The Nerdist

Begreppet nörd har sannerligen förändrats de senaste åren. En gång såg man Star Wars Kid framför sig när man föreställde sig en nörd - idag kallar varenda snygg och hipp människa sig frivilligt för det. Ordet har tappat mycket av sin betydelse och sina negativa associationer. Det är förstås positivt att nörd inte längre är ett skällsord, men jag saknar ändå tiden då en nörd var en nörd ut i fingerspetsarna. Jag gillar riktiga nördar, jag gillar inte snygga människor som kallar sig för nördar bara för att de har köpt en t-shirt med Star Wars-tryck i en dyr hipsterbutik.

Podcasten The Nerdist är ett bra exempel på hur urvattnet begreppet nörd har blivit. Det räcker i princip att man inte har varit med i Jersey Shore eller att man har sett Tron för att man ska välkomnas in i The Nerdists dudeiga version av nördigheten.

The Nerdist programledartrio Chris Hardwick, Jonah Ray och Matt Mira går i princip inte att skilja från vilka amerikanska dudes som helst förutom att de då och då citerar Sagan om Ringen (OBS! De citerar filmerna, inte böckerna) eller säger något i stil med "I fucking love Tron!" eller "I'm a real video game nerd. Modern Warfare is fucking awesome!". Det tog ett tag innan jag vande mig vid bro-jargongen i The Nerdist, men när man väl gör det är det faktiskt en riktigt värd podcast. De släpper ett avsnitt i veckan ungefär och konceptet går ut på att de ska diskutera "what it really means to be a nerd". Det kan jag inte påstå att de gör. Nåväl.

Hardwick, Ray och Mira är alla tre semiframgångsrika komiker och de allra flesta veckor har de bjudit in ytterligare en - oftast mer berömd - komiker till ett ledigt samtal. Av förklarliga skäl handlar det ofta om hur man som komiker håller sig flytande i den amerikanska nöjesindustrin, hur man halkade in på komikens bana, vilka inspirationskällor man hade/har och så vidare. Det som gör programmet verkligt intressant är att man befinner sig långt ifrån det hårt regisserade och koncisa talk show-formatet. Avsnitten brukar vara strax över en timme långa och utvecklas organiskt beroende på vilka ämnen som gästen i fråga intresserar sig för. Det blir inte sällan väldigt privat, som när Conan O'Brien berättar om debaclet med NBC och sina svårigheter att växla från intensiv talk show-värd till familjefar.

The Nerdist tillsammans med Zach Gala..galla...finiakisis? 

Gästerna varierar från relativt okända ståuppare till skådespelare från Community (Donald Glover, Allison Brie, Danny Pudi och Joel McHale har gästat hittills), hela Mythbusters-gänget, Willem Dafoe, Bryan Cranston, Tom Green, Sir Patrick Stewart, Andy Samberg, Tina Fey och Jon Hamm. Det verkar som att precis vem som helst kan dyka upp som gäst.

När man väl har vant sig är The Nerdist en intressant podcast där begåvade och roliga människor tillåts och vågar vara sig själva på ett sätt som man normalt aldrig får se. Och av just den anledningen kanske jag ska låta Chris Hardwick & co. kalla sig för nördar trots allt.

Det går att lyssna på den röriga hemsidan eller på iTunes.

Kanske det nördigaste jag har sett i år

Någon har synkat sin julbelysning till Skyrims tema (Sons of Skyrim av Jeremy Soule).

Musiken sänds ut via FM-sändare så för de som har turen att passera huset är det bara att ratta in 88,1 på radion.

Fågeldagen

Jag har haft en mycket produktiv fågeldag på Österlenskusten idag. Man kan kanske inte påstå att samtliga av dagens nya kryss var de mest bildsköna av fåglar, men alfågeln är snygg och vittruten har ju åtminstone ett visst je ne sais quoi.
Vittruten var dagens enda nya kryss av riktig dignitet. Vittruten häckar cirkumpolärt i Norra ishavet och en del individer kan övervintra i Sverige. Vittruten är en kraftig trut som man till skillnad från kaspisk trut (ni får se längre ned i inlägget) faktiskt kan identifiera på egen hand utan att ha en aspergersdiagnos. Jag uppskattade framförallt vittrutens oerhört bistra uppsyn och burdusa väsen och man kan i alla fall inte anklaga den för att inte ha någon personlighet.

Dagens andra kryss blev en kaspisk trut. Längst ut till vänster på bilden ser ni en havstrut i vinterdräkt och bredvid den står en kaspisk trut. Noterar ni skillnaderna? Ni kan vara lugna, det är inte er det är fel på. Att lyckas hitta en kaspisk trut i en flock på hundra havstrutar kräver en übermensch och det är just därför man letar upp en trutexpert och ber honom (det är oftast en han) peka ut en kaspisk trut eller en medelhavstrut åt en. Det gav också utdelning idag. Och skillnaderna mellan fåglarna är förstås bland annat en viss skillnad i näbbform och att den kaspiska truten har en slankare och vitare kropp.

Dagens skamkryss blev en bläsgås. Den har mängder av särdrag, till exempel att den inte är hisnande vacker.

Slutligen avrundade jag dagen med en annan hyfsat enkel art, alfågel. Jämfört med dagens andra kryss är den en sann fröjd för ögat. Alfågeln är en väldigt snygg andfågel och den kan dyka så djupt som ner till 60 meter under vattenytan. Det är hårt.

Nu är jag uppe i 207.

Datakärlek

Om indiespelen är den nya indiemusiken, och Ilomilo är indiens svar på tween, så vågar jag påstå att Digital: A Love Story är motsvarigheten till skunkdagböcker och Murakami-dyrkan. Det är den introverta, manusdrivna indien. Inte hålla picknick i parken och lyssna på hemmagjorda kassettband, utan sitta ensam framför en dator, tycka synd om sig själv och förlora sig i anonyma chatrum.

Det är det garanterat sötaste men också ett av de mest konsekventa och välgjorda spel jag snubblat över i år, och bjuder på en historia med några riktiga överraskningar. Spelmekaniskt knyter Digital: A Love Story an till den långa traditionen av textäventyr till PC som sträcker sig ända tillbaka till mitten av 70-talet. Interaktionen är därför väldigt begränsad och upplevelsen är helt linjär, men inramningen är så övertygande att det precis som i Phoenix Wright-spelen inte gör någonting att man bara har illusionen av ett val.

Digital: A Love Story utspelar sig i ett primitivt operativsystem från 1988, då det riktiga internet fortfarande är en galen framtidsidé och att sända datormeddelanden mellan privata användare är förbehållet hackers eller folk med väldigt stora resurser. Användaren, det vill säga spelaren, det vill säga du, registrerar ditt namn och ringer sedan upp ett autentiskt modem som piper och tjuter och brusar precis som 28/56K-modemen gjorde på nittiotalet. Därifrån ansluter du till digitala anslagstavlor genom att skriva in deras adresser manuellt. Här finns det lokala nätverket med hemtrevlig ton, där du snabbt får kontakt med likasinnade Emilia, och här finns riktiga nördkanaler som THE MATRIX där folk utbyter codez och warez och awesome gamez. Du kommer vidare i storyn genom att svara på folks meddelanden - text du aldrig får se eller skriva själv, bara se konsekvenserna av. På det sättet slussas du snabbt vidare i något som snart börjar likna en riktig konspiration.

Det är ett bevis på hur bra presentationen fungerar att det känns meningsfullt att skriva in siffrorna till nätverken fast man får göra det väldigt många gånger. Samma sorts kick från att ha fått ett vanligt textmeddelande känns igen från ca 1996 då jag anslöt till min första mIRC-kanal. Digital: A Love Story bygger mycket på nostalgi, men inte enbart för de som upplevde den här speciella BBS-kulturen från slutet på 80-talet. Det är en nostalgi för vem som helst som har en upplevelse av ett primitivare, mer oskuldsfullt internet. Illusionen blir komplett när man i små pussel får lista ut lösenord till mer svårtillgängliga nätverk, ladda ner uppdateringar eller rensa ut ett datavirus som förorenar hela desktopen med vita raster.

Det måste sägas att det här är ett väldigt monotont spel, där det är lätt att köra fast för att man inte hittar vad som triggar nästa steg i historien. Men ärligt talat är det också en del av charmen, och datorkrånglet och vilsenheten vägs mer än upp av ett fingertoppskänsligt manus. Om modemnostalgin eller kärlekshistorien inte räcker kommer i alla fall slutet på spelet att dränka hela din desktop i melankoli, och göra det mycket, mycket svårt att återvända till Windows/MacOS/Linux.

Digital: A Love Story går att ladda ner gratis här. Det tar ett par timmar att spela igenom och är värt mycket mer än den tiden.

Troldspejlet

Egentligen hade jag tänkt skriva om TV-serien Klovn här men fastnade istället i det nostalgiska träsket. Som sydskånskt barn såg jag dagligen på dansk TV. Danska barnprogram ryggade inte inför tecknat våld, skadeglädje och känsliga ämnen som alholism. Det märktes bland annat i deras motsvarighet till Disneydags - Snurre Snups Søndagsklub ("Alkohol... Det smager fandme godt").

I alla fall, den kanske största magneten på dansk TV under min uppväxt var Troldspejlet lett av Jakob Stegelmann. Redan 1989 började Troldspejlet att sändas och det går fortfarande. Programmet riktar sig till barn och unga och har sedan det började handlat om TV-spel, datorer, film, böcker etc. I varje nytt avsnitt berättar Stegelmann om nya TV-spel, varvat med animerade filmklipp och reportage om nya tekniska innovationer. Tänk er 100 kilo godis drivet av en akademiskt lagd tekniknörd. Troldspejlet intervjuade speldesigners och visade hur det gick till att programmera spel. De hade också specialavsnitt där de till exempel riktade in sig på att recensera och demonstrera olika musikprogram. Ibland visade Troldspejlet hur man tog sig förbi knepiga banor eller så förklarade de någon särskild funktion i ett datorprogram, något som knappast var lättillgängligt tiden före Internet.

Danskarna har alltså haft ett TV-program om TV-spel som har sänts nästan varje söndag på DR1 (motsvarande SVT1) sedan 1989. Utöver program på Kanal 5 och TV4 (1993 respektive 1994) som ingen har sett hakade Sverige först på idén om ett spel- och teknikorienterat TV-program 1997 i och med Sajber.

Nu tänker jag se visionären Jakob Stegelmann recensera på Enslaved.

Äventyr i den gigantiska legosimulatorn

Det finns nördar, och så finns det nördar. Förr i tiden betydde det något att vara nörd. Det var ett klistermärke för de allra mest rabiata individerna, för de som hade hjärnorna så djupt inkörda i sina aspergersdoftande specialintressen att de inte visste hur man fungerade bland folk. Idag är "nörd" mer ett modeord som kastas lättvindigt på hobbies som bara sträcker sig en smula längre än krogrundor och melodifestivaler. Idag är nörden gärna framgångsrik eller varför inte trendig, trivs bra i såpor och syns i alla sammanhang från modebloggar till företagskonferenser. Nörden har blivit folklig, festlig, finansminister.

De riktiga hardcore-nördarna frodas idag framför allt på internet. Det är där man kan hitta projekt som Minecraft, ett pixligt, lågupplöst och communitycentrerat datorspel och en fantastisk orgie i utlevd nördighet. Vad som började som ett indierollspel, där en spelare fick placera ut block för att undvika fiender i grottor, har växt till ett globalt och socialt fenomen med nära en miljon registrerade medlemmar. Skaparen av spelet, Markus Persson från Stockholm, skrev nyligen på sin blogg att pengar nu kommer in på hans konto snabbare än Paypal hinner registrera betalningarna.


Minecraft är idag en lättillgänglig, öppen och gemensam virtuell byggplattform, med en areal som totalt motsvarar ungefär dubbla jordens yta. Du samlar in vad du behöver - trä, jord, sand, sten, vatten, järn, lava, diamant - från de "råa" block som miljön till en början består av. Med en hacka gräver du ut gruvor för att komma åt de bästa materialen och med en liten arbetsbänk formar du om materialet till dörrar, skyltar, glas, hinkar...eller bara fortsätter bygga med råblocken. Du styr din avatar i förstaperson vilket kan vara lite trögt ibland, men det är smidigt att navigera och omöjligt att dö. Servrarna är välkomnande och överlag välorganiserade. Folk ägnar sig helt och hållet åt att bygga personliga hem, utforska världen och leva ut bisarra arkitektfantasier.

Minas Tirith.

Trots att spelet "Lego Universe" är på väg och trots att Minecraft bara hanterar enskilda kuber (1x1) åt gången är det svårt att inte kalla detta den mest fulländade legosimulatorn någonsin. Minecraft är ett spel där det går att bygga enorma personliga miljöer, som dessutom blir meningsfulla eftersom man vet att de byggts för hand. Det dröjde ungefär två minuter innan jag var tvungen att köpa det.

Ett oskrivet Minecraft-blad.

Spelet är inte ens i betaversion än utan kör i en ganska buggig alpha direkt i webbläsaren. Ett par gånger i timmen kastas alla spelare ut ur servern, någon annan gång fastnar alla i föremål och warpas runt planlöst. Det första intrycket är ett av totalt klusterfuck. Jag går med i en server där alla har byggt höga 1x1-torn i olika färger upp till himlen (ja, det finns en höjdgräns) genom att bara hoppa och plantera kuber vid fötterna. Ingen verkar göra göra något organiserat.

Kaos råder i första servern.

Men snart hittar jag en riktig serverlista och letar mig fram till en skotsk kanal (#28) där ambitionerna är de raka motsatta. Genom den här världen har någon hängt en flygande akvedukt i glas, någon annan har mejslat ut ett fridlyst konstverk som han kallar "den gråtande minecraftern" (det kommer floder ur hans ögon), mitt ute i himlen hänger en jättelik borg, lite längre bort ett detaljerat piratskepp, bredvid den en flygande pyramid... det är kanske det häftigaste jag sett i ett spel. Vetskapen om att någon suttit med dessa byggnader block för block och att jag nu kan besöka dem är helt överväldigande.

Souvenir från skotska servern i gryningsljus (klicka för förstoring)

De mest avancerade lekparkerna har dock sina nackdelar - nästan all "jord" är "uppodlad" - det finns väldigt lite plats för nya spelare att komma och muta in material eller areal till ett hus eller en Dödsstjärna. Bättre går det när jag hittar en trevlig server där inte mycket har hunnit hända. Och...ja. Resten är inte så mycket att blogga om.

Jag och "Teex" gräver ut ett schakt (klicka för förstoring).

Jag satt med spelet i fem timmar i sträck utan att ta blicken från skärmen. På den tiden hann jag och min nyfunne vän "Teex" gräva ett schakt där jag på slutet lyckades utvinna ren diamant (av diamant kan man bland annat göra en jukebox!). Det blev lite kaosartat när Teex släppte ner en gris i schaktet (djur har ännu ingen funktion i alpha-versionen) men annars var allt väldigt trevligt och otroligt vanebildande. Det var som att leka med lego på golvet minus skavsår på knäna. Spelet är skitbra och rekommenderas till alla.

Torn, borgar, trädkojor och jättelika pentagram slåss om utrymmet här. (klicka för etc.)

Men det var inte mina (låååångsamma) framgångar i Minecraft som det här inlägget skulle handla om, utan andras framgångar och framför allt besinningslösa nördande. Jag har redan hintat om kulturella beteenden - förutom Star Wars och Star Trek, varför inte en hyfsad replika av Notre Dame? - men sånt nördande är egentligen alldeles för enkelt och självklart. Det toppas bara av något så idiotiskt, fascinerande och fullständigt briljant/avskräckande som att skapa en 16-bits dator i spelet:



Givetvis har detta monster skapats av en kille som läspar konstant, knappt kan uttala ordet "plattform" ("plattfouuum") och ber om ursäkt för hur dåligt maskinens närminne kommer vara ("the RAM is going to be very tedious...") medan han vandrar omkring bland pixliga facklor och gräskubsbaserade kretskort. Inuti ett redan nördigt datorspel som bygger på att hamstra mineraler och bygga med klossar har han alltså en byggt en simulator av en dator. En dator inuti ett datorspel, byggd för hand med klossar... Jag vet inte om detta är höjden av nördighet, men det är i alla fall ett rätt stort fuck-you till finansministern.

Nerd co-operation

Det glädjer mig att låtar jag gjorde för rätt många år sedan idag kan dyka upp i youtube-matlagningsprogram. Framtid'n alltså.

Inplastade växter från inventeringen + Gadget. På baksidan står de latinska namnen. Känns fancynördigt.

Musiker att se-listan: 1. Jeremy Denk (pianist, supernörd)

Det är lite tråkigt att gå på klassisk konsert överlag. Det kan vara tråkigt att gå på andra sorters konserter också, men konstmusiken lider oftast värst i förhållandet inspelning-liveakt.

Jag var på en kammarmusikspelning i helgen och hörde bland annat Chopins cellosonat, ett fantastiskt bra, varierande, nästan konstant underhållande verk som kändes oväntat frånvarande i konsertlokalen eftersom musikerna tycktes ha kommit överens om att ha noll kontakt med varandra. De satt som bundna vid en påle, rygg mot rygg och med halvslutna ögon. Detta kallas i kretsarna att "låta musiken tala för sig själv", bara en av många anledningar till att stanna hemma och sätta på en bra inspelning istället.

Även internationellt erkända musiker gör oftast för lite av själva liveupplevelsen. När jag åkte ett antal mil för att se Takacs Quartet i höstas - en av de allra bästa stråkkvartetterna - kändes det snopet att de inte sa ett ord till den trehundra-hövdade publik som kommit dit för att höra dem. Musikerna kom in, bugade, gjorde sitt, fick blommor och åkte sen vidare till en ny stad.

Allra värst i dessa sammanhang är pianisterna, vars konsertritual är så hopplöst formelartad att man kan ställa klockan efter den. Det hjälper inte att pianot är en ful möbel med begränsade klangmöjligheter eller att många väljer att ha noll dekor på scenen, noll överraskningsmoment, noll färger (hej svart frack/svart flygel), publikkontakt eller improvisation.

Som ambassadör för en kultur i stort behov av förnyelse tänker jag lista ett antal musiker inom det klassiska gebitet som jag tror kan vara intressant, ja rentav kul att se live. Även om man kanske måste korsa ett världshav för att göra det. Första artisten heter Jeremy Denk och är hyfsat känd som 39-årig amerikansk klassisk pianist, men desto mer känd som enveten bloggare.

Mest känd är han för en fiktiv intervju med Sarah Palin från sin blogg Think Denk där han under den dåvarande valkampanjen drev hårt med republikanska värderingar, konstmusikalisk okunskap och snobberi, och illustrerade hur Palin lyssnade på Beethovens Hammerklavier-sonat för att den fick henne "pumped" när hon skulle ut och skjuta vargar. Men Denk är inte främst en elitist som rackar ner på pöbeln, utan en rätt skarp ironiker som dissar många sidor av det konstmusikaliska livet, inklusive svamlande doktorander i musikvetenskap, kollegors högtravande dikter och praktiskt taget allt som är fördummande med kulturen idag.

Han är också skriande pretentiös själv, med en sällsynt välutvecklad förmåga att bli besatt av stycken och analysera dem efter eget huvud. Inlägg på bloggen börjar ofta med några bevingade ord om hur han vaknar från en skön tupplur och fortsätter snabbt in i oläsligheten med detaljerade musikexempel och långsökta analogier. Det främsta exemplet är när han ägnade sju långa uppsatser åt Allemanden ur Bachs Partita i D-dur, lekte med beskrivningar av formen, räknade "blå noter" och jämförde den med Don Quixote, Stålmannen och Alice i Underlandet.

För alla som är helt oinsatta i kulturen eller allergiska mot pretentioner är det här givetvis en stor hög med klipulver, men det är inte poängen. Denk är pretto men han är samtidigt oerhört tramsig och rolig, dissar sig själv och sina manér, hittar dumma musikaliska meningar i slasherfilm, planerar världsherravälde och låter läsarna komma på den bästa pratbubblan till en sällsynt bajsnödig konsertmin. Han är ett bevis på att människor som håller på med klassisk musik inte behöver vara världsfrånvända och självupphöjda, oironiska, halvanalfabetiska, passé eller ens popkulturellt fjärmade*.

Han är med andra ord en riktig supernörd, och såna kan man aldrig få för många av. Dessvärre har jag aldrig hört honom spela piano men det måste ju vara åtminstone lite awesome. Om inte annat för att han pratar med sin publik.

*Inte för att jag säger att de är det, även fast det är den uppenbara undertexten i denna mening.