Karlstad represent

Hur ska man presentera ett krävande musikaliskt arv för en publik vars bildning sjunker i rasande takt, och vars otålighet och konstanta bekräftelsebehov tycks öka med varje facebook-uppdatering? Detta känns spontant som en av 2000-talets viktigaste kulturutmaningar. Särskilt eftersom intresset ändå verkar finnas där. Ingenstans - från elever, från publik eller från arrangörer - har jag fått intrycket att folk i allmänhet skulle vara ointresserade av konstmusik eller vad den kan säga dem. Men konstmusiken bär med sig urgamla och daterade format som ofta står i vägen. En klassisk konsert är en sträng och stel ritual, där dekor och kläder nästan alltid går i svart och där det är fult att klappa på fel ställen.

Så mycket lättare är det inte med själva musikverken. Jag håller fast vid att "konstmusikens död" - som det brukar skrivas på amerikanska bloggar - inte har någonting med själva musiken att göra. Den klassiska musiken är minst lika levande och underhållande och varierad och gripande som när den skrevs, men svårigheterna att närma sig den har aldrig varit större. Verktygen för att lyssna - vad man ska lyssna efter, hur formen på olika stycken fungerar etc. - är så dåligt kända idag att instrumentalmusik oftast bara blir en osammanhängande massa av toner, när den borde vara lika tydlig att följa som en välstrukturerad film.

P2 klassiskt* länkade häromveckan till ett inlägg på bloggen Annika Flynner (skrivs av nöjesjournalisten Nicholas Ringskog Ferrada-Noli) som handlade om oförmågan att kunna ta till sig gamla kompositörers verk på ett vettigt och sammanhängande sätt. Efter att ha konstaterat att det inte funkade att plöja igenom alla Mozarts pianokonserter i ett svep (no shit!) stannade skribenten vid att göra en playlist av alla de långsamma satserna, och gjorde motsvarande med Bachs samlade orkestermusik.

Men en "konsert" skriven vid den tiden är precis vad det låter som - en hel upplevelse, vars innehåll gott och väl räcker för sig självt. Hjärnan tröttas ut väldigt snabbt vid aktivt lyssnande, och bara att följa med i en halvtimmes okända toner är mer än tillräckligt. Det är svårt att klandra skribenten dock - för "hur gör man ett urval?". Var ska man börja, och hur ska man "orka ta sig an det"?

Ett oväntat starkt bidrag i rätt riktning kom från mina landskapsmän- och kvinnor på Wermlandsoperan, som nu fram till påsk satte upp Bachs "Johannespassionen" i Karlstad. Vad som egentligen är ett rent musikaliskt verk om Jesu död och återuppståndelse hade här blivit en slags opera, med modern scenisk gestaltning och nutida rollfigurer i vanliga kläder. Petrus var här en gubbe med tredagarsstubb, träningsjacka och kryckor, medan en punkbrud med sprayburk och läderbyxor hade fått bli Maria Magdalena.

Såna här moderniseringar kan lätt kännas väldigt tillgjorda och sökta. Men regissören Tobias Kratzer förankrade dramat i nutidens strömningar och lät det bli en fond för att utforska bland annat grupptryck, civilkurage och fundamentalism. Vissa scener förde tankarna till Ruben Östlunds filmer om att säga ifrån i den svenska kulturen, medan andra lekte med konceptet - berättaren, som vanligtvis gör alla rollerna i passionen, blev här en egen karaktär, inblandad i tragedin mot sin vilja.

Med en sådan angelägen presentation blir grundkaraktärerna i Bachs musik lättare att greppa för oinvigda, och budskapen mer genomskinliga. Orkestern spelade snyggt och luftigt och med stor värme, och alla på scen verkade genuint inspirerade. Det fanns inte ett spår av den förstoppade "vördnad" (som ibland misstas för inlevelse) man kan se i vissa andra uppföranden av De Stora Klassiska Verken. Det var kort sagt en jättebra föreställning, och ett föredöme för andra städers scen- och musikproduktion.

Nu är bara frågan varför jag ser detta i Karlstad av alla ställen, och inte i Köpenhamn eller Malmö?

*som för övrigt gör ett väldigt fint jobb med att försöka ta ner konstmusiken på jorden - önskar bara att deras ljudfiler var lite mer lättnavigerade i efterhand

Cunninlynguists < 3 Tjajkovskij

Lyss opp så ska jag berätta vad gossarna ovan har gemensamt!

Det händer ganska ofta att jag blir besatt av att ta reda på var vissa hiphop-samplingar kommer ifrån. Den sampling som har orsakat mig mest huvudbry är fiolen i Cunninlynguists låt Lynguistics. Jag googlade förstås skiten ur Internet för 4 år sen eller när det var, men rådfrågade även mina lärare på musikvetenskapen om de hade någon susning och jag fick ledtråden att "det låter som Tjajkovskij". Jag fick helt enkelt lyssna på Tjajkovskij ett bra tag efteråt och till slut hittade jag rätt. Samplingen var hämtad från någon inspelning av violinkonsert i D-dur (1878).

Eftersom jag än en gång har letat upp det tänkte jag dela med mig av denna kunskap och göra det lättare för andra.

Tchaikovsky: Violin Concerto in D major op.35


Lyssna från cirka 8:15 så börjar det snart att klarna. Det låter inte exakt likadant, eftersom det inte är samma framträdande och klassiska musiker tydligen inte är robotar. Nästa steg är att ta reda på exakt vilken inspelning som Cunninlynguists har samplat.

Det är fint hur en sådan liten detalj ur ett klassiskt stycke räcker mer än väl till en hel hiphop-låt.

Den som nynnar skall finna

För ett antal månader sedan pratade Jessika Gedin i Spanarna om en databas där man hade lagrat en väldig massa skönlitteratur från en viss tidsperiod, så att textmassan skulle kunna sorteras efter ord. Syftet var att undersöka hur vissa ord dykt upp och försvunnit och att på så vis få nya vinklar på samhällsutvecklingen. Resultatet av sökningen blev en graf som visade ordets frekvens i litteratur över tid.

Som jag minns det var detta ett begränsat forskningsprojekt* men som offentlig sökmotor innebar det ju alla möjliga ingångar, ta bara möjligheten att undersöka hur laddade ord som "folklig", "konstnärlig" och "stress" fluktuerat över åren. En fullständig skönlitteratur-databas - om än bara för ett land - med denna funktion skulle vara ett ovärderligt och levande tidsdokument.

Nu håller något liknande på att hända med konstmusiken. Välbekanta notdatabasen IMSLP har någon gång under den senaste tiden börjat med funktionen Search By Melody. Funktionen är i en mycket begränsad beta-version och man kan inte söka på rytm, bara på en följd av toner. Men de träffar jag fått upp på vissa melodier - väldigt många - tyder på att det hela är på god väg.

IMSLP, som står för International Music Score Library Project, är en ovärderlig källa för alla som har någon som helst anknytning till konstmusiktraditionen. Här finns verk från tusentals kompositörer, alla tänkbara genrer och även många arrangemang och udda utgåvor. Sajten bygger på att samla ihop stycken vars copyright-tid gått ut, vilket innebär alla som släppts för 75 år sedan (1936) eller tidigare. Det blir ändå en hel del.

Möjligheten att söka upp stycken/låtar baserat på melodier är inte alls ny - till iPhone finns bland annat gamla Classic Melody Book, och SoundHound söker upp poplåtar när du nynnar deras melodier. Men ingen av dessa tjänster har en bredd på sitt bibliotek som kan mäta sig med IMSLP. Och där sådana "lättare" tjänster bara lagrar välkända soundbytes, söker du på IMSLP igenom varenda enskild stämma i vartenda verk som skrivits under typ fyra hundra år.

IMSLP är helt lagligt i de flesta länder (och är noga med att spärra av sina gränsfall i till exempel EU) men har ändå råkat i kläm med copyright-maskineriet flera gånger. För några år sedan låg sajten nere under en längre period och räddades av generösa sponsrare. Nu senast i våras fick de stänga ner helt kort på grund av en (rätt ogrundad) stämning.

Med en funktion där man kan följa en enskild folkmelodi genom flera seklers musikskapande kommer sajten förhoppningsvis få den breda legitimitet den förtjänar.

*jag kan vare sig hitta databasen (förstås) eller ens vilket program av Spanarna det var (lite mer pinsamt) så om ni sitter inne med länkar och kunskap, skriv i en kommentar!
(Bild: The Mandolin av Alex Gross)

Ett litet ode till The Dismemberment Plan

De senaste åren har jag bedrivit klassiska musikstudier på heltid. Detta har givetvis påverkat min smak, och hur jag ser på musik i största allmänhet. När jag började studera var min största farhåga att de kickar jag då fick av typ indie och elektronisk dansmusik skulle ersättas av intellektuell beundran för "musikermusik". Och även fast jag förstås är inkörd på de nya idealen - nuförtiden gillar jag till och med klassisk sång - är det fortfarande lust och kickar som styr.

Vilken populärmusik har klarat sig genom den här skolningen? Inte mycket. En aspekt som man måste anamma helt och hållet för att bli konstmusiker är det aktiva lyssnandet. Med det filtret klarar sig inte musik som inte hela tiden ser till att förtjäna din totala uppmärksamhet. Pop blir sympatisk men tråkig. Det händer för lite.

Ett av få band som jag fortsatt återkomma till, år efter år, oavsett hur utbildade mina öron blivit, är The Dismemberment Plan. De är inte skolade någonstans. Sångaren Travis Morrison kan nätt och jämnt hålla ton, inspelningarna är odynamiska med skrikiga synteffekter och smattrande trummor.

Men det händer saker i musiken, inte minst rytmiskt. Bandets största gärning måste vara skivan "Emergency & I" från 1999, som låter märkligt odaterad idag. Det här är svårt synkoperade låtar, med puls som haltar oregelbundet, tvära taktartsbyten, femtakter. Låtarna upprepar sig inte mer än nödvändigt, men framför allt finns det en unik rastlöshet här som ger skivan en väldig rörelse. Morrison må kanske inte vara någon vidare sångare men har ett speciellt tonfall, en helt autentisk mix av deadpan, trött melankoli och punkskrik. "Nothing’s wrong, I’m just fine / I’ve realized I just don’t like jokes" sjunger han på "The Jitters" och gör om skivans mest deppiga låt till charmig ironi.

Infallen haglar här. Låtarna bryts upp i små bitar och plockas ihop igen i farten. Störiga synthtoner hänger kvar som orgelpunkter över halva spår, billiga trumloopar konverteras snabbt till anthemrefränger och vice versa.
Elbasen och trummorna är inte bara kompmatta utan långt fram i mixen, råa och levande, rycker och sliter i musiken. I "Girl'o'clock" samsas Morrisons sexuella frustration med uppspeedad hardcore-inramning, skräckfilmspianon och kolmörk bas som stänker ut över den stammande texten. I "Gyroscope" glorpas all musik plötsligt bort mitt i refrängen. Morrison får knorra till ett slut i förbifarten.

Det är en dampig upptäcksfärd att lyssna - det finns alltid en idé, en stämning som ligger lite off mot resten av låten. Det finns alltid en textrad som skaver och inte vill uttrycka sig enligt gängse mönster. Det finns överhuvudtaget inte ett spår som inte består av en väldig massa friktion, ångest och positiv energi som stångas med varandra. Texterna om (typ) vardagstristess, tråkiga vänner och att gå till fel fester är helt fantastiska, okonstlade och sympatiska, rader som "Oh, launched all the world’s nukes this morning / Hoping it would kick-start something" hela tiden.

"Change" som kom två år senare är bandets "mognare" skiva, en mer traditionell rocksamling, kanske inte lika intressant på papperet men lika stark och udda i uttrycket. De knasiga infallen är här färre och Travis Morrisons ångest mer utpräglad, där höjdpunkterna "Superpowers" och "The Face of the Earth" blir skruvade försök att beskriva menlöshet i vardag och relationer.
The Plans bakgrund i Washingtons hardcore-scen är också kul men inte lika eklektisk, och de bästa resultaten finns inte fångade på Spotify. Skivan "The Dismemberment Plan is Terrified" är värd att leta upp bara för låten "The Ice of Boston" där Morrison ringer hem till sin mamma på nyår.

Bandet pratade i intervjuer om att de hellre lyssnade på funk och jazz och drum'n'bass än den 90-talsindie de var samtida med. Kanske är det därför det känns som att de knappt åldras*. Sista låten på Emergency & I, "Back & Forth" är plötsligt en publikfriande rocklåt med funkigt komp, som om de ville visa att de kunde sånt också.

Och jag återvänder till dem, minst en gång om året, ungefär som man kan ta fram The Beatles med samma tidsintervaller och musiken tycks vara oförändrad i tiden. Bandet är ett bevis på hur långt uttryck, kreativitet och personlighet kan räcka - i det här fallet hela vägen över den skolade musikens minfält.

*Undersök gärna hur många skivor från 1999 som inte känns daterade idag.

När världar kolliderar

Jag skrev en gång en universitetsuppsats om hur samplingar av "klassisk musik" användes i hiphop. Det var mest för att ha en anledning till att lyssna på hiphop under en kurs som egentligen handlade om wienklassicism. Då hade jag inte hört Busdriver gå fullständigt haywire över Rondo alla turca.

Musiker att se-listan: 3. Anders Danman (cembalist, konceptualist)

För första gången i det här listprojektet kommer en musiker som man faktiskt kan se utan att behöva åka till typ Finland eller besöka high-brow-lokaler i London eller New York. Man kan till och med se honom både nära och snart. Den 24/10 spelar Anders Danman på Palaestra i Lund. Varför ska man se honom? För att han spelar Beatles-låtar. På cembalo. I fransk barockstil.

Jag har känt till grejen i rätt många månader men har fortfarande ingen bra helhetsuppfattning om hur det låter. Detta beror på att Danman lyckats göra sin musik svår att hitta på internet, en stark bedrift även för att vara konstmusiker. Den rätt daterade hemsidan hävdar att ljudklipp "kommer snart". På Spotify och iTunes är han helt frånvarande. På Youtube har han en (1) träff, en Allemande över Hey Jude. Den är i alla fall finstämd, och Danman är en så pass säker stilist att det är svårt att särskilja poptemat från barockornamenten.

Det är svårare att veta om musiken fungerar med snabba satser eller är lika kreativ i längden. Men oavsett vad blir jag så glad av tanken! Det är lite som att vilja läsa igenom hela "De välvilliga" bara för att de sju huvudkapitlen i boken är uppkallade efter satserna i en barocksvit. Det är bara ett så bra koncept, helt enkelt. Världskrigsintriger som dansmönster. Och, i det här fallet, klassisk popkultur som klassisk halvimprovisation.

Jag vet inte om Danman tänker i koncept eller om det här bara är en förlängning av hans karriär som improvisatör. Den franska barockstilen, som gjordes som snyggast av Rameau och Couperin, bygger mycket på tid, på dragningar, att känna ett sug mot nästa taktslag som sveper golvet under fötterna. Samtidigt finns det en frihet i utsmyckningarna som gör att nästan vilka toner som helst kan trollas fram i den där viktlösa mellantiden. Att applicera det här på kända, starka popteman känns som en jättefin blandning av musikaliskt innehåll.

Visst, Beatles kan kännas som ett trött val, ett säkert kort för 40-talisterna. Men det är ändå ett försök till cross-over där ingen av parterna behöver förlora värdighet. Och det är just såna koncept som framför allt konstmusiken behöver för att fortsätta kännas levande - möten med värdighet och kreativitet, inte svulstig orkester över fula tv-spelsteman.


Tidigare på listan:
2. Patricia Kopatchinskaja (violin)
1. Jeremy Denk (piano)

Några takter i otakt

Få saker riskerar att bli så såsiga och enahanda att lyssna på som standardromantisk orkesterlitteratur. Den storvulna kraft som symfonier av Tchaikovsky och Berlioz hade på sin tid känns för mig idag som motsvarigheten till de högst rankade filmerna på IMDbs Top 250.

Det gör mig å andra sidan gladare över Carl Nielsens symfonier, som är typ hundra år gamla men vars idéer fortfarande känns roliga och spännande. Under andra satsen (eller andra halvan av första satsen, om man så vill) av hans femte symfoni instrueras slagverkaren att improvisera fritt i ett tempo snabbare än resten av orkestern. De milda, transparenta stämmor alla andra spelat i fem minuter får sällskap av en orytmisk trumma som hamrar på som om den försöker stoppa all framfart. Men den romantiska musiken flyter vidare, som en stor sömnig landmassa, lyckligt ovetande om att någon håller på att spränga i berggrunden.

För önskad effekt bör man lyssna från början av satsen här. Sedan kanske det inte detta är bästa framförandet av Nielsen överlag, men slagverkaren går verkligen all-in!

Elektrongodis

Jag har inte kunnat släppa taget om "Circuit" de senaste dagarna, en konsert från 2003 för två pianon och orkester och en skiva från i år med konserten och några andra verk av den brittiske kompositören Graham Fitkin.

Musiken klassas som "post-minimalism" av kritikerna, en svepande term som inte säger särskilt mycket om innehållet. Det här är motorisk och monoton musik som lyckas låta modern och ibland elektronisk utan några som helst elektroniska hjälpmedel. Fitkin är pianist och skriver gärna för två instrument, där den ena flygeln får stå för "beatet" och den andra freebasa lite mer jazzigt ovanpå. Harmonierna är tjocka, lite kalla, men alltid lättillgängliga och den monotona pulsen förankrar konserten i ett dunkande 80-tal snarare än hos de gamla stora kompositörerna.

De andra styckena på skivan är helt pianobaserade och blandar ut monotonin med dröjande efterklanger och mer blippande. Någon kritiker skrev att Fitkins musik påminner just om elektroner som rusar runt i en krets, kolliderar med varandra och ger ifrån sig blinkande ljus och blixtar. Det blir efter ett tag märkligt hypnotiskt att lyssna på, någonstans mitt emellan intellektuellt örongodis och ambient bakgrundsmusik. Och lyssna kan ni göra här.

Musiker att se-listan: 2. Patricia Kopatchinskaja (violinist, excentriker)

I en optimal lyssnarvärld är en ny konstmusiker alltid en färsk ingång, ett sätt att upptäcka allt om igen. Så är det sällan i praktiken. De flesta tolkningar låter ungefär likadant och är hårt präglade av sin nottrogenhet.

Den här trenden har blivit mer utpräglad sedan 1900-talet. Konsertritualen har blivit artigare, improvisationerna har förminskats, de stora excentrikerna har lyst med sin frånvaro. Det stora med en liveupplevelse är ju att den har makt att vara våldsam och elektrisk på ett sätt man aldrig kan få hemma vid ljudanläggningen.

När det kommer till våld och elektricitet finns det få artister som idag verkar smälla högre än moldaviska Patricia Kopatchinskaja, 30-årig violinist som rönt stor uppmärksamhet genom sina "kontroversiella" Beethoven-tolkningar.

I konstmusikaliska kretsar krävs det inte särskilt mycket för att få kallas kontroversiell. Vad Kopatchinskaja har gjort är att gräva upp råmanus till bland annat violinkonserten, inklusive alternativa kadenser, figurationer och improvisatoriska passager, och format en egen, originell helhet av dem. Det är kanske inte så anmärkningsvärt att hon slänger in en massa nya toner i farten, men effekten är väldigt frigörande.

Vad som är mer anmärkningsvärt är hur hon spelar. För hon spelar som fan! Hennes ton är inte särskilt "vacker" i klassisk bemärkelse, men ren, vass och obändigt intensiv, attackerar lyssnaren ständigt med fräscha fraseringar och konstiga påhitt. Hon är makalöst energisk och närvarande i alla sina folky tonfall och dansar runt de tvåhundra år gamla styckena som om de vore briljanta improvisationer. Allt låter nytt, oborstat, levande.

Kopatchinskaja har hittills bara släppt två skivor, en hyllad med orkester och en med den lika excentriske pianisten Fazil Say, men båda är sjukt hörvärda. Allt funkar inte här - i synnerhet inte i Bartóks rumänska danser där nottexten redan är så vild att det bara kan bli värre av freebasande. Men generellt är väl det här en av de mest spännande klassiska karriärer man kan följa. Tyvärr, precis som med Denk, kommer hon inte hit de närmaste åren, utan som närmast till Finland, vilket bara spär på mitt intryck att det här landet är konstmusikaliskt lame.

Lyssna t.ex. på första satsen av Kreutzersonaten här. Hög volym rekommenderas!

Klassiskt för kungar och faggots

Två av mina största intresseområden är konstmusik och tv-spel. Det ena är en historiskt förankrad kultur med stora imageproblem och elitistiska tendenser, medan det andra är en ungdomskultur med stora imageproblem och folk som kallar varandra "fucking faggots" i onlinespel.

Ytterst sällan mötas de två. Detta händer dock i Wii-titeln Little King's Story - ett absurt strategispel på mer än ett sätt. Den sockersöta, färgglada grafiken och en huvudperson som påminner starkt om Karamellkungen gömmer en story som bara går ut på att skapa totalt, obönhörligt världsherravälde. Hur? Utrota alla andra folkslag och tvinga invånarna att gå med i kyrkan, "or God will make you pay".

Det är i grunden ett bra spel, trots ett par frustrerande designmissar. Men jag tvingas ha ljudet avstängt under hela tiden jag spelar eftersom soundtracket till 100% består av remixad klassisk musik. Alltså inte bara ett kitschigt citat eller två för att lätta upp stämningen, utan verkligen enbart klassiska schlagers från början till slut, totalt sönderspelade teman som arrangerats om monterats ned till munter bakgrundsmusik.

Det börjar redan i introt med en synthifierad och småputtrande Bolero - visst, den köper jag. Ett verk som inte ens Ravel höll särskilt högt, förvisso berövat all dynamik (styckets enda riktiga poäng) men ändå i stort sett harmlöst. Betydligt värre blir det när man introduceras till spelets huvudsakliga spår - en struttig umpa-version av "Ode to Joy"-temat från Beethovens nionde symfoni. Arret bryter ner melodilinjen till ett dussin hoppande små fanfarer som snabbt får det att klia i hela kroppen.

Man får tycka vad man vill om konstmusiken och dess kanonisering, om utövarnas överdrivna vördnad och respekt för verken, eller om den tid och kraft som måste gått åt till att skapa stycken där inte en ton eller paus är överflödig. Men det här är 2010 och dessa stycken har redan plöjts till döds genom tv-reklamer, jinglar och julmarknader. Det här är inte exploatering, det här är post-exploatering, som att dra upp liket ur graven en andra gång, när det redan blivit påklätt med paljetter och skrikiga färger, sminkat och två gånger nedgrävt.

Det är det hemskaste jävla soundtrack jag hört. Ingenstans går man fri från totalt uttjatade slingor som en gång i tiden kanske hade mening och riktning men nu bara påminner om andra fula sammanhang. Kungen vaknar varje morgon av en lösryckt sampling från Griegs "Morgenstemning", som om Grumme tvättsåpa aldrig hade hänt. När gubbarna drar ut i strid spelas en mild version av Schuberts "Marche Militaire" och det är omöjligt att inte tänka på tomtar. Liszt gör ett gästspel under en bossfajt med en "La Campanella" så långsam att alla klockor (eller bjällror) stannar.

I "klassiska sammanhang" är det lätt att irritera sig på dålig repertoarfantasi, dvs. att alla solister spelar samma stycken hela tiden. Det här är som att gå runt i en repertoarmässig mardröm fylld av Månskenssonater, Wilhelm Tell-ouvertyrer och Nötknäckarsviter, en illa arrangerad och strömlinjeformad Classical Best-Of som tar de tröttaste melodier man kan associera med kulturarvet, dissar deras ursprungskaraktärer, förstärker all käckhet och är i ens öron varenda minut.

Men spelet är bra i alla fall, när man stänger av ljudet.

Musiker att se-listan: 1. Jeremy Denk (pianist, supernörd)

Det är lite tråkigt att gå på klassisk konsert överlag. Det kan vara tråkigt att gå på andra sorters konserter också, men konstmusiken lider oftast värst i förhållandet inspelning-liveakt.

Jag var på en kammarmusikspelning i helgen och hörde bland annat Chopins cellosonat, ett fantastiskt bra, varierande, nästan konstant underhållande verk som kändes oväntat frånvarande i konsertlokalen eftersom musikerna tycktes ha kommit överens om att ha noll kontakt med varandra. De satt som bundna vid en påle, rygg mot rygg och med halvslutna ögon. Detta kallas i kretsarna att "låta musiken tala för sig själv", bara en av många anledningar till att stanna hemma och sätta på en bra inspelning istället.

Även internationellt erkända musiker gör oftast för lite av själva liveupplevelsen. När jag åkte ett antal mil för att se Takacs Quartet i höstas - en av de allra bästa stråkkvartetterna - kändes det snopet att de inte sa ett ord till den trehundra-hövdade publik som kommit dit för att höra dem. Musikerna kom in, bugade, gjorde sitt, fick blommor och åkte sen vidare till en ny stad.

Allra värst i dessa sammanhang är pianisterna, vars konsertritual är så hopplöst formelartad att man kan ställa klockan efter den. Det hjälper inte att pianot är en ful möbel med begränsade klangmöjligheter eller att många väljer att ha noll dekor på scenen, noll överraskningsmoment, noll färger (hej svart frack/svart flygel), publikkontakt eller improvisation.

Som ambassadör för en kultur i stort behov av förnyelse tänker jag lista ett antal musiker inom det klassiska gebitet som jag tror kan vara intressant, ja rentav kul att se live. Även om man kanske måste korsa ett världshav för att göra det. Första artisten heter Jeremy Denk och är hyfsat känd som 39-årig amerikansk klassisk pianist, men desto mer känd som enveten bloggare.

Mest känd är han för en fiktiv intervju med Sarah Palin från sin blogg Think Denk där han under den dåvarande valkampanjen drev hårt med republikanska värderingar, konstmusikalisk okunskap och snobberi, och illustrerade hur Palin lyssnade på Beethovens Hammerklavier-sonat för att den fick henne "pumped" när hon skulle ut och skjuta vargar. Men Denk är inte främst en elitist som rackar ner på pöbeln, utan en rätt skarp ironiker som dissar många sidor av det konstmusikaliska livet, inklusive svamlande doktorander i musikvetenskap, kollegors högtravande dikter och praktiskt taget allt som är fördummande med kulturen idag.

Han är också skriande pretentiös själv, med en sällsynt välutvecklad förmåga att bli besatt av stycken och analysera dem efter eget huvud. Inlägg på bloggen börjar ofta med några bevingade ord om hur han vaknar från en skön tupplur och fortsätter snabbt in i oläsligheten med detaljerade musikexempel och långsökta analogier. Det främsta exemplet är när han ägnade sju långa uppsatser åt Allemanden ur Bachs Partita i D-dur, lekte med beskrivningar av formen, räknade "blå noter" och jämförde den med Don Quixote, Stålmannen och Alice i Underlandet.

För alla som är helt oinsatta i kulturen eller allergiska mot pretentioner är det här givetvis en stor hög med klipulver, men det är inte poängen. Denk är pretto men han är samtidigt oerhört tramsig och rolig, dissar sig själv och sina manér, hittar dumma musikaliska meningar i slasherfilm, planerar världsherravälde och låter läsarna komma på den bästa pratbubblan till en sällsynt bajsnödig konsertmin. Han är ett bevis på att människor som håller på med klassisk musik inte behöver vara världsfrånvända och självupphöjda, oironiska, halvanalfabetiska, passé eller ens popkulturellt fjärmade*.

Han är med andra ord en riktig supernörd, och såna kan man aldrig få för många av. Dessvärre har jag aldrig hört honom spela piano men det måste ju vara åtminstone lite awesome. Om inte annat för att han pratar med sin publik.

*Inte för att jag säger att de är det, även fast det är den uppenbara undertexten i denna mening.