktären Casper är en folkkär dansk programledare i verkligheten. Detta känns logiskt. "Klovn" hämtar energi från att kasta sig ut i situationer som inte är okej nånstans. Jag tittar på den med ena handen framför ansiktet, men jag skrattar - Alltså: lyckad komedi?

Balloonfighter ger respons:

Filmen Klovn innehåller en aningen mer vulgär humor än TV-serien. Det är mycket knark, horor, oväntat analsex och komiskt små barnsnoppar som lätt kan göra att filmen uppfattas som en dansk motsvarighet till The Hangover. Det som i mitt tycke höjer Klovn över den nivån är Franks totala oförmåga att veta hur man ska bete sig i sociala situationer. Vad gör man när man ser sin bäste vän (som har en fru) ha sex med en annan man? Frank vinkar blygt och säger "Hej". Han är så tafatt och medgörlig att han kan övertalas till vilka dumheter som helst (återigen: pearl necklace-scenen).

Jag gillar filmens upplägg och att den stundtals vågar vara genuint gullig, om än på sitt eget skruvade sätt. Två av scenerna med Bo (bägge snopprelaterade) är till och med rörande på riktigt.

Jag skrattade mycket åt Klovn och liksom Kantorn visste jag inte alltid varför. Ibland skrattade jag nog bara för att det var så fruktansvärt pinsamt och obekvämt. Men även ett nervöst skratt förlänger livet?

Statistik:
Pinsam stämning: 98%
Snoppars betydelse för storyn: 83%
Sensmoral: 11%
Oansvariga män: 100%
Allvarliga kvinnor: 100%

Tidigare filmer: 
Vecka 14: Mannen från Le Havre ("Le Havre", Finland, 2011)
Vecka 13: Hodejegerne ("Huvudjägarna", Norge, 2011)
Vecka 12: Avaze gonjeshk-ha ("Sparvarnas sång", Iran, 2008)
Vecka 11: Choi-jong-byeong-gi Hwal ("War of the Arrows", Sydkorea, 2011)
Vecka 10: Das Weiße Band ("Det vita bandet", Tyskland, 2009)
Vecka 9: Django Unchained (USA, 2012)
Vecka 8: Monsieur Lazhar (Kanada, 2011)
Vecka 7: Darling (Sverige, 2007)
Vecka 6: Le Chat du Rabbin ("Rabbinens katt", Frankrike, 2011)
Vecka 5: Gyakuten Saiban ("Ace Attorney", Japan, 2012)
Vecka 4: Kynodontas ("Dogtooth", Grekland, 2009)
Vecka 3: Balada trista de trompeta ("The Last Circus", Spanien, 2010)
Vecka 2: Bir Zamanlar Anadolu'da ("Once Upon a Time in Anatolia", Turkiet, 2011)
Vecka 1: Take Shelter (USA, 2011)

Dansk faux pas

Det danska temat fortsätter. Jag har börjat se på den danska komediserien Klovn, av vissa kritiker kallad skandinaviens roligaste TV-serie, med Frank Hvam i huvudrollen. Det är väldigt tydligt att Hvam har influerats enormt av Larry Davids Curb your enthusiasm. Stilen är lånad rakt av, plotten och humorn den samma och även vinjettmusiken är väldigt lik. Jag har bara sett några enstaka avsnitt men trots de alltför tydliga influenserna så finns det faktiskt ett tveklöst underhållningsvärde i Klovn och seriens utforskande av sociala konventioner och obekväma situationer. Det är inte lika snyggt hanterat som i Curb your enthusiasm och gästskådespelen är knappast av samma tyngd (jag menar Los Angeles vs. Köpenhamns underhållningselit är ingen jämn fight) men Klovn verkar våga vara aningen råare än sin amerikanska förlaga. Åtminstone rent fysiskt. Frank Hvam, som spelar sig själv, kör till exempel av en down syndrom-pojkes finger på en isbana och piskar en lam kvinna i ansiktet och täcker för märkena med ett tomteskägg. Det blir stundtals väldigt roligt men saknar Larry Davids intellektuella skärpa och det finns vissa tendenser till prutthumor. Jag har många säsonger kvar och ser fram emot att se hur serien utvecklas.