Vecka 35: District 9 (Sydafrika, 2009)

Vad är: Sydafrikansk science fiction från 2009 om utomjordingar i Johannesburg.

Varför: District 9 har hyllats som en av de bästa och mest innovativa science fiction-filmerna på många år. Den har fått en rad priser och Oscar-nominerats i fyra kategorier. Inte illa kissat av en sydafrikansk film om Zoidbergs.

Kantorns undringar:

1. Vilket land tror du skulle vara bäst lämpat att ta emot en mindre flyktingvåg av rymdvarelser?

Kanada. Det verkar vara ett sympatiskt land med sjukt mycket obebodd yta. Ett bra exempel på varför Kanada skulle lämpa sig bäst är att de 1999 upprättade en ny delstat (Nunavut, som upptar 21% av landets yta) där ursprungsbefolkningen styr.

2. För någon vecka sen kom den officiella bekräftelsen från CIA att Area 51 existerar. Om du fick bestämma, skulle det finnas aliens gömda där eller inte?

Nej, jag vill inte att foliehattarna ska få rätt i någonting någonsin. Hellre att det uppdagas att det jobbar utomjordingar på ICA Maxis lager i Trelleborg. Överraska mig!

3. I den här filmen håller huvudpersonen på att förvandlas till en hybrid av människa och alien. Om du kunde avla fram en hybrid av en människa och ett djur, och handplocka vilka egenskaper du ville, hur skulle denna hybrid se ut? Jag hade velat göra en val med armar, händer och mänskligt medvetande, och skicka ut den på djuphavsexpeditioner.


Jag hade gladeligen bytt liv med en sjöko när som helst. De flyter bara runt i varmt vatten och äter hela dagarna. Men jag skulle ju behöva ett försvar så jag skulle vilja hybridisera med pirålen som kan förvandla vattnet runt sig till slem och kväva sina fiender med det. Som tredje och sista egenskap hade jag velat ha maneten Turritopsis nutriculas förmåga att återgå till tidigare levnadsstadier, något som gör den till det enda kända djuret som aldrig kan dö av av ålderdom.

Kantorns smälek:

District 9 faller offer för samma sjukdomar som så många mainstreamfilmer från de senaste åren: en bra idé och ett lovande utförande krossas av en sista halva där underhållningsvåld och actionklyschor tar över.

Varför måste det vara såhär? I The Avengers var jag fascinerad av samspelet mellan seriefigurer från olika förlagor - tills filmen blev en evighetslång krigsscen med hjältar som tål oändligt med stryk. Avatar är i sina bästa stunder en datorgjord naturdokumentär och en sedelärande historia - men slutar likaså med vulgära och utdragna actionscener. Hobbit, Chronicle och till och med Django Unchained följer samma väg från spännande inledning till tröttsamt övervåld.

Problemet är inte att dessa filmer är del av en trasig genre, utan att de verkar sträva efter att förbättra den. Och nästan lyckas. District 9 vill gärna vara en allegori för flyktingpolitik, organhandel och rasism. Förutom att dessa försök är något problematiska i sig själva (filmens hjälte är en vit man som hjälper aliens för att rädda sitt eget skinn) spelar de inte längre någon roll när allt förvandlats till en skjutarfest med stora coola vapen och robotar. Under sista halvan prickar District 9 lydigt av en lång serie med actionklyschor - här finns till och med en effektsökande "I won't leave you!"-scen mellan två personer som inte har någon relation överhuvudtaget.

Jag är orättvis mot District 9. Det är en underhållande film med väldigt bra effekter. Det är kul att den utspelar sig i sydafrika, att den är så smutsig och att den har en huvudperson som är en mesig byråkrat.

Men om filmen hade utmanat de trista konventionerna - säg, om den hade vågat bygga drama av karaktärer istället för supervapen och en stor mecha - hade den kunnat bli fantastisk.

Balloonfighter får ur sig följande mellan smädelserna av Blogger:

Jag skrev en ganska lång text om District 9 men Blogger valde att radera den så här följer en kortare version:

Det brukar sägas att den bästa sci-fin är den som speglar vår egen samtid. Jag vet inte om jag nödvändigtvis håller med om det, men det har sällan varit mer tydligt än i District 9 där ett gäng utomjordingar lever i en apartheid-tillvaro i Johannesburgs slumområde. Premissen att intelligent utomjordiskt liv söker sig till oss i egenskap av undernärda flyktingar och inte som övermäktiga erövrare är fin och gagnas av filmens mockumentära upplägg.

Första halvan av District 9 är också väldigt bra. Här finns samhällskritik, humor, hyfsat trovärdig CGI och Sharlto Copley, som spelar den fint Michael Scottiga huvudpersonen Wikus. Därefter börjar det tyvärr märkas allt för tydligt att District 9 är resultatet av Peter Jacksons havererade Halo-filmatisering (ett projekt som Neill Bloemkamp var involverad i). 

District 9 tappar bort sina egna trådar och frågeställningar. Wikus lustigt tafatta personlighet försvinner när han istället förvandlas till en generisk actionhjälte (om än med töntig mustasch). Därefter äts filmen upp av alldeles för mycket mecha-action. Det är synd, för den första halvan av District 9 kan vara den charmigaste science fiction jag har sett.

Statistik: 
Bra CGI: 90%
Ljudvolym: 89%
Trovärdighet: 48%
Vackra miljöer: 3%
Söta aliens: 1

Vecka 34.2: Cloud Atlas (Tyskland, 2012)

Vad är: Tysk storfilm från 2012 av Tom Tykwer och Wachowskibröderna om en mängd parallella människoöden i olika tidsepoker. 

Varför: Det vore fel att ignorera en så ambitiös produktion. 

Balloonfighter låter inspirationen spruta:

Cloud Atlas är en dum och fånig film. Det kan hända att någon luras av det brutna berättandet med alla sina tidshopp och får för sig att det här är en komplex film, men det är inte verkligen inte. Cloud Atlas har flera lager, men varje lager är en ostig b-film. Cloud Atlas är en b-film i en b-film i en b-film i en b-film i en b-film. Dessutom: b-film i olika genrer! Det främsta resultatet av det är att det blir aningen svårare att hänga med när man matas med en handfull oengagerade berättelser istället för en.

Cloud Atlas är inte helt hopplös. Det är trots allt - emellanåt - lite småroligt att se en b-film med en budget på hundra miljoner dollar. Om inte annat så generar det en viss NeverEnding Story-känsla.


Om man gillar Oprah-filosofiska frågeställningar som "What is the ocean but a multitude of drops?" och kända amerikanska skådespelare i lösnäsor så är det här en fantastisk film. Det är allt jag har att säga.

Betyg: IQ 62

Kantor Wilhelmsson kopplar loss sin berättarglädje: 
 "My father was a scientist, but he believed love was real" 

Cloud Atlas' recension skriver nästan sig själv. Ovanstående replik är bara en i den långa rad av floskler som ackompanjerar filmen medan den klipper mellan ett halvdussin historier och tidsåldrar. Vissa av dem hör ihop mekaniskt, andra genom vad man lite snällt skulle kunna kalla "poetiska beröringspunkter". Tydligen är idén att vi alla påverkar varann så stark att den får ursäkta vissa hål i storynätet. 


Det är tomma tunnors skrammel som gäller i Cloud Atlas. Favorittricket är att visa några karaktärer som befinner sig i livsfara, sedan klippa till en annan tidsålder där en ny fara tar vid, sedan tillbaka igen, lösa upp faran, skapa en ny, hoppa vidare etc. På detta sätt rör sig varje plott några millimeter i taget utan att egentligen berätta något, och åskådaren hålls distraherad från att tänka på hur allt hänger ihop eller varför karaktärerna beter sig som legogubbar. Det är ett provocerande slöseri med tid att filmen tillåts fortgå i tre timmar när hälften av trådarna kunde kapats utan vidare. 

När det kommer till tonfallet klipper Cloud Atlas lika naivt mellan sci-fi, brittisk buskis, blaxploitationthriller, 1700-talsromaner och Xena: The Warrior Princess. Att säga att det skär sig är som att bli förvånad över att ketchup inte går bra till glass. Tveklöst är det sci-fidelarna som fungerar bäst, och om Tykwer och Wachowskibröderna fokuserat på framtidsdystopin hade de kunnat krama ut en snygg och sammanhängande berättelse ur det här. Nu är Cloud Atlas en underhållande kalkonfilm vars ambitionsnivå ligger långt över, under och på sidorna av all tänkbar värdighet.

Betyg: halvklart till mulet

Statistik:

Skådespelare med lösnäsor: 91%
Floskler: 94%
True-true: 100%

Nedlagda kultserier 1: Firefly

Den ordinarie säsongen är slut för de flesta TV-serier, True Blood har tappat det mesta av sin fräschör och det är ett par veckor kvar tills Mad Men börjar igen - alltså ett jättebra tillfälle att kolla igenom Firefly, Joss Whedons charmiga sci-fi-western från 2002. Av alla serier som aldrig fått en andra säsong är Firefly en av de mest kultförklarade. Efter att bara elva av de fjorton ordinarie avsnitten sänts, och dessutom sänts i fel ordning, klippte FOX med Whedon. Stora kampanjer för att återupprätta serien och en stark DVD-försäljning - Firefly har bland annat tretusen femstjärniga recensioner på Amazon.com - räckte till slut till en långfilm, Serenity från 2005, som behöll charmen men missade en del av den speciella personligheten.

Sympatiske TV-kritikern Alan Sepinwall skriver just nu detaljerade återblickar på avsnitten på sin blogg What's Alan Watching. De funkar inte att följa i realtid (ingen som kollar igenom serien kommer vilja nöja sig med ett avsnitt i veckan) men är läsvärda, och i all analys är de en bekräftelse på hur säker Firefly var på sin stil redan från början. Det är svårt att sammanfatta serien på ett meningsfullt sätt eftersom så många detaljer är viktiga. Filmen Serenity strävar med att etablera världen, de nio huvudkaraktärerna, deras inbördes relationer, bakgrundshistorier, slang och internskämt på ungefär en halvtimme. Det är inte helt lyckat.

Ta bara dialogen. Firefly utspelar sig femhundra år in i framtiden, där USA och Kina gått ihop till en gemensam supermakt kallad "The Alliance". De styr i de centrala delarna av galaxen medan självständiga intressen spritts ut över perifera planeter och bakvattenmånar. På grund av den dubbla kulturella bakgrunden är kinesiskan hela tiden utblandad i karaktärernas vardagsprat. Dessutom funkar den som en nödlucka där serien kan låta karaktärerna svära utan att det måste bli censurerat. Upprörda dialoger kulminerar ofta med en lång harang av kinesiska som aldrig behöver översättas.

Men även inom engelskan har serien en massa tics för sig. Istället för att göra en avancerad tolkning av hur språket utvecklats under ett halvt millennium använder serien nya modeord: "cool" har ersatts med "shiny", "goddamnit" har ersatts med det ologiska men fint konsekventa "gorramit", huvudkaraktärerna hänvisar hela tiden till rymdskeppet som "the boat" och många fler. Bara att lyssna på pratet i serien är ibland en upplevelse i sig.

Och det är i dialog och karaktärer som serien verkligen lyser. Rymdaction är aldrig huvudpoängen här. Långa avsnitt utspelar sig enbart i skeppsmiljö, utan fläskiga effekter eller särskilt imponerande kulisser. Joss Whedon pratar i intervjuer om hur han vill att figurerna i hans serier ska kännas som en familj, och i Firefly lyckas han verkligen. Det är en mänsklig ensembleserie i första hand, långt borta från aliens och teknologiskt nördande. Tonen ligger rätt nära Han Solo-delarna av den ursprungliga Star Wars-trilogin, med skillnaden att Nathan Fillion får Harrison Ford att framstå som (ännu mer?) mesig och platt. Fillions tolkning av den nonchalanta och oförutsägbara kapten Malcolm Reynolds skapar en av de roligaste huvudkaraktärer jag sett i en TV-serie. Andra favoriter är Adam Baldwins ryggradslöse Jayne och Jewel Staites superpositiva Kaylee. Firefly är så säker på sina huvudpersoner att manusen snabbt får ett väldigt skönt flyt.

Västern-temat funkar också, åtminstone delvis. Det är kul att se Mal bli utkastad från en sjaskig bar genom ett hologram-fönster. Mycket av ödemarken, rövargängen och kupperna blir helt logiska i en segregerad galax. Övertydliga referenser, som inbördeskriget som tjänar som bakgrund, samt fixeringen vid hästar och överklassbalar, känns ibland mer off. Och den underliga "companion"-kulturen - en slags spirituell, upphöjd prostitution där horan väljer kunder. Men såna saker gör också Firefly unikt, och att helt våga skippa utomjordingar vinner respekt.

Och just när man börjar kunna äventyrsstilen kommer ett finstämt avsnitt som vänder upp och ner på den. Säsongsavslutningen "Objects in Space" är kanske Fireflys höjdpunkt, en oväntat subtil studie av den psykiskt sjuka karaktären River och ett mörkt lönnmördardrama. Inslagen av existentialism känns inte alls konstlade utan bara som ett naturligt steg vidare för serien. Det är väldigt fint, och samtidigt otroligt frustrerande att titta på idag och se hur mycket potential som öppnades upp för framtida säsonger.