Artist: Måns Zelmerlöw
Album: Perfectly damaged
Utgiven: 29 maj 2015
Innehållsförteckning: eld, demoner, radiopop, snygg kille, eurovision-vinnare
Sagt om skivan: "Aldrig blir det svårlyssnat, och det är väl tanken. Det ska vara helt oförargligt och sterilt. Man ska lyssna och känna att Måns verkar vara en trevlig kille, att han ju kan sjunga, att refrängerna är medryckande, produktionen sådär semielektronisk och modern, att han har ett trevligt leende." - Hannes Lundberg Andersson, Smålandsposten
Varför? Tja, det är väl sånt här vanligt folk lyssnar på, eller? Samt att Lena bad oss att göra det.
Orpon: Tro mig, jag försökte lyssna på det här med öppet sinne. Jag gjorde mitt bästa försök att hypea upp skivan genom att tänka på en gammal akustisk live-version av Måns hit Hope and glory framförd med gitarr och fiol. Den var ändå okej. Det är inte Perfectly damaged.
Jag avskyr verkligen Eurovision-vinnarlåten Heroes som var en av de absolut sämsta låtarna i årets startfält. Jag kunde inte ens glädjas åt att Sverige vann för att jag skämdes för låtens uselhet. Ni kanske tror att Heroes med sin äckliga fejk-country-sång och påklistrade sensmoral och förljugna berättelse om Måns Zelmerlöws liv var illa nog så väntar en obehaglig överraskning i studioversionen av låten: den innehåller allt det där OCH en barnkör.
Resten av albumet kör på i samma stil. Det är Westlife-ballader som gör sitt bästa för att låta lite upphottat Avicii-aktiga. Hur dålig musiken än är (t.ex. Disney-balladen While we're alive) så är det texterna som dräper mig och torrjuckar mitt lik.
"Demons cry but I can't hear it [...] This is my kingdom in the sky"
"Once upon a time this was yours and mine
Nothing mattered but you
Then bombs fell from the sky, looked me in the eyes
Every tear was a truth"
"We're like fire and gasoline, in the final movie scene"
"I love the way our hearts collide"
Vad har du att säga om albumets tema? Varför sjunger Måns om eld och demoner i nästan varenda låt?
Kantor Wilhelmsson: Haha, jag ogillade också Heroes. Det är lite synd om Måns, han får två arga skägg på sig den här gången. Eller vänta nu här - det är inte alls synd om Måns. Hans hitlåt är bland de mest spelade i Europa och han har utsetts till hedersmedborgare i sin födelsestad. Han kan nog ta lite kritik.
Ändå var inte Perfectly Damaged riktigt lika kass som jag väntat mig. Kanske är det Tallest Man on Earths affekterade stämma som fotfarande ekar i mina öron, eller bara att jag slipper titta på Måns medan jag lyssnar, men jag tycker faktiskt hans röst är helt okej. Behaglig, neutral, hade kunnat användas till rätt mycket. ESC-vinnarlåten Heroes låter (trots barnkör!) inte alls lika störig när man slipper sängkammarblickar och streckgubbar med ballonger. Jag kan till och medge att den är catchy.
Men skivans otacksamma uppgift är ju att visa att Måns är mer än bara Heroes. Och det går alldeles åt helvete. Ingen låt är riktigt usel (Unbreakable och smått pinsamma balladen I should have gone home kommer dock nära) men alla är fullständigt platta. Jag tvivlar på att Måns själv kommer kunna nynna på dem om några år. Minst ocatchy är Someday som har chans att bli en kortlivad radiohit. I övrigt saknas hakar, melodier, roliga idéer, vågade inslag eller helt enkelt BRA LÅTAR tvärs över hela skivan. Det är bara ljummet vatten som sköljer över öronen. För att svara på din fråga hade jag önskat att det var lika mycket "eld" i musiken som i texterna. Kanske försöker Måns kompensera?
Orpon: Antagligen. Jag vet inte varför han envisas med att försöka vara djup. Jag hade tyckt mindre illa om den här skivan om den var fylld av låtar som Cara Mia: låtar lika obekymrade och ytliga som Måns Zelmerlöws liv och själ. Perfectly damaged är bara ett jävla hån mot alla som någon gång har upplevt hur det känns att inte vara snyggast och mest populär i varenda givet sammanhang.
Kantor Wilhelmsson: 2
Orpon: 1
