Onödiga bråk

Det är allmän kännedom att Aftonbladets och Youtubes kommentarsfält är en oändlig källa till idioti och meningslösa konflikter. Det samma gäller för övrigt de flesta av landets lokaltidningar. Har potatisskörden i Nås varit skralare än förra året? Då är det vargens fel. Har smultronen på en gammal tants tomt i Arrie vuxit sig ovanligt stora? Då är det invandrarna som har varit framme och pissat i folks rabatter. Det är ju sånt de gör. Ät inte bären, de är definitivt giftiga. Har en kvinnlig spelrecensent gett ett spel för lågt betyg? Ja, då har hon inte fått kuk på länge. Allt det här är vardagsmat sedan tidningarna införde kommentarsfält och oftast är jag oförmögen att provoceras av det. Trots mina skygglappar har jag sett det mesta vid det här laget. Det måste till något extra för att jag ska reagera. Som att en oskyldig saltvattensakvariefilm på youtube kan ge upphov till långa bråk med kommentarer som "Why are you complaining like a f cking b tch? Show us your own saltwater aquarium you f ckin fagg t. If you even have one...".

Sydsvenskan publicerade en artikel om att grisar kan börja användas inom parkförvaltningen i ett försök att få ner maskinanvändningen. En artikel kan inte bli mycket mer harmlös än så. Förutom några förväntade diskussioner  i kommentarerna om grisar verkligen är mer miljövänliga än maskiner, hur man ska kunna ha grisar i parkerna utan att invandrarna stjäl dem och att det är slöseri att köpa in grisar till denna uppgift när kommunfullmäktige redan är fullt med svin så fastnade jag för ett absurt bråk om hur grisarna kommer att påverka igelkottarna samt leda till "färre lamm i samhället".

Jag följer diskussionen med spänning men det verkar som att debattörerna raderar sina inlägg emellanåt. Kanske för att Fred Olson inte sitter på några som helst belägg för att grisar äter igelkottar och kanske för att Thomas emellanåt grips av en känsla av att det kanske, bara kanske, finns något vettigare att lägga sin tid på. 

Internet är fantastiskt. Utan kommentarsfälten på internet skulle man ju kunna få för sig att de flesta människor man ser tänker och resonerar ungefär som en själv. Internet påminner oss dagligen om att vi aldrig någonsin får underskatta våra med- eller motmänniskors bottenlösa idioti.

Sveriges Venedig pt. II

Jag snubblade över den här bilden när jag rotade genom mitt arkiv.

Sveriges Venedig

Det sämsta och samtidigt charmigaste med Malmö är att staden är den enda i Sverige som känns som ett u-land. Ibland resulterar det i att man är livrädd för alla människor som vill skada en bara för att de inte har något bättre för sig, ibland yttrar det sig i en charmig pionjäranda. På bilden ovan syns ett falafelkök som inryms i ett hastigt uppfört och fallfärdigt ruckel med presenning som tak i ett industriområde. Jag hade dessvärre bara mobilkameran till hands.

Jag har i många år haft en idé om att ta bilder på delar av Malmö som ser ut att vara hämtade från förfallna Sovjetrepubliker eller krigshärjade städer. Det finns gott om sådant här. Jag vet inte om jag kommer att orka genomföra det, men jag öppnar taggen Sveriges Venedig ändå ifall jag får feeling.

Sveriges Venedig får det heta för att jag en gång läste en broschyr om Malmö där turistbyrån eller en liknande instans försökte marknadsföra Malmö som just det. De motiverade det med att det finns en kanal här.

Pärluggla

Man vet att det är något särskilt på gång när man ser 30 personer stå inklämda i ett snårigt buskage. Det var heller inget mindre än en pärluggla. Pärlugglan är egentligen en av landets vanligaste ugglearter, men att de dyker upp strax utanför Malmö hör till ovanligheterna. Det gick att komma riktigt nära fågeln och bilden har jag norpat från MÖX och föreställer samma individ som jag tittade på idag.

Pärlugglan har förresten ett väldigt fint läte som ni kan lyssna på här.

# 196

Bergstaigasångare! Och den var dessutom bara 300-400 meter från vår lägenhet i centrala Malmö så det var ett tacksamt drag. Det kändes lite underligt att springa runt i en flock med 20-25 andra skådare mellan husen i Malmö och dra på sig oförstående blickar men det hade absolut sin charm.

Det är för övrigt första gången som en fågel jag kryssat hamnat i tidningen.

Tween är inte död, den har bara bytt format

Xbox live-spelet Ilomilo av Malmö-studion Southend är beviset på att twee-musiken har blivit interaktiv (Pandaland räknas inte!). Man spelar som två söta karaktärer (ilo och milo, utan versaler) som varje dag går och äter småkakor och dricker te i parken. Problemet är att parken varje dag byter utseende så att man måste lista ut en väg som låter de två mötas och ha sin picknick. På banorna kan man samla på sig olika saker, som polaroidbilder och vinylsinglar med nya spelbara låtar som heter saker som Cozy sofa och My and my paper plane. Det är musik som låter ungefär som Maher Shalal Hash Baz med dragspel, klockspel, flöjter, kazoo, visslingar och handklapp. Jag gillade framförallt när en flöjt spelar ett helt solo falskt med flit = många indiepoäng.

Det är så sockersött att man spyr lite i munnen, men det är också ett väldigt roligt pusselspel som blir bra svårt efter ett tag. Jag föredrar också estetiken framför den interaktiva hårdrockens. Jag gissar på att jag kommer att ha många av låtarna på hjärnan ett tag framöver.

Än så länge är ilomilo bara smygsläppt så för att ladda ned det, gå till den här sidan, klicka på knappen och använd sedan koden du får genom redeem code på din 360 så laddas demot ner.

Miljövänliga Malmö

Malmö hamnar ofta på topp tio över världens mest miljövänliga städer. All heder till Malmö för att de försöker göra något, men det säger egentligen mer om bristen på konkurrens i världen än något annat. Det är skrämmande att en stad kan hamna så högt i rankingen bara på grund av ekostaden Augustenborg, några gröna tak på toaletter och återvinningshus och några miljövänliga nybyggen i Västra hamnen. Det är förstås bättre än ingenting men samtidigt bygger man ut all odlingsbar jord, ger golfklubbar tillstånd att hugga ned 6 hektar av den Natura 2000-skyddade bokskogen för att bygga en ny driving range (tekniska nämnden stoppade dock planerna) och bygger nya stadsdelar som är fullständigt asfalterade och där de få inslagen av växtlighet är kortklippta gräsmattor och enstaka träd i krukor. Även de få naturområden som finns kvar, som Klagshamns udde, ska bebyggas och i Risebergabäcken rinner orenat avloppsvatten ut. En annan detalj som är rätt lustig i sammanhanget är att luftkvalitén i Malmö är sämst i landet och leder till att Malmöbornas livslängd förkortas. I Miljöförvaltningens redovisning lyfter man fram följande:

Bilarna är emellertid inte det enda miljöproblemet som Malmöborna måste hantera. I Malmös miljöredovisning kan man också läsa att partiklar från utsläpp och tunnare ozonskikt förkortar malmöbornas liv. Mark och grundvatten är på flera håll förorenat och svårnedbrytbara miljögifter kommer enligt redovisningen att vara ett problem för malmöborna i generationer. Som om inte detta vora nog visar redovisningen att ändrad markanvändning och klimatförändringar skapar stora förluster i biologisk mångfald samtidigt som Malmös jordbruksmark, landets bästa, försvinner i snabb takt.

Trots detta hamnar Malmö alltså återkommande på tredje och fjärde plats på listor över världens mest miljövänliga städer. Visst fattas bra beslut i Malmö men bristen på konkurrens är oroväckande. Det är helt enkelt alldeles för lätt att som stad gå i bräschen för hållbar utveckling. Det mest frustrerande är att det vore så enkelt att göra små insatser som skulle få mycket positiva effekter för miljön och den biologiska mångfalden, som att plantera lite ängsväxter i de sterila gräsmattorna som är insprängda mellan de arkitektmässigt perfekta stenplattorna. Malmö är knappast särskilt miljövänligt, det är bara det att resten av världen är ännu sämre.

# 192

Idag lyckades jag få ett av mina tyngsta kryss på länge. Kungsfågelsångaren häckar i Asien och irrar ibland iväg sig från Sibirien och hamnar i till exempel Sverige. Det är en mycket rörlig fågel som idag hängde i en stor flock med kungsfåglar. Jag fick en väldigt fin obs till slut.

Taigasångaren ville dock inte visa sig för mig.

Leve demokratin!

Nyligen gjorde jag något oerhört gubbigt - jag skrev till miljönämnden i Malmö. Anledningen var den att jag "varje dag" parkerar min cykel på en av pråmarna vid Malmö central som ni kan se på bilden ovan. Varje dag lämnar scientologer, jehovas, outlet-butiker och så vidare vars ett flygblad på ens pakethållare och eftersom folk är folk så slänger de flesta bara flygbladen i kanalen. Det blir väldigt mycket skräp varje dag med tanke på antalet cyklar. Till detta kommer Malaco och olika fackförbund som ett par gånger i veckan trär på sadelskydd i plast på sadeln. Jag skrev helt enkelt och frågade om kommunen inte kunde sätta upp papperskorgar där. De senaste veckorna har jag mail-ledes uppdaterats om vilka utskott som har diskuterat min fråga och idag skrev de med sedvanlig byråkratisk ton:

Ärendet är färdigbehandlat och avslutat.

Kan inte Malmö stad ordna soptunnor? Åtgärdat av Kommunteknik; kommer p-korgar

Med vänlig hälsning

Malmö stad
Gatukontoret

Win!

Brutus Östling

På söndag (17/10 2010) invigs en Brutus Östling-utställning på Malmö muséer. I'm so there.

# 186, 187

Det kostade mig nästan fem mils cyklande (jag får cykla allt längre och längre bort för nya kryss nu) men jag fick utdelning.

Lärkfalk

Småfläckig sumphöna

Med tanke på Ölandsresan nästa vecka så lever hoppet om att passera 200-gränsen innan året är slut fortfarande.

Parus Major

Den 14/7 uppträder den tyskdanska orkestern Parus Major (latin för talgoxe) i Kungsparken i Malmö. Tydligen kommer bandmedlemmarna att vara utklädda till fåglar och sitta uppe i träden och spela "fågelsångsinspirerad musik".

Att musiker inspirerats av fågelsång är knappast något nytt. Olivier Messiaen till exempel skrev musik inspirerad av fåglar för typ jättelängesen. Jag betvivlar dock att han någonsin klädde ut sig till sidensvans och framförde sin musik i ett träd.

Jag kan inte hitta någonting om Parus Major eller deras musik men det verkar onekligen så självmedvetet konstigt att det någonstans är ganska lockande.

I brist på bilder på Parus Major får en youtube-skärmdump av Bamse og Kylling duga.

Harmonia & Eno '76

I mitten av 70-talet sa Brian Eno att tyska Harmonia var "the world's most important rock band". Det är lätt att förstå att han fattade tycke för bandets ambienta version av krautrock. Ibland kallas musiken som band som Harmonia, Amon Düül II, Kluster med flera gjorde för det lätt banala Kosmische Musik.

Som gitarrist i Neu! hade Michael Rother sysslat med en ofta rätt slamrig musik (mycket tack vare trummisen Klaus Dinger) men i Harmonia fick han tillsammans med jazziga pianisten Hans-Joachim Rödelius och mer synthorienterade Dieter Moebius en möjlighet att utforska mer svävande, ambient musik. Samtidigt som Harmonias musik ofta fungerar som ljudlandskap så innehåller den också många detaljer som förhindrar att den helt försvinner iväg och blir till bakgrundsmusik. Bandet gjorde fortfarande hyfsat crowd-pleasing musik.

1976 möttes Harmonia och Brian Eno och spelade in det som senare skulle bli Tracks & Traces som släpptes först 1997. Michael Rother lämnade därefter Harmonia för att spela in bland annat albumet Flammende Herzen (1977) med det grymt fina spåret Feuerland under eget namn medan Moebius och Rödelius fortsatte att arbeta med Brian Eno, vilket resulterade i bland annat väldigt lågmälda Cluster & Eno (1977). Även efter Rothers avhopp fortsatte de inblandade musikerna att göra intressant musik i olika konstellationer, men Tracks & Traces visar samtliga av de inblandade från sina främsta sidor. Harmonia hade redan tidigare släppt skivor men med hjälp av Brian Eno och hans visioner lyftes musiken till en ny nivå.

Produktionen är varm och svepande synthsjok samsas med Michael Rothers klara gitarr och Enos hotfullt dova basslingor. Vamos Companeros för tankarna till noisiga band som Black Dice medan Almost är ett sentimentalt möte mellan Rothers gitarr och Rödelius piano och Les Demoiselles är en guppig electronica-poplåt som påminner om Moebius solomaterial.

Tracks & Traces tillhör mina absoluta favoritskivor från krautrock-eran eftersom det är ett konsekvent album utan utfyllnadsspår och för att samtliga inblandade verkligen kom till sin rätt.

Någon återförening kanske man inte riktigt kan vänta sig av de åldrade medlemmarna (Rödelius är 75) men Rother och Moebius har spelat tillsammans flera gånger under 00-talet. Michael Rother kommer för övrigt till Malmö den 15:e september i år för att spela Neu!- och Harmonia-material tillsammans med folk från bland annat Sonic Youth och Tall Firs. Det vore oerhört dumt att missa chansen att få höra Hallogallo eller Neuschnee live även om det inte blir med originalbesättningen. Jag tror dock inte att det blir några låtar från Tracks & Traces när varken Eno, Moebius eller Rödelius medverkar.

Rullstolsfunk

För ett par månader sedan sa jag till Ella att Staff Benda Bilili toppade min önskelista över band jag ville se live. Det dröjde inte särskilt länge förrän jag upptäckte att jag faktiskt skulle få chansen att se dem också. Jag uttryckta till exempel min glädje här.

Staff Benda Bilili var för bara fem år sedan hemlösa gatumusiker i Kinshasa när de upptäcktes av ett gäng franska dokumentärfilmare och har sedan dess gett ut albumet Très Très Fort. Det är en jävla bra underdog-story och det faktum att gruppens kärna dessutom sitter i rullstol eller går på kryckor till följd av polio gör den knappast sämre, men mer än något annat så gör bandet brutalt fet rumba-funk.

På skiva är Staff Benda Bilili överlag rätt lugna, förutom på fantastiskt James Brown-funkiga i Je t'aime, men har på scen en oerhörd energi och körde de flesta av låtarna i ett högt tempo med grymt driv från rytmsektionen. Att halva bandet sitter i rullstol innebar knappast att det blev en stillasittande spelning. Gubbarna i rullstol sittdansade (min favoritdans) rövarna av sig. Glittriga hattar, freestylande på ett distat ensträngat instrument och basgroove att dö för var andra fina inslag.

Jag är mycket nöjd med spelningen som faktiskt överträffade mina förväntningar. Det var också fint att se så pass många trotsa det väder med 14º, regn och kuling som tydligen är den skånska sommaren 2010. Staff Benda Bilili var verkligen värda det.

Den Svanen-märkta döden

Idag har jag tänkt på döden. Jag finner det nämligen ganska lustigt att människor som dör i Sverige har en negativ inverkan på miljön på grund av att kvicksilver frigörs ur amalganlplomber vid kremeringen. Så mycket som 17% av landets kvicksilverutsläpp i luften kan komma från krematorierna. Därtill finns det en hel del miljögifter i balsameringsvätskor och det går åt en massa eldningsolja för att sätta fyr. Samtidigt så är det tydligen ingen som vill arbeta med att dra ut tänder ur lik. Om de inte är av guld.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen - när jag dör vill jag kastas ut från ett fönster på fjärde våningen på Bellevuegården och bli mat till råkorna. Mina rotfyllningar är förresten gjorda med guttaperka. Det kan man göra bland annat galoscher och golfbollar av.

# 183: Större strandpipare

Det ekar tomt här nu när min sämre hälft är på semester i Magaluf eller vad det var så jag tänker göra det enda rätta och skrika för oss båda.

Kryss nummer 183 avklarades idag och blev något av ett skamkryss. Större strandpipare är ingen särskilt svår art alls och jag har med allra största sannolikhet redan sett den tidigare men misstagit den för sin släkting mindre strandpipare. Som vanligt i Hyllie var det dock tofsvipor som gjorde sitt bästa för att roffa åt sig uppmärksamheten. Jag tycker om tofsvipor för deras livlighet och för att de under mitt besök hann jaga bort både en ormvråk, råkor, hundar och en pensionär. Och så låter de som en leksakssynth. Nu gjorde de det igen, tofsviporna - stal uppmärksamheten från någon annan fågel.

# 181

Svart rödstjärt blev idag mitt 181:a kryss. När jag började att skåda var det mycket för att ha någonting vettigt att göra under promenader och cykelfärder och en positiv bieffekt var att det drev mig till att motionera och vistas utomhus mer. Det har i sin tur gett mig en hel del fina naturupplevelser.

Svart rödstjärt är en fågel som inte riktigt bäddar för estetiskt tilltalande naturupplevelser. Fågeln hör ursprungligen hemma på tusentals meter höga klippiga berg på kontinenten men har de senaste 200 åren börjat att blanda ihop asfalterade industriområden med sina ursprungliga habitat. Gott så. De verkar trivas och det betyder att de nu finns i hyfsad upplaga i bland annat Malmös industrihamn (och i Limhamns kalkbrott). Svart rödstjärt utsågs i fjor till Malmös nya kommunfågel.

Bilder från dagens naturupplevelser, platser där jag såg eller hörde svart rödstjärt:

Cartmans gentifieringsprofetia

Stadsgeografi är inte riktigt mitt ämne men det var en tillfällig nödvändighet på min utbildning. En aspekt av stadsutvecklingen som intresserade mig var gentrifieringen. Enkelt beskrivet så går gentrifiering ut på att studenter, invandrare och andra hippa låginkomsttagare flyttar in i halvslummiga bostadsområden, sätter sin prägel på det och gör stadsdelen mer attraktiv. Detta leder i sin tur till att medelklass och överklass börjar att flytta in i området, hyresrätter blir bostadsrätter och priserna trissas upp tills dess att de sociala grupper som bodde i området tidigare får flytta till ett nytt halvslummigt område där processen kan börja om. Detta kan också innebära att Ahmeds fruktbod och Gunnars Fisk & Tobak flyttar ut och ersätts av lyxigare butiker och dyra caféer med franska eller italienska namn. Gentrifiering är en allmänt förekommande och pågående process i de flesta storstäder och i Sverige har områden som Södermalm i Stockholm, Majorna i Göteborg och Lilla torg i Malmö genomgått denna process.

I Malmö pågår idag en gentrifiering av Möllevångstorget vilket innebär att allt fler studenter, invandrare och "allkonstnärer" flyttar därifrån, med siktet inställt - på Norra Grängesbergsgatan. Det här innebär att de pionjärhippieflockar som samlas på gräsytorna i min närhet ständigt får tillökning. Detta har fått mig att tänka på Cartmans profetior och beskrivningar av hippies. Han börjar med att beskriva deras spridningstendenser och levnadssätt.


Cartman: Hello, ma'am. I'm working to clean up the neighborhood for parasites. Do you mind if I take a look around your house? I'm afraid you may have hippies.
Old Lady: Hippies?
Cartman: Yeah, they've been popping up all over the neighborhood lately. (Walks in and knocks on the walls) Ms. Nelson next door has seven hippies in her basement, they usually live in colonies.
[...]
Cartman: Oh yeah, here, take a look at this ma'am. You see that? Hippies.
(The hippies giggle and continue to smoke their pot.)
Old Lady: Oh my.
Cartman: These are what we call the giggling stoners, pretty common form of hippies, usually found in the attics. Problem is, if you see one hippie, there are probably a whole more you're not seeing.
[...]
Cartman: Ma'am, I need to clear out your giggling stoners and your drum-cricle hippies RIGHT NOW, or soon they're gonna attract something much worse!
[...]
Cartman: Yeah, you know, I had a guy in Jackson County. He had a drum circle in his backyard. It turned into a drum circle four miles in diameter.

Och det är här det börjar att bli intressant. Idag på min promenad runt kvarteret hörde jag plötsligt trummande från en källare. Congas. Flera stycken. En trumcirkel har de facto bildats! LJUDBEVIS (inspelat med mobiltelefon). Nästa steg, enligt Cartman, är en så kallad "music jam fest". Om Cartmans profetia stämmer även denna gång betyder det att Svenska Akademien snart kommer att uppträda på "min" gräsmatta och att solnedgången ackompanjeras av Manu Chao. Även jag är alltså ett offer för gentrifieringen.

Cartman: Mayor! Mayor! It's just as I suspected. The hippies are organizing for a music jam fest!
Mayor: I know. I signed the permit for it.
Cartman: You... you what?
Mayor: I signed the permit allowing them to have their little music fest here. It just might pump some money into the community.
Cartman: They're hippies, they don't have money!

Avsnittet i sin helhet går att se här.

Staff Benda Bilili till Malmö

Sommarscen Malmö har de senaste åren imponerat med sina fina afrikanska bokningar. Häromåret spelade Tinariwen, ifjor var det Bassekou Kouyaté & Ngoni Ba och när de häromdagen presenterade sommarens program slog de nog rekord i awesomeness i och med bokningen av kongolesiska Staff Benda Bilili.

Flera av bandmedlemmarna är polioskadade och rullstolsbundna och alla har de vuxit upp på gatan. Det är en väldigt bra underdog-historia men framförallt gör bandet brutalt fet musik.

Videoklipp gör bandet mest rättvisa.

Sexa machina-funken:



Budskaps-rumban:



Staff Benda Bilili spelar i Pildammsparken 12/6. Det är förresten gratis också. Och obligatorisk närvaro.

Flytta inte till Hjärup

I ett försök att hejda oljespridningen i mexikanska golfen har man börjat lägga ut hår i havet. Hundratals ton hår och päls har samlats in och buntats ihop till en över 55 kilometer lång hårkorv utanför Mississippis kust - och mer är på väg.

Det här är inte bara pyttelite äckligt, det är också ett tecken på att syftet med den här bloggen inte är en omöjlighet. Våra skägg kan växa samman och bli till något stort och vackert. Det är bara 18 kilometer mellan Malmö och Lund.