Vecka 21: Tyrannosaur (Storbritannien, 2011)

Vad är detta?
Brittiskt drama från 2011 om trasiga människor och hundar som lever värdelösa liv.

Varför?
Egentligen ville jag hellre se Tinker tailor soldier spy som Storbritanniens bidrag, men Kantorn blev så himla besviken när Discshop stal hans pengar förra veckan och därför är min främsta motivering till det här filmvalet är att jag är en härligt självuppoffrande människa som älskar sin medblöggare.

Wilhelm X undrar: 
1. Vilken är din bästa Arga Man i filmhistorien? Kanske någon av gubbarna i Arga män utan ben, men det är mest för titeln.
2. Vilken dinosaurie skulle du helst vilja vara? Tsintaosaurus. Varför? För att den har en decoy-penis i pannan. Praktiskt och snyggt!
3. Är våld mot hundar ett billigt grepp för att skapa sympati hos tittaren? Ja. Kanske det allra billigaste.

KantorX_2001@hotmail.com skriver sin åsikt:
Tyrannosaur är en riktigt bra film som jag glömde bort över en natt eller så.

Varför? Det är inte för att filmen inte är snygg, genomtänkt eller välspelad. Peter Mullan i huvudrollen gör ett hästjobb som går runt och bär på femtio olika lager av ilska och frustration i nittio minuter. Den Destruktive Arbetarklassgubben är inte världens mest dynamiska roll, men manuset lämnar karaktären i fred mellan utbrotten, låter honom bete sig normalt och mänskligt utan att det blir allt för sentimentalt. Det finns många fallgropar i en sån här historia, och det är imponerande att filmen lyckas undvika dem nästan rakt igenom.

Jag tyckte även om fotot, som faktiskt utnyttjar bredbildsformatet och hittar bra porträtt av den brittiska småstaden. Det är mycket grått och brunt och ledsna gator och trötta hus mot bakgrund av en himmel som tänker att vad fan, orkar inte.

Men det är också något här som smeker lite medhårs. Gatorna är i och för sig fula men alltid väl upplysta och rena. Skillnaden mellan arbetarklasskvarteren och det rika området kommer inte riktigt fram eftersom båda badar i studioaktigt filmljus. Joseph i huvudrollen är alltid trovärdig men i hans relation med Hannah blir filmen lite för insmickrande, vilket kulminerar i ett montage där alla dansar till en sliskig rocklåt.

För en film som vill vara så ful och så äkta går Tyrannosaur inte riktigt hela vägen. Den balanserar upp mörkret och det vidriga med precis lagom mängd brittisk värme för att ingen i biosalongen ska tvivla på filmens goda intentioner. Jag tänker fortfarande på slutscenen i Dogtooth, som vägrade lämna tittaren med minsta lättnad eller closure. Slutscenen i Tyrannosaur minns jag inte ens. 

Maroon 5-fighter svarar: För att vara en film som tar upp känsliga och allvarliga ämnen som kvinnomisshandel och djurplågeri och skildrar djupt olyckliga och tragiska livsöden i samhällets bottenskikt så gjorde Tyrannosaur ett oväntat litet intryck. Kanske beror det på att filmen börjar med att alla har det dåligt, sen fortsätter det med att alla har det lika dåligt, sen kommer ett sliskigt montage med fruktansvärd musik, sen har alla det dåligt igen. Kanske finns det en strimma hopp i det sistnämnda steget.

Jag har inga problem med deppiga filmer där det inte händer särskilt mycket (Se: Turinhästen) men Tyrannosaur greppar aldrig tag i mig. Den står mest och stampar på sitt ställe. Ett ställe som förvisso inte är helt utan kvalitéer, men ändå.

Den främsta behållningen med Tyrannosaur för min del var de alkisarna som rörde sig i periferin och påminde oerhört mycket om arbetskamrater jag har haft på kyrkogårdarna jag har jobbat på. Det är människor som när som helst kan avbryta en mitt i arbetet för att helt på egen hand och helt utan input kan hålla igång evighetslånga och allt för privata utläggningar.

"Såg du matchen igår oooh du skulle sett den ifall du inte såg den MFF vann med 2-1. Känner du Agneta som bor i Kvarnabacken, det är min gamla flamma. Du skulle sett bopparna på henne när hon var ung oooh jag tänker på dem fortfarande ibland du vet när lusten faller sig på om du förstår vad jag menar, höhö. Själv förlorade jag oskulden när jag var 14 men nu för tiden blir det inte mycket med det. Jag har ju hundarna att tänka på. Jag köpte en ny sorts torrfoder ti dom förra veckan. Hörde du att de rånade ICA i helgen? Det var säkert en sån där arab. De har det där beteendet i blodet. Jag är inte rasist men man märker ju hur de är. Jag gillar Carola men hon var bättre innan hon träffade den där blonda Messias från Finland eller vad det var. Jag litar inte på finnar. Jag brukade jobba på Kockums men sen fick jag såna jävla problem med spriten och sen lämnade frugan mig så nu är det inget problem längre. Ja du fattar, jag dricker lika mycket nu - om inte mer - men nu är ju inte frugan hemma och klagar på det höhö. Nä men skämt å sido, nu är hon gift med en polackajävel. Ja, det är för jävligt. Hoppas han sköter om huset bättre än polackerna som byggde Turning Torso, det är ju alldeles snett. Polacker är så jävla slarviga. Du vet han Robert Gustavsson, han är så jävla rolig. Har du sett han när han gör han Tony Richardsson? Han med moppen du vet. Hahaha, du det är riktig humor ska du veta. Jag var så jävla full i helgen, jag somnade framför TV:n. Det var nån film med en tjej och en kille och så var det nåt äh jag minns inte den alls men den var jävlar i det bra, sen drömde jag att morsan levde. Fy fan alltså, det var som på riktigt. Jaja, i helgen blir det MFF och så har jag och grannen gått ihop och köpt en hembränningsapparat men det får du inte säga till någon. Äh jag litar på dig. Ska du ha en slurk. Nä men nu är det nog dags att jobba igen."

I en av filmens scener fångas det här perfekt och det gör mig på något vis glad. Och ja, det är väl det jag bär med mig från den här filmen - att alkisar är likadana i England.

Statistik: 
Grrrr. Arrrgh: 100%
Våld mot försvarslösa: 90%
Awesome fyllegubbar: 70%
Trams: för lite
Karaktärer med spinoff-potential: 1

Tidigare filmer: 
Vecka 20: Le gamin au vélo ("Pojken med cykeln", Belgien, 2011)
Vecka 19: Tropa de Elite 2 (Brasilien, 2010)
Vecka 18: Tao Jie ("A Simple Life", Kina, 2011)
Vecka 17: A torinói ló ("Turinhästen", Ungern, 2011)
Vecka 16: Boy (Nya Zeeland, 2010)
Vecka 15: Klovn (Danmark, 2010)
Vecka 14: Mannen från Le Havre ("Le Havre", Finland, 2011)
Vecka 13: Hodejegerne ("Huvudjägarna", Norge, 2011)
Vecka 12: Avaze gonjeshk-ha ("Sparvarnas sång", Iran, 2008)
Vecka 11: Choi-jong-byeong-gi Hwal ("War of the Arrows", Sydkorea, 2011)
Vecka 10: Das Weiße Band ("Det vita bandet", Tyskland, 2009)
Vecka 9: Django Unchained (USA, 2012)
Vecka 8: Monsieur Lazhar (Kanada, 2011)
Vecka 7: Darling (Sverige, 2007)
Vecka 6: Le Chat du Rabbin ("Rabbinens katt", Frankrike, 2011)
Vecka 5: Gyakuten Saiban ("Ace Attorney", Japan, 2012)
Vecka 4: Kynodontas ("Dogtooth", Grekland, 2009)
Vecka 3: Balada trista de trompeta ("The Last Circus", Spanien, 2010)
Vecka 2: Bir Zamanlar Anadolu'da ("Once Upon a Time in Anatolia", Turkiet, 2011)
Vecka 1: Take Shelter (USA, 2011)

Den brittiska arrogansen

Jag har börjat se den BBC-produerade dokumentärserien Empire som avhandlar det brittiska imperiets uppgång och fall. Jeremy Paxman åker kors och tvärs över jordklotet och besöker tidigare brittiska kolonier och protektorat för att undersöka hur det relativt lilla England lyckades grunda världshistoriens största imperium och kontrollera en femtedel av jordens befolkning och nästan en fjärdedel av jordens yta. Det är stundtals fascinerande, som hur 6000 britter med hjälp av effektiv psykologisk krigsföring och intrikata politiska system lyckades härska över 200 miljoner indier. Som en av de brittiska ambassadörerna uttryckte det: If each black man were to take up a handful of sand and by united effort throw it upon the white-faced intruders we should be buried alive.


Britterna bluffade. Genom att bygga grandiosa palats och bete sig arrogant och pompöst övertygade britterna de kuvade folkslagen att de var oövervinnerliga. Den brittiska arrogansen har kanske aldrig illustrerats tydligare än i bilden nedan (skärmdump från BBC Empire).

Oväder

Jag läser för tillfället den brittiske journalisten Mark Lynas Oväder. Det är en bok som handlar om klimatförändringarna och främst hur de påverkar vädret.

Första kapitlet handlar om England. I England snöar det nu för tiden ytterst sällan och istället drabbas landet regelbundet av kraftiga monsunliknande regn med tillhörande översvämningar som ett resultat av den allt varmare temperaturen. Storbritannien drabbades hårt av översvämningar bland annat år 2000. Förutom att översvämningarna vållar stor skada för individer, infrastruktur och jordbruk så nämner Lynas i korthet hur ökade temperaturer kommer att påverka växt- och djurlivet på de brittiska öarna. Som exempel på arter som ligger risigt till tar han bland annat strandpadda (även kallad stinkpadda) och murgröna.

Strandpaddan är i Sverige upptagen på Rödlistan som en sårbar art (tidigare starkt hotad). Den finns i Sverige på spridda lokaler i Skåne, Blekinge, Halland och Bohuslän, men är vanlig nere på kontinenten, i bland annat i Frankrike och Spanien. Strandpaddans nordligaste utbredning går i södra Sverige och den svenska populationen är en så kallad randpopulation eftersom det här är på gränsen till vad arten klarar av. I det avlånga landet Sverige finns det för de flesta arter en nordlig gräns efter vilken det helt enkelt är för kallt för att överleva. För strandpaddan finns den gränsen norr om Bohuslän och Blekinge.

För murgrönan går den svenska nordgränsen i Västmanland, även om den klarar sig längre norrut längs med den norska kusten där klimatet är mildare.

Min poäng är att Lynas analys av vissa arters reaktioner på temperaturökningarna inte stämmer. Om strandpaddan lever och frodas i Spanien och Portugal så klarar den garanterat en temperaturhöjning med ett par grader i Storbritannien. Den förskjuts snarare norrut i Europa när de sydliga delarna blir allt torrare och varmare. Det samma gäller murgrönan som klarar sig i såväl Spanien som Turkiet och Iran. Däremot har Lynas rätt i att situationen för den skotska tjädern ser värre ut.

Jag tror att Lynas har kollat upp vilka arter som räknas som känsliga i Storbritannien och förutsatt att de kommer att påverkas negativt eftersom de helt sonika är de mest känsliga arterna, men anledningen till att strandpaddan är hotad i Storbritannien är istället habitatförlust och utsläpp.

Klimatförändringarna innebär en enorm utmaning och omställning för många av jordens arter, men det finns faktiskt en del arter (och i synnerhet lokala populationer) som faktiskt kan komma att tjäna på den.

Jag önskar att det här var på riktigt

Jag önskar också att det samma gällde uttalanden som "jag är inte rasist, men..." och "jag tror inte på gud som en slags gubbe på en moln, hehe, jag tänker mig snarare gud som en slags kraft".

Jag tror att jag kan ha hört "vad hände med den globala uppvärmningen/klimatförändringarna?" minst 50 gånger i fjor. Skandinavien hade 2010 en ovanligt kall vinter men globalt sett blev 2010 tillsammans med 2005 det varmaste året sedan man började mäta temperaturerna 1880. Nu får vi istället heja fram 2011!

Dokumentär: David Attenborough's Journey

Jag har sett otaliga naturdokumentärer ledda eller producerade av David Attenborough men aldrig tidigare sett en dokumentär om honom. Däremot har jag förvisso hört en radiodokumentär eftersom Vetandets värld i P1 gjorde ett program om honom.

David Attenborough's Journey handlar dels om David Attenborough som person och dels om den kommande TV-serien First Life som han håller på att spela in. 84 år gammal reser Attenborough fortfarande jorden runt och är minst sagt imponerande energisk.

I dokumentären får man höra om Attenboroughs akademiska uppväxt, stora intresse för fossil, nyskapande TV-produktioner och intresse för ny teknik. Bland annat får man höra om hur han under 60-talet hade mängder av olika djur i sitt hem, till exempel en flock galagoer som tydligen hade för vana att kissa på sina händer och smeta ut kisset över hela lägenheten.

Attenboroughs liv presenteras med fotografier och gamla filmklipp parallellt med att filmarna följer inspelningen av First Life. I First Life återvänder Attenborough till sitt stora intresse för fossil. Det blir mycket trilobitnördande och geologi ackompanjerat av datoranimerade sekvenser som försöker återskapa de ekosystem som existerade på jorden för omkring en halv miljard år sedan. I de sneak peaks som man fick såg det rätt bra ut dessutom. First Life kommer inte bara att anhandla utdöda, fossilerade organismer utan Attenborough kommer också att presentera uråldriga, levande arter. I ett fint klipp sitter han och är fruktansvärt exalterad över en klomask (på engelska har de det lite mer smickrande namnet velvet worm)

David Attenborough's Journey var lika mycket inför-program som en dokumentär om just David Attenborough, men hyser man samma beundran av mannen som jag så är den definitivt sevärd. Jag kan bara önska mig att få vara vid samma fysiska och mentala vigör när jag är 84.

Och förresten sändes First Life på BBC igår kväll. Lördagkvällen är räddad m.a.o.

Dokumentär: Last chance to see: Special-avsnittet

Antalet dokumentärer jag ser står i direkt förhållande till hur ledig/avkopplad jag är. Så fort jag fick några dagar ledigt från skolan började jag att frossa i dokumentärer igen. Framförallt har jag plöjt genom serier som BBC Life och Det vilda Ryssland som är helt fantastiska dokumentärserier men hyfsat ointressanta att blogga om eftersom de är så allmänt uppskattade och hyllade och det vore som att skriva om Sgt. Pepper's lonely hearts club band. Istället har jag fastnat för BBC 2:s dokumentärserie Last chance to see från 2009.

TV-serien Last chance to see bygger på det 20 år gamla radioprogrammet med samma namn. I förlagan letade zoologen Mark Carwardine och den Douglas Adams efter några av världens mest utrotningshotade djur. I TV-serien är det Stephen Fry som reser runt och undersöker hur det har gått för de arter som radioprogrammet tog upp. Programmet handlar således om de hotade arterna, varför de är hotade och om olika åtgärder som sätts in för att förbättra deras situation.

Specialavsnittet handlar om den nordliga underarten av trubbnoshörning som räknas som utdöd i det vilda och som det bara finns ett litet antal individer av i fångenskap. Man får följa försöken att återetablera några av dessa individer från en tjeckisk djurpark till deras vilda ursprungshabitat i Afrika och man får även se den ganska obehagliga proceduren när djurskötarna sågar av noshörningarnas horn för att minska risken för tjuvjakt. Liksom för många andra hotade djurarter är det kineserna och deras absurda mat- och medicinalvanor som utgör ett av de största hoten för noshörningarna. När kineserna inte vill gnaga på noshörningshorn så äter de gärna malda tigerben eller hajfenor.

Special-avsnittet har ett ganska torrt upplägg Stephen Fry till trots, men det är också en av få dokumentärer som verkligen går in i detalj på naturvårdsprojekt. Det är långt ifrån den visuella porr som BBC Life och Planet Earth bjuder på men det är å andra sidan specialiserat och matnyttigt. Dessutom så slutar episoden så lyckligt som det bara kan sluta när de tidigare apatiska tjeckiska noshörningarna skuttar omkring glatt på savannen. Hur den lilla gruppen noshörningar ska hantera inavel och överleva i längden tas dock inte upp. Utsikterna för att den nordliga underarten av trubbnoshörning ska skutta omkring glatt på savannen om ett par generationer borde rimligtvis inte se allt för ljus ut.

Som kuriosa kan nämnas att ett av avsnitten i serien faktiskt genererat en kändis och en smärre youtube-sensation i kakapo-hanen Sirocco: