NHL 94

Det är nu 20 år sedan ett av de mest inflytelserika och kanske det allra bästa sportspelet släpptes. NHL 94 är ett av mina favoritspel och ett av de tv-spel jag spenderat allra mest tid med - så mycket att jag i flera år levde i villfarelsen att ingen kunde slå mig i det (åtminstone inte om jag fick spela som Pittsburgh eller Detroit).

NHL.com - ligans officiella hemvist på internetz - har uppmärksammat jubileet genom att bland annat utvidga sin highlight reel med klipp från spelet och genom att lägga NHL 94-grafik och ljudeffekter på ett av Pavel Datsyuks mål.

Utöver detta fina trams har NHL.com också lagt upp en liten film där flera NHL-spelare medverkar. 

Jag hoppas att Kantorn eller Starfighter snart gör nya fruktlösa försök att besegra mig i NHL 94. Bring it on.

Ordvitsarna på nhl.com

Utöver Evgeni Malkins poängskörd, Erik Karlssons stora genombrott och Steven Stamkos lyckade jakt på 60 mål har en av årets höjdpunkter i NHL-väg varit att följa NHL.coms outtröttliga ordvitsande. Under flera månaders tid lades det dagligen upp 3-5 huvudnyheter med krystade ordvitsar baserade på spelares eller lags namn. Jag lät det passera obemärkt i ett par månader innan jag till slut började att spara på de bästa/sämsta. Här är några av mina favoriter.

Sidney Crosby:

 Brooks Laich:

 Pekka Rinne:

 Jasson Spezza:

 Radim Vrbata:

Jag hoppas att de fortsätter med dessa dumheter även nästa säsong.

Ett ledigt samtal om NHL-skägg

Balloonfighter: Hej Dvärgen. Vad har du gjort idag? Svara inte för jag bryr mig inte. Själv har jag i alla fall suttit i närmre 2 timmar för att leta upp de snyggaste skäggen i NHL: s långa historia. Jag har lärt mig en del av detta, bland annat att hockeyspelare i jämförelse med till exempel basketspelare ytterst sällan har något skägg och att traditionen med slutspelsskägg inte verkar vara äldre än cirka 30 år. Jag tänkte nu visa dig frukten av min bildjakt. Jag har valt en vinnare (och ett avskräckande exempel) men i övrigt är det ingen rangordning. Känner du dig redo?
Kantor Wilhelmsson: Oj, eh... javisst! Är det här alltså riktiga människor du kommer visa bilder på?

Balloonfighter: Ja. Först ut är Philadelphia Flyers Scott Hartnell. Jag tror att bilden är från i fjor.
Kantor Wilhelmsson: Ah, där finns lite av Doug Martschs bleka mildhet. Ett rätt så felfritt helskägg, skulle jag säga, klädsamt rödmosigt uppemot kinderna. Möjligen är håret som ingår i paketet lite väl Jesus, eller?
Balloonfighter: Ja, man får ju lite känslan av balsamreklam av håret. Han hade en grym Zach Galifianakis-grej going on annars.
Kantor Wilhelmsson: Jag tycker det är ett stort plus att han är fanbärare för vår tid och står upp för helskägget i 10-talet. 3+/5 för min del.
Balloonfighter: 3/5 från mig med!
Kantor Wilhelmsson: Gott, gott. Ah, jag känner att ett riktigt helskägg i kvällningen är stärkande för moralen. (häller upp mer kaffe)

Balloonfighter: Okej, nästa man till... inte rakning... är Winnipeg Jets målvakt Chris Mason. På bilden spelade han dock i St. Louis Blues. Precis som Hartnell är detta ett slutspelsskägg. Det jag tycker är imponerande med det är att han inte har ett enda hårstrå på huvudet men ändå förmår odla ett sånt respektingivande skägg. Det ger mig hopp inför en eventuellt skallig framtid.
Kantor Wilhelmsson: Oj, ja och skarven mellan behåring och ödemark är värdig. Det är som att skägget bara sprungit direkt ur huden där den varit odlingsbar, liksom mossa ofta bara täcker en viss del av gråberget, och gör det på ett sätt som ser helt organiskt ut när man betraktar det på avstånd. Förstår du vad jag menar?
Balloonfighter: Jag förstår precis hur du menar. Som den svarta saltlaven på Bohusläns granitklippor.
Kantor Wilhelmsson: Ja, något åt det hållet. Möjligen är mustaschen lite för ljus i förhållande till resten av skägget. Jag ger honom 3/5.

Balloonfighter: 3/5 av mig med. Montreal Canadiens back Paul Mara är nästa skägg på catwalken. Bilden är från när han spelade för New York Rangers i slutspelet för något år sen. Mara är en av få NHL-spelare som har den goda smaken att sporta skägg året om, men det är under slutspelet som han blommar ut till den vackra skäggblomma som han är.
Kantor Wilhelmsson: Ooh, det var ett riktigt strävt och tjockt skägg. Jag får lite muslimska vibbar nästan. En sådan ogenomtränglighet ser man oftast bara hos björnar. Paul Mara har också riktiga skäggögon. Det är ju en väl etablerad sanning att män med skägg ofta har lite mer melankoliska ögon för att spegla deras rika, känsliga inre.
Balloonfighter: Så oerhört sant. Jag tycker att det här skägget är fantastiskt. Det får 5/5 av mig.
Kantor Wilhelmsson: 4/5 av mig. Var detta din vinnare?

Balloonfighter: Nope. När man har rotat genom de senaste 40 årens NHL-skägg så förtjänar faktiskt fler än ett 5 i betyg. Nästa skägg är Mike Commodore. Han har bytt lag så många gånger på sistone så jag orkar inte kolla upp var han befinner sig nu. Bilden är i alla fall från slutspelet med Carolina Hurricanes för cirka 5 år sen. Han tillhör också de spelare som även slutar att klippa håret under slutspelet.
Kantor Wilhelmsson: Oj, där känner jag verkligen att håret drar till sig för mycket uppmärksamhet. Det är nästan så man undrar om han skäms över sitt skägg som låter det bli så litet i förhållande till krullet på hans hjässa? Det finns ingen riktigt logisk övergång mellan skägg och hår heller. Det är som att han tagit på sig en peruk - eller ännu värre, en skäggperuk.
Balloonfighter: Jag ser mest en kille som jag skulle vilja hänga med. Och pluspoäng för att han är ginger.
Kantor Wilhelmsson: Jag är tveksam. Rödlättheten ger honom plus i kanten, men han borde nog tänka över hur han behandlar sitt skägg och fundera över det där med jämlikhet.
Balloonfighter: Lika villkor för skägg och hår menar du?
Kantor Wilhelmsson: Ja exakt. 2/5 sätter jag.

Balloonfighter: 3/5 från mig! Ska bara kolla upp vilken Niedermayer det är på nästa bild. Det finns ju två.... Ah! Då är det dags för ett skägg som utstrålar dignitet. Det är Scott Niedermayer när han som Anaheim Mighty Ducks lagkapten lyfter Stanley Cup-pokalen 2007. Han är faktiskt bara 34 år gammal på bilden men har redan värdiga gråa inslag i skägget. Han är väldigt lik en 30 år äldre geologiprofessor på min skola.
Kantor Wilhelmsson: Mm, det här är ett skägg man skulle vilja hissa upp i taket på en arena, om du förstår vad jag menar. Så många värdiga stänk av vithet i detta skägg vilket indikerar god (och långvarig) skötsel. Det här är ett skägg han verkligen levt och andats med. Det har blivit en del av honom.
Balloonfighter: Jag kan nog inte annat än att ge även Niedermayer en femma. Jag vill ha det här skägget när jag blir gammal.
Kantor Wilhelmsson: 4/5 sätter jag. Jag är nyfiken på din etta...

Balloonfighter: Härnäst har vi slagskämpen Scott Parker. Han får automatiskt pluspoäng för att han hade det här skägget även utanför slutspelet. Han skulle kunna vara statist i Sons of Anarchy.
Kantor Wilhelmsson: Sant! Kul också att se ett skägg som faktiskt har en geometrisk form.
Balloonfighter: 1,96 lång och 109 kilo tung är han kan tilläggas.
Kantor Wilhelmsson: Han ser mycket sammanbiten ut vilket jag gillar. Män med ståtligt skägg behöver inte prata så mycket. De har sagt allt med sin utstrålning.
Det vore en oerhörd besvikelse om han INTE hade skägg med den kroppshyddan.
Balloonfighter: Jag ger honom 4/5 för att jag helt enkelt är lite rädd för honom. Han skulle kunna döda mig med en blick.
Kantor Wilhelmsson: 4/5 från mitt håll också. Han skulle kunna slåss med den där skäggtippen.

 
Balloonfighter: Nu kommer en spelare som ibland sägs vara upphovsman till traditionen med slutspelsskägg. Det är Lanny McDonald som spelade med Calgary Flames under nästan hela 80-talet. Idag är han mest ihågkommen för att han (när han inte hade slutspelsskägg) hade en helt absurd valrossmustasch. Det är väldigt mycket Alexander Bard-varning.
Kantor Wilhelmsson: Den här gubben minns jag. Svårt att tänka bort mustaschen. Hmm.... Han ser ut som en arg gammal kapten när han håller Stanley Cup-bucklan.
Balloonfighter: Ja, han har ju verkligen hittat sin egen stil med den där tokiga mustaschen. Han får en fin old school-look i helskägg.
Kantor Wilhelmsson: Jag ger 3-/5 för personlighet. Egentligen är jag lite förskräckt. Men det var ju på 80-talet.

Balloonfighter: 3/5 från mig med, men skulle jag rösta enbart med hjärtat skulle han ha fått mer. Tyvärr har mitt hjärta inget att säga till om. Sist ut och tillika min vinnare är Cowboy Bill Flett (smeknamnet Cowboy fick han för att han ägde en ranch och utöver hockeyspelare också var rodeoutövare) som spelade tre säsonger i Philadelphia Flyers under det tidiga 70-talet.
Kantor Wilhelmsson: Mitt hjärta smälte nyss till en liten pöl av svart hår.
Balloonfighter: Jag har aldrig sett ett så mjukt skägg.
Kantor Wilhelmsson: Det där är en man som älskar livet.
Balloonfighter: Det är ett skägg som fåglar vill älska med varandra i.
Kantor Wilhelmsson: Vad hände med honom efter 70-talet? Spelade han bara tre säsonger? Var är han idag? Jag skulle vilja vallfärda till hans ranch och klappa hans skägg.
Balloonfighter: Han bytte lag bara men fortsatte fram till 1980.
Kantor Wilhelmsson: (googlar)
Balloonfighter: Han dog 1999 efter en misslyckad levertransplantation.
Kantor Wilhelmsson: Jag fick nyss något i ögat...
Balloonfighter: Men det sorgliga slutet gör bara bilden än vackrare.
Kantor Wilhelmsson: Han hade tydligen alkoholproblem. Kanske behandlade världen inte honom som den stora vackra man han var.
Balloonfighter: Jag tolkar det som att du håller med om att han är en värdig vinnare?
Kantor Wilhelmsson: Jag hittade en artikel om honom.

Flett scored the first hat trick in Kings history (Nov. 5, 1967), yet he believed that what he accomplished on the ice wasn't the most difficult thing he had ever done. "I believe cowboys are the toughest athletes in the world," he once said. "A cowboy has no guarantees, no contracts. He pays all his own expenses, all his own entry fees. He rides healthy and rides hurt."

Där finns också en anekdot om hur någon tände eld på hans skägg i en bar och han bara lugnt släckte elden. En sådan man. Han släckte den med en öl dessutom! Jag tror jag har en ny förebild. Tagga den här texten med "förebilder"-etiketten.
Balloonfighter: Herregud, det här är ju FÖR bra!
Kantor Wilhelmsson: 5+/5 för denna halvgud bland oss dödliga. Och Flett och hans fru var som föräldrar till Gretzky. Han blev ju inte sämre efter att ha läst den artikeln om man säger så. Jag har för övrigt ett nytt skrivbordsunderlägg nu..
Balloonfighter: Vill du se ett av mina avskräckande exempel också?
Kantor Wilhelmsson: Ja, gärna.
Balloonfighter: Som dåligt exempel hade jag tänkt länka till Patrick Kane (det finns många i hans klass dock). Den här bilden är alltså från en Stanley Cup-final och han har odlat skägg i typ 2 månader...
Kantor Wilhelmsson: Usch, den här killen förtjänar inte ens en plats i farmarlaget.
Ojämnt, vanvårdat, osympatiskt. Han kanske kan få en ursäkt för att han är ung, men kom då tillbaka när du sparat utom synhåll, unge!
Balloonfighter: Han får väl skaffa en skäggprotes.
Kantor Wilhelmsson: Eller en skäggperuk. Eller hålla sig borta från skägg överhuvudtaget. Vissa är bara inte lämpade.

~~~In loving memory of Cowboy Bill Flett~~~

Bryter ny is

Det är dags att bryta ny mark på Två män med ett skägg och ge oss i kast med ett ämne som troligen kommer få en stor del av våra 1½ läsare att reagera med avsmak och förskräckelse och få dem att utbrista "Jag trodde att jag kände dig!". Kanske kommer vår 1½ läsare aldrig att återvända hit.

Jag syftar på ett av mina intressen, mitt största guilty pleasure, som ständigt ligger latent inom mig och inväntar ett lämpligt tillfälle att dyka upp och attackera på alla fronter. Jag tänker förstås på hockey. NHL. Det är ett intresse som jag är minst sagt kluven till. Samtidigt som jag inombords bubblar av en iver att få dela med mig av anekdoter om Mario Lemieux, amatörmässiga analyser om varför det görs så få mål i NHL idag jämfört med för 20 år sen och slumpmässig statistik från säsongen 1993-1994 drabbas jag av skam och en viss sorg för att jag inte har någonstans eller något sätt att få något riktigt utlopp för detta intresse. Jag vill inte vara en sån som gillar sport men hur jag än försöker förtränga det så envisas NHL-intresset med att återvända.

Nu har jag dock fått en chans chans att få utlopp för detta intresse på ett sätt som ger mig chansen att skriva om det. Det creddiga amerikanska TV-bolaget HBO har nämligen producerat en dokumentärserie i 4 avsnitt som följer de två lagen New York Rangers och Philadelphia Flyers under en del av säsongen. I Road to NHL Winter Classic får man en inblick i spelarnas, tränarnas och fansens liv och får följa lagens matcher fram till Winter Classics-matchen - en match som spelas på en stor utomhusarena.

Road to NHL Winter Classic saknar inte dramatik. Filmteamet arbetar med snabba klipp, närgående svartvita porträtt, män i motljus som går i slow motion, spelare som är mickade under matcherna etc etc. och målar upp Stora Känslor och Stor Dramatik. Det är stundtals snyggt och underhållande och spelare och tränare svär så mycket att till och med jag börjar att rodna efter ett tag.

Det är intressant att få en bild av spelare som man normalt sett bara ser spela matcher eller som namn på matchsummeringar. Problemet är att Road to NHL Winter Classic spär på fördomen om hockey-spelare som tomma och ganska tröga individer. Känslan av att serien är överdrivet dramatisk förstärks av saknaden efter spelare med någon som helst tillstymmelse till personlighet och karaktär. Närmast en personlighet kommer den ryske målvakten Ilya Bryzgalov i sin flummiga utläggning om universum, men han är inte riktigt den funny guy som serien så desperat försöker att framställa honom som.

Tyvärr bleknar han i jämförelse med basketens Metta World Peace (ja, han har bytt namn till det från Ron Artest) som i en intervju pratar om Jesus och mjölktänder. Se klippet, det är bra grejer.

Vad jag faktiskt uppskattar Road to NHL Winter Classic för är glimtarna av spelarnas vardag. Hur en spelare som haft en dålig vecka får utlopp för det genom att kasta handskarna och slåss inför en jublande publik eller hur Jaromir Jagr kämpar mot sitt dåliga samvete för att han valde att spela för Flyers istället för Pittsburgh Penguins efter att han återvänt till NHL efter ett par års sejour i Ryssland. Om lagen bara hade haft några personligheter som kunde mäta sig med den dramatik som HBO målar upp hade det kunnat bli riktigt bra.

HBO gjorde även i fjor en serie om vägen till Winter Classics-matchen, som jag ännu inte sett. Den gången handlade det om Pittsburgh Penguins och Washington Capitals. Kanske kan man hoppas på att Sidney Crosby, Alex Ovechkin, Nicklas Bäckström eller Evgeni Malkin är mer underhållande än spelarna i Rangers och Flyers. Om inte annat så är de åtminstone det på isen.