Alpoko Don

När det kommer till musik så befinner sig de två skäggen ofta i diametralt motsatta hörn. Medan Kantor Wilhelmsson omhuldar och livnär sig på någon slags progressive rock från renässansen skapad av uppburna genier, så föredrar jag musik av folk som inte skulle se någon annan nytta med ett notblad än att använda det efter avslutat toalettbesök. Helst ska musiken vara från de amerikanska sydstaterna och brusigt inspelad. Allra helst ska det vara låtar som någon kommit på medan de skurade golvet eller ryktade sin häst. Fet musik kan till exempel göras av en tant som får feeling och sjunger om sin kyckling.

Det är inte särskilt lätt att hitta den sortens okonstlade musik idag. Det ligger liksom i musikinspelningarnas natur att på det ena eller andra förvanska musiken. Kanske är det på Youtube arvet förvaltas bäst i västvärlden idag. Kanske är de där kesoförpacknings-låtarna (vad är förresten grejen med det?) så nära vi kommer det tidiga 1900-talets work songs.

Det var också tack vare Youtube som rapparen Alpoko Don från Greenville, South Carolina uppmärksammades (med över 3 miljoner visningar).

"I graduated from the porch" rappar herr Don i All I know och det är just på verandan som hans "sound" har uppstått. Det är inte så jävla uttänkt, det bara blev så. Resultatet är ett sound som är ett konglomerat av det senaste seklets svarta musik från sydstaterna: gospel, blues, soul och rap som hämtad från ett dirty south-album.

Även på sitt nyligen släppta album "The Ol' Soul EP" (som inte alls är en EP) låter Alpoko Dons musik spontan. Det låter som att han har fått med sig både veranda, gata och kvarter in i studion. Hemtamt. Man kan till och med höra hans stol knaka på några av låtarna. Förutom rap och bokstavligen handgjorda beats sjunger och nynnar Alpoko Don sina "samplingar". Det är så lofi det kan bli.

Det hade lätt kunnat bli en gimmick om det inte vore för att Alpoko Don faktiskt är en tillräckligt bra rappare för att lyfta de extremt minimalistiska produktionerna (Roc Marciano bleknar i jämförelse). Don skulle kunna gå rakt in i Nappy Roots eller Goodie Mob utan vidare. Hans raspiga röst för tankarna till min personlige favorit Method Man och för att vara rappare så sjunger Alpoko Don faktiskt helt okej i de flesta av spåren.

"The Ol' Soul EP" är inte världens jämnaste album, men det är ju å andra sidan inga andra hiphop-skivor heller. Det är imponerande hur självklart Alpoko Don stundtals får den extremt sparsmakade produktionen att låta. Emellanåt kan jag inte låta bli att tänka att det här är det närmsta vi idag kommer Leadbellys klassiska inspelning av Black Betty.

Vecka 14: Le Havre ("Mannen från Le Havre")

Vad är detta?
Franskspråkig film från 2011 av finske dämonregissören Aki Kaurismäki. Handlar om den lilla orten Le Havre där en äldre man tar ett illegalt flyktingbarn under sina vingar.

Varför?
Kantorn hade bara sett en Kaurismäki innan och fick bra vibbar av kombinationen äldre man + u-landspojke + finskt svårmod.

Balloonfighter undrar: 
1. Vilken är den roligaste frukten?
Ananas!
2. Vad tyckte du om Little Bob?
Rätt dålig, men jag uppskattade att Kaurismäki lät honom spela en hel låt. 
3. Var det bättre förr?
Verkligen inte. 

Balloonfighter tycker: Efter en lite trög och förvirrande start där jag inte riktigt visste vad jag tyckte började Mannen från Le Havre att växa. Det var längesedan jag sist såg en film av Kaurismäki (Mannen utan minne, 2002) och behövde återigen vänja mig vid hans speciella humor... eller rentav anti-humor. Mannen från Le Havre är ingen skrattfest men ett fniss är aldrig långt borta. Är det något Kaurismäki kan så är det konsten att få tittaren att le åt en man i en trenchcoat som egentligen bara är en man i en trenchcoat.

Mannen från Le Havre är en väldigt gullig film om människor som utan vidare omsvep ställer upp både för varandra och för en främling som behöver hjälp. Att filmen är svår att placera tidsmässigt känns som en kommentar om gamla goda värden som går förlorade i dagens samhälle. Det är talande att flera av husen i kvarteren där filmen spelades in revs strax efter att inspelningen avslutats. Majoriteten av karaktärerna ser ut att vara hämtade från 1950-talet och använder sig av förlegad analog teknik som bakelittelefoner och grönsaksvagnar i trä. Samtidigt är valutan euro, vid något tillfälle skymtar nutida attribut som sneakers förbi och inte minst är polisen klädd i modern insatsrustning och riktar moderna automatvapen mot flyktingbarn. Det är förmodligen inte en slump att filmens huvudkaraktär Marcel heter Marx i efternamn.

Mannen från Le Havre är en ganska långsam men tveklöst genuin feelgood-film med udda och lätt absurdistisk humor. Kaurismäki är en av få regissörer som kan få en scen att bli väldigt rolig bara genom att addera en ananas.

Pluspoäng till filmen för att Blind Willie McTells låt Statesboro Blues spelades!

Kantor Wilhelmsson ger respons:   
Precis som för Orpon var det längesedan jag såg något av Kaurismäki och jag måste säga att jag förväntade mig en långsam och något svårmodig konstfilm.

Det var det ju inte. Kanske är det bara jag som blivit gladare som människa sedan 2002, men Mannen från Le Havre är, särskilt med tanke på dess ämnesval, en förbluffande ljus solskenshistoria.
Kärlekspar återförenas! Planer går vägen! Fiender blir vänner! Sjuka karaktärer tillfrisknar mirakulöst! Ingen sober skildring av flyktingpolitik här inte. 

Kaurismäki har, precis som Roy Andersson, jobbat fram ett väldigt personligt sätt att filma. Folk står uppställda framför kameran som inför porträtt, inramningen andas 50-tal och gatorna ser ut som kulisser. Skådespeleriet är teatralt på gränsen till helt bisarrt - karaktärer uttrycker sig i långa konstpauser och one-liners som "she is the road manager of my soul". Dramatisk orkestermusik tonas in ibland, ligger längst bak i mixen, flyter över mellan scenerna som om den inte hade med filmen att göra.

Mannen från Le Havre hade blivit outhärdligt trams om den inte var så stilsäker. Jag fascineras av att Kaurismäki kan skapa konst genom att låta tre kufiska bikers stå och stirra in i kameran. Det är mycket i den här filmen som inte strävar efter djup eller mening men liksom bara funkar.

Tydligen är Mannen från Le Havre tänkt som första delen i en trilogi om småstäder, där de nästa två hållplatserna ska ligga i Spanien och Tyskland. Jag ser mycket fram emot att se dem!

Statistik:  
Altruism: 95%
Skämtfri humor: 90%
Anakronismer: 89%
Arbetarklass: 80%
Gubbrock: 40%
Specialeffekter: 0%


Tidigare filmer: 
Vecka 13: Hodejegerne ("Huvudjägarna", Norge, 2011)
Vecka 12: Avaze gonjeshk-ha ("Sparvarnas sång", Iran, 2008)
Vecka 11: Choi-jong-byeong-gi Hwal ("War of the Arrows", Sydkorea, 2011)
Vecka 10: Das Weiße Band ("Det vita bandet", Tyskland, 2009)
Vecka 9: Django Unchained (USA, 2012)
Vecka 8: Monsieur Lazhar (Kanada, 2011)
Vecka 7: Darling (Sverige, 2007)
Vecka 6: Le Chat du Rabbin ("Rabbinens katt", Frankrike, 2011)
Vecka 5: Gyakuten Saiban ("Ace Attorney", Japan, 2012)
Vecka 4: Kynodontas ("Dogtooth", Grekland, 2009)
Vecka 3: Balada trista de trompeta ("The Last Circus", Spanien, 2010)
Vecka 2: Bir Zamanlar Anadolu'da ("Once Upon a Time in Anatolia", Turkiet, 2011)
Vecka 1: Take Shelter (USA, 2011)

Topp 10 tåglåtar, plats 5-1

5. J.B. Lenoir - Slow down

J.B. Lenoir är en av de spretigaste personligheterna inom bluesvärlden. Han gjorde sig ett namn som en extravagant scenunderhållare klädd i zebrarandig kostym med ett gäng elgitarrsdrivna låtar som påminde om generationskamraten Chuck Berry. Samtidigt hade Lenoir en annan, betydligt mer raffinerad, sida och skrev avskalade låtar om svartas rättigheter. Samlingsalbumet Passionate Blues med akustiska versioner av hans låtar är bland det bästa som spelats in i bluesväg. Alabama Blues i akustisk tappning är J.B. Lenoirs allra finaste stund. Tåglåten Slow Down har inte samma starka innebörd men tillhör helt klart toppskiktet i Lenoirs katalog, sin banala text till trots.

Slow down, slow down
Let me step on board
I wanna ride your train
just before I go

Tåg har inte sällan fungerat som liknelser för sex- och kärlekslivet i gamla låttexter men Slow Down är ändå ett i sammanhanget ganska diskret exempel. Utan trumkompet hade den nästan kunnat passera som en oskyldig vaggvisa. Kanske handlar den bara om en söt tjej med en Märklin-järnväg.

4. Pink Anderson & Simmie Dooley - C. C. & O. Blues

C. C. & O. Blues är en lunkande deltablueslåt och en av mina favoritlåtar från 1920-talet. Pink Anderson och Simmie Dooley fungerade tillsammans ungefär som Dr. Dog gör idag med en sångare med nasal och speciell röst och en sångare som man inte direkt noterar. I C. C. & O. Blues är det den mer karismatiske Simmie Dooley (en av mina favoritsångare inom deltabluesen) som står för sånginsatserna.

C. C. & O. Blues är en sorglig låt och ett bra exempel på hur tågen fick gestalta en väg ut ur eländet. Låten inleder med att upprepa raden If you didn't want me why don't you tell me so för att sedan replikera med I won't be hanging 'round your door no more. Och vad gör man när någon har stampat på ens hjärta? Man åker tåg. C. C. & O. var förkortningen för en tåglinje som gick mellan Carolina och Ohio och är enligt Simmie Dooley den bästa av tåglinjer. Om han bara åker tillräckligt länge kan han nog glömma bort den person som inte ville ta emot hans kärlek, men han lägger in en brasklapp om att det eventuellt kan innebära att han får åka tåg tills han dör. Ganska deppigt.

Det finns ingen bild på Pink Anderson och Simmie Dooley tillsammans. Det verkar faktiskt inte finnas en enda bild på Simmie Dooley (född 1881) överhuvudtaget, så ni får hålla till godo med en bild på Pink Anderson med sin son Little Pink Anderson.

3. Sister Rosetta Tharpe - This train

Sister Rosetta Tharpe hade pondus som få. Tharpe var under hela sin karriär en gospelsångerska, men lyckades att sätta ett distinkt avtryck på genren för all framtid genom att våga använda sig av elgitarr och ett mer rock'n'roll-besläktat driv. Det är inte illa pinkat av en gospelsångerska från Cotton Plant, Arkansas att nämnas som en av de största influenserna för både Elvis, Little Richard och Johnny Cash. Hade Tharpe fötts som man istället hade hon utan tvekan varit ett namn som de flesta skulle känna till. Jag föreslår att ni ser videon nedan för att fatta hur ofattbart häftig den här tantan var.

This train (is bound for glory) är en klassiker inom gospelmusiken och spelades in första gången 1925 av Wood's Famous Blind Jubilee Singers men blev en hit i slutet av 1930-talet när Sister Rosetta Tharpe spelade in sin första version av den. I samband med att Tharpe övergick till elgitarr i början av 1950-talet spelade hon också in en ny version av låten, som anses vara en av de första rock'n'roll-låtarna. Bägge versionerna har sin charm och vilken jag föredrar beror på dagshumöret.

This train är ett exempel på det otal gospellåtar som tycks mena att tåg är det fordon som för de rättrogna till himmelriket. Man får verkligen hoppas att det inte är SJ som kör.

2. The Band - The night they drove old Dixie down

Det är dags att ge sig in i rockmusikens absoluta kanon. The Band behöver knappast någon presentation, men det kan vara värt att utreda hur texten berör tåg. Låten inleds med följande rader.

Virgil Cane is the name and I served on the Danville train
'Til Stonemans cavalry came and tore up the tracks again
In the winter of '65, we were hungry, just barely alive

Levon Helm sjunger inte om den kalla vintern 1965, utan om 1865 - det sista året för det amerikanska inbördeskriget. Låttexten i sig redogör rätt tydligt för de historiska händelserna som ligger till grund för den riktning som låten tar. Helm sjunger utifrån en sydstatssoldats perspektiv under krigets sista dagar. George Stoneman var en unionsgeneral som saboterade rälsen mellan Danville och Richmond och därigenom såg till att konfederationen inte på något effektivt sätt kunde transportera varken soldater eller förnödenheter. Det var en stor anledning till att unionen kunde vinna kriget mot sydstaterna (a.k.a Dixie) det året.

The night they drove old Dixie down är en av de mest originella och ambitiösa av tåglåtarna och ingår med rätta i rockkanon.

1. The Impressions - People get ready

Det finns hur många covers som helst på The Impressions djupt gospelinfluerade soulhit men ingen når upp i samma klass som originalet. Ingen kan toppa Curtis Mayfields mjuka röst, klockspelet, baktaktsgitarren, stråkarna, tonartshöjningen... Jag vågar hävda att People get ready (singelversionen) är en av de bästa låtarna som någonsin har spelats in. Och den handlar om ett dieseltåg som tar oss till en bättre plats. Vi behöver inte ens lösa biljett, det räcker med att tacka gud. Jag behöver ju knappast motivera mer än så.

Topp 10 tåglåtar, plats 6-10

Inledningen är kraftigt förkortad efter att Blogger raderade den text som tog mig en hel timme att skriva.

Det finns väldigt många låtar som på det ena eller det andra sättet handlar om tåg. Tåglåtarna hade sin peak mellan 1910- och 1940-talet och tågen uppnådde en symbolisk status som varken bilar eller flygplan har kunnat matcha. Inom bluesen sjunger man ofta om tåg som en väg ut ur misären när bossen är taskig, frun har lämnat en och allt är skit. Inom gospelmusiken är tåg förvånansvärt ofta det fordon som tar de rättrogna till himlen.

I dessa tider när SJ gör allt de kan för att vara sämst i världen kan det vara värt att reflektera kring tåg och minnas att de rälsbundna fordonen en gång symboliserade drömmen om en ljusare framtid. Under en tid då tåg var det enda alternativ som stod till buds för den som ville förändra sitt liv är det inte särskilt märkligt att det skrevs flera hundratals låtar om järnvägen. I två inlägg tänkte jag redogöra för min tio favoritlåtar som i någon utsträckning handlar om tåg.

10. John Coltrane - Blue Train

Hardbop-klassikern Blue Train är en fet låt. Det som gör att den inte hamnar högre upp på listan är att den, förutom titeln, fattas uppenbara referenser till tåg. Att Blue Train är instrumental hade inte behövt innebära något problem, det finns många instrumentala låtar som på det ena eller det andra sättet gör tydliga kopplingar till tåg. Ett vanligt sätt att göra detta på är att inleda med ett tågliknande accelerando och sedan pynta ljudbilden med trumpeter eller andra instrument som efterliknar tågvisslor. Lyssna på Duke Ellingtons Daybreak Express eller Django Reinhardts sinnessjuka gitarrspel i Mystery Pacific för exempel. John Coltrane står över sådana gimmickinslag vilket medför två konsekvenser. 1) Det gör Blue Train till en bättre låt men 2) det gör att den får nöja sig med en tiondeplats på grund av bristande tågkopplingar. Jag tycker dock att vi kan bestämma att John Coltrane har låtit sig influeras av antingen ett sydafrikanskt lyxtåg eller japanska tåg med sovvagnar som bägge två kallas för just Blue Train.

9. Gary Clark Jr. - When my train pulls in

Tåglåtar hade sin peak under 20- och 30-talet och genomgick en revival under 60-talets tillbakablickande amerikanska folkmusikrörelse. Få nutida artister skulle få för sig att sjunga om tåg överhuduvtaget och än mindre att sjunga om järnvägen som en allegori för omvälvande personliga förändringar eller kärlek. Få vill föra rallarnas talan genom att brista ut i sång. Tåg förekommer i låttexter idag främst som en hommage till äldre tiders låtmaterial. Det är inte precis någon slump att Gary Clark Jr. väljer att nämna tåg i en av sina mest rootsigt bluesiga låtar. Gary Clark Jr. är den yngsta av musikerna på den här listan (han är född samma år som mig!). Hans eget låtmaterial är fasligt ojämnt men när han gör en akustisk version av When my train pulls in och lyckas få det att låta som en kombination av The Black Keys och Jeff Buckley hittar han rätt och förtjänar en plats på topp 10.

8. Kraftwerk - Trans-Europe Express
(den tyska versionen skrivs Trans Europa Express)

Kraftwerk har gjort låtar om miniräknare, hemdatorer och autobahn så självklart har de också gjort ett temaalbum om ett nätverk av transeuropeiska persontåg. Precis som många blues- och folkmusiker gjort under 1900-talets tre första decennier lät sig Kraftwerk inspireras av tågläten. Det hörs bland annat i den envisa tågrytmen som genomsyrar titelspåret, Metal on metal och Abzug.

Trans-Europe Express (albumet) och dess tematik är väldigt highbrow och har varit underlag för en rad musikvetenskapliga analyser som jag inte tänker gå in på. En intressant anekdot är dock att hiphop-pionjären Afrika Bambaataa en dag bläddrade genom skivor i en butik och fastnade för ett omslag med vad han i en intervju beskrev som "a bunch of funky white guys". Han köpte skivan och använde sedan samplingar från titelspåret när han gjorde sitt klassiska hiphop-anthem Planet Rock.

Trans-Europe Express är den bästa europeiska tåglåten. Undertecknad har förvisso själv skrivit en låt med titeln Freddan åker tåg, men erkänner motvilligt att den inte riktigt platsar i sammanhanget. På en topp 10-lista över låtar om Freddan skulle den utan problem kvala in däremot.

7. Jim & Jesse - Nine pound hammer

En av de mest omsjungna afroamerikanerna någonsin måste vara John Henry. Oftast heter låtarna kort och gott John Henry, men låtar med namn som Steel-driving man och liknande brukar även de handla om den mytiske mannen. Det gör även bluegrassklassikern Nine pound hammer (som finns i ett otal version men Jim & Jesses svängiga bluegrassmonster är min personliga favorit tillsammans med Frank Fairfields rätt gapiga och slarviga version).

Så vem var John Henry och vad är hans koppling till tåg? John Henry var en järnvägsarbetare vars uppgift var att slå ner rälsspiken med hammare. En dag meddelade hans chef att företaget hade införskaffat en ånghammare som skulle utföra samma arbete och således göra John Henry och hans kollegor arbetslösa. Henry slog då vad med chefen om att han ensam kunde arbeta snabbare än ånghammaren. Henry vann tävlingen mot ånghammaren och räddade sina kollegors arbeten, men skulle själv avlida av ansträngningen efteråt. Vilken kille!

Om John Henry överhuvudtaget har en verklig förlaga tvistas det om, men hur det än är med den saken blev han en ikon och en stor hjälte bland arbetare och afroamerikaner. Han får också finna sig i att symbolisera den utnyttjade arbetarklassen, människa vs. maskin, hur tiderna förändras och så vidare.

Det finns mängder av blues- och folklåtar som handlar om John Henry. Det är ofta bra grejer (Pink Anderson och Big Bill Broonzy till exempel), men jag gillar att berättelsen har snurrat ett par varv och speedats upp ordentligt när den hamnat hos Jim & Jesse.


6. The Delta Rhythm Boys - Take the "A" Train

Take the "A" Train är en jazzstandard som har spelats in i runda slängar en miljard olika versioner. Till de fetare inspelningarna hör Ella Fitzgeralds version men den ursprungliga och mest kända versionen är Duke Ellingtons (inspelad 1941). Min personliga favorit är vokalgruppen Delta Rhythm Boys swing-version från mitten av 40-talet. "Musikvideon" är att dö för.



Delta Rhythm Boys version var den första med en riktigt utarbetad text - en text som handlar om en tåglinje som gick från Brooklyn till Harlem och vidare till norra Manhattan. Vad man kan uttyda av texten är att det måste ha varit fruktansvärt roligt på Sugar Hill när det begav sig. Take the "A" Train är charmigt bekymmerslös och extremt svängig.

Placering 1-5 är spikad och kommer att läggas upp när jag känner för det.

The Black Keys - Lonely boy

Som kontrast till det förra inlägget vill jag inte säga mer än att The Black Keys - bandet som har gjort världens bästa EP och som fick mig att uppskatta elgitarrer igen - har släppt en väldigt fin musikvideo.

North Mississippi Blues

I princip alla bluesmusiker som har betytt något har vuxit upp i närheten av Mississippi-deltat. Det var där namn som Charley Patton och Robert Johnson kom att lägga grunden till delta blues. Delta-bluesen skulle i sin tur elektrifieras i och med att Muddy Waters och hans generation utvandrade från bomullsplantagerna i södern till fabrikerna i Chicago och Detroit (the great migration) för att ett antal år senare utgöra fundamentet till rock'n'roll. Det är en söndertjatad berättelse som är bekant för de allra flesta som någonsin intresserat sig för den moderna musikens historia.

Inte lika känd som deltabluesen är den avart av genren som föddes i norra Mississippi och som helt enkelt brukar kallas för North Mississippi Blues. Det är musik som har fler likheter med det afrikanska ursprunget än annan blues. Den blues som spelades i Mississippis norra delar kännetecknas av en större rytmisk flexibilitet, modala melodier i ett eller kanske två ackord och helst en bordunton. Musiken har en hypnotisk kvalitet som motsvarigheten längre söderut saknar.

Bland genrens mest omhuldade namn finns R.L. Burnside och Junior Kimbrough. R.L. Burnside (1926-2005) levde större delen av sitt liv som lantbrukare och fiskare men gjorde förvisso några inspelningar på 60-talet. Det var dock först på 90-talet när han varvades av skivbolaget Fat Possom, som specialiserat sig på att spela in gamla bortglömda bluesmusiker, som han kunde försörja sig på musiken. Det glädjer mig att Burnside fick upprättelse i slutet av sitt liv även om garagerock-skivorna med Jon Spencer Blues Explosion verkligen är skymf. Några enstaka skivor med Burnside är bra, i synnerhet de tidiga, akustiska inspelningarna från 60-talet och My black name a-ringing från 1999, men ingenting når upp i samma klass som de låtar han framförde 1978 medan Alan Lomax filmade.

Jag vill egentligen bara säga en sak med det här inlägget och det är att det här, det är fan det bästa jag har hört:

Robert Johnsons röst

Få musiker är lika mytomspunna som Robert Johnson. Inte nog med att Robert Johnson levde ett kringflackande liv och dog rockdöden vid 27 års ålder redan 1938 så är hans image starkt präglad av Faust-myten om att han vid ett vägskäl sålde sin själ till djävulen i utbyte mot att bli en begåvad gitarrist. Var han än fick sin begåvning ifrån så rankas han idag regelbundet som en av tidernas skickligaste gitarrister och mest inflytelserika musiker.

Med jämna mellanrum blossar en annan myt om Robert Johnson upp. Den är inte lika sexig men inte heller lika lätt att avfärda. Myten går ut på att de 41 inspelningar som Robert Johnson gjorde snabbades upp med så mycket som 20% när de gavs ut på skiva och att Robert Johnsons ljusa röst och kvicka gitarrspel alltså är en efterkonstruktion. Att det rör sig om 20% är befängt och kan avfärdas direkt, men det stämmer att inspelningar förr ofta snabbades upp en aning och OKeh/Vocalion som gav ut Robert Johnsons inspelningar var ökända för att mixtra med hastigheten på sina skivor.

Konspirationsteoretikerna (subkategori: Blueskonspirationsteoretiker) har vädrat morgonluft i och med internet och i synnerhet genom youtube. På youtube finns en rad låtar som har saktats ned och äntligen visar hur Robert Johnson verkligen lät. I kommentarsfälten diskuterar man att det är udda att Johnson skulle spela i Bb när hans vänner Son House och Johnny Shines spelade i A (eller G som andra hävdar) och att hans stämning gör vissa toner nästan omöjliga att klara av "om man inte har exceptionellt stora händer". Man diskuterar vilken slags gitarr Johnson hade, hur bred halsen på den kan ha varit, hur rummet han spelade in i kan ha påverkat klangen och så vidare. Det är mycket nördigt och det är svårt att förstå varför de lägger ner så oerhört mycket tid på att analysera det här.

Ibland påstås det att det råder konsensus bland musikhistoriker om att Robert Johnsons inspelningar har snabbats upp. Det gör det definitivt inte. Musikhistorikern Elijah Wald är en av många som inte heller förstår varför den här diskussionen överhuvudtaget blossar upp men som har tagit sig tid att argumentera emot.

Det är inte omöjligt att några av låtarna har snabbats upp med några enstaka promillen, men knappast i den utsträckning som många påstår. Läs Walds argument och lägg till att om man saktar ner låtarna med 20% blir många längre än 3 minuter vilket innebär att de inte fick plats på dåtidens skivor. Samt att det låter för jävligt. De långsammare låtarna som Come on in my kitchen blir dessutom så sega att de blir olyssningsbara.

Ett av argumenten för att låtarna egentligen ska spelas långsammare är för att "de låter bättre så". Det är inte ett särskilt bra argument och många skulle säkert tycka det samma om man pitchade ner till exempel Blind Willie McTell. Personligen kan jag gå med på att vissa låtar faktiskt lyfter i en långsammare tappning, men så har jag också ett osunt förhållande till Son Houses sound.

Den egentliga inspelningen av Crossroads känns onekligen lite lättviktig efter det här:


Men det blir inte automatiskt sant bara för det.

Jämför med Justin Bieber-ambient.