Sidor

Visar inlägg med etikett bajs. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett bajs. Visa alla inlägg

måndag 3 juni 2013

Min favoritmutualism

Mutualism är en sorts symbios där de olika arterna drar nytta av varandra. Det kanske kändaste exemplet är samarbetet mellan växter och pollinerande insekter. Mykorrhiza och kvävefixerande bakterier i ärtväxternas rötter är två andra populära exempel.

Ibland påstås det att man inte kan fantisera ihop någon djurisk egenskap eller något beteende som inte redan förekommer någonstans i naturen. Evolutionen har redan hittat på det mesta. Det gäller även artöverskridande förhållanden.

På Borneo förekommer ett ganska ovanligt samarbete mellan kannrankeväxter och spetsekorrar. Kannrankor känner de flesta av oss igen som köttätande växter som med sin söta nektar lockar till sig insekter som berusas, trillar ner i kannan och sen "äts upp". På så vis får växten tillgång till näringsämnen och slipper att konkurrera med andra växter på marken.

Tre kannrankearter på Borneo har hittat en alternativ metod för att tillgodogöra sig kväve. Växterna utsöndrar ämnen som attraherar spetsekorrar och till skillnad från i fallet med insekterna så bjuds spetsekorrarna på ett dukat bord och kommer undan med livet i behåll. Den goda nektarn utsöndras bara på växtens "lock" vilket gör att ekorren måste sitta på ett särskilt sätt för att kunna slicka i sig den - med röven över själva kannan. Medan spetsekorren smaskar i sig god nektar så samlas dess avföring i växtens klosett och växten får därmed ett välkommet tillskott av näringsämnen.

Det finns alltså en växt som är utformad som en toalett/buffé (bästa restaurangidén någonsin?) för att locka till sig däggdjur som ska bajsa i den. Man måste älska evolutionen. Den är så himla glyttig ibland.


Läs mer här

söndag 31 mars 2013

Vecka 13: Hodejegerne ("Headhunters")


Den här texten är i princip fri från spoilers.

Vad är detta?
Norsk thriller från 2011 om en framgångsrik headhunter (obs! inte en sån här) som använder sitt jobb som täckmantel för en karriär som konsttjuv och har komplex för sin längd (1,68) och sin säd (oduglig).

Varför?
Efter förra veckans fadäs till filmval suktade jag efter något rakt, rent och fräscht. Huvudjägarnas rykte som en spännande actionthriller i ytliga företagsmiljöer lät således perfekt.

Kantor Wilhelmsson undrar: 
1. Vad gjorde det för skillnad att Headhunters var norsk?
Det var lite lättare att identifiera sig med karaktärer och miljöer än i motsvarande amerikansk film, men jag satt och fnissade lite åt att höra norska i de actionfyllda scenerna. Saknade bara ett yippee ki-yay motherfucker-ögonblick.

2. Vilken är den bästa film du sett i den här genren?
Svårt att säga, det är ingen genre jag har några direkta favoriter i. Jag minns Jagad som ganska bra.

3. Om du kunde stjäla alla världens konstverk men bara fick välja ett, vilket skulle du ta? OBS! Du skulle inte sälja det vidare utan bara behålla det för din egen glädjes skull.
Ska vi börja med diskussionen "vad är konst?". Får jag stjäla ett tv-spel, en skyskrapa eller rentav någons barn? Jag ska försöka hålla mig till konst som finns på muséer eller hos väldigt rika människor. Eftersom jag ännu inte färdigställt mina mästerverk Penis i motljus eller Penis på blomsteräng och jag inte skulle ha så mycket nytta av en uppstoppad get med ett bildäck runt så hade jag antagligen velat stjäla en trevlig tavla. Det finns ganska många att välja på och jag har ingen koll egentligen men jag tycker Van Goghs Landskap från Saint Remy som hänger på Glyptoteket är just väldigt trevlig. Då behöver jag inte åka längre än till Köpenhamn för att stjäla den heller. Det är ju så smidigt nu för tiden, med Öresundsbron och allt. Jag kan åka iväg, stjäla den och vara hemma och hänga upp den igen två timmar senare.

Jag ångrar mig, kan jag välja grottmålningarna i Lascaux istället?

Kantor Wilhelmsson säger sin åsikt:

Den första kvarten av "Headhunters" kändes som en dålig kioskroman. Jag har aldrig läst/sett "Snabba Cash", men det är precis såhär mina fördomar målar upp den - coola, blasé människor i kostym som bara tänker på pengar, status och att fucka över konkurrensen. Roger Brown jobbar som slick headhunter på en firma och kompenserar för sin korta längd (lika lång som Kantorn, 1.68!) genom att stjäla svindyr konst av sina klienter. Men så rekryterar han en man som börjar fatta vad han håller på med...

Förutom att båda skäggen fnittrade åt att höra namnet "Roger Brown" uttalas på norska kändes hela historien ganska blaha. När konspirationen började tätna kring huvudpersonen hade jag redan börjat zona ut i fåtöljen...

...men vad som sedan händer är att filmen har vettet att spåra ur. Inte bara en, utan tre-fyra gånger om, på ett så avväpnande och underhållande sätt att man bara måste älska det. Att berätta hur den gör det vore att förstöra upplevelsen, men här finns bland annat en scen med en traktor och en hund som var så fantastiskt dum och uppskruvad att jag nästan fick nypa mig i armen. När två storvuxna tvillingpoliser dyker upp, med matchande mustascher - som hämtade ur en serietidning - är det helt i linje med filmens mustiga, våldsamma värld. "Headhunters" har glimten i ögat, och en charm som känns egen.

Detta toppas av ett högt tempo och ett manus som faktiskt levererar. "Headhunters" tar inte alla de förväntade vägarna, och är heller inte rädd att köra av vägen ett tag om det innebär bra story. Upplösningen kanske är lite plötslig och irrelevant, men vid det laget har man redan haft så kul att allt är förlåtet.


Balloonfighter ger respons:


Den här gången kan jag inte göra något annat än att hålla med Kantorn till fullo. Huvudjägarna inleds ganska stolpigt men tar sig efter en stund. Inledningsvis framstår den lite som en Beck-film som försöker vara cool, internationell och lite Bond-sexig. Det är lätt att vilseledas under den första halvtimmen, men när Huvudjägarna väl hittar sin röst utvecklas den till en väldigt underhållande film som tar sig själv på exakt lagom mycket på allvar och vågar ta sig friheten att tramsa till det i vissa scener.

Från det att Huvudjägarna börjar spåra ur så är den både genuint spännande och rolig. Filmen har ständigt glimten i ögat utan att för den sakens skull förvandlas till tröttsamt ironiskt eller självupptagen. Slutet är lite tråkigt men det finns ett par scener som är så utspårade (på det bra sättet!) att jag har överseende med den detaljen. På det stora hela är det en av de bästa actionthrillers jag har sett på väldigt länge.

Statistik: 
Body count: 5-10
Ond nationalitet: Danskar
Genomsnittligt pris per kostym: Ehhh... många människopengar, tror jag.
Välanpassad dramaturgikurva: 100%
Bra konst: 14%


Tidigare filmer: 
Vecka 12: Avaze gonjeshk-ha ("The Song of Sparrows", Iran, 2008)
Vecka 11: Choi-jong-byeong-gi Hwal ("War of the Arrows", Sydkorea, 2011)
Vecka 10: Das Weiße Band ("Det vita bandet", Tyskland, 2009)
Vecka 9: Django Unchained (USA, 2012)
Vecka 8: Monsieur Lazhar (Kanada, 2011)
Vecka 7: Darling (Sverige, 2007)
Vecka 6: Le Chat du Rabbin ("Rabbinens katt", Frankrike, 2011)
Vecka 5: Gyakuten Saiban ("Ace Attorney", Japan, 2012)
Vecka 4: Kynodontas ("Dogtooth", Grekland, 2009)
Vecka 3: Balada trista de trompeta ("The Last Circus", Spanien, 2010)
Vecka 2: Bir Zamanlar Anadolu'da ("Once Upon a Time in Anatolia", Turkiet, 2011)
Vecka 1: Take Shelter (USA, 2011)

söndag 22 augusti 2010

Bristolskalan

Idag när jag som vanligt satt på min kammare och ryktade mitt skägg började jag fundera över vad diarré egentligen är. Är diarré namnet på konsistensen eller den okontrollerbara kvantiteten? Efter att ha läst på om ämnet kan jag konstatera att det är konsistensen som är den avgörande faktorn för om det ska kallas för diarré eller ej. Jag kom också under mina efterforskningar i kontakt med den så kallade Bristol Stool Scale eller Bristolskalan på svenska. Skalan utarbetades av ett forskarteam vid Bristols universitet och presenterades i Scandinavian Journal of Gastroenterology 1997. Skalans syfte är att fungera som ett hjälpmedel vid klassificering av de sju olika formerna av mänsklig avföring. Jag vet inte exakt varför men beroende på konsistensen kan man avläsa hur länge avföringen har vistats i tarmen och det kan man säkerligen dra en hel del slutsatser utifrån. Typ 3 och 4 räknas som "idealavföring".

Det här är, på allvar, resultatet av forskarteamets arbete:

Skriv ut, laminera och sätt upp på väggen, alla amatörgastroenterologer där ute!