Veckans historiska film: Vecka 14: 1942-1943: "Cat People" och "The Ox-bow incident"

Alla filmer behöver inte vara mångbottnade dramer om överklassen. Eller tekniska uppvisningar med prisbelönt foto. Eller ens särskilt bra. Den här veckan göttar skäggen till det med skräckfilm och västern från tidigt 1940-tal.

1942. Cat People

Vad är detta? Inflytelserik skräckfilm om en serbisk kvinna som - kanske! - blir till en mordisk panter när någon kysser henne.

Varför? Kantorn tyckte titeln var omåttligt rolig.

Balloonfighter: Cat people klassas som skräckfilm. Det märks tydligt att det har hänt mycket på skräckfronten sedan 1942. Det här är lååångt från Saw och allt vad de heter. Om ingen hade berättat för mig vilken genre det här skulle föreställa är jag inte ens säker på om jag hade kopplat att det var skräckfilm. Har du sett en skräckfilm med samma låga intensitet som Cat people förut? Tyckte biobesökarna att det här var otäckt?

Kantor Wilhelmsson: Cat People!

Balloonfighter: Cat people är bara 73 minuter lång och innehåller inte mer än totalt kanske 5 minuter action. Resten av tiden lullar karaktärerna bara runt och grubblar över frågan "kommer Irena att förvandlas till en katt om hon får knulla?". Det låter på papperet som ungefär världens bästa upplägg, men belöningen är så jävla snål.

Kantor Wilhelmsson: Cat People?

Även Balloonfighters katt var ljummet inställd till Cat People.

Balloonfighter: Någonstans i filmen förekommer ett relationsdrama men jag orkade aldrig engagera mig i det. Jag ville bara få se Irena förvandlas till en katt och freaka loss. Cat people är ett antiklimax till film, som bara räddas av ett par rätt snygga scener.

Tydligen var det i just den här filmen som skräckfilmsfenomenet "Lewton bus" (efter producenten Val Lewton) uppstod. I en scen ser man huvudpersonen följa efter en annan karaktär (Alice) och man förväntar sig att hon ska förvandlas till en panter och mumsa i sig Alice. Plötsligt hör man ljudet av en fräsande panter och Alice blir livrädd... men det visar sig att ljudet kommer från en buss som stannar. Och inget händer. Det är ett ganska roligt grepp att ha i en scen, men att göra en hel film på det sättet? Jag är emot det!

Kantor Wilhelmsson: ...Jag skulle vilja försvara Cat People en smula. Inte mycket, men en smula.

Scenen du just nämnde skapade spänning genom suggession och olycksbådande klippning, på ett sätt som vi faktiskt inte sett tidigare i det här projektet. Även en skräckscen på ett badhus är lyckad rent psykologiskt, av samma anledningar.

Cat People är ett embryo till en skräckis - det måste man kalla en film med en så här låg budget, som släpptes innan Hitchcock ens slagit igenom. Trots att det är en tråkig och överspelad historia ur våra 2010-talsögon vill jag ge den lite kredd där den förtjänar det och inte döma ut den på ett anakronistiskt sätt. Dessutom är Irena ganska snygg*.
*Jag har ingen som helst standard på min kritik denna vecka.

Balloonfighter: Det verkar som jag var den enda som inte blev förblindad av filmens skälmska titel...

Kantor Wilhelmsson: Cat People. 

Balloonfighter: 3
Kantor Wilhelmsson: 4

1943. The Ox-Bow Incident

Vad är detta? Västern med Henry Fonda om en arg mobb som kräver rättvisa för en mördad ranchägare.

Varför? Spännande med ett tidigt bidrag till genren som inte handlar om coola antihjältar eller pistoldueller. 

Kantor Wilhelmsson: The Ox-Bow Incident är inte lika omtalad som någon av de "stora" västernfilmerna, och saknar både publikfriande våld och vettig huvudroll (Henry Fonda är med men han står absolut inte i centrum). Det är en sneaky film som börjar långsamt och omständligt men som hinner ta ett ordentligt grepp om mig innan The End-rutan kommer. Temat om lag och rätt känns tidlöst och karaktärerna är fint gestaltade. Det enda jag har att invända mot är att historien blir lite för arketypisk, och att sista minuterna haglar av väntade sensmoraler. Vad tyckte du?

Balloonfighter: Jag måste, som vanligt, hålla med. Det tog väldigt lång tid innan cowboysarna hade lyckats bilda sin posse, men därefter utvecklades The Ox-Bow Incident till en rätt fin film. Jag gillade upplägget med en pöbel gone wrong (kan en pöbel go right?) och tonen filmen prickade in under sista halvan - den kändes annorlunda mot de flesta western-filmer jag har sett.

Kantor Wilhelmsson: Det jag gillar med västernfilmer av det här slaget är de många hårdnackade karaktärerna - eller kanske är det mer rätt att kalla dem typer - som befolkar historien. Här var jag särskilt förtjust i mystiske Juan Martinez, den tunne men moraliskt gedigne gamle mannen Davies och kvinnan som satt på häst och skrattade obehagligt vid konstiga tillfällen.

Vad gillar du - och gillar inte - med västerns?

Balloonfighter: Jag gillar att karaktärer brukar vara smutsiga och tystlåtna och att landskapet brukar få ta stor plats, inte minst i Sergio Leones filmer. Det är något speciellt med sydvästra USA:s karga ökenlandskap som gör sig så jävla bra i panoreringar. Vad tyckte du om slutet på filmen?

Kantor Wilhelmsson: Jag var - som du vet - svag för twisten. Jag gissade den faktiskt inte på förhand. Det är kanske den bästa twist jag sett sedan slutet på Holy Motors (som för övrigt måste betraktas som en helig graal för twistar).

Balloonfighter: Ingenting kommer i närheten av Holy motors, men jag gillade också slutet.

Kantor Wilhelmsson: 7
Balloonfighter: 7

Dokumentär: How Many People Can Live on Planet Earth?

Av alla scenarier med potential att förstöra vår planet (kärnvapenkrig, kometer, virus, plotten från The Core etc) så finns det inget som skrämmer mig lika mycket som den okontrollerade befolkningsökningen i världen. Att titta på en räknare över jordens befolkning är ren ångest.

How Many People Can Live on Planet Earth? är en dokumentär av David Attenborough som kom 2009. Attenborough själv är en av huvudsponsorerna för föreningen Optimum Population Trust som verkar för begränsningar av befolkningstillväxten. Filmen matar tittaren med skrämmande statistik som att jordens befolkning ökar med 2 personer varje sekund, 200 000 per dygn och 80 miljoner på ett år. Trots att det här inte är nya siffror så reagerar jag ändå med samma fasa som farmorn som tittar på 2 girls 1 cup. Mänsklighetens (och mitt eget) största problem är att det finns så jävla många människor. Det finns inte mat, vatten och mark så att det räcker till alla och ändå fortsätter befolkningen att öka som i en Malthusiansk mardröm. Att jordklotet redan idag inte räcker till vet vi alla redan om.

Det finns olika metoder för att hantera krisen. Man kan förstås hoppas på en ny grön revolution även om det verkar ytterst otroligt att man skulle kunna öka jordbrukets produktivitet. En rimligare metod vore att begränsa antalet födslar. I Kina har man ju lyckats genomföra ettbarnspolitiken, men experterna är tveksamma till att det skulle gå att genomföra i andra länder. Som exempel tas Indiens försök att minska sin befolkningsökning upp i How Many People Can Live on Planet Earth? Tydligen arrangerades det steriliseringsfestivaler i Indien på 1970-talet då män fick lite pengar i utbyte mot att de steriliserade sig. Man införde också sterilisering som straff för i princip alla brott som begicks. Till exempel kunde man bli steriliserad om man åkte tåg utan biljett. Kanske något för Skånetrafiken? De här försöken var inte särskilt populära i längden och de indiska myndigheterna gav upp.

Lika bra som statligt kontrollerad sterilisering ska höjd utbildningsnivå och levnadsstandard fungera. Det är kanske också något trevligare. En förutsättning för att det ska fungera är dock tillgång till preventivmedel och i dokumentären har man p-piller som exempel. Jag kan dock inte undvika att fundera över vad som skulle hända om miljarder kinesiska och indiska kvinnor började använda p-piller. På flera ställen i västvärlden har man sett att fiskar påverkas av de hormon som kissas ut av kvinnor som använder p-piller. Det rubbar hormonbalansen hos djur i havet vilket leder till bland annat sterila hanar och fler tvåkönade individer. Bara en tanke.

How Many People Can Live on Planet Earth? är en av de obehagligaste skräckfilmerna jag har sett sedan A.I. Och just det, slutsatsen. Det var den där om att vi kan bli 15 miljarder på jorden om vi alla lever som indier men bara 2½ miljard om vi lever som britter. Nu ska jag gå ut på stan och få nästa fix misantropi. Hej hej!

How Many People Can Live on Planet Earth? går att se på Svtplay.

PS. Medan man ser dokumentären växer jordens befolkning med 9000. DS.