Topp 15 TV-serier 2012: 3. Breaking Bad

Obs! Varning för mycket milda spoilers från samtliga sända säsonger av Breaking Bad!

Vad är detta:
Kritikerrosad dramaserie om en kemilärare som börjar koka meth. Första halvan av sista säsongen sändes i år. Etta på förra årets lista.

Förtjänar sin plats på listan för att:
Varje säsong av Breaking Bad har haft sina egna svagheter. I säsong ett var serien fortfarande lite corny och flera karaktärer var på gränsen till karikatyrer. Säsong två var ett oerhört kvalitetslyft, men kaosteoriplotten kring det kraschade flygplanet var kanske inte så övertygande. Säsong tre är en av mina favoritsäsonger av TV överhuvudtaget, men jag kan ge dem rätt som påstår att Kusinerna hade passat bättre i en Tarantino-film. Och säsong fyra, som ändå toppade min lista i fjol, var så långsam och metodisk att den bitvis blev mer intellektuell än spännande.

Säsong fem, vars första halva sändes i år, innebar egentligen inget kvalitetsfall. Breaking Bad har fortfarande fenomenalt fokus på sina karaktärer, sin bildkomposition, sina katharsisscener och sin övergripande storyplan. Walter White, seriens kärna, var mer obehaglig och gripande än någonsin. Men säsongsrytmen, som fick anpassas till åtta avsnitt, kändes bitvis lite off och Jesses karaktärsark blev nästan snabbspolad.

Oavsett hur Breaking Bad avslutas nästa år kommer den att bli ihågkommen som en stor TV-serie. Men optimalt har manusförfattarna lärt sig av det nya formatet och forcerar inte mållinjen.

Högtidsstund:
Breaking Bad är alltid som bäst när den inte är så cool och showig, utan fokuserar på existensiell ångest. Hela sista avsnittet var ett väldigt fint exempel på det och kanske min favorit sedan tredje säsongens "Fly".

Svagaste ögonblick:
Händelsetempot är lite off i avsnitt 6-7.

Bästa karaktär:
MIKE

Bästa avsnitt:
"Gliding over all"

Balloonfighter undrar:
Hur skulle det gå att dansa till soundtracket?
Musiken är oftast bara olycksbådande, men ibland smyger det sig in några dansanta poplåtar. Jag kan i och för sig inte dansa så jag vet inte vad jag pratar om. Men "Crystal Blue Persuasion" kan man väl dansa gammeldans till? Och i ett av avsnitten spelas dubstep.

Topp 10 Tv-serier 2011: Plats 1. Breaking Bad

När popkultur är riktigt, riktigt bra ligger det ofta nära till hands att jämföra den med "större" uttryck. Tv-spel vill förstås vara konst, ambitiös pop lånar gärna från den klassiska musikvärlden och alla manusförfattare lutar sig tillbaka på antika litterära troper.

Breaking Bad behöver ingen jämförelse med filmkonsten, för den kopplingen är fullständigt självklar. Serien har demonstrerat över fyra säsonger att den är mer än kapabel till lika snygga och stiliserade scener som det mesta studiorna och indiebolagen producerar.

Vad som gör Breaking Bad unikt är istället hur mycket - och hur framgångsrikt - serien lånar från teater. Det är samma intensiva samspel mellan ett fåtal huvudkaraktärer, samma utlevda ögonblick då allt brister. Det är samma affekterade berättarperspektiv - en kameralins som alltid letar efter nya sätt att rama in storyn för maximal dramatisk effekt. Seriens dialog dryper av undertext, och händelserna i karaktärernas huvuden är ofta viktigare än händelserna på "scenen".

Breaking Bad har till och med ett avsnitt i tredje säsongen som påminner om ren pjäs - ett avsnitt där ingenting vettigt händer, utom att de två huvudkaraktärerna jagar en husfluga och blir sura på varandra. Och det är ett av de bästa avsnitten.
Framför allt är serien en långsam, obönhörlig karaktärsstudie. Breaking Bad börjar i säsong ett som en dramedy om kemistgeniet och före detta nobelpristagaren Walter White, som efter många bittra år når ett klimax på sin medelålderskris. Han jobbar som kemilärare för ointresserade high-schoolelever och får tvätta deras bilar för att få ekonomin att gå ihop. Han är kuvad och lam och mjäkig, en fullständig loser, och efter tjugo minuter av piloten kommer beskedet att han drabbats av en lungcancer som inte går att operera.

Serien handlar om hur han slår över och börjar koka metamfetamin, bisarrt nog med en före detta student. Först verkar det som att han gör det för att säkra sin familjs välstånd, för att ge dem en ekonomisk framtid när cancern utplånat honom, men över seriens lopp står det klart att det är långt ifrån så enkelt. Walt har flera chanser att dra sig ur drogproduktionen, men han gör det inte. Frågan är om han ens vill? Och under de tre kommande säsongerna blir konsekvenserna av hans handlingar en mörk, sugande virvel som drar med sig allt i hans omgivning.


Jag har pratat om mörker i andra serier på listan, i Justified, i Sons of Anarchy och till och med i Community, men när Breaking Bad sätter ner foten är inget nutida drama i närheten av svärtan. Inget drama är på mils avstånd. Breaking Bad är en serie om en karaktär som förstör sig själv och allt i hans omgivning, men seriens hemlighet är att inte bara visa hans handlingar, storyn, utan alla detaljer däremellan. Den ångestladdade tristessen. Det monotona arbetet. De hatiska utbrotten. De olycksbådande tankarna. Klaustrofobin. Sammanbrotten. Figurerna i periferin, Walts indirekta kunder, som dör av överdoser och slåss som gamar över knarket. Walts nära släkt, som inte skonas från den skugga drogkartellen kastar över dem. Och, förstås, våldet, morden, lögnerna, manipulationerna. Vi får vara med i alla obehagliga skrymslen av Walter Whites långsamma nedstigning i helvetet.

Breaking Bad suger också på sina dramatiska ögonblick länge. Serien bygger hela avsnitt av små plotskärvor, brödsmulor av en story, kameran stannar i flera minuter på Walter som öppnar en vinflaska eller hans svåger som betraktar bergsmineraler. Ofta visar den bara karaktärer som tänker, vilket i den här kontexten och med de här karaktärerna blir oväntat bra TV.
Det metodiska plottandet, det eviga pusslandet, mynnar ut i en serie som aldrig tar genvägar - där allt drama känns förtjänat, oavsett om det byggts upp i flera säsonger eller flera avsnitt. När andra serier kastar in en massa händelser för att vinna framåtrörelse ägnar den här serien två hela avsnitt åt problemet att göra sig av med en död kropp. Ingen besvärlig del av droghandeln försvinner under manusets ständiga lupp.


Ingen teater är bättre än sina skådespelare, och skådisarna i Breaking Bad är in. i. helvete. bra. Den fjärde säsongen har ett flertal scener som en Emmy-jury borde böna om att få se, och ingen bär upp dem bättre än huvudpersonen Bryan Cranston. Hans Walter White, inspirerad av Cranstons egen pappa, med hukande hållning och bittert, falskt minspel, hade på egen hand burit serien även om resten varit dåligt. Den som går ifrån hans "I am the one who knocks"-monolog oberörd, och inte påverkas av de sista tio minuterna i avsnittet "Crawl Space", måste vara mer eller mindre tondöv för mänskliga uttryck. Men både Aaron Paul, som växer till att bli seriens hjärta, och svågern Dean Norris, som växer till människa från clown (och Guancarlo Esposito, och Jonathan Banks, och... ) kommer nära hans nivå.

Breaking Bad är inte perfekt, långt ifrån. Den är ibland så teatral att den glider över i ren pulp, där vissa grejor blir cheesy eller för mycket. Ibland litar den inte på sina karaktärer riktigt utan gör dem ansträngt mer "badass", vilket jag inte alls gillar. Rytmen i några avsnitt är off.

Men om Breaking Bad misslyckas ibland kompenserar den alltid med en sällsynt god egenskap - konsekvens. Det här är en serie som aldrig tappar fokus på vad den vill berätta. Storyn har ett slut (som kommer om sexton avsnitt) och en början, och allt däremellan förstärker och fördjupar seriens centrala tematik.

Den enda jämförelsen för ett så fokuserat TV-bygge är egentligen "The Wire". Men där The Wire var ett stort ensembleprojekt är Breaking Bad ett litet men explosivt kammardrama. Där The Wire, The Shield och Sopranos är stora dukar med en bredare världsbild kör Breaking Bad in en liten kil i kanten, i gränsen mellan USA och Mexiko, och ägnar sin begränsade tid åt ett begränsat ämne.

Det är en fantastisk reklamfilm mot tunga droger och en mäktigt underhållande spänningsserie, men framför allt är det ett oöverträffat TV-drama om den mörka, egoistiska och självdestruktiva sidorna av människonaturen. Det är en serie som börjar med en protagonist och gör om honom till en antagonist, utan att missa någon detalj i transformationen. Den fjärde säsongen vågade gå längre än någonsin tidigare i sin klaustrofobi och briljans. Den femte, och sista, har väldigt höga förväntningar på sig.

Det nya HBO?

I början av tv-seriernas guldålder var det HBO man skulle vända sig till för att få sin drama-fix. Med Sopranos, Six Feet Under, Oz, Sex and the City och tre fantastiska säsonger av The Wire på lika många år bar man upp ett rykte som TV-kvalitetens fanbärare. Men det senaste halvdecenniet har kanalen mött allt hårdare konkurrens. Samtidigt har de gamla serierna pensionerat sig och mastodontprojekt som Rome och Carnivale har fått stympas i förtid.

Boardwalk Empire är serien som ska sätta HBO på tronen igen - en så säker, uppenbar och genomskinlig storsatsning att den nästan känns genant att beskriva. Förutom att ha med patenterade skådisar som Steve Buscemi (i huvudrollen) och allas The Wire-älskling Michael K. "Omar" Williams (i en badass-roll) regisseras serien av Terence Winter, som höll i sista säsongen av Sopranos, och som det inte vore nog har dessutom självaste Martin Scorsese producerat delar av serien. HBO har forslat drivor med pengar in i det här projektet. De har byggt upp en jättelik modell av Atlantic City på 1920-talet, komplett med 20-talsdoftande butiker och byggnader, reklamskyltar, bilar och möbler. De har virat ihop manus med välbekant tematik: kriminella intriger, svek och maffia-liknande uppgörelser. Och för att riktigt vara på den säkra sidan gav man serien klartecken för en andra säsong så snart piloten hann sändas.

Resultatet är lite spontant den tråkigaste tv-serie jag sett i år. Boardwalk Empire är otroligt välproducerad men helt tom på energi. Jag har sett fyra avsnitt och inte under en enda scen reser den sig ur sitt närmast apatiska tonfall. Vare sig Sopranos eller The Wire (för att ta två uppenbara jämförelser) slog knock-out under de första avsnitten men där fanns i alla fall en personlighet och en berättarglädje från scen ett.

Möt Nucky Thompson (baserad på en verklig person), skattmästaren som har handen i allas plånböcker och visar upp olika ansikten mot alla, om det så är hans smugglare, hans köpta politiker eller hans blåögda väljare. Symbolik: Nucky står i hissen och ser hur mycket smuts hans skor dragit in genom hallen.

Möt Margaret, olycklig irländska med en make som misshandlar henne. Margaret är godhjärtad och vän men bär också på ett riktigt Jane Austen-intellekt som hon använder till att tala för kvinnors rösträtt på en av Nuckys fester.

Möt Van Alden, tidernas mest klyschigt dubiösa FBI-agent som har elaka, stirrande ögon, skriver kyliga brev till sin fru (han är så känslokall!) och sniffar obehagligt på en scarf han snott av Margaret.

Efter att ha umgåtts med såna här figurer i tre avsnitt vill serien göra lite mer intryck och släpper in Michael K. Williams för att hålla ett riktigt larger-than-life-tal inför ledaren av Ku Klux Klan. Han berättar en lång historia om hur hans snickarpappa blev hängd av rasister och innan han börjar tortera KKK-gubben avslutar han med "Well, I ain't here to build a bookcase".

Det hade kunnat vara häftigt om det inte var så ofattbart stelt. Tonfall saknas. Serien är Sopranos utan cynism, bröderna Coen utan humor. Alla karaktärer uttrycker sig i svårt onaturliga meningar, fullastade av storyviktig information men tomma på rörelse. Det i sig hade kunnat vändas till en styrka, till en autentisk tidsmarkör, men Boardwalk Empire verkar inte kunna bestämma sig för om den vill vara stiliserad eller historisk-realistisk och större delen av tiden blir den mest intetsägande. Musik från 20-talet används till exempel ofta, för att inte säga jämt, men mest hängande i bakgrunden som en ljudfond utan mening eller mål.

Är detta HBO:s räddning? Tja, kanske. Tittarsiffrorna har hittills varit väldigt höga, vilket får kallas en bedrift med tanke på hur mättad och bitvis svårtillgänglig piloten var. Och visst finns det mycket potential här, många historier att berätta. Jag kan bara inte hitta någon anledning att bry mig.

Där HBO spelar säkra, gubbiga kort är det istället AMC som seglar upp som den mest spännande dramakanalen. De senaste säsongerna av Mad Men och Breaking Bad har varit stiligare, djärvare och bättre än allt annat i år, och med tretton avsnitt av hyllade konspirationsthrillern Rubicon alldeles bakom sig och fenomenet The Walking Dead (premiär nästa söndag!) alldeles framför sig har de också visat att det finns god återväxt.

I valet mellan zombieapokalyps i serieformat och historiskt Scorsese-drama framstår HBO helt klart som den gamla dinosaurien, och AMC som de som pekar framåt. Inte ens "Omar" kan rädda den utvecklingen.