Topp 15 TV-serier 2012: 2. Louie

Vad är detta:

Stå-uppkomikern Louis CK gör en serie experimentella kortfilmer löst baserade på hans liv. Tvåa även på förra årets lista.

Förtjänar sin plats på listan för att:
Jag skrev en lång artikel om hur mycket jag gillade den här serien i fjol. För 2012 skulle jag vilja lägga till två saker:

1. Många serier är bra på storslaget drama eller hyperaktiv komedi, men "Louie" är den enda serien jag vet där de bästa avsnitten handlar om att bara ta sig igenom vardagen. Att gå upp på morgonen, att fortsätta slåss mot tendenserna att ge upp sina planer, försoffas eller bli tråkig. Fördelningen mellan Louies segrar och förluster är jämnare i år - ofta faller han platt i sin sisyfos-aktiga jakt på kärlek och bekräftelse, men hans envishet leder honom också till ett par välförtjänta, inspirerande segrar.

2. "Say you don't know, and you can learn anything" - repliken från Louies oväntade kompis i Miami skulle kunna vara ett credo för hela säsongen. Ännu mer än förra året var det här tretton avsnitt som satte nyfikenheten i första rummet. Louie kastar sig ut i förvirrande resor, middagar, begravningar, dejter och - i seriens hittills längsta historia - ett skräckinjagande jobb som talkshow-värd. Han har ingen aning om vad han gör, han fumlar, han är livrädd, han går vilse, men han biter sig fast, fortsätter lära sig och utvecklas.

En fortsatt mycket fin, absurd och humanistisk serie.

Högtidsstund:
Sista avsnittets utlandsvistelse var underbar.

Svagaste ögonblick:
Utfyllnadsavsnittet med Chloë Sevigny.

Bästa karaktär:
Jack Dahl, spelad av årets mest överraskande skådis...!

Bästa avsnitt:
"New Year's Eve"

Balloonfighter undrar:
Hur många människor dog under den senaste säsongen?
Två.

Årets bästa podcasts 2012

WTF with Marc Maron


Tidigare i år skrev jag en text om den amerikanska podcasten The Nerdist. Jag håller fortfarande med om det jag skrev - att de bjuder in intressanta gäster som tillåts tala till punkt, men att jag också störde mig på programledartrions ängsliga strävan att uppfattas som nördar trots att de faktiskt bara är helt vanliga bromandudes. I min bok är man definitivt inte automatiskt en nörd bara för att man spelar Modern Warfare. Det hjälper inte att man basunerar ut det i meningar som "Oh my god we are such nerds I played Modern Warfare for like 4 hours yesterday!" var och varannan minut. I brist på vettigare alternativ lärde jag mig att stå ut med The Nerdist-gänget, men tack och lov dröjde det inte särskilt länge innan jag upptäckte Marc Marons eminenta podcast WTF.

WTF erbjuder samma fördelar som The Nerdist, minus tre asdryga amerikanska 30 somethings som skriker om Modern Warfare och Tron. Marc Maron är en rutinerad komiker som tycks ha en relation, en inte alltid okomplicerad sådan, till de flesta på den amerikanska komediscenen. Hans avsnitt blir av den anledningen också extremt personliga. När Louis C.K. gästar Maron i hans garage inleds samtalet (fördelat på två timmeslånga avsnitt) med att de diskuterar varför de inte längre är vänner och hur det blev som det blev. Louis C.K. inspirerades av det samtalet och bjöd senare in Maron till sin TV-serie Louie (säsong 3, avsnitt 7) där de båda i en scen spelade överdrivna versioner av sig själva och återigen redde ut sin komplicerade relation. WTF-avsnittet med Louis C.K. är så intimt och ocensurerat att det var smått obehagligt för en så konflikträdd person som undertecknad - men det är också en oerhört givande podcast av just den anledningen. Det är så långt från en städad intervju hos Jay Leno som man kan komma. Vissa avsnitt dryper av blottad ångest, andra är ständigt skrattframkallande, ytterst få känns intetsägande.

Marc Maron är, till skillnad från de ängsliga "nördarna" i The Nerdist, själv intressant som person och en erfaren ståupp-komiker. Ett par av hans shower har getts ut på album och finns på Spotify. Min favorit är hans återgivning av sitt besök på det absurda Creation Museum i Kentucky. Efter ett par hundra avsnitt lyckas Maron fortfarande berätta underhållande anekdoter om sitt struliga förflutna med droger och avgrundsdjupt självförakt.

Några av mina favoriter utöver Louis C.K.-avsnittet är avsnitten med Dan Harmon, Loren Bouchard, Stephen Merchant, Bryan Cranston, Ken Jeong, Conan O'Brien, Eugene Mirman och Robin Williams.

Värvet

Värvet, lett av Kristoffer Triumf, är mer eller mindre en försvenskad kopia av Marons podcast. Det är ingen hemlighet. Triumf har i flera avsnitt berättat att det var just WTF som inspirerade honom och han har rentav spelat in ett avsnitt med Maron som gäst. Triumf är en nybörjare inom ståupp och långtifrån lika karismatisk som sin amerikanska föregångare. Medan Maron får sin gäster att öppna sig genom att själv pladdra på om sina tillkortakommanden sitter Triumf knäpptyst långa stunder. Man får nästan intrycket att hans gäster pratar vidare för att undvika att pinsam tystnad ska uppstå. Både Mona Sahlin och Annika Lantz har kommenterat hans i podcast-sammanhang tämligen oortodoxa intervjustil, men säga vad man vill om den - den fungerar.

Många intressanta gäster har besökt Triumf i Vällingby och det var ett tag sen gästlistan dominerades av ståupp-komiker. Jag hoppas att det är en trend som håller i sig, för det finns redan tillräckligt många podcasts av, med, om och för ståupp-komiker.

Crazy Town

Trots vad jag precis hävdade angående podcasts av, med, om och för ståupp-komiker så tycker jag att Kringlan Svenssons och Josefin Johanssons Crazy Town förtjänar ett hedersomnämnande för att det förmodligen är den podcast som får mig att skratta mest. Det tenderar att bli för många fylleanekdoter men kombinationen av Kringlans dödsångest och faux pas-upplevelser och Josefins uppsluppenhet och ordvitsande framstår som en outsinlig källa till humor. Måtte bara Kringlan få ordning på Skype snart.

Topp 10 Tv-serier 2011: Plats 2. Louie

Louis CK är den hetaste potatisen i standup just nu. Som frånskild, lätt överviktig 43-årig man med två små döttrar har han odlat en komisk profil som bygger på likgiltighet och igenkänning. Han går ut på scenen i svart säckig t-shirt och pratar okonstlat om faderskap, själviskhet, sex, döden och att vara 40+ och det blir nästan alltid stor succé. CK har hittat en bekväm, oberörd ton, tonen hos en vanlig amerikan som inte orkar bry sig så mycket längre, och lyckas ofta göra fantastisk komedi med den.

Hans tv-serie, "Louie", är något helt annat.

Det är inte en komedi, åtminstone inte alltid. Det är inte ett drama, i alla fall inte på något sammanhängande sätt. Det är inte en Monty Python-liknande samling sketcher, det är inte en dokumentär, det är inte en mockumentär, det bär emot att ens kalla det tv-serie.

Är det konst? Ja, om någon serie någonsin förtjänat k-ordet så är det "Louie". Det är en serie som helt definierar sig själv inom ramarna för Louis CKs experimentlusta. Det är en serie som till formatet påminner om Seinfeld, där segment från huvudpersonens standup blandas med dramatiserade delar om samma huvudperson. Men en närmare titt på "Louie" får den jämförelsen att kännas helt off.


Louie blandar komedi och drama, högt och lågt, verklighet och fantasi, hittar på en brorsa i första säsongen som inte existerar i andra, sätter samma tjej på att spela hans mamma i ett avsnitt som hans flickvän i ett annat, ägnar fem minuter av ett avsnitt åt att sjunga en The Who-låt till bilstereon och gör ett annat avsnitt till en indiefilm om att få med sig en anka till Afghanistan. Han låter tramsiga hånande scener kulminera i en realistisk kärleksförklaring, han låter en allvarlig dialog kulminera i en fars om en tant som fjärtar på förlossningsbordet, han berättar en lång historia om en självmordsbenägen standup-vän, han visar en heroisk fantasi om att torka upp ett säte på tunnelbanan...

Det är ibland absurt, ofta non sequitör, men lika ofta smärtsamt allvarligt. Louie växlar hela tiden mellan de olika lägena, plötsligt, som det passar honom. Ena stunden gör han standup som är så ful i mun att jag piper av skratt och i andra blir serien allvarlig och patetisk och alldeles för nära inpå. Han leker med formatet, varvar svart-vitt, krass dialoginramning och filmiska scener. Han är uppenbart kär i alla filmandets möjligheter, en talang han verkligen utvecklat under andra säsongen.

Sedan seriens födelse 2010 har Louis CK haft en unik deal med tv-bolaget FX: han får en mindre budget än vanligt, men i gengäld NOLL inblandning uppifrån. Teoretiskt sett får han göra vad som helst med sin serie, och praktiskt sett så gör han det. "Louie" hade kunnat bli outhärdligt, men mannen bakom kameran är så talangfull och inspirerad att det är totalt fascinerande. Första säsongen är rolig och lite offbeat, en komedi i grunden, allting funkar inte lika bra. Någon gång under produktionen av andra säsongen bestämde sig CK för att skippa kravet på humor, och serien öppnar sig på allvar.


En röd tråd i andra säsongen är fördomar. Louie utforskar en lång rad av dem, med utgångspunkt från att han själv kanske har fel. Ett återkommande inslag i hans standup-karriär har varit självförnedrande skämt om hur mycket han runkar. Så när ett avsnitt börjar med en tv-debatt med en kristen ung tjej som försöker göra onani olagligt, förväntar man sig hårda dissar. Sedan börjar Louie och tjejen prata, och följs åt till hennes hotellrum, och man tror att mer dråpligheter väntar...

...men istället gör Louie bara bort sig, lite grann, inte så farligt, tjejen står på sig, och resten av tiden vigs till att hon förklarar hennes syn på saken, en syn som visar sig vara överraskande vettig och sympatisk. Louies egna livsstil, den ateistiska och hedonistiska, är kanske inte heller svaret.

På liknande (fast sällan likadana) sätt utforskar serien rasism, gamla människor, showbiz, dejting, självmord och en rad andra områden från Louies ögon, vänder på perspektiven, blir stark och allvarlig när man förväntar sig trams eller vice versa. Louie är ibland som ett litet barn som har allt att lära av världen, som utforskar den med nyfikenhet snarare än cynicism, som hellre hänger ut sig själv som lite dum och okunnig än hånar andras situationer. Scener börjar ofta med "vårt" perspektiv, gentemot en bufflig man på flygplanet eller en aggressiv granne, men slutar i resignation inför verklighetens sätt att släta ut alla skillnader mellan oss.


Och eftersom Louie inte bryr sig om kontinuitet är det nystart varje avsnitt. En ny chans att göra bort sig, en ny chans att skämta om snoppar, lära känna nya människor på oväntade sätt, bli vansinnig över sina barn eller rånad av män i Halloween-masker.

Konstbegreppet är så infekterat nu att det bara blir löjligt att använda, ungefär som att kalla folk "geni" (en sak Louis CK haft en bra sketch om). Men jag vill säga en sak om Louies andra säsong - den är humanistisk. Hela andra säsongen är en lång rad av avsnitt som briljerar i mänsklighet, i fulhet och finhet, i billiga skämt, obesvarade känslor, gudomlig inspiration och allt däremellan. Det spektrumet är oöverträffat på teve just nu.