Efter förra veckans komiker-duell är det nu dags för två superdraman i filmhistorien, filmer där inga känslor är för stora och inga gester för svulstiga. Metropolis är årets första riktiga blockbuster - dubbelt så dyr som Cloud Atlas från i fjol - medan The Passion of Joan of Arc är en orgie i gråt, lidande och dramatiska närbilder.
1927. Metropolis
Varför? Filmhistoriens första riktiga science fiction-rulle och en inspiration för såväl Joseph Goebbels som George Lucas.
Kantor Wilhelmsson: Metropolis är för mig framför allt en teknisk uppvisning. Det är 1927, ljud saknas, färg saknas och vissa av miljöerna är rena handteckningar, men ändå lyckas hela produktionen imponera på mig. Jag älskar de synkroniserade fabriksarbetarna vid deras jättemaskiner, de underliga teckensnitten och symbolerna, de hemmabyggda datorerna och de vindlande byggnadsstrukturerna. Det här är ändå långt före internet, tv och till och med reguljära passagerarflyg. Det är spännande att se hur Lang har tänkt sig en framtidsdystopi.
Balloonfighter: Jag håller med. Första halvan av filmen räckte det gott och väl åt mig att få se alla fantastiska kulisser och masscener. För min del hade filmen gärna fått fortsätta på det viset, som en krass marxistisk kritik av ett ojämställt samhälle där det kanske inte hände så mycket. Det var när storyn började ta över och fokusera på enskilda karaktärer som jag fick svårare att upprätthålla intresset. Det hade nog kunnat fungera om inte tempot var så jävla uppskruvat.
Jag vill bara flika in i att jag älskade att överklassens paradisiska trädgård var full av hägrar (både ägretthäger och silkeshäger, möjligen äver kohäger men det är svårare att uttyda i monokrom film).
Det stora problemet är att storyn i sig är så simplistisk och larvig. Jag har skapat mer övertygande dramer med legogubbar. Efter ett tag slutar man bry sig eftersom alla karaktärer är så provocerande platta.
Balloonfighter: Högt tempo var fel ord. Jag syftade på det högt uppskruvna känsloläget. Alla människor var helt hysteriska. Någon skriker "Vi måste göra uppror!" och 100 000 fabriksarbetare ropar "JA!" och går till attack och sen säger någon "Men vad hände med våra barn?" och alla människor lägger sig på golvet och gråter. Det fick mig att tänka på den där filmen från Nordkorea där alla gråter så överdrivet.
Kantor Wilhelmsson: Kan man sammanfatta filmen såhär: Ond man skapar förtryck, Son reser sig mot förtryck efter möte med Madonna, Ond man gör Madonna till Hora, Pöbeln rasar, allt löser sig i slutet och den onde mannen ångrar sig? Jag tror inte det var mindre subtilt än själva filmen...
Balloonfighter: Ja, handlingen är dum och tråkig men det finns ändå ett filmhistoriskt och estetiskt värde i att se filmen. Man får nog mest ut av Metropolis om man ser första halvan och sen läser om filmen på Wikipedia.
Kantor Wilhelmsson: 6
Balloonfighter: 6
1928. The Passion of Joan of Arc
Varför? Räknas som en milstolpe i filmhistorien på grund av den personliga, närbildsbaserade regin och Maria Falconettis uttrycksfulla skådespel.
Balloonfighter: Innan vi såg The Passion of Joan of Arc diskuterade vi den dåliga svenska titeln En kvinnas martyrium. Titeln i sig är rätt bra, men det är väldigt klantigt att inte inkludera en av historiens kändaste kvinnor i titeln.
Efter att vi sett filmen så har jag omvärderat min ståndpunkt en aning. En kvinnas martyrium är den mest korrekta beskrivningen av den här filmen. Under 82 minuter (originalversionen var 110 minuter lång) får vi se Maria Falconetti gråta i närbild. Hon gör det väldigt bra, men efter en stund är det ungefär lika underhållande som att titta på de där gråtande barn-tavlorna (Bruno Amadio) som av någon anledning var extremt populära när jag växte upp.
Kantor Wilhelmsson: Med risk för att tappa fokus måste jag börja med att ta upp den överlägset bästa aspekten av den här filmen:
Musiken!
Soundtracket som följde med vår filmversion var "Voices of Light", ett specialskrivet oratorium av Richard Einhorn från 1994. Det är alltså inte bara ny och helt genomkomponerad musik, utan musik med ett eget libretto, dvs. alla liturgiska texter som sjungs har anpassats efter filmen och storyn.
Det är ett fantastiskt arbete som måste bygga på en stor kärlek till Dreyers film. Den ofta renässansklingande musiken, ensemblen, kören och solisterna är alla utmärkta och en upplevelse i sig. Förlåter du mig om jag blundade vid ett flertal tillfällen under filmen?
Balloonfighter: Ja, om du motiverar varför!
Jag är inte lika förtjust i att titta på en kvinna gråta i en och en halv timme. Det är lite samma sak som med Metropolis - jag uppskattar filmen rent tekniskt, men blir inte engagerad. Här är jag mest impad av de uttrycksfulla närbilderna och att filmen alltid går att hänga med i, trots att man sällan ser riktiga miljöer.
Till viss del är det spännande att skärskåda människors ansikten, men filmens känsloläge är så otroligt monotont - det är synd om henne, det är synd om henne, det är synd om henne - att jag blir avdomnad ganska snabbt.
Balloonfighter: Det är lite som när vi såg på Omar dödade mig. Det händer ingenting annat än att en person är oskyldigt anklagad och att det är jättesynd om den. Och det är trist att det är så. The Passion of Joan of Arc verkar vara en film som Dreyer har brunnit för. Han gjorde efterforskningar under lång tid, baserade manuset på historiska texter och inte minst slösade han bort 7 miljoner franc på att bygga (rosa) slott och katedraler som inte ens syns i filmen. Jag uppskattar Dreyers konstnärliga vision och det för tiden ovanligt närgångna och snygga fotot, men som drama fungerar det rätt illa. Det är inte film för människor som gillar att bli överraskade.
Balloonfighter: 6
Kantor Wilhelmsson: 6
