Den 20-åriga rapparen Angel Haze från Detroit stillar mina hiphop-relaterade orosmoment: Hon är både ung, kvinna och väldigt begåvad. Medan gamla gubbar som Nas, Ghostface och Raekwon som antingen närmar sig eller rentav har passerat 40-strecket fortsätter att leverera har återväxten bland rappare varit oroväckande usel. Med vissa undantag (Odd Future-kollektivet, Fashawn och Action Bronson för att nämna några) verkar man kunna dela in hiphopen i pre- och post-Lil Wayne där det mesta efter nämnda Lil Waynes genombrott helt enkelt är skit.
Angel Haze gör modern men gimmickbefriad hiphop och fokuserar på sin rap och sång istället för att tramsa med autotune och överdrivna utstyrslar. Hennes musik är rak, okonstlad och oborstad. Hazes senaste släpp Reservation har några ordentliga svackor men när hon briljerar i Werkin' Girls ter sig framtiden betydligt ljusare.
I princip alla bluesmusiker som har betytt något har vuxit upp i närheten av Mississippi-deltat. Det var där namn som Charley Patton och Robert Johnson kom att lägga grunden till delta blues. Delta-bluesen skulle i sin tur elektrifieras i och med att Muddy Waters och hans generation utvandrade från bomullsplantagerna i södern till fabrikerna i Chicago och Detroit (the great migration) för att ett antal år senare utgöra fundamentet till rock'n'roll. Det är en söndertjatad berättelse som är bekant för de allra flesta som någonsin intresserat sig för den moderna musikens historia.
Inte lika känd som deltabluesen är den avart av genren som föddes i norra Mississippi och som helt enkelt brukar kallas för North Mississippi Blues. Det är musik som har fler likheter med det afrikanska ursprunget än annan blues. Den blues som spelades i Mississippis norra delar kännetecknas av en större rytmisk flexibilitet, modala melodier i ett eller kanske två ackord och helst en bordunton. Musiken har en hypnotisk kvalitet som motsvarigheten längre söderut saknar.
Bland genrens mest omhuldade namn finns R.L. Burnside och Junior Kimbrough. R.L. Burnside (1926-2005) levde större delen av sitt liv som lantbrukare och fiskare men gjorde förvisso några inspelningar på 60-talet. Det var dock först på 90-talet när han varvades av skivbolaget Fat Possom, som specialiserat sig på att spela in gamla bortglömda bluesmusiker, som han kunde försörja sig på musiken. Det glädjer mig att Burnside fick upprättelse i slutet av sitt liv även om garagerock-skivorna med Jon Spencer Blues Explosion verkligen är skymf. Några enstaka skivor med Burnside är bra, i synnerhet de tidiga, akustiska inspelningarna från 60-talet och My black name a-ringing från 1999, men ingenting når upp i samma klass som de låtar han framförde 1978 medan Alan Lomax filmade.
Jag vill egentligen bara säga en sak med det här inlägget och det är att det här, det är fan det bästa jag har hört:
Okej, jag läste om det här först och det är i Internets tidevarv redan uråldrig historia eftersom det är ett halvår gammalt men det är likväl det roligaste jag har sett på länge. Obegåvade, våldsglorifierande och kvinnohatande Insane Clown Posse kom plötsligt och mycket oväntat ut som kristna tidigare i år. Den vetenskapsfientliga/ignoranshyllande singeln Miracles är bland det roligaste jag har sett och hört under hela året.
Man tror att det borde vara svårt att toppa textrader som
Hot lava, snow, rain and fog, Long neck giraffes, and pet cats and dogs Fuckin' rainbows after it rains There's enough miracles here to blow your brains.
och
Fuckin' magnets, how do they work? And I don't wanna talk to a scientist Y'all motherfuckers lying and getting me pissed.
men Insane Clown Posses intervju i The Guardian är rakt igenom briljant. För min del toppar intervjun rentav videon.
"A giraffe is a fucking miracle. It has a dinosaur-like neck. It's yellow. Yeah, technically an elephant is not a miracle. Technically. They've been here for hundreds of years…"
"Thousands," murmurs Shaggy.
"Have you ever stood next to an elephant, my friend?" asks Violent J. "A fucking elephant is a miracle. If people can't see a fucking miracle in a fucking elephant, then life must suck for them, because an elephant is a fucking miracle. So is a giraffe."
[...]
Shaggy says the idea for the lyrics came when one of the ICP road crew brought some magnets into the recording studio one day and they spent ages playing with them in wonderment.
"Gravity's cool," Violent J says, "but not as cool as magnets."
[...]
"OK, an analogy": "If you're trying to fuck a girl, but her mom's home, fuck her mom! You understand? You want to fuck the girl, but her mom's home? Fuck the mom. See?"
I look blankly at him. "You mean…"
"Now, you don't really feel that way," Violent J says. "You don't really hate her mom. But for this moment when you're trying to fuck this girl, fuck her! And that's what we mean when we say fuck scientists. Sometimes they kill all the cool mysteries away. When I was a kid, they couldn't tell you how pyramids were made…"
"Like Stonehenge and Easter Island," says Shaggy. "Nobody knows how that shit got there."
"But since then, scientists go, 'I've got an explanation for that.' It's like, fuck you! I like to believe it was something out of this world."
För att ytterligare markera hur efter jag är med det här så har Saturday Night Live redan gjort en parodi på Miracles. Det gjorde de typ i maj. Rätt onödigt med tanke på hur väl Insane Clown Posse gjorde det själva.
Hiphop-året 2010 har liksom hiphop-året 2009 varit jävligt torrt. Jag kan bara inte hoppa på Lil' Wayne-tåget eller autotune-refrängerna. I princip är det bara gamlingar som har fortsatt av leverera. Method Man, Ghostface och Raekwon släppte till exempel fina Wu-Massacre och Big Bois Sir Lucious Left Foot... The Son of Chico Dusty har en del fina stunder. Jay Electronica släppte några grymma singlar 2009 men verkar fortfarande inte ha fått tummarna ur röven och släppa sitt debutalbum som jag tror och hoppas på. Men det finns förstås annat att se fram emot.
Black Milk är en av mina Detroit-favoriter sedan Tronic (2008). I september släpper han albumet med den anspråkslösa titeln Album of the year och det verkar kunna bli bra skit. Singeln Welcome (gotta go) lovar rätt gott. Knorrande bas är aldrig någonsin fel.
När jag ändå är inne på Detroit så är det värt att även Slum Village släpper nytt 27/7 trots att två av medlemmarna medverkar postumt (Baatin och J Dilla). Jag räknar inte med någon ny Get live men den mängd användbara grejer som J Dilla har lämnat efter sig är onekligen beundransvärd. Det är inte otänkbart att det finns mer kul att upptäcka.
