Vecka 22: Sibir, Monamur (Ryssland, 2011)

Vad är detta?
Sibiriskt ångestdrama från 2011 om folk som lever i misär ute på tajgan och blir uppätna av herrelösa hundar.

Varför?
Sibirien är vackert. Fotot såg snyggt ut. Duras-referensen i titeln tydde på viss ambition. 

Balloonfighter undrar:
1. När utspelade filmen sig egentligen?
Under Lenin-tiden, är min bästa gissning. Inredningen och kläderna såg ålderdomliga ut, bilarna såg gamla ut, telefonerna såg skitgamla ut och i bakgrunden syntes Lenins nuna på olika ställen. Om vi förstått någonting av dialogen hade vi kanske vetat säkert. 
2. Kan du komma på någon annan film där en våldtäktsman blir en hjälte?
Nej. Är det en rysk grej? Problemet var framför allt hur snabbt han gick från våldtäktsman till hjälte - under två korta, osammanhängande scener. 1. Våldtäkt. 2. Anländer på armébasen. 3. Hero!
3. Hur stor är sannolikheten att du och jag reser tillsammans till Sibirien i framtiden?
Jag skulle säga 41%! Man ska inte utesluta vår dumhet och envishet. 

Balloonfighter höppe höppe höppe:
Efter de finstämda inledningsscenerna som kändes lite som en blandning av BBC:s naturdokumentärer och Turinhästen så gick det ganska fort utför. Man kan klandra filmen i sig för det, men lika skyldig var de obegripliga undertexter som vi fick hålla tillgodo med. Det blev ett nöje i sig att försöka dechiffrera meningar som "Stop beloved home you plague", "No one will not die" och "Hello, armed silo Russia". Inte sällan kryddades meningarna med ord som GlatzæC'h€l. Vi kan nog enas om att det inte gjorde filmen lättare att hänga med i.

Filmen var inte riktigt lika förvirrad som undertexterna, men nästan. Övergångarna var mycket märkliga och det var lätt att tappa tråden. Kopplingen mellan karaktärer var diffus. Vad var grejen med ikontjuvarna till exempel? Märkligast av allt i Sibir, Monamur är hur en känslokall soldat våldtar en kvinna i en scen för att därefter försvara henne och bli porträtterad som någon slags hjälte. Det kan förvisso vara uppiggande med en film som inte tar den enkla vägen och genast stämplar en person som genomond och helt enkelt utmanar våra egna åsikter, men jag förstår verkligen inte karaktärens motiv. Varför vände han och blev god efter att ha våldtagit en prostituerad kvinna ute i skogen? Varför visade han inga tecken på skam om han nu blivit god? Arghhhh, jag förstår inte!

I övrigt såg jag ett par människor bli dödade av hundar. Sibir, Monamur innehöll en handfull riktigt fina scener, men det räckte inte för att styra upp förvirringen. Överlag tyckte jag att filmen var rätt !reV%l vlaz]ƨ GalNȸikûiz.

Kantor Wilhelmsson höppe, Höppe höppe:

You are the baked. Baked here and baked here... The fire-girlfriend! Torment me belly of your beets! Stop beloved home you plague.

Bäst uppskattas Sibir (med de enda undertexter som finns att tillgå) som en levande konstinstallation. Undernärda och råbarkade figurer går omkring på tajgan, lever på ingenting, stjäl av varandra, kastar ut osammanhängande böner till Gud och blir uppätna av hundar. Helt plötsligt sitter en liten pojke i botten av en brunn utan att någon fattar hur det gick till. Vid flera tillfällen klipper filmen till random män i andra delar av filmen och vilar kameran på dem en lång stund medan de sitter och super.

Att manuset ens har ett mål är smått fantastiskt och kommer som ett mirakel i elfte timmen. Även utan de trasiga undertexterna är det här en smärre tågkrasch till film, där trovärdiga karaktärer och logiska händelseförlopp är lyx man unnar sig i storstan. Ute på tajgan tar vi saker som de kommer!

Det finns en berättelse här om mänsklig envishet, familjeband och kamp mot naturkrafterna, men den drunknar i dumheter. Synd på så fina landskap.

Statistik:
Munter stämning: 0%
Söta hundar: 2%
Tajga: 100%
Personer som gnäller om hur dåligt de har det: 0


Tidigare filmer: 
Vecka 21: Tyrannosaur (Storbritannien, 2011)
Vecka 20: Le gamin au vélo ("Pojken med cykeln", Belgien, 2011)
Vecka 19: Tropa de Elite 2 (Brasilien, 2010)
Vecka 18: Tao Jie ("A Simple Life", Kina, 2011)
Vecka 17: A torinói ló ("Turinhästen", Ungern, 2011)
Vecka 16: Boy (Nya Zeeland, 2010)
Vecka 15: Klovn (Danmark, 2010)
Vecka 14: Mannen från Le Havre ("Le Havre", Finland, 2011)
Vecka 13: Hodejegerne ("Huvudjägarna", Norge, 2011)
Vecka 12: Avaze gonjeshk-ha ("Sparvarnas sång", Iran, 2008)
Vecka 11: Choi-jong-byeong-gi Hwal ("War of the Arrows", Sydkorea, 2011)
Vecka 10: Das Weiße Band ("Det vita bandet", Tyskland, 2009)
Vecka 9: Django Unchained (USA, 2012)
Vecka 8: Monsieur Lazhar (Kanada, 2011)
Vecka 7: Darling (Sverige, 2007)
Vecka 6: Le Chat du Rabbin ("Rabbinens katt", Frankrike, 2011)
Vecka 5: Gyakuten Saiban ("Ace Attorney", Japan, 2012)
Vecka 4: Kynodontas ("Dogtooth", Grekland, 2009)
Vecka 3: Balada trista de trompeta ("The Last Circus", Spanien, 2010)
Vecka 2: Bir Zamanlar Anadolu'da ("Once Upon a Time in Anatolia", Turkiet, 2011)
Vecka 1: Take Shelter (USA, 2011)

Cunninlynguists < 3 Tjajkovskij

Lyss opp så ska jag berätta vad gossarna ovan har gemensamt!

Det händer ganska ofta att jag blir besatt av att ta reda på var vissa hiphop-samplingar kommer ifrån. Den sampling som har orsakat mig mest huvudbry är fiolen i Cunninlynguists låt Lynguistics. Jag googlade förstås skiten ur Internet för 4 år sen eller när det var, men rådfrågade även mina lärare på musikvetenskapen om de hade någon susning och jag fick ledtråden att "det låter som Tjajkovskij". Jag fick helt enkelt lyssna på Tjajkovskij ett bra tag efteråt och till slut hittade jag rätt. Samplingen var hämtad från någon inspelning av violinkonsert i D-dur (1878).

Eftersom jag än en gång har letat upp det tänkte jag dela med mig av denna kunskap och göra det lättare för andra.

Tchaikovsky: Violin Concerto in D major op.35


Lyssna från cirka 8:15 så börjar det snart att klarna. Det låter inte exakt likadant, eftersom det inte är samma framträdande och klassiska musiker tydligen inte är robotar. Nästa steg är att ta reda på exakt vilken inspelning som Cunninlynguists har samplat.

Det är fint hur en sådan liten detalj ur ett klassiskt stycke räcker mer än väl till en hel hiphop-låt.

Metro 2033

Tv-spelsversionen av Metro 2033 är inte min första dust med författaren Dmitrij Gluchovskij. Jag har tidigare skrivit om romanen som spelet bygger på. Boken är det sämsta jag har läst, men man anade ändå att det skulle finnas stoff att bygga ett hyfsat spel på.

Metro 2033 utspelar sig i Moskvas tunnelbanesystem X antal år efter att krig har gjort markytan obeboelig. Nere i tunnlarna lider invånarna förmodligen av svår d-vitaminbrist och livnär sig på svamp och grisar som har fötts upp på svampar. Huvudpersonen Artiom som är född och uppvuxen i det lilla stationssamhället Exhibition får i uppdrag att ge sig ut på en episk resa genom metron för att uträtta något som typ går ut på att bestiga ett jättehögt, mörkt torn och kasta en ring i en eld och slåss mot en balrog. Något åt det hållet i alla fall. På vägen träffar han på en mängd olika karismatiska personer som allihopa är män med identiska utseenden och han får för första gången i sitt liv uppleva de andra tunnelbanestationerna, som alla är autonoma samhällen med olika politiska inriktningar (såsom en naziststation och en kommuniststation). Att ta sig mellan stationerna är förstås lättare sagt än gjort.

Metro 2033 är ett FPS med inslag av survival horror och man får både skjuta nazister, undvika spöken och ha svettig ångest i mardrömsvärldar. Eldstriderna är tråkiga, kontrollen sladdrig, AI:n korkad och mutanterna som ser ut som mullvadshumanoider med dåligt skött intimhygien är väldigt fula, men spelets stora styrka är atmosfären. På de små stationerna sitter smutsiga människor vid lägereldar och berättar historier eller spelar gitarr och har det mysigt i misären medan det stundtals är genuint obehagligt i mörka gångar med vinande rör, speciellt när man blir lämnad ensam. Trots att spelet är väldigt linjärt så drabbades jag av en upptäckarlusta och ville väldigt ständigt komma vidare till nästa station bara för att se hur den såg ut. Vissa stationer, som Polis, hade jag gärna velat utforska mer på egen hand.

Om det på någon tv-spelsgala kommer att delas ut ett pris för flest antal deus ex machina-moment så är Metro 2033 den givna vinnaren. Så fort Artiom befinner sig i en allvarlig knipa kan man ge sig fan på att det dyker upp en karaktär från ingenstans och räddar dagen, men det funkar åtminstone bättre i ett tv-spel än i ett skönlitterärt verk.

Metro 2033 varierar spelmomenten en del och använder sig av flera olika klichéartade inslag som att sitta och skjuta som en dåre i framrusande rälsvagnar (vilket i och för sig är ganska logiskt i just det här spelet) och att man måste hjälpa en fysiskt underlägsen karaktär till säkerhet och därigenom förlora en stor del av sin rörlighet. Det finns faktiskt också en del plattformshoppande och något enstaka pusselinslag, men större delen av spelet går ut på att smyga omkring i skuggor eller att skjuta fiender. Eftersom man skjuter en hel del vore det praktiskt om man kunde få någon slags statistik på de olika vapnen, men icke. Man får helt enkelt prova sig fram bland vapen som överlag känns som fjuttiga hemmabyggen, vilket har sin poäng.

Spelmässigt är Metro 2033 ett rätt typiskt modernt fps, men inramningen, miljöerna och rysarinslagen är stämningsfulla och ger spelet personlighet även om inte allting fungerar. 4A games, som består bland annat av folk som jobbar med S.T.A.L.K.E.R.-serien, har gjort en fin skildring av det postapokalyptiska Moskva och en del av bokens värsta delar har kapats, men jag måste erkänna att jag saknar vissa av karaktärerna. Var tog till exempel grottmänniskorna som dyrkade Stora Masken vägen?

Betyg: 6,9 skägg av 10