Topp 10 djur från Thailandsresan

Topp 10 djur jag träffade och lyckades fånga på bild i Thailand och Malaysia! För att underlätta urvalet räknade jag bara med djur som vi såg i det vilda. Den asiatiska elefanten finns vilt i områden som vi besökte men eftersom vi bara såg tämjda elefanter (och red på dem!) så inkluderade jag inte dem på listan.

10. Jag hade räknat med att komma hem från Thailand med åtminstone 50 nya kryss på min världslista (det är en ganska fattig lista än så länge) men trots att jag beställde böcker om Thailands fåglar lååångt i förväg så hann ingen komma fram förrän jag kommit hem. Brun majna var en av få fåglar jag kunde identifiera utan guide, men jag såg också natthägrar, massor av örnar, vadare och solfåglar (Asiens motsvarighet till kolibrier), bland annat en pytteliten som såg ut ungefär så här. Majnorna, en slags starar, förekom rikligt på alla ställen vi besökte och verkar vara sydostasiens motsvarighet till kajorna i Malmö. 

9. Hängivna läsare av den här blöggen minns förstås att Två män med ett skägg hängde med clownfiskar redan på Israel-resan i december. Vad vi hörde inför snorklingen i Eilat var "Israels snorkling suger, åk till Egypten istället eller ännu hellre Thailand. Krabi t.ex. där är snorklingen gudomlig!". Fan heller. Inget av korallreven vi besökte i Thailand kunde mäta sig med den färgkavalkad som Eilats korallrev bjöd på. Min teori är att det beror på att vi var i Thailand under den varmaste perioden då korallerna tappar sina färger. Efter många dagars slit lyckades jag till slut hitta clownfiskar utanför Koh Poda. Jag såg även stora blåsfiskar, svarta clownfiskar, groupers och såna här men clownfiskarna får stå som representanter för korallreven för att de fastnade bäst på bild.

8. Rocka! Ja vad fan, det är en bebisrocka som simmade omkring vid mina fötter. Klart att den förtjänar en plats.

7. Jag har tappat bort namnet på den här ödlan som vi såg i regnskogen och det finns ganska så många reptilarter i Thailand att välja på så vi kan väl bara låtsas att det är en forest crested lizard? Den hade i alla fall en lika fin svans. Förutom spindlar så var ödlor det vi såg mest av i regnskogen. Man hörde ofta prassel och att djur for iväg in i den tätare vegetationen.

6. Min kära sambo som är totalt ointresserad av fåglar skryter ibland med att hon har sett kohäger i Sverige (det har inte jag). Men nu har jag åtminstone fått se den både i Thailand och Malaysia. Inte för att det var någon större bedrift. Den fanns ju överallt. Jag såg till och med 10 stycken förstöra en picknick för ett medelålders par.

5. Att fota djur i träskmiljö från en kanot är inte det lättaste, men den uppmärksamme har förstås noterat att det ligger en väldigt stor ödla på bilden. På engelska heter den water monitor och på svenska bandvaran. Vuxna varaner av den här arten blir 1,5-2 meter långa men några exceptionella individer har blivit över 3 meter långa och vägt runt 50 kilo. Bättre bild finns här. I samma område (Khao Sok nationalpark) fick vi även se mangrovesnok men bilden på den är alldeles för otydlig.

4. Det är svårt - för att inte säga omöjligt - att inte charmas av apor och det är givet att de dominerar i toppen av den här listan. Det finns sex olika arter av makaker i Thailand men de flesta i området kring Krabi tycks tillhöra arten krabbmakaker. Till skillnad från de två andra aparterna på den här listan så är krabbmakakerna inte det minsta hotade. De är opportunister som snabbt vänjer sig vid att leva sida vid sida med människor och ser dumma turister som en enkel födokälla. Ibland tigger de snällt, andra gånger skrämmer de till sig mat eller rycker helt enkelt bara åt sig väskor, far upp för en klippbrant och kastar sen ner allt som inte är ätbart på marken. Krabi tycks sakna störiga ungdomsgäng, men de har sina alldeles egna ligister i makakerna. De är roliga, sneaky som fan och ibland lite läskiga. Och de är otroligt tacksamma att fotografera. Efter resan hade jag över 600 bilder på enbart makaker. Jag hade kunnat ta tio gånger så många utan att tröttna det minsta.

3. Jag var först tveksam om jag skulle ha med gibbonapor på den här listan överhuvudtaget eftersom de enda bilder jag har (av arten lar/vithandad gibbon/vanlig gibbon) är på en i bur. Gibboner är den mest hotade apfamiljen. Världens alla 16 arter klassas som hotade och 4 som akut hotade. Den här apan hette Bati och satt i bur i ett naturreservat vilket jag hoppas innebär att han en dag blir utsläppt igen. Tröstande nog hörde vi också vilda gibboner sjunga i regnskogen. Gibboner hotas främst av habitatförlust men också av att de jagas för köttets skull och för att lokalbefolkningen dödar föräldrarna, fångar ungarna, tämjer dem och sedan står vid turiststråk och tar betalt för att låta turister ta bilder med en gullig apa på axeln. Det finns många projekt som arbetar med att rehabilitera apor och har ni lite pengar som ni vill bli av med kan ni t.ex. donera pengar till den här organisationen som är verksam i Thailand. Bati var väldigt lekfull och nyfiken och hade förmodligen universums mjukaste händer.

2. Thailands djurliv gjorde mig absolut inte besviken. Så fort man begav sig en bit bort från drivorna av nordeuropeiska turister så slogs man av det rika djurlivet. Glasögonlangurerna eller de rökgrå bladaporna (på engelska dusky leaf monkey) var nummer två på min most wanted-lista och dök plötsligt upp i närheten av turistmeckat Railay beach. Mitt foto är inte det tydligaste eftersom jag för ovanlighetens skull inte hade med mig teleobjektivet. Jag hade verkligen inte väntat mig att få syn på dem så nära civilisationen. Glasögonlangurerna är helt fantastiskt fina apor och jag rekommenderar att ni glor på t.ex. den här bilden för att få en bättre uppfattning om hur de ser ut. Jag fick till och med se en unge! Lyckan! Glasögonlangurer är inte hotade i nuläget men liksom de flesta andra aparter så drabbas de av habitatsförlust.

1. Den största upplevelsen under resan var tveklöst när jag fick syn på en havssköldpadda under snorkelturen. Jag har drömt i många år om att få simma tillsammans med en havssköldpadda och det närmsta jag kommit förut var när jag och Kantorn hittade resterna av en död havssköldpadda på Kreta som vi petade på med en pinne. Thailand levererade och jag blev överlycklig. Det är det närmsta jag varit en religiös upplevelse.

Två män med ett skägg hängde med israeliska djur

Tro det eller ej men när Två män med ett skägg besökte Israel hann vi inte bara med att högläsa Proust och borsta varandras hår - vi hann även njuta av djurlivet. Här är topp tio över de djur som gjorde mig allra gladast.

10. Troligtvis en vitkronad stenskvätta, men den är ju lätt att förväxla med exempelvis munkstenskvätta eller sorgstenskvätta. En av många djur- och fågelarter som naturreservatet Ein Gedi bjöd på.








9. Eilats korallrev anses av experterna vara ett litet futtigt skitrev, men för vår del räckte det mer än väl. Vi såg massor av balla fiskar, bland annat arabisk picassofisk och blåfläckig stingrocka, men bilderna på dem blev inte lika bra så de här clownfiskarna får stå som representanter för alla de fina fiskar som vi inte riktigt lyckades fånga på bild.







8. Eftersom min andra hälft på den här blöggen är traumatiserad av sin fågelskådande far lät jag bli att ta med mig kikare och fågelbok på resan. Vi hade helt enkelt inte fått så mycket gjort annars. Tack vare teleobjektivet lyckades jag ändå glo en del på fåglar. Det kryllade av levantbulbyler i Ein Gedi och de var i synnerhet väldigt snygga när de flög och flashade sina gula asses.







7. Drakfisken var en av våra mest wanted när vi snorklade. Det enda giftiga djuret på den här listan.












6. Sinaiglansstare har sin huvudsakliga utbredning i området kring Döda havet, vilket gör det extra roligt att jag fick se den i artens sweetspot. I Ein Gedi ska det förmodligen rätt mycket till för att inte få se några sinaiglansstarar, men jag fick aldrig någon riktigt bra bild eftersom flockarna enbart visade sig varje gång som jag packat ner teleobjektivet. Här är en bild på två stycken på ett kamelhuvud.






5. Tillsammans med rocka och drakfisk var bläckfisken vårt most wanted havsdjur. Den vita randen i mitten av bläckfisken på bilden dök upp på nolltid när Kantorn dök ner för att fota. Spexigt!









4. Jag kan inte hitta något svenskt namn på den här fisken som på engelska heter Royal angelfish och på svenska akvariesiter oftast benämns med det latinska namnet Pygoplites diacanthus. Bilden gör knappast färgerna rättvisa, det här är fiskarnas nyan cat.









3. Precis när vi hade gett upp hoppet om att få se någon ibex och begav oss ned från bergen i Ein Gedi och mot Döda havet dök det upp en stor flock totalt oskygga nubiska stenbockar (det officiella svenska namnet). Arten klassas som starkt hotad i stora delar av sitt spridningsområde, men omfattas av starkt skydd i bl.a. Israel. Förr utgjorde stenbockarna stapelföda åt leoparderna i området, men israels leopardpopulation har dött ut under de senaste 30-40 åren.


2. Kameler är de enda domesticerade djuren på den här listan men det kan inte hjälpas, kameler är så fruktansvärt awesome djur. Kamel var det enda djuret vi fick tillåtelse att rida på under vistelsen. Att köpa en kamel i Israel kostar mellan 6000 och 14000 kronor ifall någon undrar.







1. Förstaplatsen är så given att det är löjligt. Klipphyraxen (även känd som klippdasse och klippgrävling) tillhör tveklöst världens ballaste djur. Inte nog med deras fulsnygga uppenbarelse och avkopplade livsstil, de är dessutom inte släkt med murmeldjur eller något annat rimligt. Deras närmsta levande släktingar är istället elefanter och sjökor. Att bara sitta och glo på hyraxer är värt en heldag för sig. Nästa gång!



Det var det mesta om de djur vi såg i Israel (värt att notera i övrigt var extremt skabbiga katter och åsnerally om kvällarna på Olivberget). Nästa gång åker jag till Thailand och Malaysia och hoppas på en minst lika riklig skörd av charmiga djur.

Endless Ocean 2: Adventures of the deep

Det finns två spelmoment som irriterar mig mer än alla andra. Det första är det eviga skjutandet som jag/vi redan har nämnt flera gånger på den här blöggen, det andra är tidspress. Jag vet inte hur andra människor har det i sina liv, men för min del är stress och tidspress inte någon bristvara. Man kan säga att jag när som helst kan ordna fram lite av den varan när jag tycker att magsåret känns för avlägset.

Endless Ocean var ett spel befriat från såväl skjutande och tidspress. Det var också mer eller mindre utan story och fokuserade istället på spelarens lust att upptäcka saker i min absoluta favoritmiljö: havet. I lugn och ro dök man vid tropiska atoller och korallrev till Hayley Westenras... ganska påfrestande musik. Att upptäcka det marina livet och katalogisera det var belöning nog. Endless Ocean var på gränsen till att klassas som ett dyksimulatorspel. Och det är absolut inget negativt i min värld.

Till Endless Ocean 2: Adventures of the Deep har utvecklarna Arika tänkt om. Att säga att de gjort en helomvändning vore aningen överdrivet men det är uppenbart att de har strävat efter att göra ett "spel", med allt vad det innebär. Där man i det första spelet kunde dyka en närmast obegränsad tid tar syrgasen i Endless Ocean 2 slut väldigt fort. Det är svårt att hinna undersöka större områden innan man måste ta sig upp till ytan. Stannar man upp för att titta närmare på någon fin virvelmask (de kan faktiskt vara jättefina!) kan det straffa sig i slutändan genom att man måste göra om hela dyket från början.

Om man har lagt ner mer tid på spelets story är svårt att avgöra men den tar hur som helst betydligt större plats, något som bara ligger Arika i fatet. Den kvasimytologiska berättelsen och spelets enerverande nemesis är inte på något sätt värda att investera varken tid eller intresse i.

Men det som provocerade mig allra mest i Endless Ocean 2 är trots allt den förändrade synen på havets invånare. Även i första spelet var det marina livet passivt och inväntade spelaren, den stora skillnaden är hur man till uppföljaren introducerat fiender för att göra spelet mer spännande. Man har reducerat hajar till människoätande monster som man MÅSTE SKJUTA PÅ. Förvisso skjuter man elektriska impulser som lugnar ner hajarna, men man avfyrar likt förbannat skott hela tiden.

Det finns också en moralisk aspekt av den nidbild av blodtörstiga hajar som målas upp i Endless Ocean 2. För det första har det inte särskilt mycket med verkligheten att göra, endast 4 av cirka 440 hajarter i världen har kunnat konstateras ligga bakom angrepp på människor. Alla som sett Sharkwater borde vara kritiska till hur hajarna i Endless Ocean 2 porträtteras.

Det andra är att det årligen dödas över 100 miljoner hajar. Många som bifångst, andra för att bli hajfenssoppa i Asien. Eftersom hajar har en väldigt långsam reproduktion och alltså inte hinner kompensera för bortfallet så har många hajpopulationer minskat med över 90% de senaste 20 åren och riskerar att utrotas. Man skulle kunna föreställa sig en story där det största hotet mot en trevlig vistelse på havet inte var utrotningshotade djur eller en självgod svart man i dykardräkt, men vad vet jag? Spelets åldersgräns är trots allt satt från 7 år och uppåt.

Kanske finns det också en motsättning i att det är just japanska Arika utvecklat en dykarsimulator med tanke på japanernas rovdrift på såväl hajar, tonfiskar, valar och delfiner. De enda länderna i världen som har vägrat att acceptera valjaktsförbudet är Norge, Island och just Japan. Den hyllade dokumentären The Cove handlar om den absurda japanska fiskeindustrin.

Det fria utforskandet är ett minne blott i Endless Ocean 2, en tråkig anpassning till en spelarkultur där ingen vill vila på hanen. Man blir ständigt attackerad av vildsinta hajar eller trakasserad av en dryg man och hinner därför aldrig riktigt få något intryck av den inbjudande blå världen som det är meningen att man ska utforska. Många av dyken går ut på att man ska in i sjunkna slott för att leta upp skatter. Man måste leta sig genom labyrintliknande korridorer medan hela slottet krackelerar på bestämd tid, skjuta på hajar och undvika maneter som får en att stanna upp och förlora flertalet viktiga sekunder. Kan jag inte bara för en gångs skull få chilla och titta på fiskar och drömma mig bort? Låt mig för en stund glömma att jag egentligen inte alls har tid att spela tv-spel. Det räcker att jag har bråttom i den riktiga världen.

Trots all kritik är det här en genre jag vill se mer av, helst på någon konsol med kraftigare prestanda än Wii. Djurens beteende skulle också behöva fördjupas så att de inte är lika passiva inför såväl spelare som varandra. Men mest av allt hoppas jag att det inte blir ännu ett dyk-FPS och att fokus återigen riktas mot upptäckarglädjen. Även Endless Ocean 2 har sina stunder, tyvärr får man inte själv välja hur långa de ska vara.

Dokumentär: How Many People Can Live on Planet Earth?

Av alla scenarier med potential att förstöra vår planet (kärnvapenkrig, kometer, virus, plotten från The Core etc) så finns det inget som skrämmer mig lika mycket som den okontrollerade befolkningsökningen i världen. Att titta på en räknare över jordens befolkning är ren ångest.

How Many People Can Live on Planet Earth? är en dokumentär av David Attenborough som kom 2009. Attenborough själv är en av huvudsponsorerna för föreningen Optimum Population Trust som verkar för begränsningar av befolkningstillväxten. Filmen matar tittaren med skrämmande statistik som att jordens befolkning ökar med 2 personer varje sekund, 200 000 per dygn och 80 miljoner på ett år. Trots att det här inte är nya siffror så reagerar jag ändå med samma fasa som farmorn som tittar på 2 girls 1 cup. Mänsklighetens (och mitt eget) största problem är att det finns så jävla många människor. Det finns inte mat, vatten och mark så att det räcker till alla och ändå fortsätter befolkningen att öka som i en Malthusiansk mardröm. Att jordklotet redan idag inte räcker till vet vi alla redan om.

Det finns olika metoder för att hantera krisen. Man kan förstås hoppas på en ny grön revolution även om det verkar ytterst otroligt att man skulle kunna öka jordbrukets produktivitet. En rimligare metod vore att begränsa antalet födslar. I Kina har man ju lyckats genomföra ettbarnspolitiken, men experterna är tveksamma till att det skulle gå att genomföra i andra länder. Som exempel tas Indiens försök att minska sin befolkningsökning upp i How Many People Can Live on Planet Earth? Tydligen arrangerades det steriliseringsfestivaler i Indien på 1970-talet då män fick lite pengar i utbyte mot att de steriliserade sig. Man införde också sterilisering som straff för i princip alla brott som begicks. Till exempel kunde man bli steriliserad om man åkte tåg utan biljett. Kanske något för Skånetrafiken? De här försöken var inte särskilt populära i längden och de indiska myndigheterna gav upp.

Lika bra som statligt kontrollerad sterilisering ska höjd utbildningsnivå och levnadsstandard fungera. Det är kanske också något trevligare. En förutsättning för att det ska fungera är dock tillgång till preventivmedel och i dokumentären har man p-piller som exempel. Jag kan dock inte undvika att fundera över vad som skulle hända om miljarder kinesiska och indiska kvinnor började använda p-piller. På flera ställen i västvärlden har man sett att fiskar påverkas av de hormon som kissas ut av kvinnor som använder p-piller. Det rubbar hormonbalansen hos djur i havet vilket leder till bland annat sterila hanar och fler tvåkönade individer. Bara en tanke.

How Many People Can Live on Planet Earth? är en av de obehagligaste skräckfilmerna jag har sett sedan A.I. Och just det, slutsatsen. Det var den där om att vi kan bli 15 miljarder på jorden om vi alla lever som indier men bara 2½ miljard om vi lever som britter. Nu ska jag gå ut på stan och få nästa fix misantropi. Hej hej!

How Many People Can Live on Planet Earth? går att se på Svtplay.

PS. Medan man ser dokumentären växer jordens befolkning med 9000. DS.

...

Det absolut äckligaste djuret

Efter en inte alls jättelång tids funderande har jag kommit fram till att pirålen (Myxine glutinosa) är det äckligaste djuret. Bilden till vänster är den minst äckliga bilden av fisken i fråga som jag kunde hitta. Anledningarna till varför pirålen är äckligast är som följer:

1. De ser ut som långa penisar som legat och skrumpnat i vatten i flera veckor.
2. Där tänderna borde sitta har de istället tentakler.
3. På tungan har de tänder, som de rispar av hud från andra fiskar med.
4. De är stora parasiter och borrar sig gärna in i sina bytesdjur (större fiskar) för att äta upp deras lever och tarm.
5. Som försvarsmekanism producerar de ofantliga mängder tjockt slem.

Det sistnämnda kan ni se på videon nedan.



Vad jag undrar nu är vad som skulle hända om, låt säga, 1000 pirålar producerade slem samtidigt på en begränsad yta, till exempel i en badvik.

Babian

Förmodligen är det ungefär samma klientel som besöker den här blöggen som min andra, men det är ingen anledning till att inte berätta att jag är med i det senaste numret av serietidningen Babian som man kan läsa gratis här. Temat är djur.

Historien upprepar sig

Konvergent evolution innebär att olika arter eller djurgrupper som inte är närmre besläktade med varandra utvecklar liknande genetiska eller morfologiska drag oberoende av varandra. Ett känt exempel är att både fåglar, insekter och fladdermöss har utvecklat vingar.

Mitt favoritexempel på konvergent evolution är ichthyosaurus som levde för nästan 200 miljoner år sedan. Ichtyosaurus påminner mycket om dagens delfiner (stjärtfenan är dock ställd på höjden som hos fiskar) men härstammade från reptiler som återvänt till vattnet på samma sätt som dagens marina däggdjur härstammar från däggdjur som någon gång för 50-60 miljoner år sedan återvände till vattnet och började att anpassa sig till ett liv där. Ichthyosaurus och dagens delfiner ska dessutom ha uppfyllt snarlika ekologiska funktioner vilket tyder på att de har hittat en väldigt framgångsrik nisch.

Kanske började ichthyosaurus sin evolutionära karriär som de dykande havsödlorna på Galapagos, som Darwin äcklat kallade för "imps of darkness".

Idag kom posten bland annat med:

Kvällen är räddad! Nu ska jag bara bestämma mig för om jag ska titta på bilderna med min View-Master Modell C eller E.

Allt som fattas är en informativ voice-over

Från mitt close encounter med abborren.

Du och jag, Cousteau

Jag uppgraderade min Rollei Sportsline 50 (499 kr) till en nästan dubbelt så dyr Fujifilm Finepix XP10 (990 kr). Skillnaden är enorm. Jag hann förresten klappa en abborre och filma det också.

Om att para sig med sig själv

Blågyltan (a.k.a. Sveriges snyggaste fisk) är ett exempel på en fiskart som består av sekventiella hermafroditer, det vill säga att individerna byter kön under sin livstid. Det finns det även andra arter som gör och anledningen är ofta att det inte lönar sig att vara hane förrän man är tillräckligt stor för att kunna konkurrera om honorna.

Jag ville ytterst gärna ställa följande fråga till mina lärare men jag fruktade att de skulle missuppfatta den som fullkomligt trams medan den i själva verket grundar sig på ytterst seriösa funderingar om asexuell/sexuell reproduktion.

För vårt exempel har vi en ung blågylta av honkön som lägger ägg (förslagsvis under kontrollerade former så att äggen överlever ett tag). När blågyltan senare har bytt kön och blivit en hanfisk förser man den med äggen som den lade under sitt honstadie. Kan fisken då befrukta sin egna ägg?

Min högsta önskan är att min idol Svante Pääbo ska diskutera frågan.

Artificiella rev

Jag snubblade över bilder som den ovan idag när jag slösurfade på diverse coola hemsidor. Man skulle kunna tro att det som försiggår på bilden är någon form av grovt miljöbrott, men i själva verket är det direkt motsatta. Efter att naturliga rev förstörts utanför Delaware och New Jersey har miljöorganisationer försökt att återskapa reven - genom att dumpa runt tusentalet uttjänta tunnelbanevagnar som hämtats från New York rakt ned i havet. De flesta som någon gång dykt eller sett undervattensfilmer vet att fiskar lever gott i gamla båtvrak, bildäck och annat som förser dem med gömställen, men att dumpa tusentals tunnelbanevagnar är, så vitt jag vet, unikt. Dessutom har det fungerat utmärkt och gett en boost till den lokala fiskeindustrin. Det konstgjorda revet har fått namnet Redbird reef efter vagnarna.

I en intervju uttalar sig den ansvarige Jeff Tinsman, ansvarig på miljömyndigheten i Delaware, så här: “The one problem I see with them is that, just like the DeLoreans, there are only a limited number."

Andra delstater har hört om de positiva effekterna som tunnelbanevagnarna har gett upphov till och konkurrensen om vagnarna som New York skänkt bort har blivit så stor att man nu har börjat ta till andra fordon. I Delaware har man bland annat sänkt ett krigsskepp från andra världskriget.

På andra håll ser det nu ut så här:


Ibland är miljövård konstigt.

Alla är dock inte lika övertygade om förträffligheten i det här. Med tiden kan vagnarna ge ifrån sig asbest och andra gifter.

Förebilder del 1

I mina ögon lever Jean-Michel Cousteau det ultimata livet. Trots hans totala avsaknad av karisma får han betalt för att chilla på en båt tillsammans med en massa medelålders nördar, dyka, titta på awesome fiskar, fåglar och marina däggdjur och säga saker som "vi måste vara rädda om vår planet". Dessutom har han yvigt hår och ett stort grått skägg.