Pygmébarn träffar hårig vit man för första gången

Vi brukar inte dedicera inlägg på den här blöggen åt att länka till youtube-klipp om det inte finns en bra anledning till det. Det här klippet gjorde mig så glad att jag helt enkelt inte kan låta bli. Och så är det ju skäggrelaterat.

Robert Johnsons röst

Få musiker är lika mytomspunna som Robert Johnson. Inte nog med att Robert Johnson levde ett kringflackande liv och dog rockdöden vid 27 års ålder redan 1938 så är hans image starkt präglad av Faust-myten om att han vid ett vägskäl sålde sin själ till djävulen i utbyte mot att bli en begåvad gitarrist. Var han än fick sin begåvning ifrån så rankas han idag regelbundet som en av tidernas skickligaste gitarrister och mest inflytelserika musiker.

Med jämna mellanrum blossar en annan myt om Robert Johnson upp. Den är inte lika sexig men inte heller lika lätt att avfärda. Myten går ut på att de 41 inspelningar som Robert Johnson gjorde snabbades upp med så mycket som 20% när de gavs ut på skiva och att Robert Johnsons ljusa röst och kvicka gitarrspel alltså är en efterkonstruktion. Att det rör sig om 20% är befängt och kan avfärdas direkt, men det stämmer att inspelningar förr ofta snabbades upp en aning och OKeh/Vocalion som gav ut Robert Johnsons inspelningar var ökända för att mixtra med hastigheten på sina skivor.

Konspirationsteoretikerna (subkategori: Blueskonspirationsteoretiker) har vädrat morgonluft i och med internet och i synnerhet genom youtube. På youtube finns en rad låtar som har saktats ned och äntligen visar hur Robert Johnson verkligen lät. I kommentarsfälten diskuterar man att det är udda att Johnson skulle spela i Bb när hans vänner Son House och Johnny Shines spelade i A (eller G som andra hävdar) och att hans stämning gör vissa toner nästan omöjliga att klara av "om man inte har exceptionellt stora händer". Man diskuterar vilken slags gitarr Johnson hade, hur bred halsen på den kan ha varit, hur rummet han spelade in i kan ha påverkat klangen och så vidare. Det är mycket nördigt och det är svårt att förstå varför de lägger ner så oerhört mycket tid på att analysera det här.

Ibland påstås det att det råder konsensus bland musikhistoriker om att Robert Johnsons inspelningar har snabbats upp. Det gör det definitivt inte. Musikhistorikern Elijah Wald är en av många som inte heller förstår varför den här diskussionen överhuvudtaget blossar upp men som har tagit sig tid att argumentera emot.

Det är inte omöjligt att några av låtarna har snabbats upp med några enstaka promillen, men knappast i den utsträckning som många påstår. Läs Walds argument och lägg till att om man saktar ner låtarna med 20% blir många längre än 3 minuter vilket innebär att de inte fick plats på dåtidens skivor. Samt att det låter för jävligt. De långsammare låtarna som Come on in my kitchen blir dessutom så sega att de blir olyssningsbara.

Ett av argumenten för att låtarna egentligen ska spelas långsammare är för att "de låter bättre så". Det är inte ett särskilt bra argument och många skulle säkert tycka det samma om man pitchade ner till exempel Blind Willie McTell. Personligen kan jag gå med på att vissa låtar faktiskt lyfter i en långsammare tappning, men så har jag också ett osunt förhållande till Son Houses sound.

Den egentliga inspelningen av Crossroads känns onekligen lite lättviktig efter det här:


Men det blir inte automatiskt sant bara för det.

Jämför med Justin Bieber-ambient.

Köksbänksrap

Överviktiga artister är ingen vanlig syn. Ofta behandlas artister som går upp i vikt minst sagt styvmoderligt och hängs ut för att hånas av allmänheten (se: Britney Spears). Hiphopen har alltid varit ett undantag för att den har accepterat stora pojkar och flickor som Notorious B.I.G., Fat Joe, Queen Latifah, Missy Elliott och Big Pun. Trots det är det alldeles för få rappare som har berört mitt favoritämne: mat. Den saken ändrar Action Bronson och hans album Bon appetit.... Bitch!!!!! på.

Både omslaget och albumtiteln skvallrar om Action Bronsons främsta fäbless. Det skulle lätt kunna reduceras till en fånig gimmick eller plojhumor (jag säger som Stefan Wermelin angående kombinationen av humor och musik: Humor är inte så jävla roligt), om det inte vore för att Action Bronson är en genuint begåvad rappare med en röst som för tankarna till Ghostface. Visst är det galenskap att ha 35 spår på ett rap-album och allt är långtifrån bra, men det finns ett par riktigt bra låtar, som Imported goods, The Come up och Shiraz (flöjten!).

Som om det inte vore nog med alla matreferenser på albumet, så innehåller också ett par av Action Bronsons musikvideor mat på olika sätt. Videon till Shiraz till exempel utspelar sig delvis i en italiensk delikatessbutik. Dessutom så har Action Bronson lagt upp en rad cookalongs på youtube. Mycket charmigt!

Jag kan inte påstå att jag saknar den gravallvarliga gangsterrappen när jag lyssnar på Bon appetit.... Bitch!!!! Det är enkel, old school-doftande hiphop med en udda begåvning som droppar rader som "holy trinity, peppers on your celery".

Jag önskar att det här var på riktigt

Jag önskar också att det samma gällde uttalanden som "jag är inte rasist, men..." och "jag tror inte på gud som en slags gubbe på en moln, hehe, jag tänker mig snarare gud som en slags kraft".

Jag tror att jag kan ha hört "vad hände med den globala uppvärmningen/klimatförändringarna?" minst 50 gånger i fjor. Skandinavien hade 2010 en ovanligt kall vinter men globalt sett blev 2010 tillsammans med 2005 det varmaste året sedan man började mäta temperaturerna 1880. Nu får vi istället heja fram 2011!

Fuckin' rainbows after it rains

Okej, jag läste om det här först och det är i Internets tidevarv redan uråldrig historia eftersom det är ett halvår gammalt men det är likväl det roligaste jag har sett på länge. Obegåvade, våldsglorifierande och kvinnohatande Insane Clown Posse kom plötsligt och mycket oväntat ut som kristna tidigare i år. Den vetenskapsfientliga/ignoranshyllande singeln Miracles är bland det roligaste jag har sett och hört under hela året.



Man tror att det borde vara svårt att toppa textrader som

Hot lava, snow, rain and fog,
Long neck giraffes, and pet cats and dogs
Fuckin' rainbows after it rains
There's enough miracles here to
blow your brains.

och

Fuckin' magnets, how do they work?
And I don't wanna talk to a scientist
Y'all motherfuckers lying and
getting me pissed.

men Insane Clown Posses intervju i The Guardian är rakt igenom briljant. För min del toppar intervjun rentav videon.

"A giraffe is a fucking miracle. It has a dinosaur-like neck. It's yellow. Yeah, technically an elephant is not a miracle. Technically. They've been here for hundreds of years…"

"Thousands," murmurs Shaggy.

"Have you ever stood next to an elephant, my friend?" asks Violent J. "A fucking elephant is a miracle. If people can't see a fucking miracle in a fucking elephant, then life must suck for them, because an elephant is a fucking miracle. So is a giraffe."

[...]

Shaggy says the idea for the lyrics came when one of the ICP road crew brought some magnets into the recording studio one day and they spent ages playing with them in wonderment.

"Gravity's cool," Violent J says, "but not as cool as magnets."

[...]

"OK, an analogy": "If you're trying to fuck a girl, but her mom's home, fuck her mom! You understand? You want to fuck the girl, but her mom's home? Fuck the mom. See?"

I look blankly at him. "You mean…"

"Now, you don't really feel that way," Violent J says. "You don't really hate her mom. But for this moment when you're trying to fuck this girl, fuck her! And that's what we mean when we say fuck scientists. Sometimes they kill all the cool mysteries away. When I was a kid, they couldn't tell you how pyramids were made…"

"Like Stonehenge and Easter Island," says Shaggy. "Nobody knows how that shit got there."

"But since then, scientists go, 'I've got an explanation for that.' It's like, fuck you! I like to believe it was something out of this world."

För att ytterligare markera hur efter jag är med det här så har Saturday Night Live redan gjort en parodi på Miracles. Det gjorde de typ i maj. Rätt onödigt med tanke på hur väl Insane Clown Posse gjorde det själva.

Meningen med livet

En vän med en dazzle

Videon ovan är Starfighters första försök till videorecension och undertecknad har fnulat ihop ena halvan av vinjettmusiken. Vilken halva det är får ni lista ut själva.

Nerd co-operation

Det glädjer mig att låtar jag gjorde för rätt många år sedan idag kan dyka upp i youtube-matlagningsprogram. Framtid'n alltså.