Utrotade djur del 3: Stellers sjöko

Alla som har gått i grundskolan vet att man inte vinner några popularitetstävlingar på vara tjock, harmlös, lite dum och vegetarian. För att uthärda grundskolan måste man antingen skrika högst och ständigt försöka klättra i hierarkin, eller så får man anamma en personlighet så grå att man kan smälta in i betongväggarna. Det var Stellers sjöko (Hydrodamalis gigas) alldeles, alldeles för dum för att förstå.

Stellers sjöko var den största medlemmen i ordningen med det missvisande namnet sirendjur. Ett namn som de har fått på grund av att antika Greklands sjömän misstog dem för just myternas sirener. Sirendjuren är vattenlevande däggdjur som främst påminner om klumpiga sälar men de är i själva verket närmare släkt med elefanter. Den närmsta släktingen är häpnadsväckande nog hyraxar, relativt små djur som påminner mer om gnagare. Till ordningen sirendjur hör idag dugonger (1 art) och manater (3 arter). Trots att sirendjuren är uppenbart anpassade till ett liv i vattnet med sina paddelformade framben, tillbakabildade bakben och en svans som ombildats till stjärtfena så är de långsamma simmare som har svårt för att dyka.

Pojken på bilden har inget med Stellers sjökos utdöende att göra.

Sirendjuren blev till för 50 miljoner år sedan. För lika länge sedan tog valarnas (och delfinernas) landlevande släktingar klivet ner i vattnet och började att utvecklas till de djur som vi känner idag. Här är en bild på en "val" (Ambulocetus natans) i början av ordningens evolutionära bana att jämföra med ett tidigt sirendjur (Prorastomus sirenoides). Bör jag tillägga att Prorastromus uppstod på Jamaica - ett land ökänt för sin förmåga att chilla?

Medan valarnas ettriga förfader gav upphov till snabbsimmande delfiner, experter på att fånga fisk, så blev Prorastromus efterträdare allt långsammare och fetare. Tack vare sin storlek och tjocka hud hade de inte många naturliga fiender och eftersom djuren mest guppade i vågskvalpet och mumsade i sig kelp och andra alger som kom i deras väg behövde de inte utveckla någon simförmåga värd att skryta om. I 50 miljoner år verkar sirendjuren ha haft det ganska gött.

Liksom grundskolans utstötta alltid hyste någon som var extra töntig och utsatt så hyste sirendjuren Stellers sjöko. Stellers sjöko var den tjockaste, långsammaste och dumsnällaste av dem alla. Den blev 9 meter lång och moderna uppskattningar av djurets vikt ligger på 8-10 ton. Detta kan jämföras med dagens manater som blir 4 meter långa och 500-600 kilo tunga.

När Stellers sjöko definitivt utrotades är enkelt att påvisa. 1741 kliver den tyska naturalisten Georg Wilhelm Steller i land på Kommendörsöarna, ett par öar så långt österut du kan komma i det ryska territoriet, och beskriver som första europé de stora sirendjur som kommer att bära hans namn. Skeppet som Steller befann sig på hade gått på grund i närheten av öarna och besättningen överlevde genom att jaga sjökor. Djuren beskrevs som lekfulla, sällskapliga, godtrogna och enkla byten. De unga djuren ska ha smakat kalvkött. Steller gjorde ingen konkret uppskattning av antalet djur på ön men en annan zoolog som besökte platsen något senare uppskattade det totala antalet till 1500, en liten population. Steller gav senare ut De bestiis marinis om djurlivet på öarna. För den av er som eventuellt är så pass störd så finns texten översatt till engelska (The Beasts of the Sea) som PDF.

Efter upptäckten blev Kommendörsöarna ett led i en viktig handelsrutt som ledde över Berings sund från Ryssland till Alaska. Att dessa öar råkade ha strösslats med stora, värnlösa och mycket sällskapliga och orädda djur som till största delen bestod av fett måste ha betraktats som en lyckoträff. Sjömän, jägare och pälshandlare som rörde sig i trakterna började snart att döda djuren. De fick 1) jättejättemycket kött som var gott och höll sig färskt längre än annat kött 2) jättejättemycket fett som gick att använda som smör eller som lampolja och 3) en tjock hud som de kunde bygga båtar av. 27 år efter att Steller först hade kommit till Kommendörsöarna var djuren utrotade. Upptäcktsresanden Martin Sauer skrev i sin dagbok 1768 att han hade bevittnat när den sista sjökon dödades. Man var alltså väl medveten om att det inte fanns fler djur av arten, men de var ju så goda så man kunde bara inte låta bli.

Men varför fanns arten bara kvar på Kommendörsöarna när européerna upptäckte dem? En så liten population i ett så begränsat område är förstås inte långsiktigt livskraftig. Fossilfynd tyder på att Stellers sjöko funnits i stora delar av Stilla havets kustområden, från Japan till Kalifornien. Arten hade med största sannolikhet jagats av lokalbefolkningen på dessa olika platser så till den milda grad att de till slut hade trängts undan till de mest svåråtkomliga, ogästvänliga och således obefolkade öarna. Det krävdes därför dugliga europeiska sjömän (och några mindre dugliga som strandade och kunde upptäcka dem) för att sätta in dödsstöten.

Liksom jättesengångarna (som en dag förhoppningsvis kommer att få ett eget inlägg i den här serien, även om orsaken till deras utdöende är omdiskuterat) förlitade Stellers sjöko sig i miljontals år på att de var för stora och hade för tjock hud för att någon skulle orka ha ihjäl dem. De behövde aldrig jäkta. Enter: Homo sapiens. Med spjut och harpuner var det inga svårigheter att döda de stora, långsamma och godtrogna djuren och utdelningen var stor.

Stellers sjöko är utdöd men den har fyra levande släktingar kvar. Liksom sin större släkting så är dessa fridfulla, långsamma djur som betar i grund vatten. Samtliga är hotade. På många platser jagas djuren fortfarande men ett annat stort hot är snabba motorbåtar. Främst är det ett problem i Floridas högt exploaterade kustområden. Sirendjuren är helt enkelt för långsamma för att hinna ducka när båtarna kommer farande. Djuren har därtill en väldigt låg reproduktionshastighet och föder få ungar vilket gör det svårt för dem att kompensera för den ökade dödligheten.

Ett annat eventuellt bekymmer som gäller de amerikanska populationerna är att djuren har slutat att migrera söderut till varmare vatten på vintern. Istället söker de upp olika kraftverks varma utsläppsvatten. Ett tredje problem är den ökade nedskräpningen av vattendrag i framförallt Sydamerika och Afrika.

I 50 miljoner år har sirendjuren varit den här planetens nörd. De har gjort exakt det som jag vill göra med mitt liv: flyta omkring i varma vatten och äta hela dagarna. Stellers sjöko är utdöd men insatser görs för att bevara dess fyra existerande släktingar. Jag hoppas att de får fortsätta att göra vad de gör bäst och att vi en dag kan slå följe.

Utrotade djur del 2: Asiatisk floddelfin

Den asiatiska floddelfinen (Lipotes vexillifer), ofta kallad baiji, är ett av de senaste tilläggen på listan över utrotade djur. Enligt rödlistan är den klassad som "akut hotad/möjligen utdöd". Den sista kända individen dog 2002, men en misstänkt baiji filmades 2007. Det är möjligt att det fortfarande finns några enstaka individer kvar i liv fortfarande (baiji-delfiner kan bli upp till 24 år gamla i det vilda), men de är i sådana fall för få för att kunna för att kunna återhämta sig och reproducera sig utan allvarliga inavelsdefekter. Om det finns några asiatiska floddelfiner kvar så är det bara en tidsfråga innan arten helt dör ut.

Så vad gjorde den asiatiska floddelfinen för fel? Misstaget var att bosätta sig och anpassa sig till sötvattnet i den kinesiska Yangtze-floden och ett fåtal närliggande sjöar. Yantze-floden är världens tredje längsta flod och har haft stor betydelse för Kinas agrara, kommersiella och industriella utveckling. Innan megastadskomplex som Shanghai (drygt 19 miljoner invånare), Nanjing (drygt 7 miljoner) och Chongqing (31,5 miljoner) växte upp kring floden kunde floddelfiner och människor samexistera någorlunda friktionsfritt. Idag bor 12% av jordens befolkning längs med Yangtze-floden och då blir det inte mycket plats över till andra arter.

I mitten av 1900-talet började Kinas utveckling att ta fart, en utveckling som knappast har avstannat. Baijin fastnade i fiskenät och drunknade, stördes av fiske med elchocker, skadades av kollisioner med fartyg, hotades av övergödningen från jordbruket och dödades av giftutsläpp från närliggande industrier. Exploateringen av floden innebar en stor habitatförlust. Under Stora språnget 1958-1962 jagades delfinen dessutom för köttets skull.

1950 uppskattades antalet asiatiska floddelfiner till 6000. 10 år senare fanns det färre än 1000. 1980 uppskattades antalet till 400 stycken och 1997 till 13 stycken. Kinesiska naturvårdsmyndigheter försökte förhindra utdöendet genom att bland annat förbjuda jakt 1983. Man försökte också att fånga in de snabba delfinerna för att flytta några till reservat och använda andra i avelsprogram i fångenskap, men få delfiner överlevde längre än några månader i fångenskap. Vid en inventering 1998 kunde man hitta 7 delfiner.

1994 påbörjades byggandet av De tre ravinernas damm, världens största vattenkraftsdamm. Det gigantiska bygget har inte bara haft enorma ekologiska konsekvenser, man har också tvingat miljontals människor att flytta från sina hem. Fördämningen verkar också ha inneburit den slutgiltiga dödsstöten för den asiatiska floddelfinen på grund av habitatförlusten som den har lett till.

1989 var den asiatiska floddelfinen en av de akut hotade arter som togs upp i Douglas Adams och Mark Carwadines radioprogram Last chance to see. När Carwadine och Stephen Fry (som ersatt den avlidne Adams) följde upp arterna 20 år senare i tv-programmet med samma namn, som jag har skrivit om förut på blöggen, kunde man göra återbesöka både aye-aye, komodovaran och kakapo, men det hade då gått 5 år sedan en säker observation av en baiji och man konstaterade att den asiatiska floddelfinen med största sannolikhet var utdöd.

Den asiatiska floddelfinens utdöende innebär det första utdöendet av en marin däggdjursart sedan det japanska sjölejonet (Zalophus japonicus) och den västindiska munksälen (Monachus tropicalis) dog ut på 1950-talet.

Så kan det gå när människor flyttar in i grannskapet. För att citera Lemmy Kilmister

"If this band moved in next door to you, your lawn would die."

Rewilding

Föregående inlägg fick mig att tänka på rewilding som är en av de mest spännande naturvårdsinriktningarna. Enkelt förklarat så går det ut på att ekologiska samband och kopplingar störs om en art i ett ekosystem försvinner. En form av rewilding är då att försöka återintroducera den försvunna arten genom att till exempel importera individer från ett annat område eller som i den nordliga trubbnoshörningens fall att man planterar ut individer från djurparker eftersom arten är utdöd i det vilda.

En mer kontroversiell och experimentell form av rewilding, och den form som jag är mest nyfiken på, presenterades av geologen Paul S. Martin i hans bok Twilight of the Mammots: Ice Age Extinctions and the Rewilding of America från 2005. Jag tog mig genom flera hundra sidor om jättesengångares avföring i denna bok för att komma till slutkapitlet där allt det kontroversiella och intressanta stod. Martin hävdar följande: det är ingen slump att Nordamerikas megafauna med mammutar, sabeltandade tigrar, jättesengångare m.fl. dog ut samtidigt som människorna kom till kontinenten. Han menar vidare att den ekologiska balansen har störts eftersom det ännu finns djur som är anpassade efter att ha levt i tusentals, miljontals år vid megafaunans sida och att man bör försöka återskapa det förstörda ekosystemet för att på så vis återupprätta kontinentens naturliga tillstånd. Man pratar om en pleistocen rewilding, vilket betyder att man försöker återskapa den geologiska tidsperiod som sträcker sig från ungefär 2,5 miljoner år sedan fram tills för cirka 11 000 år sedan. Detta menar Martin att man kan göra genom att importera ersättningsarter som har liknande funktioner i ekosystemen. Till exempel kan Nordamerikas mammutar ersättas med elefanter och det amerikanska lejonet med det afrikanska. Hur man ersätter Martins favoritdjur jättesengångaren har jag svårt att föreställa mig. Kanske är det galenskap, kanske ligger det något i det. Hur som helst har teorin diskuterats flitigt och varit mycket kontroversiell. Martin menade att man skulle upprätta försöksområden i till exempel Texas där elefanter, lejon och geparder förmodligen skulle trivas. Problemet har varit att inte särskilt många har velat ställa upp på det här och att det är ganska svårt att få staten att låta en släppa ut vilda afrikanska djur i USA. Mediamogulen Ted Turner har dock upplåtit några av sina rancher för försök, men det har varit ganska blygsamma sådana. Till exempel har man försökt att återetablera en i USA utdöd men i Mexiko existerande sköldpadda på Turners rancher.

Betydligt mer radikala experiment har utförts i Ryssland av forskaren Sergei Zimov. På ett stort försöksområde i Sibirien har han planterat in stora betande som däggdjur som älgar, renar, bison och vildhästar och det finns planer för amurtiger, myskoxar, jak, kameler och asiatiska lejon. Det finns förstås stora risker att leka med ekosystem på det här sättet, men jag kan inte låta bli att tycka att det är väldigt spännande att experiment faktiskt utförs.

Det närmsta vi kommer den här typen av radikala rewilding-projekt är förmodligen Eriksbergs viltreservat i Blekinge som hyser ett antal av den europeiska buffeln - visenten - som annars bara finnas kvar i den polsk-vitryska urskogen Bialowieza.

Dokumentär: Last chance to see: Special-avsnittet

Antalet dokumentärer jag ser står i direkt förhållande till hur ledig/avkopplad jag är. Så fort jag fick några dagar ledigt från skolan började jag att frossa i dokumentärer igen. Framförallt har jag plöjt genom serier som BBC Life och Det vilda Ryssland som är helt fantastiska dokumentärserier men hyfsat ointressanta att blogga om eftersom de är så allmänt uppskattade och hyllade och det vore som att skriva om Sgt. Pepper's lonely hearts club band. Istället har jag fastnat för BBC 2:s dokumentärserie Last chance to see från 2009.

TV-serien Last chance to see bygger på det 20 år gamla radioprogrammet med samma namn. I förlagan letade zoologen Mark Carwardine och den Douglas Adams efter några av världens mest utrotningshotade djur. I TV-serien är det Stephen Fry som reser runt och undersöker hur det har gått för de arter som radioprogrammet tog upp. Programmet handlar således om de hotade arterna, varför de är hotade och om olika åtgärder som sätts in för att förbättra deras situation.

Specialavsnittet handlar om den nordliga underarten av trubbnoshörning som räknas som utdöd i det vilda och som det bara finns ett litet antal individer av i fångenskap. Man får följa försöken att återetablera några av dessa individer från en tjeckisk djurpark till deras vilda ursprungshabitat i Afrika och man får även se den ganska obehagliga proceduren när djurskötarna sågar av noshörningarnas horn för att minska risken för tjuvjakt. Liksom för många andra hotade djurarter är det kineserna och deras absurda mat- och medicinalvanor som utgör ett av de största hoten för noshörningarna. När kineserna inte vill gnaga på noshörningshorn så äter de gärna malda tigerben eller hajfenor.

Special-avsnittet har ett ganska torrt upplägg Stephen Fry till trots, men det är också en av få dokumentärer som verkligen går in i detalj på naturvårdsprojekt. Det är långt ifrån den visuella porr som BBC Life och Planet Earth bjuder på men det är å andra sidan specialiserat och matnyttigt. Dessutom så slutar episoden så lyckligt som det bara kan sluta när de tidigare apatiska tjeckiska noshörningarna skuttar omkring glatt på savannen. Hur den lilla gruppen noshörningar ska hantera inavel och överleva i längden tas dock inte upp. Utsikterna för att den nordliga underarten av trubbnoshörning ska skutta omkring glatt på savannen om ett par generationer borde rimligtvis inte se allt för ljus ut.

Som kuriosa kan nämnas att ett av avsnitten i serien faktiskt genererat en kändis och en smärre youtube-sensation i kakapo-hanen Sirocco:

Utrotade djur del 1: Vandringsduvan

Det här är tänkt som inlägg nummer ett i en tänkt serie om djur vars utdöende kan tillskrivas människan. Man skulle också kunna kalla serien för ultimate p0wnage. Första djur till rakning är vandringsduvan:

Vandringsduvan (Ectopistes migratorius) är kanske inte den mest välkända av de av människor utrotade djurarterna, men dess öde är ett av de mest spektakulära.

Vandringsduvan levde i Nordamerika och var en av världens vanligaste fåglar, i konkurrens med bland annat våra domesticerade höns och den afrikanska blodnäbbsvävaren (Quelea quelea). Om dåtidens källor stämmer bör dock vandringsduvan ha varit den absolut vanligaste fågeln och antalet djur i flockarna får Hitchcocks Fåglarna att blekna i jämförelse. Den berömda ornitologen Alexander Wilson skriver i American Ornithology (delarna är utgivna mellan 1808 och 1814) om hur han räknade antalet vandringsduvor i en flock som passerade över Kentucky och Indiana och förmörkade himlen i tre dygn och fick det till 2 230270000 individer. Vi snackar alltså om över 2 miljarder fåglar i samma flock. Wilsons betraktelse är långt ifrån en isolerad företeelse. Hans konkurrent John James Aubudon skriver om flockar med över 3 miljarder fåglar i. Detta innebär flockar som sträckte sig över 50 mil och som lämnade efter sig en så tjock matta av avföring att växtlighet kvävdes under den.

Orsakerna till vandringsduvans utdöende har diskuterats. Somliga hävdar att avskogning/habitatförlust var den viktigaste faktorn till fågelns utdöende medan andra påstår att det var den av européerna medförda Newcastle-sjukan. Den vanligaste förklaringen till vandringsduvans hastiga utdöende är dock den utbredda jakten.
Många sköt vandringsduvor för nöjes skull och andra för att hålla dem borta från sina ägor men det bedrevs också en omfattande kommersiell jakt sedan vandringsduvornas kött blivit populärt i städer som New York och Boston under det tidiga 1800-talet. Det var också vanligt att slavar och tjänstefolk serverades det billiga köttet. Vandringsduvan var, också fram tills dess att den började minska i antal på 1850-talet, ett mycket lättjagat byte när den kom i sina enorma flockar. Man behövde ju inte ens sikta. Det var även vanligt att man la ut alkoholindränkt spannmål till duvorna vilket gjorde dem till än enklare byten. Från 1870-talet och fram tills av 1890-talet fortsatte antalet vandringsduvor att minska kraftigt. Under 1880-talet blev vandringsduvorna riktigt ovanliga i det vilda och Charles Dury skrev:

One foggy day in October 1884, at 5 a.m. I looked out of my bedroom window, and as I looked six wild pigeons flew down and perched on the dead branches of a tall poplar tree that stood about one hundred feet away. As I gazed at them in delight, feeling as though old friends had come back, they quickly darted away and disappeared in the fog, the last I ever saw of any of these birds in this vicinity

Först mot slutet av 1890-talet lyckades naturvårdare få genom sina krav om att stoppa jakten och att inleda försök att föröka fåglar i fångenskap, men då var det redan för sent. Vandringsduvornas strategi var att hänga ihop i stora flockar och att häcka tillsammans med upp till 100 miljoner artfränder inom samma område. De få återstående vilda flockarnas antal individer var alldeles för lågt för att duvorna skulle kunna häcka och det var även anledningen till att försöken att föda upp vandringsduvor i fångenskap fallerade.

1914 dog den sista vandringsduvan, Martha, i sin bur på Cincinnati Zoo. Att några vandringsduvor skulle ha klarat sig i det vilda och levt vidare, som vissa kryptozoologer och andra dubiösa personer påstår, är med tanke på deras beteende ytterst otänkbart.