Onödiga bråk

Det är allmän kännedom att Aftonbladets och Youtubes kommentarsfält är en oändlig källa till idioti och meningslösa konflikter. Det samma gäller för övrigt de flesta av landets lokaltidningar. Har potatisskörden i Nås varit skralare än förra året? Då är det vargens fel. Har smultronen på en gammal tants tomt i Arrie vuxit sig ovanligt stora? Då är det invandrarna som har varit framme och pissat i folks rabatter. Det är ju sånt de gör. Ät inte bären, de är definitivt giftiga. Har en kvinnlig spelrecensent gett ett spel för lågt betyg? Ja, då har hon inte fått kuk på länge. Allt det här är vardagsmat sedan tidningarna införde kommentarsfält och oftast är jag oförmögen att provoceras av det. Trots mina skygglappar har jag sett det mesta vid det här laget. Det måste till något extra för att jag ska reagera. Som att en oskyldig saltvattensakvariefilm på youtube kan ge upphov till långa bråk med kommentarer som "Why are you complaining like a f cking b tch? Show us your own saltwater aquarium you f ckin fagg t. If you even have one...".

Sydsvenskan publicerade en artikel om att grisar kan börja användas inom parkförvaltningen i ett försök att få ner maskinanvändningen. En artikel kan inte bli mycket mer harmlös än så. Förutom några förväntade diskussioner  i kommentarerna om grisar verkligen är mer miljövänliga än maskiner, hur man ska kunna ha grisar i parkerna utan att invandrarna stjäl dem och att det är slöseri att köpa in grisar till denna uppgift när kommunfullmäktige redan är fullt med svin så fastnade jag för ett absurt bråk om hur grisarna kommer att påverka igelkottarna samt leda till "färre lamm i samhället".

Jag följer diskussionen med spänning men det verkar som att debattörerna raderar sina inlägg emellanåt. Kanske för att Fred Olson inte sitter på några som helst belägg för att grisar äter igelkottar och kanske för att Thomas emellanåt grips av en känsla av att det kanske, bara kanske, finns något vettigare att lägga sin tid på. 

Internet är fantastiskt. Utan kommentarsfälten på internet skulle man ju kunna få för sig att de flesta människor man ser tänker och resonerar ungefär som en själv. Internet påminner oss dagligen om att vi aldrig någonsin får underskatta våra med- eller motmänniskors bottenlösa idioti.

Kommentarskultur

När man blir äldre blir livet allt mer teoretiskt. En gång i tiden var jag passionerat intresserad av att spela tv-spel. Efter hand blev jag mer intresserad av att läsa tv-spelskritik än att spela själv. Nu för tiden är jag mest inne på att läsa kommentarerna på tv-spelskritiken.

Men kommentarskulturen - eller kanske kommentarernas diskurs? - är fascinerande. Kommentarer på bra artiklar på internet utvecklas inte sällan till små forum i sig - kritik av både artikeln, ämnet för artikeln och i längden hela sättet att kritisera, diskussioner som snabbt växer förbi författarens referensramar. Anledningen till att TV-skribenten Alan Sepinwall blivit så erkänd är att hans bloggtexter lyckats samla så många intelligenta tittare som diskuterat serier på hög och civiliserad nivå. Ofta långt utöver vad Sepinwall själv skrivit. Hans recap av säsongsfinalen av komplexa serien Mad Men i höstas samlade ihop inte mindre än 520 kommentarer från folk som dissekerade minsta tonfall, replik och referens utan att en enda gång gå till personangrepp eller använda ful internetslang. Om någon behöver perspektiv på hur stort det här är kan jag bara hänvisa till valfri anslagstavla på IMDb för samma serier som Sepinwall täcker.

På andra håll blir kommentarerna en mer intern källa till intellektuella fortspinningar och trams. Vitkors Rocky-sajt är en sådan. Som han skriver själv:

DN flyttade för några år sedan sin rocky-serie till den lite halvbuggiga påstan-bloggen. Det enda bra med det var att man då kunde börja kommentera på stripparna. Rockykommentarerna utvecklades till ett eget litet fenomen där signaturen "Arne" länge briljerade med att vara först upp varje morgon och lägga kommentaren "Klockrent". "Slidkrans" tog sedan över med att oförtröttligt hbt- och genusanalysera varje stripp.

Efter den 30 april 2010 kunde man dock inte längre kommentera Dagens Rocky på DN:s pastan-sajt. Pastan-redaktionen meddelade torrt att kommentarerna var avstängda tills vidare. Skandalöst tyckte många som hankat sig fram i tillvaron enbart med hjälp av rocky-kommentarerna, och gjort sig beroende av en daglig Rocky-fix med tillhörande kommentarer.

Idag har Vitkors "Rocky-forum" många fler kommentarer än På Stan, och dessutom ett mer attraktivt och lättillgängligt utseende. Även de dagar då själva stripparna går på tomgång hittar folk något att dissekera. Ett återkommande skämt har till exempel blivit de desperata försöken att hitta spåren av en elefant i varje stripp - man kan till exempel se karaktärernas cigarettrök som en snabel, en luftmadrass som en "muskulös elefant" eller bara hävda att "den gömmer sig under soffan". Elefanten, eller "fanten" som han älskvärt kommit att kallas, har successivt blivit en karaktär i sig själv, som aldrig syns på allvar men som kommit att färga hela Rocky-serien och hur man diskuterar den.

Tv-spelskulturen är givetvis ett kapitel för sig. Var skulle man annars leta efter homofoba tonåringar som skriver i versaler och kallar folk för "fucking faggot"? Men på de två bästa brittiska spelsajterna, Eurogamer och Rock, Paper, Shotgun, är nivån på kommentarerna generellt mycket högre än hos... tja, DN:s litteraturkritik till exempel.

Eurogamer är ett intressant fall sociologiskt, eftersom man där får ranka varandras kommentarer med +1 eller -1. Och det särskilt intressanta är att detta inte har lett till mobbning eller billiga popularitetssökande skämt, utan tvärtom att välskrivna och genomtänkta kommentarer blivit mer erkända och därmed höjt samtalsnivån. Folk tänker efter innan de postar eftersom de vet att en idiotisk, grammatiskt usel kommentar bara kommer resultera i en massa minuspoäng.
Vissa fjuniga spelnördsrester hänger förstås kvar. Men när en skribent på Eurogamer skriver en inte helt genomtänkt artikel om ett spels kvinnosyn är det ett nöje att läsa backlashen (över femhundra poster). I kommentarerna finns bland annat ett välformulerat försvar för kontext, ett sansat inlägg om feministteori och ett ifrågasättande av skribentens professionalism. Alla civiliserade och med höga pluspoäng. Inte dåligt för att vara responser på en artikel om Duke Nukem Forever.

Bloggen Rock, Paper, Shotgun täcker bara PC-spel, en scen som alltid varit mer nördig och intern än konsolbevakarnas. RPS är i sina bästa stunder som en klubb för läsare med alldeles för stora hjärnor som får utlopp för alla tänkbara bisarra kunskaper om datorspel. Kommentarerna är alltid många, till och med ett kort utannonserande kan få femtio responser. Det bästa beviset på hur sammansvetsat klientelet är kom den första april i år. RPS, vars stab består av fyra skribenter som alltid uppdaterar flitigt, skrev denna gång en lång serie inlägg med rent trams - hur schack fått sin första patch, hur företaget Ubi Soft tagit itu med piratkopieringen genom att installera en "Ubi Man" i varje hem, reklam för det nya spelet "Hoop & Stick II" och så vidare. Allt på en gammaldags viktoriansk engelska. Under två dagar fylldes sajten av fraser som "Alas, my good sir" och diskussioner om grafikkort gjorda av trä. Man kunde vada igenom ett femtiotal kommentarer innan man ens hittade någon som rev ner den fjärde väggen.

Alla dessa sajter utmärks av en sak - den relativt höga nivån. Betrakta de här diskussionerna för sig och det verkar som att internet är en intelligentsia av Oscar Wilde-snitt. Så är det givetvis inte, idioterna är precis lika många på internet som i verkliga livet. Men den gamla tanken att idioter trivs bäst i flock får definitivt mothugg av att kreativa, roliga kulturmänniskor minsann också trivs i flock. I alla fall när de får gömma sig bakom anonyma IP-adresser.