Endless Ocean 2: Adventures of the deep

Det finns två spelmoment som irriterar mig mer än alla andra. Det första är det eviga skjutandet som jag/vi redan har nämnt flera gånger på den här blöggen, det andra är tidspress. Jag vet inte hur andra människor har det i sina liv, men för min del är stress och tidspress inte någon bristvara. Man kan säga att jag när som helst kan ordna fram lite av den varan när jag tycker att magsåret känns för avlägset.

Endless Ocean var ett spel befriat från såväl skjutande och tidspress. Det var också mer eller mindre utan story och fokuserade istället på spelarens lust att upptäcka saker i min absoluta favoritmiljö: havet. I lugn och ro dök man vid tropiska atoller och korallrev till Hayley Westenras... ganska påfrestande musik. Att upptäcka det marina livet och katalogisera det var belöning nog. Endless Ocean var på gränsen till att klassas som ett dyksimulatorspel. Och det är absolut inget negativt i min värld.

Till Endless Ocean 2: Adventures of the Deep har utvecklarna Arika tänkt om. Att säga att de gjort en helomvändning vore aningen överdrivet men det är uppenbart att de har strävat efter att göra ett "spel", med allt vad det innebär. Där man i det första spelet kunde dyka en närmast obegränsad tid tar syrgasen i Endless Ocean 2 slut väldigt fort. Det är svårt att hinna undersöka större områden innan man måste ta sig upp till ytan. Stannar man upp för att titta närmare på någon fin virvelmask (de kan faktiskt vara jättefina!) kan det straffa sig i slutändan genom att man måste göra om hela dyket från början.

Om man har lagt ner mer tid på spelets story är svårt att avgöra men den tar hur som helst betydligt större plats, något som bara ligger Arika i fatet. Den kvasimytologiska berättelsen och spelets enerverande nemesis är inte på något sätt värda att investera varken tid eller intresse i.

Men det som provocerade mig allra mest i Endless Ocean 2 är trots allt den förändrade synen på havets invånare. Även i första spelet var det marina livet passivt och inväntade spelaren, den stora skillnaden är hur man till uppföljaren introducerat fiender för att göra spelet mer spännande. Man har reducerat hajar till människoätande monster som man MÅSTE SKJUTA PÅ. Förvisso skjuter man elektriska impulser som lugnar ner hajarna, men man avfyrar likt förbannat skott hela tiden.

Det finns också en moralisk aspekt av den nidbild av blodtörstiga hajar som målas upp i Endless Ocean 2. För det första har det inte särskilt mycket med verkligheten att göra, endast 4 av cirka 440 hajarter i världen har kunnat konstateras ligga bakom angrepp på människor. Alla som sett Sharkwater borde vara kritiska till hur hajarna i Endless Ocean 2 porträtteras.

Det andra är att det årligen dödas över 100 miljoner hajar. Många som bifångst, andra för att bli hajfenssoppa i Asien. Eftersom hajar har en väldigt långsam reproduktion och alltså inte hinner kompensera för bortfallet så har många hajpopulationer minskat med över 90% de senaste 20 åren och riskerar att utrotas. Man skulle kunna föreställa sig en story där det största hotet mot en trevlig vistelse på havet inte var utrotningshotade djur eller en självgod svart man i dykardräkt, men vad vet jag? Spelets åldersgräns är trots allt satt från 7 år och uppåt.

Kanske finns det också en motsättning i att det är just japanska Arika utvecklat en dykarsimulator med tanke på japanernas rovdrift på såväl hajar, tonfiskar, valar och delfiner. De enda länderna i världen som har vägrat att acceptera valjaktsförbudet är Norge, Island och just Japan. Den hyllade dokumentären The Cove handlar om den absurda japanska fiskeindustrin.

Det fria utforskandet är ett minne blott i Endless Ocean 2, en tråkig anpassning till en spelarkultur där ingen vill vila på hanen. Man blir ständigt attackerad av vildsinta hajar eller trakasserad av en dryg man och hinner därför aldrig riktigt få något intryck av den inbjudande blå världen som det är meningen att man ska utforska. Många av dyken går ut på att man ska in i sjunkna slott för att leta upp skatter. Man måste leta sig genom labyrintliknande korridorer medan hela slottet krackelerar på bestämd tid, skjuta på hajar och undvika maneter som får en att stanna upp och förlora flertalet viktiga sekunder. Kan jag inte bara för en gångs skull få chilla och titta på fiskar och drömma mig bort? Låt mig för en stund glömma att jag egentligen inte alls har tid att spela tv-spel. Det räcker att jag har bråttom i den riktiga världen.

Trots all kritik är det här en genre jag vill se mer av, helst på någon konsol med kraftigare prestanda än Wii. Djurens beteende skulle också behöva fördjupas så att de inte är lika passiva inför såväl spelare som varandra. Men mest av allt hoppas jag att det inte blir ännu ett dyk-FPS och att fokus återigen riktas mot upptäckarglädjen. Även Endless Ocean 2 har sina stunder, tyvärr får man inte själv välja hur långa de ska vara.

Utrotade djur del 3: Stellers sjöko

Alla som har gått i grundskolan vet att man inte vinner några popularitetstävlingar på vara tjock, harmlös, lite dum och vegetarian. För att uthärda grundskolan måste man antingen skrika högst och ständigt försöka klättra i hierarkin, eller så får man anamma en personlighet så grå att man kan smälta in i betongväggarna. Det var Stellers sjöko (Hydrodamalis gigas) alldeles, alldeles för dum för att förstå.

Stellers sjöko var den största medlemmen i ordningen med det missvisande namnet sirendjur. Ett namn som de har fått på grund av att antika Greklands sjömän misstog dem för just myternas sirener. Sirendjuren är vattenlevande däggdjur som främst påminner om klumpiga sälar men de är i själva verket närmare släkt med elefanter. Den närmsta släktingen är häpnadsväckande nog hyraxar, relativt små djur som påminner mer om gnagare. Till ordningen sirendjur hör idag dugonger (1 art) och manater (3 arter). Trots att sirendjuren är uppenbart anpassade till ett liv i vattnet med sina paddelformade framben, tillbakabildade bakben och en svans som ombildats till stjärtfena så är de långsamma simmare som har svårt för att dyka.

Pojken på bilden har inget med Stellers sjökos utdöende att göra.

Sirendjuren blev till för 50 miljoner år sedan. För lika länge sedan tog valarnas (och delfinernas) landlevande släktingar klivet ner i vattnet och började att utvecklas till de djur som vi känner idag. Här är en bild på en "val" (Ambulocetus natans) i början av ordningens evolutionära bana att jämföra med ett tidigt sirendjur (Prorastomus sirenoides). Bör jag tillägga att Prorastromus uppstod på Jamaica - ett land ökänt för sin förmåga att chilla?

Medan valarnas ettriga förfader gav upphov till snabbsimmande delfiner, experter på att fånga fisk, så blev Prorastromus efterträdare allt långsammare och fetare. Tack vare sin storlek och tjocka hud hade de inte många naturliga fiender och eftersom djuren mest guppade i vågskvalpet och mumsade i sig kelp och andra alger som kom i deras väg behövde de inte utveckla någon simförmåga värd att skryta om. I 50 miljoner år verkar sirendjuren ha haft det ganska gött.

Liksom grundskolans utstötta alltid hyste någon som var extra töntig och utsatt så hyste sirendjuren Stellers sjöko. Stellers sjöko var den tjockaste, långsammaste och dumsnällaste av dem alla. Den blev 9 meter lång och moderna uppskattningar av djurets vikt ligger på 8-10 ton. Detta kan jämföras med dagens manater som blir 4 meter långa och 500-600 kilo tunga.

När Stellers sjöko definitivt utrotades är enkelt att påvisa. 1741 kliver den tyska naturalisten Georg Wilhelm Steller i land på Kommendörsöarna, ett par öar så långt österut du kan komma i det ryska territoriet, och beskriver som första europé de stora sirendjur som kommer att bära hans namn. Skeppet som Steller befann sig på hade gått på grund i närheten av öarna och besättningen överlevde genom att jaga sjökor. Djuren beskrevs som lekfulla, sällskapliga, godtrogna och enkla byten. De unga djuren ska ha smakat kalvkött. Steller gjorde ingen konkret uppskattning av antalet djur på ön men en annan zoolog som besökte platsen något senare uppskattade det totala antalet till 1500, en liten population. Steller gav senare ut De bestiis marinis om djurlivet på öarna. För den av er som eventuellt är så pass störd så finns texten översatt till engelska (The Beasts of the Sea) som PDF.

Efter upptäckten blev Kommendörsöarna ett led i en viktig handelsrutt som ledde över Berings sund från Ryssland till Alaska. Att dessa öar råkade ha strösslats med stora, värnlösa och mycket sällskapliga och orädda djur som till största delen bestod av fett måste ha betraktats som en lyckoträff. Sjömän, jägare och pälshandlare som rörde sig i trakterna började snart att döda djuren. De fick 1) jättejättemycket kött som var gott och höll sig färskt längre än annat kött 2) jättejättemycket fett som gick att använda som smör eller som lampolja och 3) en tjock hud som de kunde bygga båtar av. 27 år efter att Steller först hade kommit till Kommendörsöarna var djuren utrotade. Upptäcktsresanden Martin Sauer skrev i sin dagbok 1768 att han hade bevittnat när den sista sjökon dödades. Man var alltså väl medveten om att det inte fanns fler djur av arten, men de var ju så goda så man kunde bara inte låta bli.

Men varför fanns arten bara kvar på Kommendörsöarna när européerna upptäckte dem? En så liten population i ett så begränsat område är förstås inte långsiktigt livskraftig. Fossilfynd tyder på att Stellers sjöko funnits i stora delar av Stilla havets kustområden, från Japan till Kalifornien. Arten hade med största sannolikhet jagats av lokalbefolkningen på dessa olika platser så till den milda grad att de till slut hade trängts undan till de mest svåråtkomliga, ogästvänliga och således obefolkade öarna. Det krävdes därför dugliga europeiska sjömän (och några mindre dugliga som strandade och kunde upptäcka dem) för att sätta in dödsstöten.

Liksom jättesengångarna (som en dag förhoppningsvis kommer att få ett eget inlägg i den här serien, även om orsaken till deras utdöende är omdiskuterat) förlitade Stellers sjöko sig i miljontals år på att de var för stora och hade för tjock hud för att någon skulle orka ha ihjäl dem. De behövde aldrig jäkta. Enter: Homo sapiens. Med spjut och harpuner var det inga svårigheter att döda de stora, långsamma och godtrogna djuren och utdelningen var stor.

Stellers sjöko är utdöd men den har fyra levande släktingar kvar. Liksom sin större släkting så är dessa fridfulla, långsamma djur som betar i grund vatten. Samtliga är hotade. På många platser jagas djuren fortfarande men ett annat stort hot är snabba motorbåtar. Främst är det ett problem i Floridas högt exploaterade kustområden. Sirendjuren är helt enkelt för långsamma för att hinna ducka när båtarna kommer farande. Djuren har därtill en väldigt låg reproduktionshastighet och föder få ungar vilket gör det svårt för dem att kompensera för den ökade dödligheten.

Ett annat eventuellt bekymmer som gäller de amerikanska populationerna är att djuren har slutat att migrera söderut till varmare vatten på vintern. Istället söker de upp olika kraftverks varma utsläppsvatten. Ett tredje problem är den ökade nedskräpningen av vattendrag i framförallt Sydamerika och Afrika.

I 50 miljoner år har sirendjuren varit den här planetens nörd. De har gjort exakt det som jag vill göra med mitt liv: flyta omkring i varma vatten och äta hela dagarna. Stellers sjöko är utdöd men insatser görs för att bevara dess fyra existerande släktingar. Jag hoppas att de får fortsätta att göra vad de gör bäst och att vi en dag kan slå följe.

Utrotade djur del 2: Asiatisk floddelfin

Den asiatiska floddelfinen (Lipotes vexillifer), ofta kallad baiji, är ett av de senaste tilläggen på listan över utrotade djur. Enligt rödlistan är den klassad som "akut hotad/möjligen utdöd". Den sista kända individen dog 2002, men en misstänkt baiji filmades 2007. Det är möjligt att det fortfarande finns några enstaka individer kvar i liv fortfarande (baiji-delfiner kan bli upp till 24 år gamla i det vilda), men de är i sådana fall för få för att kunna för att kunna återhämta sig och reproducera sig utan allvarliga inavelsdefekter. Om det finns några asiatiska floddelfiner kvar så är det bara en tidsfråga innan arten helt dör ut.

Så vad gjorde den asiatiska floddelfinen för fel? Misstaget var att bosätta sig och anpassa sig till sötvattnet i den kinesiska Yangtze-floden och ett fåtal närliggande sjöar. Yantze-floden är världens tredje längsta flod och har haft stor betydelse för Kinas agrara, kommersiella och industriella utveckling. Innan megastadskomplex som Shanghai (drygt 19 miljoner invånare), Nanjing (drygt 7 miljoner) och Chongqing (31,5 miljoner) växte upp kring floden kunde floddelfiner och människor samexistera någorlunda friktionsfritt. Idag bor 12% av jordens befolkning längs med Yangtze-floden och då blir det inte mycket plats över till andra arter.

I mitten av 1900-talet började Kinas utveckling att ta fart, en utveckling som knappast har avstannat. Baijin fastnade i fiskenät och drunknade, stördes av fiske med elchocker, skadades av kollisioner med fartyg, hotades av övergödningen från jordbruket och dödades av giftutsläpp från närliggande industrier. Exploateringen av floden innebar en stor habitatförlust. Under Stora språnget 1958-1962 jagades delfinen dessutom för köttets skull.

1950 uppskattades antalet asiatiska floddelfiner till 6000. 10 år senare fanns det färre än 1000. 1980 uppskattades antalet till 400 stycken och 1997 till 13 stycken. Kinesiska naturvårdsmyndigheter försökte förhindra utdöendet genom att bland annat förbjuda jakt 1983. Man försökte också att fånga in de snabba delfinerna för att flytta några till reservat och använda andra i avelsprogram i fångenskap, men få delfiner överlevde längre än några månader i fångenskap. Vid en inventering 1998 kunde man hitta 7 delfiner.

1994 påbörjades byggandet av De tre ravinernas damm, världens största vattenkraftsdamm. Det gigantiska bygget har inte bara haft enorma ekologiska konsekvenser, man har också tvingat miljontals människor att flytta från sina hem. Fördämningen verkar också ha inneburit den slutgiltiga dödsstöten för den asiatiska floddelfinen på grund av habitatförlusten som den har lett till.

1989 var den asiatiska floddelfinen en av de akut hotade arter som togs upp i Douglas Adams och Mark Carwadines radioprogram Last chance to see. När Carwadine och Stephen Fry (som ersatt den avlidne Adams) följde upp arterna 20 år senare i tv-programmet med samma namn, som jag har skrivit om förut på blöggen, kunde man göra återbesöka både aye-aye, komodovaran och kakapo, men det hade då gått 5 år sedan en säker observation av en baiji och man konstaterade att den asiatiska floddelfinen med största sannolikhet var utdöd.

Den asiatiska floddelfinens utdöende innebär det första utdöendet av en marin däggdjursart sedan det japanska sjölejonet (Zalophus japonicus) och den västindiska munksälen (Monachus tropicalis) dog ut på 1950-talet.

Så kan det gå när människor flyttar in i grannskapet. För att citera Lemmy Kilmister

"If this band moved in next door to you, your lawn would die."