Mina indiska vänner

Vilka är de här människorna? Vad gör de i min people-lista på Spotify? Jag känner inte en enda av dem och jag har inte facebook. Och varför blir de fler och fler?!*

Jag gillar Anstar Singh Hans förvisso. Honom vill jag ha kvar, men resten får ni gärna hjälpa mig att bli av med.

* antalet fluktuerar, men jag ser en generell ökning. Någon dag hade jag närmre 200 människor i listan, för att dagen efter bara ha 8. Nu är det 36.

Den brittiska arrogansen

Jag har börjat se den BBC-produerade dokumentärserien Empire som avhandlar det brittiska imperiets uppgång och fall. Jeremy Paxman åker kors och tvärs över jordklotet och besöker tidigare brittiska kolonier och protektorat för att undersöka hur det relativt lilla England lyckades grunda världshistoriens största imperium och kontrollera en femtedel av jordens befolkning och nästan en fjärdedel av jordens yta. Det är stundtals fascinerande, som hur 6000 britter med hjälp av effektiv psykologisk krigsföring och intrikata politiska system lyckades härska över 200 miljoner indier. Som en av de brittiska ambassadörerna uttryckte det: If each black man were to take up a handful of sand and by united effort throw it upon the white-faced intruders we should be buried alive.


Britterna bluffade. Genom att bygga grandiosa palats och bete sig arrogant och pompöst övertygade britterna de kuvade folkslagen att de var oövervinnerliga. Den brittiska arrogansen har kanske aldrig illustrerats tydligare än i bilden nedan (skärmdump från BBC Empire).

Synthesizing: Ten Ragas To A Disco Beat

Dagens mest intressanta musikfynd är Charanjit Singhs Synthesizing: Ten Ragas To A Disco Beat. Charanjit Singh är en indisk musiker som bland annat gjort mycket musik till Bollywood-filmer och spelar en rad olika instrument. Intresserad av ny teknik införskaffade Singh sig en Roland Jupiter 8 och en TR-808-trummaskin. 1982 spelade han in tio traditionella indiska ragor på sin nya synth som ackompanjerades av ett basic discobeat på trummaskin. Resultatet är ett album hypnotisk acid house som föregick både Chicago- och Detroit-scenerna med ett par år. Det är kanske inte så mycket disco som titeln påstår, men det finns ett minimalistiskt Moroder-skelett under de modala utsvävningarna.

Det ansågs länge vara en myt att Synthesizing: Ten Ragas To A Disco Beat överhuvudtaget existerade. Det trycktes bara upp ett par hundra exemplar på vinyl och endast ett fåtal har klarat sig fram tills idag. I år gavs dock albumet ut på nytt på cd och som mp3. Charanjit Singhs legendariska album är kanske mer intressant än genuint bra, men det är tveklöst fascinerande att det här soundet utforskades i Indien innan det ens hade slagit genom på USA:s och Englands nattklubbar. Synthesizing: Ten Ragas To A Disco Beat är obligatorisk lyssning för alla som är intresserade av elektronisk musik.

Dokumentär: How Many People Can Live on Planet Earth?

Av alla scenarier med potential att förstöra vår planet (kärnvapenkrig, kometer, virus, plotten från The Core etc) så finns det inget som skrämmer mig lika mycket som den okontrollerade befolkningsökningen i världen. Att titta på en räknare över jordens befolkning är ren ångest.

How Many People Can Live on Planet Earth? är en dokumentär av David Attenborough som kom 2009. Attenborough själv är en av huvudsponsorerna för föreningen Optimum Population Trust som verkar för begränsningar av befolkningstillväxten. Filmen matar tittaren med skrämmande statistik som att jordens befolkning ökar med 2 personer varje sekund, 200 000 per dygn och 80 miljoner på ett år. Trots att det här inte är nya siffror så reagerar jag ändå med samma fasa som farmorn som tittar på 2 girls 1 cup. Mänsklighetens (och mitt eget) största problem är att det finns så jävla många människor. Det finns inte mat, vatten och mark så att det räcker till alla och ändå fortsätter befolkningen att öka som i en Malthusiansk mardröm. Att jordklotet redan idag inte räcker till vet vi alla redan om.

Det finns olika metoder för att hantera krisen. Man kan förstås hoppas på en ny grön revolution även om det verkar ytterst otroligt att man skulle kunna öka jordbrukets produktivitet. En rimligare metod vore att begränsa antalet födslar. I Kina har man ju lyckats genomföra ettbarnspolitiken, men experterna är tveksamma till att det skulle gå att genomföra i andra länder. Som exempel tas Indiens försök att minska sin befolkningsökning upp i How Many People Can Live on Planet Earth? Tydligen arrangerades det steriliseringsfestivaler i Indien på 1970-talet då män fick lite pengar i utbyte mot att de steriliserade sig. Man införde också sterilisering som straff för i princip alla brott som begicks. Till exempel kunde man bli steriliserad om man åkte tåg utan biljett. Kanske något för Skånetrafiken? De här försöken var inte särskilt populära i längden och de indiska myndigheterna gav upp.

Lika bra som statligt kontrollerad sterilisering ska höjd utbildningsnivå och levnadsstandard fungera. Det är kanske också något trevligare. En förutsättning för att det ska fungera är dock tillgång till preventivmedel och i dokumentären har man p-piller som exempel. Jag kan dock inte undvika att fundera över vad som skulle hända om miljarder kinesiska och indiska kvinnor började använda p-piller. På flera ställen i västvärlden har man sett att fiskar påverkas av de hormon som kissas ut av kvinnor som använder p-piller. Det rubbar hormonbalansen hos djur i havet vilket leder till bland annat sterila hanar och fler tvåkönade individer. Bara en tanke.

How Many People Can Live on Planet Earth? är en av de obehagligaste skräckfilmerna jag har sett sedan A.I. Och just det, slutsatsen. Det var den där om att vi kan bli 15 miljarder på jorden om vi alla lever som indier men bara 2½ miljard om vi lever som britter. Nu ska jag gå ut på stan och få nästa fix misantropi. Hej hej!

How Many People Can Live on Planet Earth? går att se på Svtplay.

PS. Medan man ser dokumentären växer jordens befolkning med 9000. DS.