Vecka 34.5: Upstream Color (USA, 2013)

Vad är: Existensiellt drama från 2013 av Shane Carruth som gav oss stämningsfulla tidsresefilmen Primer. 

Varför: Kantorn gillade Primer, och tyckte att Upstream Color verkade vara ungefär lika off.

Kantor Wilhelmsson ooooh:

Upstream Color har en pretentiös titel, en sövande atmosfär och en story som handlar om människor som blivit kidnappade och nu påverkas känslomässigt av deras "personliga grisar". 
Ute på landet går en underlig gubbe och spelar in ljud från stenar som faller och plåt som tänjer sig. Det är han som äger grisfarmen. 
Inne i stan träffas två av kidnappningsoffren. De blir kära, läser Walden och drömmer om orkidéer medan deras personligheter börjar lösa upp sig i varandra. 

Du vet redan nu om du hatar den här filmen. Och på ett sätt är det förståeligt. Det är inte självklart vad den försöker säga, och Shane Carruth (regissör, manusförfattare, producent och huvudrollsinnehavare) gör oss inte mycket klokare i intervjuer. Den innehåller ett monotont soundtrack som ger magsår i för långa doser, och några trista indiefilmsklyschor. 

Och den är svår att hänga med i - filmens största svaghet. Eller dess styrka? Upstream Color tvingar min hjärna att skärpa sig. Klippen är snabba och kursiva, som om Carruth räknar med att man fattar vad som händer efter två sekunder. Det dröjer inte länge innan jag är desorienterad. Är mannen med grisarna en gudsallegori eller en riktig person? När händer tjejens kidnappning, om alls? Är de återkommande bilderna på maskarna en sjukdom eller en metafor? 

Jag tror att Upstream Colors berättelse hade kunnat göras 100% mer stringent. Men det hade också förtagit en del av charmen. Det här är film som pussel, en suggestiv mosaik som framför allt växer i huvudet. Jag måste återkomma om vad meningen är med alltihop, och det finns en risk att jag inte hittar någon och bara dissar filmen helt när jag ser den igen. 

Men just nu ligger bilderna kvar och rotar i hjärnan, precis som masken som de kidnappade blir drogade av. Upstream Color är svår att släppa, svår att reda ut och liknar inte någonting annat jag sett i år. 

Betyg: radioaktivt ljus

Balloonfighter aaaaaah: 

Kanske är "pretentiös thriller" det mest passande epitet man kan ge Upstream Color. Det är en berättelse om en kriminell mans komplexa bedrägerikedja och den posttraumatiska situation som hans offer omedvetet befinner sig i och försöker få kontroll över genom att citera 1800-talsfilosofer.

Upstream Color bjuder på en ganska spännande och snyggt filmad berättelse. Klippen är ofta extremt korta, inte sällan bara ett par sekunder långa, och kräver en del associationsförmåga av sina tittare. Det är till en början inte helt lätt att veta om delar av filmen utspelar sig i drömmar och hallucinationer eller i verkligheten. Eller om de rör sig på ett metaforiskt plan.

Regissören Shane Caruth glider ibland lite väl djupt ner i sitt pretentiösa bildspråk och bjuder bland annat på slow motion-klyschan "människor som letar efter böcker genom att låta fingertopparna glida över bokryggarna". Detta upprepas även med CD-skivor, väggar och kanske den väna pälsen på ett marsvin. Bristen på självkritik verkar gå igen i det faktum att Shane Caruth har tagit på sig en av huvudrollerna och inte spelar alls särskilt bra. Eller så kan man säga att han är utmärkt i rollen som obehaglig Paul Rudd-karaktär.

Det är inte helt lätt att få grepp om Upstream Color (det finns till och med en FAQ som försöker förklara) men det är en film som är värd att tänka på och rentav att se om. 

Betyg: Pilgrimstapeten i Ransby (på en skala över väggbonader där Bayeux-tapeten motsvarar högsta betyg)

Statistik:
?: 58%
!: 39%
(): 89%

Persecuted for wearing the beard

Det är märkligt vilken känslig fråga helt naturlig behåring faktiskt är. Det kanske inte är särskilt provocerande med skägg idag, medan håriga ben och armhålor på kvinnor fortfarande är något slags tabu, men sätter man sig in i skäggets historia har synen på ansiktshår växlat genom tiderna. Skägg har betraktats som bevis på visdom och mognad lika ofta som det har betraktats som något äckligt som måste tyglas. Högt uppsatta män har det ena århundradet haft långa, väl ompysslade skägg, och förbjudit bönderna från att ha ansiktshår för att nästa århundrade vara renrakade och förbjuda bönder från att raka sig. Vid flera olika tillfällen har skägg belagts med särskilda skatter och i Peter den stores Ryssland var man tvungen att betala för att få skägglicens som man sedan fick se till att bära med sig om man inte ville råka ut för hemskheter.

På Evergreen Cemetery i Leominster, Massachusetts finns den här gravstenen:

Krigsveteranen, slaktaren och transcendentalisten Joseph Palmer var den enda mannen som bar helskägg i Fichtburg, Massachusetts under 1830-talet. Palmers timing var usel för detta var en tid och plats där skägg ansågs vara något oerhört förkastligt. Palmer trakasserades. Folk kastade sten på honom och vandaliserade hans hem. Dessutom fick den djupt religiösa Palmer inte delta på gudstjänsterna.

En kväll överfölls Palmer av fyra män vars intentioner var att tvångsraka honom. Palmer försvarade sig själv så gott det gick men tog till slut fram sin kniv och högg två av de attackerande männen i benen. Palmer arresterades för "unprovoked assault". Av principskäl vägrade han att betala böterna och han sattes i fängelse. Även där motsatte han sig fångvaktarnas försök att tvångsraka honom. Arresteringen av Palmer gav upphov till en hel del kritik i tidningarna och det faktum att Palmer hade intellektuella homies som Ralph Waldo Emerson och Henry David Thoreau var förmodligen en stor fördel.

Efter ett år i fängelse beslutades det att Palmer skulle släppas fri. Självklart slutade den bångstyrige Palmer inte att bråka bara för det. Han vägrade att lämna fängelset förrän han försäkrades om att det ansågs vara helt acceptabelt att ha skägg. Någon försäkran fick han aldrig och till slut bands han fast vid en stol och bars ut av vakterna mot sin vilja.

Joseph Palmer var för medborgarskäggsrörelsen vad Rosa Parks var för medborgarrättsrörelsen och hans enda brott var att inte sälla sig till skaran. Före sin död fick Palmer också se den första skäggige mannen tillträda den amerikanska presidentposten: Abraham Lincoln. Jag tror att Joseph Palmer strök handen över skägget och mumlade "my work here is done".