Årets bästa podcasts 2012

WTF with Marc Maron


Tidigare i år skrev jag en text om den amerikanska podcasten The Nerdist. Jag håller fortfarande med om det jag skrev - att de bjuder in intressanta gäster som tillåts tala till punkt, men att jag också störde mig på programledartrions ängsliga strävan att uppfattas som nördar trots att de faktiskt bara är helt vanliga bromandudes. I min bok är man definitivt inte automatiskt en nörd bara för att man spelar Modern Warfare. Det hjälper inte att man basunerar ut det i meningar som "Oh my god we are such nerds I played Modern Warfare for like 4 hours yesterday!" var och varannan minut. I brist på vettigare alternativ lärde jag mig att stå ut med The Nerdist-gänget, men tack och lov dröjde det inte särskilt länge innan jag upptäckte Marc Marons eminenta podcast WTF.

WTF erbjuder samma fördelar som The Nerdist, minus tre asdryga amerikanska 30 somethings som skriker om Modern Warfare och Tron. Marc Maron är en rutinerad komiker som tycks ha en relation, en inte alltid okomplicerad sådan, till de flesta på den amerikanska komediscenen. Hans avsnitt blir av den anledningen också extremt personliga. När Louis C.K. gästar Maron i hans garage inleds samtalet (fördelat på två timmeslånga avsnitt) med att de diskuterar varför de inte längre är vänner och hur det blev som det blev. Louis C.K. inspirerades av det samtalet och bjöd senare in Maron till sin TV-serie Louie (säsong 3, avsnitt 7) där de båda i en scen spelade överdrivna versioner av sig själva och återigen redde ut sin komplicerade relation. WTF-avsnittet med Louis C.K. är så intimt och ocensurerat att det var smått obehagligt för en så konflikträdd person som undertecknad - men det är också en oerhört givande podcast av just den anledningen. Det är så långt från en städad intervju hos Jay Leno som man kan komma. Vissa avsnitt dryper av blottad ångest, andra är ständigt skrattframkallande, ytterst få känns intetsägande.

Marc Maron är, till skillnad från de ängsliga "nördarna" i The Nerdist, själv intressant som person och en erfaren ståupp-komiker. Ett par av hans shower har getts ut på album och finns på Spotify. Min favorit är hans återgivning av sitt besök på det absurda Creation Museum i Kentucky. Efter ett par hundra avsnitt lyckas Maron fortfarande berätta underhållande anekdoter om sitt struliga förflutna med droger och avgrundsdjupt självförakt.

Några av mina favoriter utöver Louis C.K.-avsnittet är avsnitten med Dan Harmon, Loren Bouchard, Stephen Merchant, Bryan Cranston, Ken Jeong, Conan O'Brien, Eugene Mirman och Robin Williams.

Värvet

Värvet, lett av Kristoffer Triumf, är mer eller mindre en försvenskad kopia av Marons podcast. Det är ingen hemlighet. Triumf har i flera avsnitt berättat att det var just WTF som inspirerade honom och han har rentav spelat in ett avsnitt med Maron som gäst. Triumf är en nybörjare inom ståupp och långtifrån lika karismatisk som sin amerikanska föregångare. Medan Maron får sin gäster att öppna sig genom att själv pladdra på om sina tillkortakommanden sitter Triumf knäpptyst långa stunder. Man får nästan intrycket att hans gäster pratar vidare för att undvika att pinsam tystnad ska uppstå. Både Mona Sahlin och Annika Lantz har kommenterat hans i podcast-sammanhang tämligen oortodoxa intervjustil, men säga vad man vill om den - den fungerar.

Många intressanta gäster har besökt Triumf i Vällingby och det var ett tag sen gästlistan dominerades av ståupp-komiker. Jag hoppas att det är en trend som håller i sig, för det finns redan tillräckligt många podcasts av, med, om och för ståupp-komiker.

Crazy Town

Trots vad jag precis hävdade angående podcasts av, med, om och för ståupp-komiker så tycker jag att Kringlan Svenssons och Josefin Johanssons Crazy Town förtjänar ett hedersomnämnande för att det förmodligen är den podcast som får mig att skratta mest. Det tenderar att bli för många fylleanekdoter men kombinationen av Kringlans dödsångest och faux pas-upplevelser och Josefins uppsluppenhet och ordvitsande framstår som en outsinlig källa till humor. Måtte bara Kringlan få ordning på Skype snart.

Annie Jones

Bilden ovan har jag haft liggande på skrivbordet sedan vi startade den här bloggen. Jag minns inte exakt vad jag ville göra med den, men jag vet att jag inte ville göra mig lustig över en kvinna med skägg eller med extremt långt hår. Jag tror att det kan ha varit så här: Annie Jones föddes 1860 och blev snabbt känd som den skäggiga flickan och fick turnera med P.T. Barnums ambulerande freakshow. Liksom många andra kvinnor med ansiktshår råddes hon att raka sig, eftersom hon ju trots allt var en feminin och söt kvinna under allt det där skägget. Annie Jones vägrade. Hon hade säkert sina ekonomiska motiv men framförallt jämförde hon rakningen med kastrationsångest. Jag minns som sagt inte riktigt vad mitt syfte med bilden var från början, men jag minns att jag upplevde samma ångest när jag "var tvungen" att raka av mig skägget inför Två män med ett skäggs synkronisering. Och jag hade inte ens i närheten så snyggt skägg som Annie Jones.

Annie Jones lämnade senare cirkusen och livnärde sig som musiker tills hon dog i tuberkulos 1902.

Jag har sett en film som inte var en dokumentär om djur!

*

Jag såg Mary and Max av Adam Elliott häromdagen. Trots att filmen var lite väl Tim Burton ibland och arbetade en del med uttjatade effekter som selektiv färgläggning så kan jag inte annat än uppskatta en lerfilm om missbruk, ångest och trauman. Jag tyckte förstås bäst om Max Horovitz (Philip Seymour Hoffman) som både är judisk ateist och har aspergers. "Tjock är han också". Så jävla my kind of guy. Det blir lite väl sentimentalt här och var men det uppvägs av Horovitz fina oförstånd inför mänskligheten och anekdoter om djur och mat.

Jag har sett en annan film om aspergers för längesen. Den hette Mozart and the Whale och hade den milt sagt obegåvade Josh Hartnett i huvudrollen. Voi.

* Det finns inget riktigt representativt klipp från filmen på youtube och trailers är i det här fallet bara missvisande.

Det är ju trots allt en blogg om skägg, typ

Det värsta med den här bloggen är att den krävde att jag rakade av mig mitt skägg och blottade mitt späda, fula anlete för omvärlden. Så här ett par veckor efter den där ödesdigra dagen i maj börjar ansiktet att växa igen och tillåter skägget och dess inneboende ekosystem att återhämta sig.

Den senaste veckan har jag lyssnat mycket på Loudon Wainwright III:s tidiga 70-talsinspelningar och det har varit en oväntat angenäm upplevelse. Jag brukar inte lägga märka till låttexter men den lite Daniel Johnstoniga Samson and the warden (lyssna!) från Album II (1971) besitter å andra sidan en ovanligt pregnant kvalitet. Och viktigast av allt: den handlar om skägg.

Don't shave off my beard. Don't cut off my hair.
It took me two years to grow it, & it just isn't fair

I want a lawyer warden, I want a priest
Oh take it easy warden, leave the moustache at least

The warden didn't hear a single word that I said
He took off all the hair on my face & on my head
But one day someone's gonna come
And gonna put up my bail
And I'm gonna walk out of this dirty old jail
And the warden who's the reason I'm sheddin my tears
I'm gonna mail him in a snapshot in two or three years