Topp 10 djur från Thailandsresan

Topp 10 djur jag träffade och lyckades fånga på bild i Thailand och Malaysia! För att underlätta urvalet räknade jag bara med djur som vi såg i det vilda. Den asiatiska elefanten finns vilt i områden som vi besökte men eftersom vi bara såg tämjda elefanter (och red på dem!) så inkluderade jag inte dem på listan.

10. Jag hade räknat med att komma hem från Thailand med åtminstone 50 nya kryss på min världslista (det är en ganska fattig lista än så länge) men trots att jag beställde böcker om Thailands fåglar lååångt i förväg så hann ingen komma fram förrän jag kommit hem. Brun majna var en av få fåglar jag kunde identifiera utan guide, men jag såg också natthägrar, massor av örnar, vadare och solfåglar (Asiens motsvarighet till kolibrier), bland annat en pytteliten som såg ut ungefär så här. Majnorna, en slags starar, förekom rikligt på alla ställen vi besökte och verkar vara sydostasiens motsvarighet till kajorna i Malmö. 

9. Hängivna läsare av den här blöggen minns förstås att Två män med ett skägg hängde med clownfiskar redan på Israel-resan i december. Vad vi hörde inför snorklingen i Eilat var "Israels snorkling suger, åk till Egypten istället eller ännu hellre Thailand. Krabi t.ex. där är snorklingen gudomlig!". Fan heller. Inget av korallreven vi besökte i Thailand kunde mäta sig med den färgkavalkad som Eilats korallrev bjöd på. Min teori är att det beror på att vi var i Thailand under den varmaste perioden då korallerna tappar sina färger. Efter många dagars slit lyckades jag till slut hitta clownfiskar utanför Koh Poda. Jag såg även stora blåsfiskar, svarta clownfiskar, groupers och såna här men clownfiskarna får stå som representanter för korallreven för att de fastnade bäst på bild.

8. Rocka! Ja vad fan, det är en bebisrocka som simmade omkring vid mina fötter. Klart att den förtjänar en plats.

7. Jag har tappat bort namnet på den här ödlan som vi såg i regnskogen och det finns ganska så många reptilarter i Thailand att välja på så vi kan väl bara låtsas att det är en forest crested lizard? Den hade i alla fall en lika fin svans. Förutom spindlar så var ödlor det vi såg mest av i regnskogen. Man hörde ofta prassel och att djur for iväg in i den tätare vegetationen.

6. Min kära sambo som är totalt ointresserad av fåglar skryter ibland med att hon har sett kohäger i Sverige (det har inte jag). Men nu har jag åtminstone fått se den både i Thailand och Malaysia. Inte för att det var någon större bedrift. Den fanns ju överallt. Jag såg till och med 10 stycken förstöra en picknick för ett medelålders par.

5. Att fota djur i träskmiljö från en kanot är inte det lättaste, men den uppmärksamme har förstås noterat att det ligger en väldigt stor ödla på bilden. På engelska heter den water monitor och på svenska bandvaran. Vuxna varaner av den här arten blir 1,5-2 meter långa men några exceptionella individer har blivit över 3 meter långa och vägt runt 50 kilo. Bättre bild finns här. I samma område (Khao Sok nationalpark) fick vi även se mangrovesnok men bilden på den är alldeles för otydlig.

4. Det är svårt - för att inte säga omöjligt - att inte charmas av apor och det är givet att de dominerar i toppen av den här listan. Det finns sex olika arter av makaker i Thailand men de flesta i området kring Krabi tycks tillhöra arten krabbmakaker. Till skillnad från de två andra aparterna på den här listan så är krabbmakakerna inte det minsta hotade. De är opportunister som snabbt vänjer sig vid att leva sida vid sida med människor och ser dumma turister som en enkel födokälla. Ibland tigger de snällt, andra gånger skrämmer de till sig mat eller rycker helt enkelt bara åt sig väskor, far upp för en klippbrant och kastar sen ner allt som inte är ätbart på marken. Krabi tycks sakna störiga ungdomsgäng, men de har sina alldeles egna ligister i makakerna. De är roliga, sneaky som fan och ibland lite läskiga. Och de är otroligt tacksamma att fotografera. Efter resan hade jag över 600 bilder på enbart makaker. Jag hade kunnat ta tio gånger så många utan att tröttna det minsta.

3. Jag var först tveksam om jag skulle ha med gibbonapor på den här listan överhuvudtaget eftersom de enda bilder jag har (av arten lar/vithandad gibbon/vanlig gibbon) är på en i bur. Gibboner är den mest hotade apfamiljen. Världens alla 16 arter klassas som hotade och 4 som akut hotade. Den här apan hette Bati och satt i bur i ett naturreservat vilket jag hoppas innebär att han en dag blir utsläppt igen. Tröstande nog hörde vi också vilda gibboner sjunga i regnskogen. Gibboner hotas främst av habitatförlust men också av att de jagas för köttets skull och för att lokalbefolkningen dödar föräldrarna, fångar ungarna, tämjer dem och sedan står vid turiststråk och tar betalt för att låta turister ta bilder med en gullig apa på axeln. Det finns många projekt som arbetar med att rehabilitera apor och har ni lite pengar som ni vill bli av med kan ni t.ex. donera pengar till den här organisationen som är verksam i Thailand. Bati var väldigt lekfull och nyfiken och hade förmodligen universums mjukaste händer.

2. Thailands djurliv gjorde mig absolut inte besviken. Så fort man begav sig en bit bort från drivorna av nordeuropeiska turister så slogs man av det rika djurlivet. Glasögonlangurerna eller de rökgrå bladaporna (på engelska dusky leaf monkey) var nummer två på min most wanted-lista och dök plötsligt upp i närheten av turistmeckat Railay beach. Mitt foto är inte det tydligaste eftersom jag för ovanlighetens skull inte hade med mig teleobjektivet. Jag hade verkligen inte väntat mig att få syn på dem så nära civilisationen. Glasögonlangurerna är helt fantastiskt fina apor och jag rekommenderar att ni glor på t.ex. den här bilden för att få en bättre uppfattning om hur de ser ut. Jag fick till och med se en unge! Lyckan! Glasögonlangurer är inte hotade i nuläget men liksom de flesta andra aparter så drabbas de av habitatsförlust.

1. Den största upplevelsen under resan var tveklöst när jag fick syn på en havssköldpadda under snorkelturen. Jag har drömt i många år om att få simma tillsammans med en havssköldpadda och det närmsta jag kommit förut var när jag och Kantorn hittade resterna av en död havssköldpadda på Kreta som vi petade på med en pinne. Thailand levererade och jag blev överlycklig. Det är det närmsta jag varit en religiös upplevelse.

Två män med ett skägg hängde med israeliska djur

Tro det eller ej men när Två män med ett skägg besökte Israel hann vi inte bara med att högläsa Proust och borsta varandras hår - vi hann även njuta av djurlivet. Här är topp tio över de djur som gjorde mig allra gladast.

10. Troligtvis en vitkronad stenskvätta, men den är ju lätt att förväxla med exempelvis munkstenskvätta eller sorgstenskvätta. En av många djur- och fågelarter som naturreservatet Ein Gedi bjöd på.








9. Eilats korallrev anses av experterna vara ett litet futtigt skitrev, men för vår del räckte det mer än väl. Vi såg massor av balla fiskar, bland annat arabisk picassofisk och blåfläckig stingrocka, men bilderna på dem blev inte lika bra så de här clownfiskarna får stå som representanter för alla de fina fiskar som vi inte riktigt lyckades fånga på bild.







8. Eftersom min andra hälft på den här blöggen är traumatiserad av sin fågelskådande far lät jag bli att ta med mig kikare och fågelbok på resan. Vi hade helt enkelt inte fått så mycket gjort annars. Tack vare teleobjektivet lyckades jag ändå glo en del på fåglar. Det kryllade av levantbulbyler i Ein Gedi och de var i synnerhet väldigt snygga när de flög och flashade sina gula asses.







7. Drakfisken var en av våra mest wanted när vi snorklade. Det enda giftiga djuret på den här listan.












6. Sinaiglansstare har sin huvudsakliga utbredning i området kring Döda havet, vilket gör det extra roligt att jag fick se den i artens sweetspot. I Ein Gedi ska det förmodligen rätt mycket till för att inte få se några sinaiglansstarar, men jag fick aldrig någon riktigt bra bild eftersom flockarna enbart visade sig varje gång som jag packat ner teleobjektivet. Här är en bild på två stycken på ett kamelhuvud.






5. Tillsammans med rocka och drakfisk var bläckfisken vårt most wanted havsdjur. Den vita randen i mitten av bläckfisken på bilden dök upp på nolltid när Kantorn dök ner för att fota. Spexigt!









4. Jag kan inte hitta något svenskt namn på den här fisken som på engelska heter Royal angelfish och på svenska akvariesiter oftast benämns med det latinska namnet Pygoplites diacanthus. Bilden gör knappast färgerna rättvisa, det här är fiskarnas nyan cat.









3. Precis när vi hade gett upp hoppet om att få se någon ibex och begav oss ned från bergen i Ein Gedi och mot Döda havet dök det upp en stor flock totalt oskygga nubiska stenbockar (det officiella svenska namnet). Arten klassas som starkt hotad i stora delar av sitt spridningsområde, men omfattas av starkt skydd i bl.a. Israel. Förr utgjorde stenbockarna stapelföda åt leoparderna i området, men israels leopardpopulation har dött ut under de senaste 30-40 åren.


2. Kameler är de enda domesticerade djuren på den här listan men det kan inte hjälpas, kameler är så fruktansvärt awesome djur. Kamel var det enda djuret vi fick tillåtelse att rida på under vistelsen. Att köpa en kamel i Israel kostar mellan 6000 och 14000 kronor ifall någon undrar.







1. Förstaplatsen är så given att det är löjligt. Klipphyraxen (även känd som klippdasse och klippgrävling) tillhör tveklöst världens ballaste djur. Inte nog med deras fulsnygga uppenbarelse och avkopplade livsstil, de är dessutom inte släkt med murmeldjur eller något annat rimligt. Deras närmsta levande släktingar är istället elefanter och sjökor. Att bara sitta och glo på hyraxer är värt en heldag för sig. Nästa gång!



Det var det mesta om de djur vi såg i Israel (värt att notera i övrigt var extremt skabbiga katter och åsnerally om kvällarna på Olivberget). Nästa gång åker jag till Thailand och Malaysia och hoppas på en minst lika riklig skörd av charmiga djur.

Nya kryss

Det var längesen, alldeles för längesen, jag sist hade tid att ge mig ut och skåda ordentligt. Det bidrog till att de två nya kryssen jag hängde in i söndags kändes extra roliga.

Först ut av de två nya arterna var rördrom (Botaurus stellaris). Det är en fågel som man i princip aldrig får syn på eftersom den gömmer sig i vassen. Det är synd, för det är en spektakulär fågel som dessutom kan bete sig minst sagt fånigt. Däremot hör man rördromens sång på långt avstånd. Den låter inte som någon annan fågel. Väldigt speciell art.

Brun glada (Milvus migrans) är troligen världens mest talrika rovfågelart. I Sverige är den dock en sällsynt häckfågel. Många individer observeras i närheten av människor, gärna på soptippar, så det känns värdigt att jag fick se den i Kristianstad vattenrike. Trots att jag skådat i 4 år är jag fortfarande riktigt usel på rovfåglar (jag föredrar tättingar) och hade förmodligen avfärdat brungladan som en dåligt utfärgad brun kärrhök eller röd glada om jag inte hade råkat ha en fågelforskare med mig i sällskapet. Herculesdammarna var väldigt generösa med rovfåglar i söndags. Havsörn, lärkfalk, brun glada, röd glada, brun kärrhök och ormvråk flög omkring alldeles i närheten av varandra. Det var så pedagogiskt att det blev löljligt. 

Söndagen bjöd dessutom på vit stork, rödspov, gräshoppssångare och svarttärna samt korv. Korv <3.

Bro-op: Rayman: Origins

Kantor Wilhelmsson: Jaha du Orpon - vad, hur och varför har vi spelat denna gång?

Balloonfighter: Vi har spelat Rayman: Origins. Det kändes som det mest logiska steget efter att vi spelade Halo: Reach senast och aldrig mer ville röra vid ett FPS. Från lila-grå episk skitaction till lekfullt, franskt 2d-plattformsäventyr.

Kantor Wilhelmsson: Där fick du mycket riktigt med "vad" och även "varför", men inte "hur"! HUR har vi spelat detta Orpon?

Kantor Wilhelmsson: ...Svara inte för jag vill. Vi har spelat Rayman med stora leenden, supergott humör, många dumma utrop och massor av skratt. Det är hur vi har spelat.

Balloonfighter: Vi har definitivt inte skrattat så mycket med/åt ett spel sen vi spelade Totec. Men Rayman måste ändå ha tagit priset?

Kantor Wilhelmsson: Jag tror Rayman tog det stora bro-op-priset faktiskt. Ett bra stickprov: Jag känner fortfarande lust att spela det.
Balloonfighter: Ja, jag vill låsa upp ALLT innan jag känner mig nöjd. Har du spelat något Rayman-spel förut? Det här var faktiskt första gången jag vågade ge mig på denna tidernas fulaste spelhjälte. Och jag ångrar det inte.
Kantor Wilhelmsson: Nej, aldrig. Jag har bara betraktat honom på avstånd och undrat vad grejen var. Jag tror detta är ett sällsynt bra ”Rayman” dock. Som du sa själv: Det var tänkt som ett enkelt Xbox Live Arcade-spel från början, men de fick feeling. Mycket feeling.
Balloonfighter: Rayman i sig är lika ful som alltid men miljöerna är verkligen fantastiskt fina och spelet fullkomligt sprudlar av idéer, med en mängd fina detaljer. Jag har förvisso aldrig varit ett fan av plattformsgenren men Rayman: Origins var genuint roligt från början till slut. Det är definitivt det roligaste plattformsspel jag har spelat.
Kantor Wilhelmsson: Ja, spelet håller ett extremt högt tempo och lyckas dessutom variera sig och överraska ofta. Det är mer ”Sonic” än ”Mario” i själva spelhastigheten, särskilt i de hektiska banor där man jagar en skattkista. Men det är nog den sprudlande presentationen snarare än speldesignen som lyfter det, känner jag. Något i blandningen av komiska teckningar och väldigt barnslig musik.

Balloonfighter: Patapon-musiken! Mycket ukulele och helium-röster. Undervattenssången när rösterna plötsligt slutar sjunga på låtsasspråk för att bara låta "blubblubblubb" skrattade vi mycket åt. Bra grejer.
Kantor Wilhelmsson: Så många humörshöjande detaljer i soundtracket. Den spanska låten med gubben som hummade, spökrösten som sa "oooh!" när man hittade en hemlig grotta, discon, tangon, massa fina ljudeffekter...
Balloonfighter: Utvecklarna verkar ha haft väldigt roligt när de gjorde spelet. Och det smittade av sig. Vi satt ju och sjöng med under stora delar av spelet. Om än med egen, dubiös text.
Kantor Wilhelmsson: Det var skönt att komma tillbaka till att sjunga meningslösheter under en spelomgång. Jag saknade det under våra Halo- och Gears of War-sessioner.
Kantor Wilhelmsson: Jag gillade svårighetsgraden också - hög, men välbalanserad på ett sätt som fick oss att hela tiden vilja försöka igen. Det kanske berodde på att spelet inte slösade tid på cut-scenes eller annan bullshit utan bara behöll humöret och flowet.

Balloonfighter: Ja, de har verkligen struntat i allt vad story heter och bara kört på med ett spel som är roligt från början till slut, oavsett om man kastar sig i lianer i djungeln, simmar i mörka grottor eller halkar omkring på en isdrinksbana. Och dessutom fanns det ju flera banor som var sidscrollande shoot 'em up på myggor.
Balloonfighter: Jag har fått höra från Rogge att det fanns i de tidigare spelen också. Det är svårtför oss som är nybörjare på Rayman att veta, men det verkar som att de onekligen har blickat tillbaka på det första spelet och hämtat mycket inspiration därifrån.
Balloonfighter: Det går inte att spela Rayman: Origins via Xbox live överhuvudtaget, men det går att köra upp till 4 stycken på samma konsol. Jag gillar att man kunde ansluta till en pågående spelsession precis när som helst. Vi körde ju genom hela spelet 2 eller 3 spelare tillsammans.
Kantor Wilhelmsson: Precis - inga förkunskaper nödvändiga, vare sig när det gällde story eller spelkontroll. Befriande att spela sånt också.
Kantor Wilhelmsson: Som gäst i denna glädjens bloggtext har vi bjudit in inte mindre än Ella, känd framför allt från podcasten Spelberget, som hängt med under så gott som hela vårt co-op-äventyr. Hon har redan radiobloggat om spelet här. Kan du sammanfatta dina intryck?
Ella: Typ gulligt, roligt, fint :D
Balloonfighter: Hade du inte spelat något Rayman som liten?
Ella: Jag har spelat något PC-demo men det är knappt jag minns hur det såg ut.
Kantor Wilhelmsson: Men du är lite mer plattformsveteran än oss, väl? Hur tycker du spelet står sig bland andra 2d-plattformare?
Ella: Mjäeej det är jag nog inte. Men jag gillar det! Tycker det är precis lagom "svårt" så att man kan köra igenom det utan några större problem, men ändå så att det känns som att man måste skärpa sig. Jämfört med t ex Kirby’s epic yarn (som är likt i upplägget) som kändes löjligt enkelt ibland så var detta helt lagom.
Ella: Och så är det mycket roligare överlag, roligare karaktärer, mer varierad bandesign...
Balloonfighter: Sant! Kirby's Epic Yarn var väldigt fint men lite väl hjärndött. Som Teletubbies. Rayman utmanade faktiskt en från och till, särskilt i skattjaktsbanorna. Åh skattjaktsbanorna!
Kantor Wilhelmsson: De var kanderade i munterhet.
Kantor Wilhelmsson: Gillar att spelet hade så mycket naturlig charm, till skillnad från Mario-serien, som blivit mer och mer självgod.
Balloonfighter: Hade du någon favoritbana, Ella?
Ella: Vattenbanorna! Mest för musiken.
Balloonfighter: Blubblubblubb!
Ella: Blublublublu blubb blubb-blubb
Balloonfighter: Jag kom på en!! Skrikande fågelbossen!!!
Kantor Wilhelmsson: Ja, bossarna var anmärkningsvärt roliga faktiskt. Och odryga.
Kantor Wilhelmsson: Nu har vi fyllt ett helt inlägg med glada miner - har vi någon kritik mot spelet?
Balloonfighter: Jag kallade Rayman för tidernas fulaste spelhjälte, men jag kommer nog inte på något annat än det. Jag hade roligt och vi skrattade väldigt mycket ihop. Det är bara att acceptera liksom.
Kantor Wilhelmsson: Lite sensationellt ändå. Ett helt fläckfritt bro-op-spel? Det förtjänar någon slags utmärkelse.
Balloonfighter: Ja. Rayman: Origins belönas med vårt seal of approval: Havande Duvan.
Kantor Wilhelmsson: Vi tackar Ella för hennes medverkan!

Havande Duvan är färglagd och digitaliserad av Ella, men ritad av Svåra Lena, vars äventyr ni kan följa här.

Själavård vid jökeln

I källaren på Lunds stadsbibliotek, utlånad två gånger de senaste femton åren, kan man hitta den svenska översättningen av Själavård vid jökeln av Halldór Laxness. Den finns inte att köpa (om man inte vill ha en engelsk version) och är svår att hitta även på antikvariat.

Det är lustigt, för det borde vara en bejublad kultbok. Den har alla ingridienser för att vara det - lättläst, udda, full av bisarr humor och intrig som doftar magisk realism. Boken delar perspektiv med "Mästaren och Margarita" eller varför inte "Liftarens guide till galaxen", där en alldaglig huvudperson dras in i en märklig upp-och-nedvänd värld. Skillnaden är att världen inte består av helveteshallar eller av universums mest avlägsna galaxer, utan bara av en märklig liten håla på Islands västkust.

Historien är till en början upplagd som en skröna, som en sen isländsk Torgny Lindgren-bok. En ombudsman sänds ut av Islands biskop för att undersöka och rapportera själavården - hanteringen av döda och odöda - i en liten by under vulkanen Snæfellsjökull. Rykten har sagt att kyrkan är igenspikad, att en mystisk kista har burits upp på fjället, att prästen mest är ute och reparerar stormkök och att invånarna börjat ägna sig åt märkliga rymdstudier.

Den första delen av romanen följer ombudsmannens möte med detta samhälle, som kastat av sig all traditionell tro och vetenskap och uppfunnit sina egna regler. Hus har byggts efter väggarna på gamla hus, "något i stil med fortplantningen hos koraller, eller kaktusar". Fisk - som det finns av i överflöd - anses som lägre stående mat och har ersatts helt av dyra importerade småkakor. Invånarna är präglade av en märklig hemmagjord vidskepelse som kastar sig mellan förhäxade kvinnor och galaxer som pratar med varandra. Alla beundrar kyrkoherdens barndomsvän, Godman Syngmann, även känd som "sportfiskaren", en entreprenör som lyckats etablera rörelsen "astrobioradiofoni" i Kalifornien och nu återvänt hem. Efter några kapitel anländer tre hippies i indiankläder som spelar luta och kastar sten på fåglar, och de visar sig vara Syngmanns anhängare.

Romanen är skriven med en underligt tillbakahållen humor, där riktigt dråpliga inslag stävjas av märkliga teologiska diskussioner och en allmän känsla av "vad fan händer?". Berättaren, vår ombudsman, rapporterar plikttroget men är själv inte opåverkad av stämningarna i byn, och blir allt mer grubblande. I långa fågelobservationer låter han röja en personlig, naturnära världsbild, där labbens klumpiga flygrörelser talar om omöjligheten att skriva en bra roman, där tusentals måsar inträngda i en klippa blir till spontana och oroliga människosamfund, där naturen är besjälad, allt ifrån spyflugor till vårblommor, och människans plats visar sig vara mycket oklar. Laxness stil har så mycket eftertanke och atmosfär att man sjunker ner och fastnar - som att sätta sig på en lummig äng en varm sensommardag och låta tankarna vandra.

Sedan blir det förstås inte sämre när man inser att det ligger ett riktigt smart romanpussel bakom det här töcknet, att alla underligheter som planteras i första halvan av boken får sina förklaringar i den andra. Människorna, som först framstår som kufiska karikatyrer, blir tredimensionella och gör verklighet av sina egna agendor, medan ombudsmannen lägger ner försöken att åka bort från byn och blir insyltad i själavården. Allt kulminerar i ett spännande och stjärnklart kapitel där den mystiska kistan från fjället öppnas.

"Själavård vid jökeln" är ett barn av sin tid, vilket i det här fallet är det sena sextiotalet, och vissa av stämningarna den kapslar in - särskilt när det kommer till hippierörelserna - känns lite daterade när man läser den idag. Men boken kompenserar med så mycket egensinne och värme att den kliver ur tiden och slår an en mycket större sträng. Jag har inte läst något av Laxness tidigare, men jag läser att han vanligtvis är mer socialrealistisk, vilket bekräftar min känsla av att den här romanen är ett unikt, väldigt speciellt verk. Att fiska upp den ur ett gammalt magasin (den är dock lite lättare att få tag i på engelska) var lite som att hämta upp en gömd skatt ur en omärkt tidskapsel, och visade sig vara det bästa bokvalet jag gjort i år.

The Big Year

Fågelskådare är tokiga i listor och nöjer sig absolut inte med att bara kryssa nya arter. Man har årslistor, månadslistor, tidsbegränsade tävlingar, tomtlistor, stuglistor, kommunlistor, petkryss, fåglar man sett medan man kissat och så vidare. I USA är en stor dröm bland många fågelskådare att ta ett helt år ledigt för att resa kors och tvärs över Nordamerika och se så många arter som möjligt. Det är just det som Mark Obmasciks bok The Big Year: A Tale of Man, Nature and Fowl Obsession handlar om och i fjor blev boken film.

Vissa fågelskådare nöjer sig med att räkna fåglar på sin vintermatning, för andra är det en tävling på blodigt allvar. Det finns mängder av berättelser om fågelskådare som fått larm om en ovanlig fågel och lämnat så väl bröllop, begravningar, dop som andra viktiga tillställningar. Man kan gifta om sig, men man kan inte räkna med att en vilseflugen nordamerikansk fågelart som aldrig tidigare skådats i landet kommer att återvända under ens resterande livstid. Det är viktiga grejer som långtifrån alla kan förstå.

I The Big Year tävlar tre män om den prestigefyllda bedriften att se flest arter under året. Jack Black och Steve Martin är välbehövligt nedtonade medan Owen Wilson gestaltar den maniske hardcore-skådaren. Han kanske uppfattas som en överdriven karikatyr, men han är i själva verket inte långt ifrån verkligheten.

Det är långt ifrån varje dag som det kommer en Hollywood-film om ornitologi så jag har sett fram emot The Big Year. Många har kommenterat filmen med att den är mysig, men inte någon större skrattfest. Personligen ser jag det som en av filmens styrkor. Den är så pass nedtonad att den inte verkar vara ute efter billiga slapstick-skratt, men bjuder på en stor dos igenkänningshumor för de som är fågelskådare eller för de som tvingas att stå ut med dem. I filmen porträtteras bland annat pensionärer som inte slutar att prata fast man uppenbart måste skynda iväg, skådare som springer runt på soptippar (ofta bra lokaler) och fågelskådare som knuffar omkull barn för att inte riskera att missa något sällsynt, samt obligatoriska dilemman om man ska välja att ställa upp för familjen eller sätta sig i bilen och köra tvärs över landet för den där rariteten som kanske, kanske sitter kvar där den senast sågs.

Överlag är skådandet initierat och varmt gestaltat i The Big Year och det är svårt att inte känna igen sig i vissa situationer. Självklart handlar filmen också om att hitta sin plats, uppoffringar och kärlek men den delen överlåter jag till någon utan krysslista att berätta om för den är inte speciellt intressant. The Big Year är en enkel men rätt underhållande film, i synnerhet om man har någon som helst inblick i fågelskådarnas egenheter.

Restuppgift: nya kryss sen sist

2011 blev inte riktigt den ornitologiska braksuccé som jag hade hoppats på och delvis förväntat mig. Det beror först och främst på tidsbrist, men även otur hade ett finger med i spelet. Trots hinder så blev det ändå 21 nya kryss i år, mycket tack vare en stark start på året och en Sverigeresa som bland annat ledde till nationalparkerna Fulufjället och Kosterhavet. Sen jag sist uppdaterade er alla oerhört intresserade läsare så har jag kryssat följande arter:

Pungmes

Pungmesen är en gammal favorit som länge har gäckat mig. Jag har sett dess bo och hört pungmesar flera gånger utan att vara riktigt säker. Först i år fick jag en riktig obs så att jag med 100%-ig säkerhet kunde kryssa.

Halsbandsflugsnappare

Ölandsvistelsen i början av juni gav en god utdelning med tanke på att vi befann oss i helt fel ände av solens och vindarnas ö. Halsbandsflugsnapparna visade snällt upp sig genom att flyga framför bilen när vi var strax utanför Löttorp. Med tanke på att den i Sverige bara häckar på Gotland och Öland så var det skönt att få syn på den.


Morkulla

Ingen dag i år har jag varit lika lycklig som när jag röjde skog i månskenet på Öland och en morkulla cirkulerade över mig.


Skräntärna

Tredje Ölandskrysset. Tärnor är överlag väldigt smäckra och eleganta fåglar, men skräntärnan är störst i sin familj och det syns på dess måslika flykt. Den blodröda näbben, den svarta hjässan och de skarpa vingarna är dock riktigt snygga.


Toppskarv

Toppskarv är storskarvens lite mindre släkting och förekommer i Sverige i princip bara på västkusten och jag hade turen att få åka med på Göteborgs universitets forskningsfartyg på Kosterhavet. Jag fick se många fina havsfåglar men toppskarven var det enda nya krysset. Jag fick å andra sidan se sälar i drivor, inhemska koraller, krabbor, ormstjärnor, eremitkräftor och en gammal, gammal gubbe som bodde ensam på en ö.


Lavskrika

Lavskrikan är lätt den mest karismatiska fågeln i den här uppdateringen. Den är inte alls ovanlig i norra halvan av Sverige men omöjlig i Skåne så jag var glad att Sverigeresan tog oss till Fulufjället i Dalarna där den förekommer i riklig mängd. Förutom att vara väldigt nyfiken är lavskrikan awesome därför att den uthärdar bistra vintrar genom att hamstra föda och har en otrolig minneskapacitet som gör att den kan lyckas äta upp 90% av alla mat som den har hamstrat på en massa olika ställen.


Jaktfalk

Världens största falk. Jaktfalken var tidigare listad som starkt hotad i Sverige eftersom endast några hundra par häckade i de svenska fjällen. På senare år har den återhämtat sig. Jaktfalk har fått sitt namn på grund av att den använts inom falkenering. Under järnåldern var jaktfalk rentav en av Sveriges allra största exportvaror.




Stenfalk

Från världens största falk till Europas minsta. Liksom de två arterna ovan kryssade jag stenfalken på Fulufjället, närmare bestämt kom den flygande över Sveriges högsta vattenfall - Njupeskär.


Dalripa

Ännu en fågel som är omöjlig i Skåne som jag var glad att få syn på i Dalarna.


Som om det inte vore nog med de kryss som Dalarna försåg mig med fick jag även se en massa lämlar för första gången.

Nästa år satsar jag på att komma upp i 250 kryss. Jag behöver med andra ord få 30 nya. Ge mig tusen björnars styrka och fritid så ska det nog gå.

Fågelskådare är inte allmän egendom

Det enda jag vet om den där boken The Game som ska kunna förvandla vilken ful kille som helst till en casanova är att man ska klä på sig attiraljer som får kvinnor att reagera och fråga "varför har du en lax över axeln?". Det här går emot allt jag tror på. Min klädstil går ut på att eliminera allt som får folk att lägga märke till mig. Jag skaffade långt hår en gång i tiden för att jag inte stod ut med att folk kommenterade att jag hade klippt mig. Hade jag haft råd hade jag köpt tillräckligt många par av samma sko för att räcka mig hela livet så att jag aldrig skulle behöva höra kommentaren "du har nya skor!" igen. Med det sagt, så är det en väldigt stor prestation från min sida att våga visa mig offentligt med en kikare. Du kommer att förstå varför.

Det här året har jag haft ett litet inventeringsprojekt som i korta drag går ut på att jag besöker en mosse utanför Malmö och försöker fastslå vilka fåglar som häckar där. Det kräver en hel del besök och jag brukar försöka lägga mina besök på vardagsmorgnar. På grund av sommarjobbet är jag nu tyvärr tvungen att utföra mina inventeringar på helger när det fullständigt kryllar av människor vid mossen.

Jag har hört från kvinnor som varit gravida att de under graviditeten förvandlas till ett objekt utan personlig sfär, något som alla får lov att ta på som de själv behagar. Alla tror sig få lov att klappa på en gravid mage. Det är lite samma sak när man står med en kikare. Plötsligt tar sig folk rätten att knacka mig på axeln och dra in mig i samtal som jag inte alls vill dras in i. Jag kan ha stått och stirrat in i en träddunge, följt de prasslande löven i en halvtimme för att få en sekundlång skymt av en liten grön fågel när plötsligt en pensionär (det är oftast pensionärer) knackar mig på ryggen och gormar "VAD TITTAR DU PÅ FÖR PIPPI?!".

Ibland nöjer sig människorna med ett kort, snäsigt svar men ofta fattar de inte vinken utan fortsätter. Idag, vid mossen, stod jag i 25 minuter och pratade med ett antal pensionärer som inte själva kända varandra utan flockades kring mig för att jag hade en kikare. De satte också igång med bland det jobbigaste jag vet när jag är ute och skådar - de började att visa bilder på fåglar från sina trädgårdar. Jag svarade artigt och försökte att gå därifrån flera gånger men drogs tillbaka.

- Vänta, du måste se den här bilden. Jag hade en ringtrast i trädgården igår! Den har byggt ett bo vid garaget.

- Det är en koltrast.

- Men den har ju gulare näbb än en koltrast.

- Nej. Och den har ju ingen vit haklapp.

- Min granne säger att det är en ringtrast. De hade också en ringtrast med ungar i sin trädgård i fjor.

- Men ringtrasten häckar bara i fjällkedjan. Det är en koltrast.

- Det håller jag inte med om. Koltrastar har inte lika gula näbbar.

- Okej, jag kan ha fel men nu måste jag gå vidare. Hejdå!

En annan pensionär hinner under tiden hitta en bild på sin kamera.

- Men du, vänta! Jag hittade bilden på den där hägern som jag berättade om innan.

- Okej.

- Kolla. Fin va?

- Ja, den är fin.

- Är hägern inte väldigt ovanlig?

- Nej, inte särskilt.

- Nähä.

Första pensionären visar en ny bild. På en suddig bofink.

- Den här fågeln hade vi vid fågelbadet igår. Jag har aldrig sett en liknande fågel. Den ser helt exotisk ut.

- Det är en bofink.

- Jaha, är den ovanlig?

- Nej, det är Sveriges vanligaste fågel.

- Jaha...

Jag lyckades till slut gå därifrån innan en av pensionärerna skulle visa upp zoom-funktionen på sin kamera men jag fick strunta i att inventera den sista av mina fem punkter eftersom jag bara blev störd hela tiden.

Fågelskådare är inte allmän egendom. Min kikare säger inte "Hej, ska vi småprata en halvtimme?". Den säger "Om du inte är en fågel - lämna mig i fred".

Fåglarna i Assassin's Creed

Musik är en viktig beståndsdel i både film och TV-spel. Inget kan lika direkt och enkelt sätta en stämning som musik. En del hävdar att filmmusiken är som bäst när den inte märks utan kommunicerar direkt med det undermedvetna. Musik kan sätta scener och miljöer i en kontext och snabbt förmedla var och när handlingen äger rum.

Jag tror att jag kan vara en av få som medvetet noterade hur Assassin's Creed: Brotherhood använde sig av fågelsång istället för bakgrundsmusik för att förstärka de olika platsernas karaktärer och jag imponerades över hur korrekt systemet fungerade. Inne i Rom hörde man bland annat gråsparv, talgoxe och koltrast. Bland landsbygdens enstaka träd och hus räknade gulsparven till sju och ute på fälten drillade lärkan. Det är långt ifrån alla som har spelat spelet som vet att det är just en gulsparv som sjunger, men för de flesta som någon gång har varit ute på landet borde det vara en bekant sång som förstärker känslan av landsbygd i spelet. Det är en diskret, snygg och enkel metod och det har sällan utförts så korrekt som i Assassin's Creed: Brotherhood.

Jag lade ner minst två timmar på att försöka lokalisera de sjungande fåglarna i spelets Rom. Jag stirrade länge i pinjeträdens kronor efter talgoxar, letade efter sånglärkans bo på vetefälten och sprang över tak för att hitta någon koltrast. Till min stora besvikelse fann jag aldrig någon källa till fågelsången, men jag kände ett engagemang som vida överträffade många andra spelmoment. Nu väntar jag bara på att Ubisoft ska släppa en fågelskådarexpansion till Assassin's Creed som DLC.

Lämplig gulsparvsbiotop.

Pärluggla

Man vet att det är något särskilt på gång när man ser 30 personer stå inklämda i ett snårigt buskage. Det var heller inget mindre än en pärluggla. Pärlugglan är egentligen en av landets vanligaste ugglearter, men att de dyker upp strax utanför Malmö hör till ovanligheterna. Det gick att komma riktigt nära fågeln och bilden har jag norpat från MÖX och föreställer samma individ som jag tittade på idag.

Pärlugglan har förresten ett väldigt fint läte som ni kan lyssna på här.

Fågeldagen

Jag har haft en mycket produktiv fågeldag på Österlenskusten idag. Man kan kanske inte påstå att samtliga av dagens nya kryss var de mest bildsköna av fåglar, men alfågeln är snygg och vittruten har ju åtminstone ett visst je ne sais quoi.
Vittruten var dagens enda nya kryss av riktig dignitet. Vittruten häckar cirkumpolärt i Norra ishavet och en del individer kan övervintra i Sverige. Vittruten är en kraftig trut som man till skillnad från kaspisk trut (ni får se längre ned i inlägget) faktiskt kan identifiera på egen hand utan att ha en aspergersdiagnos. Jag uppskattade framförallt vittrutens oerhört bistra uppsyn och burdusa väsen och man kan i alla fall inte anklaga den för att inte ha någon personlighet.

Dagens andra kryss blev en kaspisk trut. Längst ut till vänster på bilden ser ni en havstrut i vinterdräkt och bredvid den står en kaspisk trut. Noterar ni skillnaderna? Ni kan vara lugna, det är inte er det är fel på. Att lyckas hitta en kaspisk trut i en flock på hundra havstrutar kräver en übermensch och det är just därför man letar upp en trutexpert och ber honom (det är oftast en han) peka ut en kaspisk trut eller en medelhavstrut åt en. Det gav också utdelning idag. Och skillnaderna mellan fåglarna är förstås bland annat en viss skillnad i näbbform och att den kaspiska truten har en slankare och vitare kropp.

Dagens skamkryss blev en bläsgås. Den har mängder av särdrag, till exempel att den inte är hisnande vacker.

Slutligen avrundade jag dagen med en annan hyfsat enkel art, alfågel. Jämfört med dagens andra kryss är den en sann fröjd för ögat. Alfågeln är en väldigt snygg andfågel och den kan dyka så djupt som ner till 60 meter under vattenytan. Det är hårt.

Nu är jag uppe i 207.

Dokumentär: Hummingbirds: Magic in the air

Häromdagen såg jag Natures dokumentär om kolibrier. Trots den fåniga titeln "Hummingbirds: Magic in the air" och många liknelser i stil med "flygande juveler" så var det en värd dokumentärfilm, mycket tack vare de toppmoderna kameror som man använt sig av när man filmat fåglarna. Det är svårt att inte fascineras av kolibrier. Rent faktamässigt är det på en rätt låg nivå och det är själva bilderna som är den stora behållningen, men man får även en lättsam introduktion till både fåglarnas evolution och beteenden. Att en stor del av kolibriarterna är hotade av habitatförlust nämns dock bara i förbifarten och det beror förmodligen på att det här är en trevlig dokumentär som främst riktar sig till fågelmatande pensionärer i USA och personer som på programmets hemsida skriver saker som:

I love birds. I think they are cool because they fly a lot. I wished I had one because I would let it fly in my room.

Bland arterna som visas upp i dokumentären återfinns en av mina favoriter bland kolibrierna - Svärdnäbbskolibrin (Ensifera ensifera) med sin abnorma näbb. Svärdnäbbskolibrin är den enda fågeln med en näbb som är längre än själva kroppen.

Kolibrier finns över större delen av de amerikanska kontinenterna, men det närmsta vi i Sverige kommer kolibrier är deras avlägsna släktingar tornseglarna.

Nu är jag så trött att jag håller på att dö men jag tänker avsluta med en bild på världens minsta fågel, bikolibrin (Mellisuga helenae), som väger knappt två gram och inte är längre än 5-6 centimeter. God natt.