Den här texten är i princip fri från spoilers.
Vad är detta?
Norsk thriller från 2011 om en framgångsrik headhunter (obs! inte
en sån här) som använder sitt jobb som täckmantel för en karriär som konsttjuv och har komplex för sin längd (1,68) och sin säd (oduglig).
Varför?
Efter förra veckans fadäs till filmval suktade jag efter något rakt, rent och fräscht. Huvudjägarnas rykte som en spännande actionthriller i ytliga företagsmiljöer lät således perfekt.
Kantor Wilhelmsson undrar:
1. Vad gjorde det för skillnad att Headhunters var norsk?
Det var lite lättare att identifiera sig med karaktärer och miljöer än i motsvarande amerikansk film, men jag satt och fnissade lite åt att höra norska i de actionfyllda scenerna. Saknade bara ett
yippee ki-yay motherfucker-ögonblick.
2. Vilken är den bästa film du sett i den här genren?
Svårt att säga, det är ingen genre jag har några direkta favoriter i. Jag minns
Jagad som ganska bra.
3. Om du kunde stjäla alla världens konstverk men bara fick välja ett, vilket skulle du ta? OBS! Du skulle inte sälja det vidare utan bara behålla det för din egen glädjes skull.
Ska vi börja med diskussionen "vad är konst?". Får jag stjäla ett tv-spel, en skyskrapa eller rentav någons barn? Jag ska försöka hålla mig till konst som finns på muséer eller hos väldigt rika människor. Eftersom jag ännu inte färdigställt mina mästerverk
Penis i motljus eller
Penis på blomsteräng och jag inte skulle ha så mycket nytta av en uppstoppad get med ett bildäck runt så hade jag antagligen velat stjäla en trevlig tavla. Det finns ganska många att välja på och jag har ingen koll egentligen men jag tycker Van Goghs
Landskap från Saint Remy som hänger på Glyptoteket är just väldigt trevlig. Då behöver jag inte åka längre än till Köpenhamn för att stjäla den heller. Det är ju så smidigt nu för tiden, med Öresundsbron och allt. Jag kan åka iväg, stjäla den och vara hemma och hänga upp den igen två timmar senare.
Jag ångrar mig, kan jag välja
grottmålningarna i Lascaux istället?
Kantor Wilhelmsson säger sin åsikt:
Den första kvarten av "Headhunters" kändes som en dålig kioskroman. Jag har aldrig läst/sett "Snabba Cash", men det är precis såhär mina fördomar målar upp den - coola, blasé människor i kostym som bara tänker på pengar, status och att fucka över konkurrensen. Roger Brown jobbar som slick headhunter på en firma och kompenserar för sin korta längd (lika lång som Kantorn, 1.68!) genom att stjäla svindyr konst av sina klienter. Men så rekryterar han en man som börjar fatta vad han håller på med...
Förutom att båda skäggen fnittrade åt att höra namnet "Roger Brown" uttalas på norska kändes hela historien ganska blaha. När konspirationen började tätna kring huvudpersonen hade jag redan börjat zona ut i fåtöljen...
...men vad som sedan händer är att filmen har vettet att spåra ur. Inte bara en, utan tre-fyra gånger om, på ett så avväpnande och underhållande sätt att man bara måste älska det. Att berätta hur den gör det vore att förstöra upplevelsen, men här finns bland annat en scen med en traktor och en hund som var så fantastiskt dum och uppskruvad att jag nästan fick nypa mig i armen. När två storvuxna tvillingpoliser dyker upp, med matchande mustascher - som hämtade ur en serietidning - är det helt i linje med filmens mustiga, våldsamma värld. "Headhunters" har glimten i ögat, och en charm som känns egen.
Detta toppas av ett högt tempo och ett manus som faktiskt levererar. "Headhunters" tar inte alla de förväntade vägarna, och är heller inte rädd att köra av vägen ett tag om det innebär bra story. Upplösningen kanske är lite plötslig och irrelevant, men vid det laget har man redan haft så kul att allt är förlåtet.
Balloonfighter ger respons:
Den här gången kan jag inte göra något annat än att hålla med Kantorn till fullo. Huvudjägarna inleds ganska stolpigt men tar sig efter en stund. Inledningsvis framstår den lite som en Beck-film som försöker vara cool, internationell och lite Bond-sexig. Det är lätt att vilseledas under den första halvtimmen, men när Huvudjägarna väl hittar sin röst utvecklas den till en väldigt underhållande film som tar sig själv på exakt lagom mycket på allvar och vågar ta sig friheten att tramsa till det i vissa scener.
Från det att Huvudjägarna börjar spåra ur så är den både genuint spännande och rolig. Filmen har ständigt glimten i ögat utan att för den sakens skull förvandlas till tröttsamt ironiskt eller självupptagen. Slutet är lite tråkigt men det finns ett par scener som är så utspårade (på det bra sättet!) att jag har överseende med den detaljen. På det stora hela är det en av de bästa actionthrillers jag har sett på väldigt länge.
Statistik:
Body count: 5-10
Ond nationalitet: Danskar
Genomsnittligt pris per kostym: Ehhh... många människopengar, tror jag.
Välanpassad dramaturgikurva: 100%
Bra konst: 14%
Tidigare filmer:
Vecka 12: Avaze gonjeshk-ha ("The Song of Sparrows", Iran, 2008)
Vecka 11: Choi-jong-byeong-gi Hwal ("War of the Arrows", Sydkorea, 2011)
Vecka 10: Das Weiße Band ("Det vita bandet", Tyskland, 2009)
Vecka 9: Django Unchained (USA, 2012)
Vecka 8: Monsieur Lazhar (Kanada, 2011)
Vecka 7: Darling (Sverige, 2007)
Vecka 6: Le Chat du Rabbin ("Rabbinens katt", Frankrike, 2011)
Vecka 5: Gyakuten Saiban ("Ace Attorney", Japan, 2012)
Vecka 4: Kynodontas ("Dogtooth", Grekland, 2009)
Vecka 3: Balada trista de trompeta ("The Last Circus", Spanien, 2010)
Vecka 2: Bir Zamanlar Anadolu'da ("Once Upon a Time in Anatolia", Turkiet, 2011)
Vecka 1: Take Shelter (USA, 2011)
