Vecka 42: Contracorriente ("Undertow", Peru 2009)

Vad är detta?
Peruanskt triangeldrama från 2009 om en fiskare som väntar barn med sin tjej men samtidigt blir kär i en konstnär.

Varför? 
"Contracorriente" har fått fina ord för sin magiska realism, en grej Kantor alltid går igång på. Dessutom har vi inte haft några homosexuella kärlekshistorier i det här projektet hittills.

Balloonfighter ropar ner i en lång tunnel:

1. Om jag dog, hade du gärna sett att jag kom tillbaka och hängde med dig som spöke?
Ja. Fast kanske inte i arbetslivet? Du hade lätt kunnat hänga med mig på eftermiddagarna och se konstiga filmer. Bäst hade förstås varit om du bara besatte en mobil och skickade mig 100 spök-sms om dagen. Ja, det hade knappt varit någon skillnad mot hur det är nu.

2. Om du blev ett spöke och ville få min uppmärksamhet och samtidigt avslöja din identitet så att jag inte blev rädd, hur hade du gått till väga?
Tråkigt svar: sms tror jag. Allt annat - till exempel om jag besatte dina mjukisdjur, eller ritade fula paint-fiskar i din dator - hade varit lite creepy, men sms hade du inte reagerat på. Du hade bara "haha, kantorn är så ball" och först senare, när vi fått igång en konversation, hade du kommit på att just ja, han lever ju inte längre.

Ett reservalternativ hade varit att dyka upp i ett tv-spel. Jag hade kunnat springa runt i till exempel minecraft och kommunicera med skyltar, eller vara en liten soldat som alltid sprang åt fel håll i Shogun-spelen...
Gud vad roligt det här verkar, nästan så man blir lite sugen på att dö.

3. Hur homofobisk verkade den peruanska fiskebyn som filmen utspelade sig vara?
Inte överdrivet homofobisk, måste jag säga. Det fanns viss utfrysning och baktalande men det förekom inget direkt hat eller våld. Det känns som att man lätt hade kunnat bo där som bög om man stod ut med lite sneda blickar ibland - tyvärr inte så stor skillnad mot resten av världen...

Balloonfighter har åsikter också:

Contracorrientes främsta styrka är dess skildring av människorna i den lilla peruanska fiskeläget. Det är en berättelse om Miguel som brottas med sin homosexualitet i ett traditionellt och mansdominerat samhälle. Det hade kunnat vara som dukat för klichéparty, men filmen lyckas ett flertal gånger undvika att gå de redan inslagna vägarna. Både Miguel och människorna i hans samhälle känns trovärdiga.

Det finns en del fina inslag i Contracorriente men jag hade önskat att filmen stannade kvar längre i Miguels förvirring och ångest. Det finns förutsättningar för en betydligt mer kreativ riktning här. När filmen är slut så lämnas jag med en känsla av att "ja, det där löste ju sig bra till slut". Kanske är det mig det är fel på, men jag hade gärna serverats en liten klump i magen som efterrätt.

Kantor Wilhelmsson är även han en man med åsikter:

Efter några veckor med hafsigt skissade huvudkaraktärer är det skönt med en film där folk äntligen beter sig som riktiga människor. "Contracorriente" är ett triangeldrama - med en övernaturlig twist! - men lyckas ändå rota sin handling i trovärdigt mänskligt beteende och svåra frågor om skuld, trohet och förlåtelse.

Precis som förra veckans "The Orator" är den här filmen intresserad av vad vi gör med våra avlidna. Hur vissa människor kan styra oss mer som döda än vad de någonsin gjorde i livet. Den stränga manskulturen och familjebanden i det peruanska samhället etableras med lätt hand och kontrasteras med fina bilder på klippor och stränder.

Om "Contracorriente" ändå inte hamnar i det riktiga toppskiktet bland filmerna vi sett i år är det kanske för att andra halvan blir väl förutsägbar och konventionell. Atmosfären i den lilla fiskebyn är i och för sig skön. Men tillsammans med det sentimentala soundtracket, som inte tycks veta när det är dags att hålla tyst, slinker filmen ner lite för lätt.

"Contracorriente" har en väldigt avslappnad vibe även när den jobbar med sorg och kärlek. Det kanske är mitt eurocentriska perspektiv, men med en strängare regi och lite mer vilande i ångesten hade filmen nog gjort starkare intryck.

Japp, jag skrev just vilande i ångesten. Har en känsla av att vi kommer se mycket Bergman nästa år.

Statistik: 
Tacky konst: Minst 14

Blåa husväggar: Överallt
Sex on the beach: Ja
Biotop: Havsnära sandlåda

Vecka 40: Mal día para pescar ("Bad Day to Go Fishing, Uruguay, 2009)

Vad är: Uruguayansk ("Uruguayisk"? "Urugisk"? "Ugg-gurr-urrgh..."?) film från 2009 om världens f.d. starkaste man, hans svindlare till manager, och deras äventyr på diverse landsorter. 


Varför: Efter fantastiska The Wind Journeys var det svårt att motstå en annan sydamerikansk film med lokal arom.

Balloonfighter måste få veta:
1. Varför påstår en människa på IMDB att man älskar den här filmen om man älskar Hemingway och Mark Twain? 
För att den handlar om (vill handla om) manlighet, manlig stolthet osv., med en mustigt humoristisk underton.  
2. Behövs Uruguay? Varför kunde det inte bara nöja sig med att vara en brasiliansk delstat? 
Uruguay verkar rätt så litet och menlöst, men förtjänar faktiskt självständighet för sin roliga flagga. 
 
3. Hur mycket tar du i bänkpress?
Två mjölpaket (1kg) fästa vid en pinne av ihålig kork.

Balloonfighter dånar: 

Vissa filmer går en bara förbi. Jag hade bara inte väntat mig det av just Uruguays bidrag. På IMDB har flera personer hyllat Bad day to go fishing för sina mustiga karaktärer och miljöer, den mörka handlingen och inte minst den fina personkemin mellan de två huvudpersonerna. Jag vet inte om jag såg något av det där. I ärlighetens namn minns jag knappt något av filmen så här några dagar senare. Det kan väl inte vara ett gott betyg?

Det finns stunder när Bad day to go fishing verkar vara på väg mot något i stil med bröderna Coen och jag gillar tidseran (tidigt 1960-tal) och soundtracket, men jag blir aldrig engagerad. Jag bryr mig inte om någon av karaktärerna men jag blir samtidigt inte provocerad av någon heller. Kanske ligger felet i att regissören nöjde sig med att ge karaktärerna tydliga yttre attribut och någon catchphrase och glömde bort att tillskriva dem personligheter.

Jag tror inte på någon av karaktärerna i Bad day to go fishing och den är varken tillräckligt konstnärlig, rolig, mörk eller dum i huvudet för att stanna kvar i mitt minne.

Kantorn basunerar ut: 
Jaha, det här var ju inte så kul. Efter meditativa The Wind Journeys gick jag in i Bad day to go fishing med hopp om roliga miljöer och färgstarka personligheter, oavsett vad själva storyn gick ut på.

Istället är karaktärerna det överlägset svagaste kortet i denna enkla genrefilm. Wrestlaren och hans manager är karikatyrer, och den kaxiga kvinnan som utmanar dem är provocerande platt skriven. Storyn är så enkel och framåtriktad att den faktiskt blir det enda som håller intresset uppe i en evighet av tråkig regi. Den lokala aromen stannar vid trista pubar, nedgångna teaterscener och en ful gammal bäck.

Det fina med det här filmprojektets många olika länder är att de bästa filmerna fungerar som ren och skär turism. Men i Bad day to go fishing får jag aldrig känslan av att någon haft en stark vision om Uruguay på 60-talet. Att filmen får oss båda att tvivla på landets existensberättigande kan inte vara något gott betyg.

Statistik: 
Skäggiga damen: Nej
Kalven med två huvuden: Nej
Siamesiska tvillingar: Nej
En dansande dvärg: Nej
Världens starkaste man: Ja, typ

Vecka 23: Los viajes del viento ("The Wind Journeys", Colombia 2009)

Vad är detta?
Colombiansk film från 2009 om en musiker som likt en colombiansk Nils Holgersson reser genom landet för att lämna ifrån sig sitt dragspel som han tror har förbannats av djävulen. Med sig på resan har han en tonårig beundrare och en åsna.

Varför?
Jag snubblade över en trailer som vittnade om en lätt absurd handling, snyggt foto och sjukt fina landskap. Colombia är dessutom ett väldigt spännande land som i princip bara får uppmärksamhet för sin skyhöga brottslighet. Och så gillar jag verkligen dragpsel.

Det rombiska ollonet undrar:
1. Hur hade den här filmen sett ut i Sverige? Vilket instrument hade den handlat om och vilka avlägsna platser (nämn tre) hade besökts?
Jag tror att det hade varit en fiol i den svenska versionen, även om det hade varit fetare med en nyckelharpa. Fiolen har en speciell roll i svensk folklore, till exempel är det ju näckens instrument of choice och när djävulen utklädd till spelman fick ungdomarna i byn Hårga i Hälsingland att dansa ihjäl sig så var fiolen hans givna val. Om läsarna själv vill dansa sig till skelett så finns det ett antal versioner av Hårgalåten/Horgalåten på Spotify.

Jag tror att Ales stenar, Nimis och Sarek hade gjort sig bra i en svensk version av filmen.

2. Vad tyckte du om folkmusiken som spelades i filmen? Är det något du själv skulle lyssna på?
Jag är väldigt förtjust i dragspel, men jag har aldrig lyckats fastna för Sydamerikansk musik. Om man skulle göra en karta över vilka länder vars musik jag har lyssnat aktivt på skulle Sydamerika vara den enda kontinenten som sticker ut. The Wind Journeys väckte inte någon musikalisk nyfikenhet.

För övrigt sjöng alla i filmen väldigt illa.

3. Saknades något i den här filmen?
Jag var besviken att sällskapet lämnade den fina lilla indianbyn så fort. Jag hade velat se indianerna sitta och spela flöjt på bergstoppar mycket längre.

Det rombiska ollonet utsöndrar: 

Jag önskar att fler filmer var såhär. The Wind Journeys har inte siktet inställt på att berätta en bra historia eller spela ut olika karaktärer mot varann. Det är en film helt och hållet rotad i tradition och upplevelsen av denna tradition. Fokuset ligger på norra Colombias speciella Vallenato-kultur - dess folkmusik, dess invånare och kanske framför allt dess natur.

En legendarisk dragspelare förlorar sin fru och ger sig av för att lämna tillbaka dragspelet till en mästare på norra kusten. En wannabe-kille från samma by hakar på honom och försöker bevisa sitt värde. Tillsammans upplever de en rad händelser som inte är så mycket "story" som en chans att visa upp landsändens originella kulturliv. Här finns dueller i svärd och dueller i dragspelsrappande. Här finns människor som klättrar upp i träd för att få välsignelser från obskyra fåglar och trummisar som döps i ödleblod. 

Här finns kanske framför allt helt otroliga miljöer som ständigt står i förgrunden. De skogiga bergen som man förväntar sig av Colombia kompletteras av tjock djungel, ljusa kuster och vita saltgruvor samt stenöknar där invånare bor i hyddor. Bildrutorna dryper av doft och smak. I musikscenerna är det för mig inte själva folkmusiken som står ut, utan den personliga inramningen och regissörens känsla för färg och perspektiv. Det är en genomgående kärleksfull och ofta kroppsligt närvarande film.

Colombias tradition är rik på mytologi och folktro, och bitvis glider filmen över i underliga och mycket osannolika händelseförlopp. Här lånar filmen lite av landsmannen Marquez' magiska realism, och det är en stor komplimang till filmskaparna att dessa element aldrig känns flamsiga eller sökta. 

The Wind Journeys är en mycket konstnärlig  film där få scener är dramatiska men inga är uttryckslösa. Här finns bilder som är häftigare än det mesta jag sett i det här filmprojektet. 

Balloonfighter torkar upp med trasan: Bland det roligaste med det här filmprojektet är att man aldrig riktigt vet vilka länder som ska leverera. Jag hade inte väntat mig att Colombias bidrag skulle vara ett av de mest minnesvärda så här långt.

The Wind Journeys känns lite som Oh brother where art thou i det att filmen befinner sig i en smått magisk verklighet och gör en djupdykning i norra Colombias gräsrotskultur och folkmusik. Filmen skildrar aldrig de moderna skyskraporna i storstäder som Bogotá och Medellin utan fokuserar på kringflackande trubadurer, småbönder, ursprungsbefolkning, llaneros (Colombias motsvarighet till cowboys) och underliga religiösa avarter.

The Wind Journeys är inspelad på över 80 platser i norra Colombia och det är svårt att bortse från att det är Colombia som har den egentliga huvudrollen i filmen. Landskapen är fantastiska och framhävs av det stundtals oerhört snygga fotot. The Wind Journeys är inte en film som i första hand ska ses för sin handling, men nästintill varje scen är ett litet konstverk i sig. Scenen med den trummande busken och scenerna med indianerna kommer jag att bära med mig som några av de finaste från det här filmprojektet.

Statistik:
Färgskala: 95%
Utnyttjande av estetiska möjligheter: 89%
Geografilektion: 68%
Vacker sång: 4%
Dragspelsbattle: Alldeles för få (1).
Myndighetsnärvaro: 0%

Tidigare filmer:
Vecka 22: Sibir, Monamur (Ryssland, 2011)
Vecka 21: Tyrannosaur (Storbritannien, 2011)
Vecka 20: Le gamin au vélo ("Pojken med cykeln", Belgien, 2011)
Vecka 19: Tropa de Elite 2 (Brasilien, 2010)
Vecka 18: Tao Jie ("A Simple Life", Kina, 2011)
Vecka 17: A torinói ló ("Turinhästen", Ungern, 2011)
Vecka 16: Boy (Nya Zeeland, 2010)
Vecka 15: Klovn (Danmark, 2010)
Vecka 14: Mannen från Le Havre ("Le Havre", Finland, 2011)
Vecka 13: Hodejegerne ("Huvudjägarna", Norge, 2011)
Vecka 12: Avaze gonjeshk-ha ("Sparvarnas sång", Iran, 2008)
Vecka 11: Choi-jong-byeong-gi Hwal ("War of the Arrows", Sydkorea, 2011)
Vecka 10: Das Weiße Band ("Det vita bandet", Tyskland, 2009)
Vecka 9: Django Unchained (USA, 2012)
Vecka 8: Monsieur Lazhar (Kanada, 2011)
Vecka 7: Darling (Sverige, 2007)
Vecka 6: Le Chat du Rabbin ("Rabbinens katt", Frankrike, 2011)
Vecka 5: Gyakuten Saiban ("Ace Attorney", Japan, 2012)
Vecka 4: Kynodontas ("Dogtooth", Grekland, 2009)
Vecka 3: Balada trista de trompeta ("The Last Circus", Spanien, 2010)
Vecka 2: Bir Zamanlar Anadolu'da ("Once Upon a Time in Anatolia", Turkiet, 2011)
Vecka 1: Take Shelter (USA, 2011)

# 195

Alkekung (Alle alle) i Ystads småbåtshamn! En liten och extremt söt släkting till bland annat lunnefågel. Ett av mina mest fröjdefulla kryss på ett tag.

Som bonus på vägen hem behagade en tofscaracara (Polyborus plancus) flyga över vägen. Den hör egentligen hemma i Sydamerika men har rymt från någon djurpark och hamnat i Sverige i år. Den är förvisso inte kryssbar men det är en himla fin och exotisk syn.

Jag hinner inte skriva mer nu. Hejdå.