Dagens skiva: Tame Impala - Currents

Artist: Tame Impala
Album: Currents
Utgiven: 17 juli 2015
Innehållsförteckning: 80-talssynthar, falsett, elektronisk pop, blöt produktion, fuzzy ljud
Sagt om skivan: "There’s a lushness to every instrumental and vocal decision here of a tone smacking of eternality." - Mack Hayden, The Guardian
Varför? Efter James Bay ville vi gå åt det kreddigare hållet och plocka en ren Pitchfork-hype.

Kantor Wilhelmsson har en åsikt:

Det här hade stor potential. Jag har inte följt Tame Impalas tidigare karriär, men den allmänna uppfattningen verkar vara att Currents tagit honom från gitarrbaserad psykedelia till varm, lyssnarvänlig elektronik. 

Spontant verkar det ha varit ett utmärkt val. Öppningsspåret Let it happen börjar som en vemodig melodisk poplåt om att känna sig kvävd i vardagen, men ger snart allt fokus åt ett syntmotiv som låter som ett hyperaktivt PC-modem från 90-talet, för att sedan bryta sig loss i snyggt överproducerad klubbmusik med flera polyfona lager. Det är skivans stora anledning att existera och min första favoritlåt från det här projektet.

För min del hade det gärna fått vara mer av den sortens energiska, ambitiösa pop. Eller mer av catchy melodier överhuvudtaget. För efter en övertygande inledning smälter skivan ihop i en serie makliga och lite formlösa låtskisser. Jag läste att bandets maestro Kevin Parker skulle vara perfektionist. Kanske är han mer introducerad av syntarnas olika lager än av själva låtskrivandet?

Orpon:
Man får ju, under skivans senare del, lätt intrycket att han främst är ute efter att testa varenda ful chorus-inställning på sin 80-talssynth. 

Precis som du tyckte jag att Let it happen var väldigt bra, men ju längre skivan pågick desto sämre blev det. Efter inledningsspårets många infall blev det snabbt monotont och såsigt, som en balearisk mixning av 80-tals-BeeGees komplett med falsettsång. Jag har svårt för falsett...

Pitchfork gav Currents extremt höga 9.3 i betyg. Kan du förstå varför?

Kantor Wilhelmsson har en åsikt: 

Jodå, jag kan förstå att man blir smittad av skivans starka identitet. Och ibland blänker den ju till - som på korta, poppiga Disciples. Kanske hade recensenten samma estetiska ingång som Parker själv. För mig är Currents en stundtals fin popskiva som blir för monoton rent musikaliskt för att fungera i längden.

Kantor Wilhelmsson: 3

Orpon: 3

Trans (1982)

Det är alldeles uppenbart att Neil Young runt 1980 har råkat höra Kraftwerk och tänkt att det där med synthar verkar ball. Albumet Trans från 1982 är långt ifrån den elgitarrsdrivna proto-grunge eller nasala singer/songwriter-musik som har varit Youngs signum under hans sex decennier som artist.

Elgitarrerna har fått ta ett steg tillbaka till förmån för synthar och discobeat och Young sjunger genom en vocoder så att orden blir nästintill omöjliga att uttyda. Låtarna heter inte längre saker som Man needs a maid eller The needle and the damage done utan sjukt coola framtiden på 80-talet-saker som We R in control, Transformer man och Computer Cowboy (AKA Sycrusher). Enligt Neil Young själv var albumet ett resultat av hans försök att finna metoder för att kommunicera med sin cp-skadade son.

Trans är ett stundtals fantastiskt album och det är synd att Young inte vågade skrota gitarrocken helt. Till exempel är det inledande spåret Little thing called love en ytterst ordinär Neil Young-dänga vars primära funktion är att vagga in konservativa fans i villfarelsen att det här är en helt vanlig skiva. Neil Youngs experimentella tid i början av 1980-talet uppskattades knappast av puritanterna. Fans blev upprörda och skivbolaget Geffen blev så bestört att det något år senare stämde Neil Young för att han med flit spelat in ett par atypiska och okommersiella album.

Från spår 2 (Computer Age) till spår 5 (Computer Cowboy) är Trans fenomenal. Ingen Neil Young-skiva har en lika bra låtstreak. Melodiska Transformer Man med sin dumma lilla kör kan vara det bästa Neil Young någonsin har gjort. När Trans är som bäst låter det som ett Kraftwerk i rutiga flanellskjortor. Ni förstår ju själva att det är bra grejer.

Bonusinfo: Omslaget till Trans var ett av de första skivomslagen som ritats i en dator. Det gjordes på en MacIntosh II.

"Vad är musik?" - nu med apor!

Eftersom 100% av skribenterna på den här blöggen har läst musikvetenskap på akademisk nivå har vi också uthärdat ett oräkneligt antal timmar åt frågeställningen "Vad är musik?". Oavsett vilken riktning diskussionen drar åt så kommer någon förr eller senare att droppa John Cages tysta verk 4'33 varav hälften av studenterna chockerat utbrister "Det är ju inte musik - det är tystnad! Detta är befängt!" varpå deras hjärnor smälter och rinner ut genom allehanda kroppsöppningar. Därefter kommer någon att snusförnuftigt säga "vad vore musik utan pauserna - tystnaden mellan tonerna och/eller taktslagen?". Andäktig tystnad följer. Sen rullar det på igen. Slutsatsen är alltid den samma i dessa diskussioner: vi uppfattar saker olika. Det finns inget jävla svar.

Hur uttjatade frågeställningar som "vad är musik/konst?" än må vara så finns det gott om människor som fortsätter att dedicera alldeles för mycket tid åt saken. Och ibland händer det att någon gör något intressant eller åtminstone underhållande av det. Ett bra sätt att övertyga mig är att använda gulliga apor:

Jag är sjukt för det här. 

Synthesizing: Ten Ragas To A Disco Beat

Dagens mest intressanta musikfynd är Charanjit Singhs Synthesizing: Ten Ragas To A Disco Beat. Charanjit Singh är en indisk musiker som bland annat gjort mycket musik till Bollywood-filmer och spelar en rad olika instrument. Intresserad av ny teknik införskaffade Singh sig en Roland Jupiter 8 och en TR-808-trummaskin. 1982 spelade han in tio traditionella indiska ragor på sin nya synth som ackompanjerades av ett basic discobeat på trummaskin. Resultatet är ett album hypnotisk acid house som föregick både Chicago- och Detroit-scenerna med ett par år. Det är kanske inte så mycket disco som titeln påstår, men det finns ett minimalistiskt Moroder-skelett under de modala utsvävningarna.

Det ansågs länge vara en myt att Synthesizing: Ten Ragas To A Disco Beat överhuvudtaget existerade. Det trycktes bara upp ett par hundra exemplar på vinyl och endast ett fåtal har klarat sig fram tills idag. I år gavs dock albumet ut på nytt på cd och som mp3. Charanjit Singhs legendariska album är kanske mer intressant än genuint bra, men det är tveklöst fascinerande att det här soundet utforskades i Indien innan det ens hade slagit genom på USA:s och Englands nattklubbar. Synthesizing: Ten Ragas To A Disco Beat är obligatorisk lyssning för alla som är intresserade av elektronisk musik.

Shahram Shabpareh

Det här är inte mycket till inlägg men jag kan inte hålla det för mig själv. Mannen på bilden (Shahram Shabpareh) ligger nämligen bakom dagens synthriff. Det är nog ingen vild gissning att han har hämtat inspiration från ledmotivet till en populär 80-talsfilm.

Jag har lyssnat alldeles för mycket på den här låten inser jag. Det är inte riktigt okej.