Vecka 27: Loong Boonmee raleuk chat ("Farbror Boonmee som minns sina tidigare liv", Thailand 2010)

Vad är detta? 
Thailändskt fantasy-drama från 2010 om en döende farbror som minns sina tidigare liv.

Varför?
Jag har velat se filmen sen jag första gången såg titeln i en artikel för tre år sedan.

Kantor Wilhelmsson lyfter försynt på morrhåren och säger till balloonfighter: 
1. "Reinkarnerad exakt som förut" hette låten av bob hund. Är reinkarnation bra eller dåligt? Jag skulle säga bra. Det måste ändå vara roligare att få vara olika organismer än att vara död i en evighet. I synnerhet är det ju bra om man som farbror Boonmee kan minnas de tidigare liven och få ut något av dem.

Jag hade gärna provat på att vara många olika insekter och mindre däggdjur med kort livstid. Jag tror att det är motsvarigheten till korta indiespel med roliga egenskaper. Att vara människa är som att grinda i ett astråkigt MMORPG i jämförelse.

2. Tror du att filmen gav mer till dig som faktiskt har varit i Thailand?
Nej, inte mer än att det var fint att se den thailändska landsbygden igen. Jag är lite förvånad över hur fint och sansat skådespelarna pratade. Mitt intryck av det thailändska språket är att det är tämligen vulgärt och att alla ord avrundas med ett bräkigt "KÄÄÄÄH". Till exempel heter tack "kopkun-KÄÄÄÄH". Det hade antagligen påverkat filmen till det sämre om skådespelarna hade pratat som random gatuförsäljare.

3. Saknades ett djur i filmen och i så fall vilket?
Glasögonlangur! För att det är världens kanske finaste apa och den finns i Thailand.

Kantor Wilhelmsson låter domen falla:
När saker händer på skärmen som man inte förstår, eller inte har några tolkningsverktyg för, kan man reagera på lite olika sätt. Man kan bli frustrerad, till och med arg. Detta är något som dagligen ses på Aftonbladet Spela, där redaktionens intresse för konstnärliga och udda titlar möts av brölande dårar i kommentarsfälten.

Man kan också gå den intellektuella vägen och bryta ner verket i sina minsta beståndsdelar, i jakt på Den Stora Meningen. Exempel på denna approach är den fem bloggposter långa mastodontuppsatsen om den sista scenen i The Sopranos, med undertiteln "den definitiva förklaringen".

Den late mannens approach är helt enkelt att utnämna skapelsen till ett mästerverk och upphovsmannen till ett geni, utan vidare omsvep. Så har man täckt alla flanker, liksom.

I min upplevelse är "Uncle Boonmee..." en ganska enkel film. Den handlar om den döende farbror Boonmees sista dagar i livet. Den handlar om att acceptera döden och livet som två sidor av samma mynt, och låta dem ha sin naturliga gång. Thailändsk folktro och reinkarnation spelar in, och vissa scener är starkt drivna av symbolik, men jag tvivlar på att dessa scener hade gett mig mer om jag gått på en lång föreläsning om Buddhism och Barthes. Jag tror det är en film som måste accepteras som den är.

Acceptans och ödmjukhet är två röda trådar i filmen. Hur man kan kalla "Uncle Boonmee..." pretentiös är för mig obegripligt. Karaktärerna har en mysig konverserande ton, både med varandra och med de övernaturliga figurer som dyker upp. När ett spöke gör entré frågar Boonmees syster om döingen skulle vilja äta de sista middagsresterna. Och Boonmees sjukvårdare säger skämtsamt att det nu är han som är mest främling i rummet! 
Väsen, andar och random konstigheter paras samtidigt med det moderna Thailand. Det här är en film där återfödelse och häng på en karaokebar ingår i samma scen. För mig var detta motsatsen till "Det vita bandet", där Haneke tar i så han spricker för att rama in sitt budskap så mäktigt som möjligt. "Uncle Boonmee" låter allting bara passera i ett enda flow. Filmen känns som en enda lång utandning.

Nog spretar innehållet lite, och särskilt en scen där en prinsessa går ut i ett vattenfall kommer få många att klia sig i huvudet.

Men det fina porträttet av naturen och döden, det organiska fotot och karaktärernas mjuka samspel gör det här till en meditativ och personlig film. Det kommer ta lång tid innan jag glömmer den.

Balloonfighter värper:

Farbror Boonmee... är en av de finaste skildringarna av religion och andlighet som jag har sett. Hade jag vetat mer om buddhism hade jag säkert påstått att det är en film som är buddhistisk in i minsta detalj, men det vet jag inget om. Det är en långsam och meditativ film vars religiösa anslag aldrig är in your face. När spöken dyker upp i hemmet reagerar karaktärerna inte med rädsla och tycks inte heller drabbas av några livsomvälvande religiösa tankar. De frågar istället om spökena har fått deras offergåvor och om de är hungriga och dukar fram mat åt dem. I Farbror Boonmee umgås andar och människor som om det vore helt naturligt.

Trots de många övernaturliga inslagen så är Farbror Boonmee mer jordnära än det mesta. Skådespelarna är så naturliga och tillbakalutade och bildspelet så enkelt (men fint!) att man i vissa scener skulle kunna missta filmen för att vara en dokumentär. Samspelet mellan de två huvudkaraktärerna Boonmee och Jen är så okonstlat att det känns som att regissören bara har riggat en kamera på en slumpmässigt vald plats på den thailändska landsbygden.

Till skillnad från Kantorn tillhör jag de som gärna bryter ner saker och helst vill förstå allt. Jag önskar vid ett flertal tillfällen under filmens gång att jag visste mer om buddhism och Thailands historia så att jag kunde förstå mer av symboliken. Det händer - om än bara ett fåtal gånger - att min hjärna börjar rusa iväg och söka efter svar. För min del hade filmen tjänat på att vara något kortare eller att vissa av scenerna innehöll lite mer.

Det är svårt att sälja Farbror Boonmee i textform. Det är en film vars främsta styrka är den speciella och tillbakalutade stämningen. Några av scenerna tillhör de allra finaste vi har sett hittills i filmprojektet.

Statistik: 
Tempo: 20 km/h
Fina skogar: 80%
Begriplighet: 50%
Verklighetens folk: Ja, några

Tidigare filmer:
Vecka 26: Un homme qui crie ("En man som skriker", Tchad 2010)
Vecka 25: No (Chile, 2012)
Vecka 24: Sin Nombre (Mexiko, 2009)
Vecka 23: Los viajes del viento ("The Wind Journeys", Colombia 2009)
Vecka 22: Sibir, Monamur (Ryssland, 2011)
Vecka 21: Tyrannosaur (Storbritannien, 2011)
Vecka 20: Le gamin au vélo ("Pojken med cykeln", Belgien, 2011)
Vecka 19: Tropa de Elite 2 (Brasilien, 2010)
Vecka 18: Tao Jie ("A Simple Life", Kina, 2011)
Vecka 17: A torinói ló ("Turinhästen", Ungern, 2011)
Vecka 16: Boy (Nya Zeeland, 2010)
Vecka 15: Klovn (Danmark, 2010)
Vecka 14: Mannen från Le Havre ("Le Havre", Finland, 2011)
Vecka 13: Hodejegerne ("Huvudjägarna", Norge, 2011)
Vecka 12: Avaze gonjeshk-ha ("Sparvarnas sång", Iran, 2008)
Vecka 11: Choi-jong-byeong-gi Hwal ("War of the Arrows", Sydkorea, 2011)
Vecka 10: Das Weiße Band ("Det vita bandet", Tyskland, 2009)
Vecka 9: Django Unchained (USA, 2012)
Vecka 8: Monsieur Lazhar (Kanada, 2011)
Vecka 7: Darling (Sverige, 2007)
Vecka 6: Le Chat du Rabbin ("Rabbinens katt", Frankrike, 2011)
Vecka 5: Gyakuten Saiban ("Ace Attorney", Japan, 2012)
Vecka 4: Kynodontas ("Dogtooth", Grekland, 2009)
Vecka 3: Balada trista de trompeta ("The Last Circus", Spanien, 2010)
Vecka 2: Bir Zamanlar Anadolu'da ("Once Upon a Time in Anatolia", Turkiet, 2011)
Vecka 1: Take Shelter (USA, 2011)

Vecka 17: A torinói ló ("Turinhästen")

Vad är detta? 
Ungerskt drama från 2011 om "the heaviness of human existence" och en tjurig häst. Det är faktiskt värt att kopiera storyn från IMDb:

1889. German philosopher Friedrich Nietzsche witnessed the whipping of a horse while traveling in Turin, Italy. He tossed his arms around the horse's neck to protect it then collapsed to the ground. In less than one month, Nietzsche would be diagnosed with a serious mental illness that would make him bed-ridden and speechless for the next eleven years until his death. But whatever did happen to the horse?

Varför?
På grund av den fantastiskt publikfrånvända storyn, det vackra fotot och inte minst för att vi haft en sträcka av lättsmälta filmer på sistone. Det var helt enkelt dags för en utmaning. Vad kan passa bättre än en 2½ timme lång svartvit ungersk film med mycket tystnad, ångestmusik, en häst som matvägrar och långa klipp? Lätt Veckans film-projektets mest hajpade film!

Kantor Wilhelmsson undrar: 
1. Kan du tänka dig att se någon mer film av Béla Tarr?
Absolut. Jag blev rentav lite nyfiken på hans tidigare verk efter att han berättat om hur han ville förändra världen med sina tidiga filmer (och helt gav upp tron på mänskligheten i och med Turinhästen). 7½ timme långa Satans tango (Sátántangó, 1994) tror jag att jag skippar dock.

2. Vad gör Turinhästen bättre än till exempel Tårarnas äng?
Att Béla Tarr faktiskt har något intressant att säga och inte bara låtsas vara djup och svår för att få ligga med 16-åringar.

3. Vad är det bästa med romer?
Att de trots 1000 år av förföljelse och förtryck fortfarande finns kvar och har behållit så mycket av sin särart, att romska män har så jävla snygga mustascher och skägg och framförallt den balla musiken som omfattar allt från Django Reinhardts gitarrswing till Boban Markovics hetsiga trumpettokerier.


Kantor Wilhelmsson uttrycker sin åsikt om filmen i fråga:
"The heaviness of human existence", alltså. Tomma, pompösa ord, som gjorda för att locka till sig ironiskt hån? Eller bara en korrekt beskrivning av en filmupplevelse?

Allt är tungt i "Turinhästen". Det är tungt att varje dag gå till brunnen och hämta vatten i den hårda, odrägliga åkervinden. Det är tungt att varje dag klä sin farsa, vars ena arm är lam och som inte ens får på sig byxorna utan assistans. Det är tungt att överhuvudtaget komma igenom dagarna, som består av samma vatten, byxor, potatis, kyla, vind och överrock och matvägrande häst i all oändlighet. Ingen orkar prata om något. Det finns inget att prata om. Underhållning är att sitta framför fönstret och titta på den apokalyptiska vinden.

Budgeten är minimal i den här filmen. Någon har påpekat att Béla Tarr loopar samma ljudspår med vind om och om igen. Samma gäller för det drogade huvudtemat som dyker upp flera gånger. Miljöerna omfattar en stuga, ett stall och en lång åker. Det är allt. Två skådisar, pappan och dottern.

Tarr gör det bästa möjliga av begränsningarna, med ett foto som lägger sig nära marken och ibland nästan dukar under för vardagens vikt och tröstlöshet. När dottern går och hämtar vatten följer kameran efter som en kuvad mask som krälar över fältet. Långa, ursnygga tracking shots ser till att vi aldrig är långt ifrån karaktärernas omedelbara synfält.
Figurer och ting ter sig stora och mäktiga i det här perspektivet. Hästen blir en märklig mytologisk jätte, lampan över spisen en ovärderlig ljuskälla. Det är existens som evig repetition, där alla perspektiv förvrängs av fattigdom och monotoni.

"Turinhästen" utspelar sig i ett ungerskt 1800-tal, i lantligt armod, men det är inte svårt att hitta allmänna ingångar till leda och enformighet. Orpon skriver till mig "Såhär kändes det när jag skulle gå till Willys idag". Filmen arbetar metodiskt bort alla glädjeämnen - börjar med att låta hästen vägra mat och slutar med att montera ner enkla saker som naturlagar och lust att leva. Man kan läsa filmen som en biblisk apokalyps i sju dagar eller som en skildring av den lantliga 1800-talsmisären (en värld som aldrig kommer igen).

Men man vill hitta ingångar. Till skillnad från berättelser som "The Road" eller "28 dagar senare" vänder Béla Tarr inte bort blicken från evigheten för att underhålla oss med mänskligt drama. Varken underhållning eller mänskligt drama har någon plats här. "Turinhästen" är en kompromisslös, rå och modig film som struntar fullständigt i om du orkar sitta kvar och titta i två och en halv timme.

Orpalorpalorpa orpalorpalorpar:

Turinhästen är en oerhört dyster historia med det uttalade målet att visa hur meningslös och jävlig människans existens är. Tempot är extremt långsamt, men jag låter mig villigt vaggas in i filmens ångestlunk. Det finns något tröstande i det. Kanske är det bara skadeglädjen i att se någon annan leva i total misär. De två karaktärerna äter varsin potatis om dagen (med händerna), de pratar aldrig med varandra, vädret är alltid pissigt, zigenarna kommer och snor deras vatten, hästen är döende, de gör försök att ta sig in till stan men pallar inte och det enda nöjet de har är att sitta på en pall och glo ut genom fönstret. Har de tur blåser ett lustigt format löv förbi, men det är ingen som har tur i Turinhästen. Vid ett tillfälle kommer en granne förbi men man förstår inte vad han pratar om.

Ohlsdorfer och hans dotter skulle skriva världens tråkigaste bloggar och deras instagrambidrag skulle få den starkaste av oss att kura ihop på golvet i fosterställning.

Ohlsdorfers blogg: "Idag hade jag tänkt åka in till stan och kanske avliva min häst, men jag orkade inte. Gick in och la mig på sängen igen för att stirra i taket i ett par timmar. Min dotter lagade middag. Det blev kokt potatis för 724:e dagen i rad. Jag åt den med fingrarna och brände mig. Jag orkade två nypor. Därefter satte jag mig och stirrade ut genom fönstret igen. Jag såg inget. Sen låg jag vaken hela natten."

Den namnlösa dottern kompletterar med instagrambilder på kokt potatis utan tillbehör, en häst med självmordstankar och en brunn som har sinat. Hon får inga likes.

Trots eller på grund av denna misär så tyckte jag mycket om Béla Tarrs undergångsskildring fastän att jag två timmar in utbrast "Men vad i helvete?!" till följd av karaktärernas uppgivenhet. Det gör mig väldigt glad att det fortfarande görs sådana här filmer (även om Tarr dessvärre meddelat att det här blir hans sista). Turinhästen är kanske den bästa medicin man kan få när man har en riktigt dålig dag. Hur dålig dag man än har så är den ändå bättre än en dålig 1800-talsdag. Det kommer åtminstone inga romer och stjäl mitt vatten.

Statistik: 
Misär: 100%

Uppfylld andel av kostcirkeln: 20%

Dialog: 8%

Händelser: 4%

Roliga skämt: 0

Klad hest: 0

Tidigare filmer: 
Vecka 16: Boy (Nya Zeeland, 2010)
Vecka 15: Klovn (Danmark, 2010)
Vecka 14: Mannen från Le Havre ("Le Havre", Finland, 2011)
Vecka 13: Hodejegerne ("Huvudjägarna", Norge, 2011)
Vecka 12: Avaze gonjeshk-ha ("Sparvarnas sång", Iran, 2008)
Vecka 11: Choi-jong-byeong-gi Hwal ("War of the Arrows", Sydkorea, 2011)
Vecka 10: Das Weiße Band ("Det vita bandet", Tyskland, 2009)
Vecka 9: Django Unchained (USA, 2012)
Vecka 8: Monsieur Lazhar (Kanada, 2011)
Vecka 7: Darling (Sverige, 2007)
Vecka 6: Le Chat du Rabbin ("Rabbinens katt", Frankrike, 2011)
Vecka 5: Gyakuten Saiban ("Ace Attorney", Japan, 2012)
Vecka 4: Kynodontas ("Dogtooth", Grekland, 2009)
Vecka 3: Balada trista de trompeta ("The Last Circus", Spanien, 2010)
Vecka 2: Bir Zamanlar Anadolu'da ("Once Upon a Time in Anatolia", Turkiet, 2011)
Vecka 1: Take Shelter (USA, 2011)

Leve demokratin!

Nyligen gjorde jag något oerhört gubbigt - jag skrev till miljönämnden i Malmö. Anledningen var den att jag "varje dag" parkerar min cykel på en av pråmarna vid Malmö central som ni kan se på bilden ovan. Varje dag lämnar scientologer, jehovas, outlet-butiker och så vidare vars ett flygblad på ens pakethållare och eftersom folk är folk så slänger de flesta bara flygbladen i kanalen. Det blir väldigt mycket skräp varje dag med tanke på antalet cyklar. Till detta kommer Malaco och olika fackförbund som ett par gånger i veckan trär på sadelskydd i plast på sadeln. Jag skrev helt enkelt och frågade om kommunen inte kunde sätta upp papperskorgar där. De senaste veckorna har jag mail-ledes uppdaterats om vilka utskott som har diskuterat min fråga och idag skrev de med sedvanlig byråkratisk ton:

Ärendet är färdigbehandlat och avslutat.

Kan inte Malmö stad ordna soptunnor? Åtgärdat av Kommunteknik; kommer p-korgar

Med vänlig hälsning

Malmö stad
Gatukontoret

Win!

Fuckin' rainbows after it rains

Okej, jag läste om det här först och det är i Internets tidevarv redan uråldrig historia eftersom det är ett halvår gammalt men det är likväl det roligaste jag har sett på länge. Obegåvade, våldsglorifierande och kvinnohatande Insane Clown Posse kom plötsligt och mycket oväntat ut som kristna tidigare i år. Den vetenskapsfientliga/ignoranshyllande singeln Miracles är bland det roligaste jag har sett och hört under hela året.



Man tror att det borde vara svårt att toppa textrader som

Hot lava, snow, rain and fog,
Long neck giraffes, and pet cats and dogs
Fuckin' rainbows after it rains
There's enough miracles here to
blow your brains.

och

Fuckin' magnets, how do they work?
And I don't wanna talk to a scientist
Y'all motherfuckers lying and
getting me pissed.

men Insane Clown Posses intervju i The Guardian är rakt igenom briljant. För min del toppar intervjun rentav videon.

"A giraffe is a fucking miracle. It has a dinosaur-like neck. It's yellow. Yeah, technically an elephant is not a miracle. Technically. They've been here for hundreds of years…"

"Thousands," murmurs Shaggy.

"Have you ever stood next to an elephant, my friend?" asks Violent J. "A fucking elephant is a miracle. If people can't see a fucking miracle in a fucking elephant, then life must suck for them, because an elephant is a fucking miracle. So is a giraffe."

[...]

Shaggy says the idea for the lyrics came when one of the ICP road crew brought some magnets into the recording studio one day and they spent ages playing with them in wonderment.

"Gravity's cool," Violent J says, "but not as cool as magnets."

[...]

"OK, an analogy": "If you're trying to fuck a girl, but her mom's home, fuck her mom! You understand? You want to fuck the girl, but her mom's home? Fuck the mom. See?"

I look blankly at him. "You mean…"

"Now, you don't really feel that way," Violent J says. "You don't really hate her mom. But for this moment when you're trying to fuck this girl, fuck her! And that's what we mean when we say fuck scientists. Sometimes they kill all the cool mysteries away. When I was a kid, they couldn't tell you how pyramids were made…"

"Like Stonehenge and Easter Island," says Shaggy. "Nobody knows how that shit got there."

"But since then, scientists go, 'I've got an explanation for that.' It's like, fuck you! I like to believe it was something out of this world."

För att ytterligare markera hur efter jag är med det här så har Saturday Night Live redan gjort en parodi på Miracles. Det gjorde de typ i maj. Rätt onödigt med tanke på hur väl Insane Clown Posse gjorde det själva.

Amish-skägget

På många sätt avundas jag amish och deras förmåga att avstå från modern teknik. Om jag någon gång skulle få för mig att gå med i en sekt/religion så skulle amish ligga bra till. Om det inte vore för skäggen.


Liksom hos många andra religiösa grupperingar är skägg för amish ett tecken på ålder och visdom (sant) medan mustasch är no-no. Man får dock inte börja odla skägg förrän efter att man har gift sig. Jag har försökt forska i saken och utreda varför mustascher är förbjudna hos amish men enligt flera källor så vet inte ens amish själva varför lite överläppspynt betraktas som något vanhedrande. De ifrågasätter inte, de följer sina traditioner och de går miste om fantastiska helskägg. Andra påstår att mustascher historiskt sett har en koppling till militären, vilket inte passar pacifistiska amish.

Varför Freeway också kör på halsskägget är för mig oförståeligt.