Mellandagsfilm: Omar m'a tuer ("Omar dödade mig", Frankrike/Marocko 2011)

Vad är detta? Fransk-marockanskt kvasidokumentärt rättsdrama från 2011 om en trädgårdsmästare som blir oskyldigt anklagad för mord.

Varför? Korrupt rättspolitik i Frankrike lät som en bra grund för en story.

Kantorn frågar:

1. Hur ska man kunna behålla intresset för en film som bara vältrar sig i huvudpersonens oskuld och inte gräver djupare i hovrättens skumma motivationer?

Jag vet inte riktigt om det går. Det blir ju helt befriat från drama och friktion. Det är bara synd om Omar hela tiden och efter två minuter vet man vart filmen är på väg och den bjuder inte på några som helst överraskningar. Visst, Omars öde är hemskt orättvist men jag skulle hellre läsa om det i en tidningsartikel än se en långfilm om det.

2. Vad saknar du mest i Samo Bouajilas skådespelarinsats?

Nyans. Omar är så äckligt jävla oskyldig från början till slut att jag börjar irritera mig på honom. Filmhistorien har aldrig sett en lika oskyldig man som Omar. Om Bouajila hade kunnat plantera ett frö av tvivel hos tittaren hade filmen vunnit mycket.

3. Om du hade legat döende (spelar ingen roll hur det gick till), vad hade du helst skrivit i ditt eget blod?

Med tanke på min blodfobi hade det nog blivit "Ew ew ew ew ew".

Balloonfighter flörglar:

1. Hur var skildringen av fängelselivet jämfört med till exempel Un prophète som utspelar sig på ett franskt fängelse?

Det var skönt att se en film där fängelsekamraterna faktiskt betedde sig någorlunda humant och inte psykotiskt. Det börjar bli tröttsamt med schablonbilden av fängelset: en plats där du omedelbart blir nerslagen och indragen i en knarkliga. Jag har ingen förstahandserfarenhet men allt kan ju inte vara som i Oz.

2. Skulle Omar dödade mig rentav ha fungerat bättre som dokumentär?

Kanske. Framför allt tyckte jag att sidohistorien med författaren som ville rentvå Omar inte tillförde någonting. Vad är poängen med att visa karaktärer som inte har någon meningsfull personlighet utan bara rabblar fakta och argument?

3. Finns det några bra rättsprocessfilmer?

Ja, To Kill a Mockingbird är mysig! Den utspelar sig bara delvis i rätten, i och för sig.

Vecka 50: The Raid: Redemption ("Serbuan maut", Indonesien, 2011)

Vad är detta?
Indonesisk actionfilm från 2011 om en militärstyrka som ska infiltrera ett stort hyreshus fullt med gangsters.

Varför?
Indonesien. 7.5 på IMDb. Kantorn hoppades på fyndigt manus eller spännande regi eller både och.

Kantorn frågar Orpon: Vad Är Det För Fel På Oss Edition: 

1. Hur långt hade du gått för att slippa betala hyra? Dödat någon? Slagit någon i ansiktet? Satt ett tuggummi på någons dörrhandtag? 
Jag hade nog kunnat slå någon i ansiktet. För att få gratis hyra i resten av mitt liv hade jag kunnat tänka mig att ligga med en rik gammal tant en gång i månaden. Hellre det än att jobba på ett kontor liksom.

2. Avsluta följande mening. "The Raid: Redemption" hade en stark indonesisk karaktär, som bäst kom fram i... 
... de gälla mansskriken och den totala frånvaron av kvinnor. Nej, den gravida kvinnan utan repliker som syntes i drömska tillbakablickar gills inte!

3. Den här filmen innehåller ju väldigt många människor som slåss. Hade det inte varit roligare att titta på en film där en himla massa underliga djur slogs? Gör en topp tre över de roligaste fighting-djuren. Kampfisk är fusk. 
Jag vet inte om det hade blivit roligare i längden. Slagsmål går inte variera att så värst mycket. Min favorit bland djuren är blåmes vs. påfågelöga (fjärilen alltså) för det oväntade resultatet. När jag var liten brukade jag hämta pissemyror och sätta ner dem bland de vanliga svarta myrorna och se på när de slogs. Det var väldigt roligt tills jag fick dåligt samvete för resten av mitt liv. Sist säger jag krabbor för allt krabbor gör är instant comedy.

Orpon har åsikter: Inte Min Kopp Med Te Edition: 

Ja, vad fan ska man säga? Jag visste att The Raid skulle vara våldsam, men jag hade hoppats på något i stil med Tropa de elite och att våldet skulle vara motiverat. Men nej, här finns inget djupare än det som står efter "Vad är?" i inledningen av det här inlägget. Det är brutalt våld bara för det brutala våldets skull. The Raid är en film för lågbegåvade män som inte vill ha någon töntig handling eller intrig - en film för de där männen som ber sin fru att ropa på dem om det kommer en biljakt på TV. Bilentusiasterna har The Fast and the Furious, våldsentusiasterna har The Raid: Redemption.

The Raid: Redemption får instruktionerna till bokhyllan Billy att framstå som ett litterärt mästerverk. Jag överdriver inte när jag påstår att Call of Duty har mer välutvecklade karaktärer. Det finns i princip ingenting bakom våldet som gör filmen intressant. Om man gillar slafsig action och tight slagsmålskoreografi så levererar filmen oavbrutet. Personligen får jag inte ut mycket mer än några "oj, det där såg ut att göra ont". Jag hade lika gärna kunnat kolla sändningar från hoppreps-VM.

Kantorn har åsikter: Allt Detta Våld I Samhället Edition: 

Att spel gärna vill vara film har blivit en klyscha. Det är inte lika ofta jag ser en film som fullt ut beter sig som ett tv-spel. Hyreshuset som militärpolisen infiltrerar i The Raid: Redemption har tjugo våningar, men det kunde lika gärna ha varit tjugo nivåer i en actionbana. Slagsmålen är som hämtade ur ett gående beat'em-up, typ Double Dragon eller Dynamite Cop. Själlös klubbmusik dunkar på medan underhållningsvåldet pågår och pågår. I vissa scener kan jag nästan se knappkombinationerna framför mig på skärmen. Skillnaden är bara att spel brukar vara kul. 

Jag riskerar att dissa en hel genre här, men okej: The Raid: Redemption är inte en film för vuxna människor. Det är en film som 15-åringa wannabe-alfahannar ser och tycker är asball. Det är en film som man fastnar framför klockan halv två på ett hotell i Amsterdam för att man har suttit i en flygstol hela dagen och är för trött för att sova.

Det märkliga är att det hade kunnat mjölkas bra dramatik ur det här upplägget. Skurken i hyreshuset har kameror på varje våning och telekom-centraler vid varje dörr. En mer spännande film hade lekt med detta och låtit militärerna använda list och fantasi för att överlista systemet. Vad de gör är att hugga sig igenom ett golv vid ett tillfälle. Resten av filmen är ändlöst, tröstlöst, meningslöst våld. The Raid: Redemption är som Oldboy fast utan story eller spänning eller tematiskt innehåll. Karaktärerna är fullständigt utbytbara och fungerar bara som dockor i ett långt krockkuddetest. Deras motivationer kunde inte vara sämre uppbyggda.

Förlåt, men jag förstår inte poängen. Kanske är det så att jag inte förstår hela genren heller. Hur kan den här filmen ha 7.5 på imdb? Varför vill man titta på män som pucklar på varandra i en lång, gråtonad, monoton svit av stön och sprutande blod? Vad är nöjet i det? Varför anses såna här filmer vara "en adrenalinkick"? Är folk djur?

Statistik:
Komplexitet: 3%
Kill count: 100-200 äh vem bryr sig
Kamerafilter: Lila. VARFÖR?!

Vecka 45: "Et maintenant on va où?" ("Where do we go now?", Libanon, 2011)

Vad är detta? Libanesisk dramakomedimusikalrevy om en religiöst splittrad by som är omgärdad av minfält där kvinnorna försöker undvika att konflikter bryter ut.

Varför? Rolig premiss! Dessutom intressant med filmer regisserade av kvinnor från muslimska länder (se även Den gröna cykeln).

Kantor Wilhelmsson frågar Orpon: 
1. Vilka är de tre bästa anledningarna till att starta krig?
Tristess (första världskriget), för att sporra framtidens film- och tv-spelsindustri (andra världskriget), för att man är avundsjuk på att någon annan har en gyllene stol (War of the golden stool, 1900).

2. Libanon var under sin ekonomiska storhetstid känt som "Mellanösterns Schweiz". Dessförinnan var det en del av det ottomanska riket och landet ligger även nära mänsklighetens vagga. Vad får du för intryck av landet idag? Skulle du vilja besöka det?

Jag har faktiskt varit lite sugen på det! Jag har läst att det är mellanösterns enda demokrati och verkar vara ett av få någorlunda säkra länderna i regionen (tillsammans med Israel som vi ju redan har besökt). Det verkar finns många fina gamla städer och fet natur. Bra fågelliv också. Och hyrax!

UD avråder dock från att besöka delar av Libanon, så det får nog vänta.

3. Ge ett exempel på en musikalfilm som inte är dålig. Obs! South Park räknas inte.
Singin' in the rain är ganska rolig med sin skyhöga ADHD-faktor.

Kantor Wilhelmsson stirrar hålögt framför sig:

"Where do we go now?" - på svenska dåligt översatt till "Vad gör vi nu?" - har ett mycket angeläget ämne att berätta om. I en liten by i Libanon, isolerad av minfält, lever kristna och muslimer lyckligt sida vid sida. Men när inbördeskriget bryter ut i landet tilltar spänningarna även i byn, de två religiösa grupperna börjar anklaga varann, skuldbeläggandet trappas upp och till slut är ett blodbad nära.

Det är en konflikt som griper rakt in i verkligheten och är lätt relatera till. I dagens Sverige går det snabbt att hitta paralleller. Jag pratade bara ikväll med min roomie om hur man egentligen ska bemöta människor som drivs så hårt av sin religion/världsuppfattning att de demoniserar alla som inte delar den. 

Den här filmen har i alla fall en bra universallösning: Låt ett gäng smarta tanter dupera männen så att de inte krigar! En av tanterna kan fejka närkontakt med Gud medan de andra gömmer karlarnas vapen. Funkar inte detta, distrahera dem med snygga prostituerade. Om ingenting annat fungerar, droga dem med haschbullar!

"Where do we go now?" har ögonblick av djup sorg, scener som verkligen vill säga något om mänsklig grymhet och hämndlystnad. Sedan är det som att filmen byter kanal och blir en tecknad serie. Karaktärer börjar sjunga sina repliker, klippningen blir kitschig och hurtig, tanter drar fula vitsar. "Where do we go now?" går långt med sina könsstereotyper: kvinnorna är starka och råa, männen kåta och dumma och faller för vilket lurendrejeri som helst.

Jag har ingen aning om vad jag ska tycka om allt det här. Jag fattar inte riktigt hur man kan ta ett så livsviktigt material och punktera det med revykomik och såsiga musikvideor. Är det kanske en kulturell grej? Borde jag ha mer förståelse för det arabiska sättet att göra film? Är allt bara en del av filmens tema - att uppfostra oss till en förlåtande hållning gentemot saker vi inte förstår?

Balloonfighter fiser ur munnen:

Oj, den här filmen var inte alls som jag hade väntat mig - men vem hade kunnat vänta sig en film som var så lynnig i tonen som den här? Jag lockades av premissen med en by omgärdad av minfält och full av religiösa spänningar. Det är en intressant utgångspunkt, men Where do we go now? vinglar omkring som en alkis och verkar inte veta var den hör hemma.

Ena stunden är sorgen avgrundsdjup för att i nästa slå över i musikal där sjungande kvinnor bakar haschkakor till sina män för att de inte ska börja bråka med varandra (sic!). Sällan har en film varit lika oberäknelig i sitt anslag som den här. Som mörk komedi tror jag att filmen hade kommit till sin rätt. Som manodepressiv revymusikal? Nja.

Trots - eller tack vare - det så hade jag aldrig tråkigt under filmen och det är alltid nåt. Samtidigt blir jag milt provocerad av libanesiska män är djur-budskapet. Det är lite som en omvänd Lysistrate. I Lysistrate försöker kvinnorna få sina män att sluta kriga genom att vägra ligga med dem, i Where do we go now? hålls männen fogliga genom att serveras haschkakor och ukrainska prostituerade.

Statistik:
Könsstereotyper: 94%
Tvära kast: 83%
Normala samtal mellan män och kvinnor: 4%
Luftfuktighet: 2%
Bechdel-testet: Underkänt
Awkward dans: Ja

Vecka 44: In darkness (Polen, 2011)

Vad är detta: 
Förintelsefilm från Polen från 2011 om en man som hjälper judar att gömma sig i kloakerna.

Varför: 
Jag gillade titeln. Kloaker lät spännande. Tro det eller ej, men förintelsen är outforskat material för detta filmprojekt.

Balloonfighter undrar detta och mycket mer:  

1. Vilka tre grejer hade du tagit med dig om du varit tvungen att flytta ner i kloakerna? 
Ett litet cembalo, en stämnyckel och en tjock bok med barocknoter. Om dessa tre får räknas som ett "cembalopaket" hade jag tagit med mig detta paket, en tandborste och en skön madrass. Fast då saknas i och för sig en pianopall... Det hade nog blivit svårt för mig att bo i kloakerna.

2. Har polackerna rätt - är vokaler onödiga tidstjuvar? 
Va?

3. Kan du komma på en annan film som innehåller lika mycket kloaksex?
Nej! Det känns som ett outforskat ämne överhuvudtaget.

Balloonfighter tycker att ni bör veta:  

Till skillnad från Kantorn har jag svårt att komma på något att säga om In Darkness, svårt att hitta något nytt perspektiv på en film som handlar om förintelsen. Alla vet vi redan att det inte var särskilt kul o va jude under andra världskriget. In Darkness gör dock ett hyfsat jobb med att påminna oss om den saken.

In Darkness gör ungefär samma sak som Schindler's list. Den skildrar mänskligheten från sin mörkaste sida och hyllar de människor som vågar trotsa all rädsla och göra det rätta. Det är ett klassiskt upplägg och därför också förutsägbart.

In Darkness gör en del saker rätt. Fotot i de mörklagda kloakerna är snyggt, ett par skådespelarinsatser är bra och trovärdiga och filmen bränner till i några scener. Tyvärr känns det som att jag har sett det hela förut. In Darkness lyckas inte hitta någon ny vinkel på samma sätt som Lore gjorde.

Däremot fick väl jag och Kantorn en del av den där ångesten som vi har saknat hos de senaste filmerna.

Kantor Wilhelmsson torkar blodet från munnen:

Det är aldrig en bra film när man börjar önska livet ur huvudkaraktärerna. Men när dessa karaktärer är judar i en smutsig kloak under en Naziockuperad stad och man ändå önskar livet av dem, då är det riktigt illa. 

"In Darkness" har ett lovvärt material och åtminstone en bra skådespelarinsats. Det har lagts ner mycket arbete på filmen, det märks. I en scen spelades arian "Dido's Lament" och detta är ett fint klassiskt stycke av Purcell.

Sedan tar mina positiva ord slut. Jag har aldrig varit med om så många dumma människor i en och samma film. Judarna i denna skildring beter sig kortsiktigt och destruktivt, sätter sig själva och andra i livsfara gång på gång, slåss och bråkar och skriker och trotsar allt sunt förnuft. Mannen som beskyddar dem är inte bättre och gör halsbrytande idiotiska beslut, som sällan känns rotade i normalt mänskligt beteende.

Men det värsta är att filmen går med på allting!

Detta är alltså en film där en judisk man lyckas nästla sig in i ett koncentrationsläger för att leta efter systern till hans nya kloak-käresta. Sedan kommer han tillbaka igen - oskadd och obemärkt, givetvis, trots att han inte ens dolt sin identitet som jude - och sätter på kärestan mitt i avloppet.

Dumheten i det här händelseförloppet fick mig att skrika åt teven. Det här är inte trovärdig fiktion. Det här är att ta tag i mina axlar och kasta mig rakt ut genom fjärde väggen.

I en annan scen - jag spoilar, men jag bryr mig inte, för ni ska inte se den här filmen - bär kloakarbetaren upp ett av de gömda barnen genom brunnslocket för att göra henne lite gladare. Han lyfter alltså en judisk flicka rakt ut i dagsljuset, på öppen gata, efter att nazisterna flera gånger misstänkt att judar gömmer sig i just dessa kloaker.

"In Darkness" är full av liknande situationer, som bara existerar för att göra det lite spännande i tio sekunder, men som i längden raserar hela filmens illusionsapparat. En soldat mördas lite hux flux. En dödfödd bebis från kloakerna grävs ner i fullt dagsljus, medan sjungande judar tittar på. Kloakarbetaren slår ner sin vän efter ett bråk om judarna - och går bara därifrån.

"In Darkness" är en lång film som utspelar sig i ett monokromt avloppsmörker. Den har redan oddsen emot sig. Det hade behövts ett stringent manus som motvikt till filmens trista utseende.

Vad vi istället får är en samling löst ihopkopplade vinjetter med lobotomerade karaktärer och tv-spelslogik. Herregud. Till slut önskar jag bara att ryssarna ska rulla in i stan med sina tanks så att allt ska vara över.

Statistik special: Vad man får om man planterar en bebis:
1 bebisträd, som kan ge upphov till
25-30 bebisfrukter om året, av vilka man kan göra
0,5 kg bebissylt eller
300 g bebiskräm.
4-5 bebisfrukter torde ligga kvar på marken som fallbebisar, som älgar kan äta och bli fulla.

Vecka 41: O le tulafale ("The Orator", Samoa, 2011)

Vad är detta? 
Samoanskt (!) familjedrama från 2011 om en skitsur dvärg.

Varför? 
Samoa är ett av världens minsta länder (både till yta och befolkning) så jag (Balloonfighter) blev väldigt glad när jag hittade en riktig samoansk film som inte var filmad med en Nokia 3110. Spännande att få en inblick i ett mycket avlägset lands seder och bruk. Och det där med den sura dvärgen lät ju väldigt bra i teorin.

Kantor Wilhelmsson gömmer sig i ett enmanstält utanför Balloonfighters dörr:
1. Ranka Barfi, Mannen som skriker och dvärgen i den här filmen efter grad av vidrighet. 

1. Skrikmannen (som tyckte det var okej att hans son dog bara han fick tillbaka sitt jobb som poolskötare).
2. Dvärgen (som bara var håglös och tråkig).
3. Barfi (som stal godis från barn, gifte sig med en gravt förståndshandikappad kvinna och i farten passade på att förstöra allas liv). Men jag skulle ändå säga att cykelkräket var drygare än alla dessa.

2. Tycker du det är viktigt att hedra de döda? Varför/varför inte? 
Det är det viktigaste. Om man inte gör sitt liv mycket opraktiskt så kommer man att hemsökas av döda släktingar som kanske rasslar med kedjor och får dörrarna att gnissla.

3. Vilken hiphop hade passat bäst i den här filmen? 
Hiphop är sällan tafatt och apatisk, men Fashawns Life as a shorty hade funkat i eftertexterna.

Kantor Wilhelmsson borstar sig själv över axeln: 

Jag har stor respekt för vad The Orator försöker göra. Den vill visa upp Samoas strikt traditionsbundna samhälle precis som det är, utan försköningar. Vad händer när en värld som styrs av hövdingar och ritualer, med en övertro på de dödas makt, kolliderar med moderna viljor? Finns det någon plats för minoriteter i den här kulturen? Kan man vara dvärg och behålla sin värdighet?

The Orator är en intressant film i teorin. Problemet, som så många gånger tidigare, är karaktäriseringen. Jag måste få någon anledning att bry mig om de här människorna. Jag vill sätta mig in i deras situation. Jag vill se dem i deras mest privata stunder, skratta med dem och känna deras sorg.

Vad jag istället får är en sur, introvert och extremt dryg dvärg som går runt och förstör andras plantager, muckar gräl utan anledning och sällan svarar på tilltal. Vad jag får är en fru som vägrar överge sina principer och istället gör sig själv dödssjuk. Karaktärerna i The Orator är hårt, överdrivet ritade och det blir snabbt svårt att se dem som riktiga människor. Filmtittarens frustration tar vid: Varför gör han sådär? Kunde hon inte ha...?

Filmen utspelar sig i ett vackert, bergkantat landskap som ofta får rama in karaktärerna på effektfulla sätt. Men innanför ramen är det långsamt, ofokuserat och bitvis urtråkigt. När storyn går mot sitt slut börjar dramat blåsa upp lite men då är det för sent för att förtjäna mina känslor. The Orator är framför allt en odynamisk film som flaxar över en mängd spännande ämnen men aldrig griper tag i dem och gör dem engagerande.

Balloonfighter skrubbar sitt gamla pessar:

Någonstans i den gäspning som är The Orator finns en bra film. Skildringen av den samoanska kulturen är intressant. Kanske är det mest anmärkningsvärda med den att döda människor är betydligt viktigare att ta hänsyn till än levande. Dessvärre är det inte så jävla lätt att engagera sig i en film som låter en skitsur och dryg dvärg vara i bild nästan hela tiden - Kantorns roomie gav upp efter 15 minuter, min sambo somnade efter 20.

Om man vill ge tittarna en inblick (om än en kritisk sådan) i sitt lands traditioner så finns det väl inget sämre sätt att göra det på än att ha världens tråkigaste och suraste huvudkaraktär? The Orator genomsyras av en otroligt frustrerande uppgivenhet. Och jag vågar påstå att det är en ganska omotiverad sådan. Filmens regissör, Tusi Tamasese, borde se Den gröna cykeln och lära sig ett och annat.

Statistik: 
Bitterhet: 96%
Regn: 88%
Lättmutade hövdingar: 2-3 st
Människor som slåss med stenar och machetes: De flesta :(
Gravar: Orkade inte räkna
Avstånd till Nya Zeeland: 240 mil

Vecka 34.3: Alps (Grekland, 2011)

Vad är: Grekiskt drama från 2011 om sociala koder och identitetsskapande, av samma regissör som gav oss skäggälskade Dogtooth. 

Varför: Vi älskade Dogtooth. 

Kantor Wilhelmsson gör en olustig dans:

Jag är glad att den här sortens film existerar. Alps utforskar, precis som Dogtooth, mänskligt beteende utanför normalitetens gränser. I Dogtooth stod uppväxt och prägling i centrum, i Alps är det tomheten efter döden som får människor att agera gränsöverskridande. Den lilla gruppen "Alper" består av fyra personer som erbjuder sig att lindra folks sorgearbete genom att skådespela som de döda. Det kan innebära att Alperna bara sitter och levererar en trovärdig konversation som den avlidna. Det kan också betyda att de tvingas återskapa intima eller förödmjukande situationer, som lätt spårar ur. 

Regissören Giorgos Lanthimos är expert på att skapa sådana här obehagliga scenarier. I hans filmer tvingas man hela tiden ställa frågor - om vad som är okej, var gränsen mellan äkthet och manipulation går, vad socialt samspel egentligen är uppbyggt av. Han är också begåvad med en fantasi för det komiska eller tragiska i de självupptagna människorna. 

Vad han inte klarar av är att skapa en motvikt - "normala" och sympatiska karaktärer. Dogtooth handlade om en helt avskild värld, där det var naturligt att folk betedde sig stelt och konstigt. Men karaktärerna i Alps pratar onaturligt och beter sig irrationellt även utanför jobbet som skådisar. De sadistiska relationerna i gruppen känns som ett lager för mycket. 

Jag saknar balans i filmen, det blir för mycket snedvridna scener och till slut tappar jag helt vad Lanthimos försöker säga. Alps är en fantastisk idé som inte helt omvandlas till en övertygande och sammanhängande film.

Betyg: Tossebergsklätten

Balloonfighter härmar Prince/spräcker vener i pannan-krystar fram något: 

Mitt mål är att komma upp i tio rader om den här filmen. Nu har jag avverkat två. Jag vet verkligen inte vad jag tycker om den här filmen och jag vet inte heller om det är mitt eller regissörens fel. 

Giorgos Lanthimos är obekvämligheternas mästare. Dansscenerna i Lanthimos filmer är mer awkward än incestscener i andra regissörers verk. I Dogtooth blev resultatet briljant - en berättelse om den grekiska motsvarigheten till familjen Fritzl. I Alps, som utspelar sig ute i samhället, blir det svårare att acceptera de märkliga, plågade karaktärerna. Kanske funkar inte samhällskritiken lika väl som kärnfamiljskritiken.

Alps lever inte upp till förväntningarna efter Dogtooth, men den bjuder ändå på några tänkvärda scener om sorgearbete. Klar!

Betyg: Ett barn som har gått vilse i Fosie industriområde

Statistik: 
Awkward dans: Ja
Incest: second base
Naturligt beteende: 20%

Vecka 32: Hearat Shulayim ("Fotnot", Israel, 2011)

Vad är detta? 
Två talmudforskare, far och son, har en infekterad relation som görs värre av att en av dem får ett stort akademiskt pris. Israeliskt drama från 2011.

Varför?
Den verkade så annorlunda mot de andra filmerna på vår lista. Och det var dags för något riktigt manusdrivet.

Balloonfighter frågar Oraklet:
1. När funkar det med öppna slut?
När det öppna slutet hänger ihop med resten av filmen tematiskt. När det är tydligt vilken tanke filmskaparna hade med slutet. Eller bara när det är väldigt snyggt och bottnar i en känsla som byggts upp under resten av filmen.

2. Hur stod sig skäggen i Fotnot mot ansiktsbehåringen i de andra filmprojektsfilmerna?
Riktigt bra! Framför allt skägg per capita är ju mycket hög på de där talmudianerna.

3. Klarar filmen Bechdel-testet?
Knappast. Skäggiga judiska akademiker som pratar om andra skäggiga akademiker. De enda kvinnliga rollerna var "bitter fru" och "snygg ung journalist". Inte så fräscht.

Shochet Balloonfighter:

Det har gått ganska många veckor sedan vi senast såg en manusdriven film i det här projektet och Fotnot framstår som en frisk fläkt med sina småsint käbblande akademiker. De två huvudrollerna utgörs av far och son Shkolnik. Fadern Eliezer Shkolnik är en bitter, autistisk professor som har fått se sig snuvad på sitt livsverk och därmed blivit förpassad till en fotnot i en framstående forskares verk. Sonen (och tillika professorn) Uriel Shkolnik däremot är framgångsrik och en hyllad föreläsare. När en av dem tilldelas Israel-priset kör relationen ihop sig. Det är en intrig som hade kunnat vara banal men som fungerar tack vare bra manus och hyfsade skådespelare och som faktiskt tar ett par oväntade vändningar.

Det är inte helt lätt att hitta en israelisk film som inte handlar om någon av alla de konflikter som har pågått eller pågår i landet. Det känns en aning befriande att se en annan del av landet porträtteras, men samtidigt är det svårt att inte se Fotnot som en mild kritik mot insnöade akademiker som bråkar om meningslösa priser. Eller som en satir över något betydligt större för den delen.

Fotnot har en skön lunk. Det finns humor här även om den är inte alls är lika närvarande som bakgrundsmusiken antyder. Tyvärr sänker det astråkiga slutet helhetsintrycket. För många frågor blir hängande i luften och det är ett grepp som fungerar väldigt illa på en berättelse som Fotnot. Det finns alldeles för många lösa trådar utspridda i den här filmen. Den känns nästan inte riktigt färdigställd.

Chazzan Wilhelmsson:

Fotnot har många förtjänster - den är smart, kvickt berättad och utforskar ämnen som sällan syns på film. Manlig fåfänga och stolthet är i och för sig två grundpelare i filmhistorien, men akademiska hårklyverier, religiös tolkningstradition och de intrikata jurybedömningarna i en prisutdelning får sällan lika mycket tid. Framför allt är det sällsynt att dessa ämnen presenteras på ett engagerande och dramatiskt sätt.

Fotnot tar inte ställning för någon av sina huvudkaraktärer, utan släpper bara ut dem på grönbete så att de själva kan förstöra varann. Filmens första halva är en studie i människor som totalfastnat i sina egna övertygelser. Gamle Shkolnik, unge Shkolnik och Yehuda Grossman har blivit till var sin ideologi, som reagerar på kritik med fientliga motangrepp och tunnelseende. Det är obehagligt och samtidigt lätt att relatera till.

Tyvärr tappar filmen fokus under den sista halvtimmen. Tonen, som hela tiden varit lite farsartad, slår om till klaustrofobisk. Regissören öser på med symbolik utan att ge intryck av att ha koll på sin story längre. För en så manusdriven film, med så många vändningar, blir det väldigt otillfredsställande. Här fanns en chans att säga något vettigt om rivalitet, eller den akademiska världen, men istället undrar jag vad poängen var med alltihop.

Statistik:
Genomsnittlig utbildningsnivå: professor
Priset för mest imponerande pannrynka: Yehuda Grossman
Priset för argast ögon: Eliezer Shkolnik
Priset för mest judiska skägg: Uriel Shkolnik
Priset för minst genomarbetad karaktär: Uriels son
Priset för gladaste människor: inte den här filmen

Tidigare filmer: 

Vecka 31: Le Quattro Volte ("Fyra gånger", Italien, 2010)

Vecka 30: Undeva la Palilula ("Somewhere in Palilula", 2012)

Vecka 29: Tulpan (Kazakstan, 2008)

Vecka 28: Lore (Australien, 2012)

Se hela listan 

Vecka 22: Sibir, Monamur (Ryssland, 2011)

Vad är detta?
Sibiriskt ångestdrama från 2011 om folk som lever i misär ute på tajgan och blir uppätna av herrelösa hundar.

Varför?
Sibirien är vackert. Fotot såg snyggt ut. Duras-referensen i titeln tydde på viss ambition. 

Balloonfighter undrar:
1. När utspelade filmen sig egentligen?
Under Lenin-tiden, är min bästa gissning. Inredningen och kläderna såg ålderdomliga ut, bilarna såg gamla ut, telefonerna såg skitgamla ut och i bakgrunden syntes Lenins nuna på olika ställen. Om vi förstått någonting av dialogen hade vi kanske vetat säkert. 
2. Kan du komma på någon annan film där en våldtäktsman blir en hjälte?
Nej. Är det en rysk grej? Problemet var framför allt hur snabbt han gick från våldtäktsman till hjälte - under två korta, osammanhängande scener. 1. Våldtäkt. 2. Anländer på armébasen. 3. Hero!
3. Hur stor är sannolikheten att du och jag reser tillsammans till Sibirien i framtiden?
Jag skulle säga 41%! Man ska inte utesluta vår dumhet och envishet. 

Balloonfighter höppe höppe höppe:
Efter de finstämda inledningsscenerna som kändes lite som en blandning av BBC:s naturdokumentärer och Turinhästen så gick det ganska fort utför. Man kan klandra filmen i sig för det, men lika skyldig var de obegripliga undertexter som vi fick hålla tillgodo med. Det blev ett nöje i sig att försöka dechiffrera meningar som "Stop beloved home you plague", "No one will not die" och "Hello, armed silo Russia". Inte sällan kryddades meningarna med ord som GlatzæC'h€l. Vi kan nog enas om att det inte gjorde filmen lättare att hänga med i.

Filmen var inte riktigt lika förvirrad som undertexterna, men nästan. Övergångarna var mycket märkliga och det var lätt att tappa tråden. Kopplingen mellan karaktärer var diffus. Vad var grejen med ikontjuvarna till exempel? Märkligast av allt i Sibir, Monamur är hur en känslokall soldat våldtar en kvinna i en scen för att därefter försvara henne och bli porträtterad som någon slags hjälte. Det kan förvisso vara uppiggande med en film som inte tar den enkla vägen och genast stämplar en person som genomond och helt enkelt utmanar våra egna åsikter, men jag förstår verkligen inte karaktärens motiv. Varför vände han och blev god efter att ha våldtagit en prostituerad kvinna ute i skogen? Varför visade han inga tecken på skam om han nu blivit god? Arghhhh, jag förstår inte!

I övrigt såg jag ett par människor bli dödade av hundar. Sibir, Monamur innehöll en handfull riktigt fina scener, men det räckte inte för att styra upp förvirringen. Överlag tyckte jag att filmen var rätt !reV%l vlaz]ƨ GalNȸikûiz.

Kantor Wilhelmsson höppe, Höppe höppe:

You are the baked. Baked here and baked here... The fire-girlfriend! Torment me belly of your beets! Stop beloved home you plague.

Bäst uppskattas Sibir (med de enda undertexter som finns att tillgå) som en levande konstinstallation. Undernärda och råbarkade figurer går omkring på tajgan, lever på ingenting, stjäl av varandra, kastar ut osammanhängande böner till Gud och blir uppätna av hundar. Helt plötsligt sitter en liten pojke i botten av en brunn utan att någon fattar hur det gick till. Vid flera tillfällen klipper filmen till random män i andra delar av filmen och vilar kameran på dem en lång stund medan de sitter och super.

Att manuset ens har ett mål är smått fantastiskt och kommer som ett mirakel i elfte timmen. Även utan de trasiga undertexterna är det här en smärre tågkrasch till film, där trovärdiga karaktärer och logiska händelseförlopp är lyx man unnar sig i storstan. Ute på tajgan tar vi saker som de kommer!

Det finns en berättelse här om mänsklig envishet, familjeband och kamp mot naturkrafterna, men den drunknar i dumheter. Synd på så fina landskap.

Statistik:
Munter stämning: 0%
Söta hundar: 2%
Tajga: 100%
Personer som gnäller om hur dåligt de har det: 0


Tidigare filmer: 
Vecka 21: Tyrannosaur (Storbritannien, 2011)
Vecka 20: Le gamin au vélo ("Pojken med cykeln", Belgien, 2011)
Vecka 19: Tropa de Elite 2 (Brasilien, 2010)
Vecka 18: Tao Jie ("A Simple Life", Kina, 2011)
Vecka 17: A torinói ló ("Turinhästen", Ungern, 2011)
Vecka 16: Boy (Nya Zeeland, 2010)
Vecka 15: Klovn (Danmark, 2010)
Vecka 14: Mannen från Le Havre ("Le Havre", Finland, 2011)
Vecka 13: Hodejegerne ("Huvudjägarna", Norge, 2011)
Vecka 12: Avaze gonjeshk-ha ("Sparvarnas sång", Iran, 2008)
Vecka 11: Choi-jong-byeong-gi Hwal ("War of the Arrows", Sydkorea, 2011)
Vecka 10: Das Weiße Band ("Det vita bandet", Tyskland, 2009)
Vecka 9: Django Unchained (USA, 2012)
Vecka 8: Monsieur Lazhar (Kanada, 2011)
Vecka 7: Darling (Sverige, 2007)
Vecka 6: Le Chat du Rabbin ("Rabbinens katt", Frankrike, 2011)
Vecka 5: Gyakuten Saiban ("Ace Attorney", Japan, 2012)
Vecka 4: Kynodontas ("Dogtooth", Grekland, 2009)
Vecka 3: Balada trista de trompeta ("The Last Circus", Spanien, 2010)
Vecka 2: Bir Zamanlar Anadolu'da ("Once Upon a Time in Anatolia", Turkiet, 2011)
Vecka 1: Take Shelter (USA, 2011)

Vecka 21: Tyrannosaur (Storbritannien, 2011)

Vad är detta?
Brittiskt drama från 2011 om trasiga människor och hundar som lever värdelösa liv.

Varför?
Egentligen ville jag hellre se Tinker tailor soldier spy som Storbritanniens bidrag, men Kantorn blev så himla besviken när Discshop stal hans pengar förra veckan och därför är min främsta motivering till det här filmvalet är att jag är en härligt självuppoffrande människa som älskar sin medblöggare.

Wilhelm X undrar: 
1. Vilken är din bästa Arga Man i filmhistorien? Kanske någon av gubbarna i Arga män utan ben, men det är mest för titeln.
2. Vilken dinosaurie skulle du helst vilja vara? Tsintaosaurus. Varför? För att den har en decoy-penis i pannan. Praktiskt och snyggt!
3. Är våld mot hundar ett billigt grepp för att skapa sympati hos tittaren? Ja. Kanske det allra billigaste.

KantorX_2001@hotmail.com skriver sin åsikt:
Tyrannosaur är en riktigt bra film som jag glömde bort över en natt eller så.

Varför? Det är inte för att filmen inte är snygg, genomtänkt eller välspelad. Peter Mullan i huvudrollen gör ett hästjobb som går runt och bär på femtio olika lager av ilska och frustration i nittio minuter. Den Destruktive Arbetarklassgubben är inte världens mest dynamiska roll, men manuset lämnar karaktären i fred mellan utbrotten, låter honom bete sig normalt och mänskligt utan att det blir allt för sentimentalt. Det finns många fallgropar i en sån här historia, och det är imponerande att filmen lyckas undvika dem nästan rakt igenom.

Jag tyckte även om fotot, som faktiskt utnyttjar bredbildsformatet och hittar bra porträtt av den brittiska småstaden. Det är mycket grått och brunt och ledsna gator och trötta hus mot bakgrund av en himmel som tänker att vad fan, orkar inte.

Men det är också något här som smeker lite medhårs. Gatorna är i och för sig fula men alltid väl upplysta och rena. Skillnaden mellan arbetarklasskvarteren och det rika området kommer inte riktigt fram eftersom båda badar i studioaktigt filmljus. Joseph i huvudrollen är alltid trovärdig men i hans relation med Hannah blir filmen lite för insmickrande, vilket kulminerar i ett montage där alla dansar till en sliskig rocklåt.

För en film som vill vara så ful och så äkta går Tyrannosaur inte riktigt hela vägen. Den balanserar upp mörkret och det vidriga med precis lagom mängd brittisk värme för att ingen i biosalongen ska tvivla på filmens goda intentioner. Jag tänker fortfarande på slutscenen i Dogtooth, som vägrade lämna tittaren med minsta lättnad eller closure. Slutscenen i Tyrannosaur minns jag inte ens. 

Maroon 5-fighter svarar: För att vara en film som tar upp känsliga och allvarliga ämnen som kvinnomisshandel och djurplågeri och skildrar djupt olyckliga och tragiska livsöden i samhällets bottenskikt så gjorde Tyrannosaur ett oväntat litet intryck. Kanske beror det på att filmen börjar med att alla har det dåligt, sen fortsätter det med att alla har det lika dåligt, sen kommer ett sliskigt montage med fruktansvärd musik, sen har alla det dåligt igen. Kanske finns det en strimma hopp i det sistnämnda steget.

Jag har inga problem med deppiga filmer där det inte händer särskilt mycket (Se: Turinhästen) men Tyrannosaur greppar aldrig tag i mig. Den står mest och stampar på sitt ställe. Ett ställe som förvisso inte är helt utan kvalitéer, men ändå.

Den främsta behållningen med Tyrannosaur för min del var de alkisarna som rörde sig i periferin och påminde oerhört mycket om arbetskamrater jag har haft på kyrkogårdarna jag har jobbat på. Det är människor som när som helst kan avbryta en mitt i arbetet för att helt på egen hand och helt utan input kan hålla igång evighetslånga och allt för privata utläggningar.

"Såg du matchen igår oooh du skulle sett den ifall du inte såg den MFF vann med 2-1. Känner du Agneta som bor i Kvarnabacken, det är min gamla flamma. Du skulle sett bopparna på henne när hon var ung oooh jag tänker på dem fortfarande ibland du vet när lusten faller sig på om du förstår vad jag menar, höhö. Själv förlorade jag oskulden när jag var 14 men nu för tiden blir det inte mycket med det. Jag har ju hundarna att tänka på. Jag köpte en ny sorts torrfoder ti dom förra veckan. Hörde du att de rånade ICA i helgen? Det var säkert en sån där arab. De har det där beteendet i blodet. Jag är inte rasist men man märker ju hur de är. Jag gillar Carola men hon var bättre innan hon träffade den där blonda Messias från Finland eller vad det var. Jag litar inte på finnar. Jag brukade jobba på Kockums men sen fick jag såna jävla problem med spriten och sen lämnade frugan mig så nu är det inget problem längre. Ja du fattar, jag dricker lika mycket nu - om inte mer - men nu är ju inte frugan hemma och klagar på det höhö. Nä men skämt å sido, nu är hon gift med en polackajävel. Ja, det är för jävligt. Hoppas han sköter om huset bättre än polackerna som byggde Turning Torso, det är ju alldeles snett. Polacker är så jävla slarviga. Du vet han Robert Gustavsson, han är så jävla rolig. Har du sett han när han gör han Tony Richardsson? Han med moppen du vet. Hahaha, du det är riktig humor ska du veta. Jag var så jävla full i helgen, jag somnade framför TV:n. Det var nån film med en tjej och en kille och så var det nåt äh jag minns inte den alls men den var jävlar i det bra, sen drömde jag att morsan levde. Fy fan alltså, det var som på riktigt. Jaja, i helgen blir det MFF och så har jag och grannen gått ihop och köpt en hembränningsapparat men det får du inte säga till någon. Äh jag litar på dig. Ska du ha en slurk. Nä men nu är det nog dags att jobba igen."

I en av filmens scener fångas det här perfekt och det gör mig på något vis glad. Och ja, det är väl det jag bär med mig från den här filmen - att alkisar är likadana i England.

Statistik: 
Grrrr. Arrrgh: 100%
Våld mot försvarslösa: 90%
Awesome fyllegubbar: 70%
Trams: för lite
Karaktärer med spinoff-potential: 1

Tidigare filmer: 
Vecka 20: Le gamin au vélo ("Pojken med cykeln", Belgien, 2011)
Vecka 19: Tropa de Elite 2 (Brasilien, 2010)
Vecka 18: Tao Jie ("A Simple Life", Kina, 2011)
Vecka 17: A torinói ló ("Turinhästen", Ungern, 2011)
Vecka 16: Boy (Nya Zeeland, 2010)
Vecka 15: Klovn (Danmark, 2010)
Vecka 14: Mannen från Le Havre ("Le Havre", Finland, 2011)
Vecka 13: Hodejegerne ("Huvudjägarna", Norge, 2011)
Vecka 12: Avaze gonjeshk-ha ("Sparvarnas sång", Iran, 2008)
Vecka 11: Choi-jong-byeong-gi Hwal ("War of the Arrows", Sydkorea, 2011)
Vecka 10: Das Weiße Band ("Det vita bandet", Tyskland, 2009)
Vecka 9: Django Unchained (USA, 2012)
Vecka 8: Monsieur Lazhar (Kanada, 2011)
Vecka 7: Darling (Sverige, 2007)
Vecka 6: Le Chat du Rabbin ("Rabbinens katt", Frankrike, 2011)
Vecka 5: Gyakuten Saiban ("Ace Attorney", Japan, 2012)
Vecka 4: Kynodontas ("Dogtooth", Grekland, 2009)
Vecka 3: Balada trista de trompeta ("The Last Circus", Spanien, 2010)
Vecka 2: Bir Zamanlar Anadolu'da ("Once Upon a Time in Anatolia", Turkiet, 2011)
Vecka 1: Take Shelter (USA, 2011)

Vecka 20: Le gamin au vélo ("Pojken med cykeln", Belgien 2011)

Vad är detta?
En pojke med en cykel.

Varför?
Vi skulle se Tyrannosaur men Discshop-strömmandet funkade inte (hejdå 39 kronor!), jag blev arg och bad Orpon välja vilken jävla film som helst på Netflix. "Belgien, 2011, bara 87 minuter..." lät bra.

Balloonfighter kliar sig i skägget och undrar:
1. Vem är den sämsta farsan - Guy från Pojken med cykeln eller Alamein från Boy?
Detta har blivit ett återkommande tema! Alamein är väl lite bättre eftersom han inte är helt samvetslös. Men Alamein var samtidigt så störig att jag har svårt att föredra honom.

2. Vad säger det egentligen om dig och mig att vi flera gånger under filmen önskade livet ur den 11-åriga huvudkaraktären?
Vi lyckades ju nästan också. Med detta i åtanke tycker jag inte vi ska ha dåligt samvete.

3. Även de flesta medelstora europeiska länder har någon unique selling point eller identitetsmarkör. Holland har tulpaner och hasch, Schweiz har gökur och händiga fickknivar, Tjeckien har öl och hockeyfrilla, Ungern har langos och nazister, Grekland har tzatziki och nazister, Rumänien har romer och nazister och så vidare. Vad fan är Belgiens grej?
Ja vi diskuterade ju det... Det närmaste jag kommer är Belgian Blue. Belgisk choklad? Serietidningar? Jag finkammar Wikipedia nu men det är svårt att hitta något om detta anonyma land.  

Balloonfighter drar nåt ur röven: 
Pojken med cykeln är typexemplet på en sån där kritikerrosad europeisk film som vinner massvis med filmfestivalspriser men som jag avskyr. Det är en film som inte på något sätt utnyttjar filmmediets styrkor utan bara skildrar något vardagligt trist rätt upp och ner. Jag tycker nästan att man kan lyfta fram titlarna på regissörbröderna Dardennes andra filmer för att illustrera deras fantasilöshet: Barnet (2005), Sonen (2002), Ett löfte (1996). Och precis så tråkigt som det låter är det. I Pojken med cykeln är det bara en skitjobbig 11-åring i röd tröja som cyklar omkring och har en kass pappa.

Jag blir både uttråkad och arg av att se Pojken med cykeln. Det är meningen att jag ska tycka synd om huvudpersonen Cyril men jag blir bara irriterad på honom. Den sista kvarten, när filmen börjar utveckla något som kan kallas för intrig, räddas Pojken med cykeln från att bli ett totalhaveri av samma mått som Sparvarnas sång, men ända in i det sista önskar jag att Cyril ska cykla in i skogen och bli sliten i stycken av björnar. Det är inte bara Cyrils fel - det är främst bröderna Dardennes fel.

Här är mina fem gissningar på vad brödernas kommande filmer kommer att heta och handla om:

Mamman: En film om en mamma som är deprimerad. Oklart varför, nåt om ett missfall kanske. Hon ligger mest i sängen och har morgonrock på sig och svarar inte i telefon.
Båten: Om en man vars fru har dött och så typ måste han sälja sin båt eller nåt.
Flickan med dockan: En flicka som bor på ett barnhem har en docka. Kanske hamnar hos en tråkig fosterfamilj.
Drömmen: En medelålders man flyttar från landsbygden till Bryssel men har svårt att anpassa sig. Han spelar på lotto, men vinner aldrig. Kanske tittar han ibland på ett svartvitt foto av sin gamla prisvinnande häst.
Tavlan: En kvinna vars man är alkoholiserad och så typ måste hon måla en tavla eller nåt. Mannen får gulsot, blir jättearg, har sönder tavlan och sen går de och lägger sig.

Kantor Wilhelmsson fortsätter:
Pojken med cykeln handlar om livet från ett barns ögon, och hur godtycklig de vuxnas moraliska värld kan ta sig. Det finns ingen genomgående logik bakom de andra karaktärernas beteende gentemot Cyril. Vissa hjälper honom av medkänsla, andra sprider kyla och apati och ytterligare andra försöker utnyttja honom till sina egna ändamål. En far och son blir utsatta för Cyrils våldshandlingar - fadern förlåter honom, men sonen gör det inte. En hårfrisörska hjälper Cyril genom hela filmen, men det är oklart varför. Kanske behöver hon en surrogatson.


Vi satt mest och hoppades att Cyril skulle dö så att filmen kunde ta slut. Han är elak, självisk, odräglig och låser aldrig sin cykel. Under en och samma film hinner cykeln bli stulen flera gånger men han lär sig inte av misstagen utan lämnar den olåst om och om igen. Det är uppenbart att man ska känna någon slags sympati för Cyril eftersom hans farsa är ett samvetslöst as, men sympatin ville inte infinna sig för mig. Jag försökte även uppbåda engagemang för det neutrala och ganska välklippta fotot. Det gick sådär.

Man kan läsa intervjuer med bröderna Dardenne och klia sig i huvudet åt deras vaga och mesiga svar. Tydligen spelar cykeln en stor symbolisk roll i filmen. Det är symboliskt att Cyril trampar på pedalerna när han lämnar sitt förflutna bakom sig och att han klättrar på sin egen cykel när han försöker ta sig över en vägg. Säkerligen är Cyrils röda tröja även en symbol för ilska och det klumpiga Beethoven-citatet i soundtracket en symbol för klumpighet.

Statistik:
Cykel: Ja
Jobbiga barn: Jajamen
Karaktärsmotivationer: Näpp
Underhållning: Titta någon annanstans
Minuter: 87
Engagerande minuter: 6

Tidigare filmer:
Vecka 19: Tropa de Elite 2 (Brasilien, 2010)
Vecka 18: Tao Jie ("A Simple Life", Kina, 2011)
Vecka 17: A torinói ló ("Turinhästen", Ungern, 2011)
Vecka 16: Boy (Nya Zeeland, 2010)
Vecka 15: Klovn (Danmark, 2010)
Vecka 14: Mannen från Le Havre ("Le Havre", Finland, 2011)
Vecka 13: Hodejegerne ("Huvudjägarna", Norge, 2011)
Vecka 12: Avaze gonjeshk-ha ("Sparvarnas sång", Iran, 2008)
Vecka 11: Choi-jong-byeong-gi Hwal ("War of the Arrows", Sydkorea, 2011)
Vecka 10: Das Weiße Band ("Det vita bandet", Tyskland, 2009)
Vecka 9: Django Unchained (USA, 2012)
Vecka 8: Monsieur Lazhar (Kanada, 2011)
Vecka 7: Darling (Sverige, 2007)
Vecka 6: Le Chat du Rabbin ("Rabbinens katt", Frankrike, 2011)
Vecka 5: Gyakuten Saiban ("Ace Attorney", Japan, 2012)
Vecka 4: Kynodontas ("Dogtooth", Grekland, 2009)
Vecka 3: Balada trista de trompeta ("The Last Circus", Spanien, 2010)
Vecka 2: Bir Zamanlar Anadolu'da ("Once Upon a Time in Anatolia", Turkiet, 2011)
Vecka 1: Take Shelter (USA, 2011)

Vecka 18: Tao Jie ("A simple life")

Vad är detta? 
Hongkong-film från 2011 om en hushållerska som får en stroke och bestämmer sig för att flytta till ett ålderdomshem.

Varför? 
Mest för storyn, faktiskt.

Balloonfighter undrar:
1. Om den här filmen vore en musikgenre, vilken skulle det vara?
Jag tänkte faktiskt att den här filmen skulle kunna vara en motsvarighet till muzak redan när vi såg den. Men nu när jag funderar mer slår det mig att "A Simple Life" måste vara filmkonstens svar på John Fields Nocturner. John Field var en engelsk tonsättare från tidig romantik som lanserade formen nocturne med ett antal mjuka, melodiska och väldigt obesvärade stycken. Beroende på ens humör är de antingen trivsamt välkomponerade eller irriterande menlösa - jag hamnar oftast i det senare facket. Lite som med den här filmen...
2. Hur troligt är det att den här filmen kommer att göras om i Hollywood och vilka skådespelare kommer vi i så fall att se i rollerna?
Vi kommer få se en remake med Ryan Gosling i rollen som Roger och Susan Sarandon som Ah-Tao. Sarandon kan tyckas lite väl ansiktslyft för rollen men i ålder ligger hon perfekt och det är på tiden att hon tar sig an en lite mer krävande rollprestation. Hennes utstrålning är precis lagom knipslug. Ryan Gosling är ganska äcklig men det är ju i ropet nu och jag tror att han hade kunde bidra med lite dynamisk dryghet.
3. Vilken karaktär var egentligen minst empatisk i den här filmen?
Alltså, gubben som stal pengar var det ju lätt att bli sur på, men han var också glad och rolig i övrigt. Jag vet inte. Jag tror att vi som åskådare var de minst sympatiska karaktärerna.

Balloonfighters åsikt:

Det känns märkligt att klaga på att det inte hände mycket i A simple life så här veckan efter att vi sett den oerhört långsamma Turinhästen, som vi för övrigt tyckte väldigt mycket om. Problemet med A simple life är att den inte har någon dramatisk substans utöver att man inledningsvis tror att filmen ska vara en dyster historia och att den därefter på något sätt bryter mot konventionerna genom att bara vara gullig och altruistisk rakt genom. Alla är så himla snälla och söta i A simple life och tyvärr gör det mig uttråkad. Det är som att umgås med en socialt kompetent och artig människa. Efter en stund vill man bara slå dem på käften och skrika "Var är ditt inre mörker, obehagliga robotmänniska?!".

Kanske hade det fungerat bättre om A simple life bara hade varit 1½ timme lång istället för att klocka in på nästan 2½ timme. Vore man mer lättpåverkad kanske man hade kunnat ge sig hän åt diskussioner om vad som egentligen utgör ens familj och så vidare, men nä vad fan. Inte under 2½ timmes tid!

A simple life är gullig men meningslös. Många betraktar den nog som en feelgood-film och under stunder fungerar den, men i längden blir det motigt att se en film som helt saknar spänning, överraskningar eller en gnutta trams.

Kanske är det mest talande jag kan berätta om filmen att både jag och Kantorn ägnade den sista halvtimmen åt att mms:a varandra bilder på (våra egna) osmickrande kroppsdelar.

Kantor Wilhelmssons åsikt: 

Kvällen efter att vi hade sett klart "A Simple Life" var jag på väg att fråga Orpon vilken film vi skulle se den här veckan. Så lite intryck gjorde den - tyvärr. Andy Lau och tanten har ett fint samspel och bitvis är det en lite gullig skildring av ålderdomens verklighet, men förutom riktning och spänning saknar filmen framför allt personlighet.

"Taste of Tea" från 2004 är en gammal japansk "feelgood"-favorit. Det är en långsam eftermiddagsfilm där inte mycket händer. Vi får följa en liten familj på den japanska landsbygden i deras vardagliga, småtrevliga liv. Precis som "A Simple Life" klockar den in på nästan tre timmar. Skillnaden är bara att Taste of Tea har karaktär och egenart. En liten flicka drömmer om en solros som växer sig större än jorden. Konstiga sång-och dansnummer smygs in i historien. I en scen står Tadanobu Asano och kastar sten med en retarderad kille och det är på något sätt det mest fascinerande man sett. 

Ja, nu har jag alltså tillbringat större delen av texten om "A Simple Life" åt att prata om en annan film...

Jag vill tillägga att "A Simple Life" inte på något sätt är dålig. Men precis som Orpon har jag noll tålamod med filmer som inte en enda gång påminner mig om hur konstig, mörk, bisarr eller obehaglig världen är. Som en vis man sade är det allas uppgift att maximera sin personlighet.

Statistik:
Altruism: 93%
Friktion: 1%
Söta gamlingar: 2 av 46
Antal konsumerade oxtungor: 1
Scener där folk rörde sig snabbare än 3 km/h: 0

Tidigare filmer: 
Vecka 17: A torinói ló ("Turinhästen", Ungern, 2011)
Vecka 16: Boy (Nya Zeeland, 2010)
Vecka 15: Klovn (Danmark, 2010)
Vecka 14: Mannen från Le Havre ("Le Havre", Finland, 2011)
Vecka 13: Hodejegerne ("Huvudjägarna", Norge, 2011)
Vecka 12: Avaze gonjeshk-ha ("Sparvarnas sång", Iran, 2008)
Vecka 11: Choi-jong-byeong-gi Hwal ("War of the Arrows", Sydkorea, 2011)
Vecka 10: Das Weiße Band ("Det vita bandet", Tyskland, 2009)
Vecka 9: Django Unchained (USA, 2012)
Vecka 8: Monsieur Lazhar (Kanada, 2011)
Vecka 7: Darling (Sverige, 2007)
Vecka 6: Le Chat du Rabbin ("Rabbinens katt", Frankrike, 2011)
Vecka 5: Gyakuten Saiban ("Ace Attorney", Japan, 2012)
Vecka 4: Kynodontas ("Dogtooth", Grekland, 2009)
Vecka 3: Balada trista de trompeta ("The Last Circus", Spanien, 2010)
Vecka 2: Bir Zamanlar Anadolu'da ("Once Upon a Time in Anatolia", Turkiet, 2011)
Vecka 1: Take Shelter (USA, 2011)

Vecka 13: Hodejegerne ("Headhunters")

Den här texten är i princip fri från spoilers.

Vad är detta?
Norsk thriller från 2011 om en framgångsrik headhunter (obs! inte en sån här) som använder sitt jobb som täckmantel för en karriär som konsttjuv och har komplex för sin längd (1,68) och sin säd (oduglig).

Varför?
Efter förra veckans fadäs till filmval suktade jag efter något rakt, rent och fräscht. Huvudjägarnas rykte som en spännande actionthriller i ytliga företagsmiljöer lät således perfekt.

Kantor Wilhelmsson undrar: 
1. Vad gjorde det för skillnad att Headhunters var norsk?
Det var lite lättare att identifiera sig med karaktärer och miljöer än i motsvarande amerikansk film, men jag satt och fnissade lite åt att höra norska i de actionfyllda scenerna. Saknade bara ett yippee ki-yay motherfucker-ögonblick.

2. Vilken är den bästa film du sett i den här genren?
Svårt att säga, det är ingen genre jag har några direkta favoriter i. Jag minns Jagad som ganska bra.

3. Om du kunde stjäla alla världens konstverk men bara fick välja ett, vilket skulle du ta? OBS! Du skulle inte sälja det vidare utan bara behålla det för din egen glädjes skull.
Ska vi börja med diskussionen "vad är konst?". Får jag stjäla ett tv-spel, en skyskrapa eller rentav någons barn? Jag ska försöka hålla mig till konst som finns på muséer eller hos väldigt rika människor. Eftersom jag ännu inte färdigställt mina mästerverk Penis i motljus eller Penis på blomsteräng och jag inte skulle ha så mycket nytta av en uppstoppad get med ett bildäck runt så hade jag antagligen velat stjäla en trevlig tavla. Det finns ganska många att välja på och jag har ingen koll egentligen men jag tycker Van Goghs Landskap från Saint Remy som hänger på Glyptoteket är just väldigt trevlig. Då behöver jag inte åka längre än till Köpenhamn för att stjäla den heller. Det är ju så smidigt nu för tiden, med Öresundsbron och allt. Jag kan åka iväg, stjäla den och vara hemma och hänga upp den igen två timmar senare.

Jag ångrar mig, kan jag välja grottmålningarna i Lascaux istället?

Kantor Wilhelmsson säger sin åsikt:

Den första kvarten av "Headhunters" kändes som en dålig kioskroman. Jag har aldrig läst/sett "Snabba Cash", men det är precis såhär mina fördomar målar upp den - coola, blasé människor i kostym som bara tänker på pengar, status och att fucka över konkurrensen. Roger Brown jobbar som slick headhunter på en firma och kompenserar för sin korta längd (lika lång som Kantorn, 1.68!) genom att stjäla svindyr konst av sina klienter. Men så rekryterar han en man som börjar fatta vad han håller på med...

Förutom att båda skäggen fnittrade åt att höra namnet "Roger Brown" uttalas på norska kändes hela historien ganska blaha. När konspirationen började tätna kring huvudpersonen hade jag redan börjat zona ut i fåtöljen...

...men vad som sedan händer är att filmen har vettet att spåra ur. Inte bara en, utan tre-fyra gånger om, på ett så avväpnande och underhållande sätt att man bara måste älska det. Att berätta hur den gör det vore att förstöra upplevelsen, men här finns bland annat en scen med en traktor och en hund som var så fantastiskt dum och uppskruvad att jag nästan fick nypa mig i armen. När två storvuxna tvillingpoliser dyker upp, med matchande mustascher - som hämtade ur en serietidning - är det helt i linje med filmens mustiga, våldsamma värld. "Headhunters" har glimten i ögat, och en charm som känns egen.

Detta toppas av ett högt tempo och ett manus som faktiskt levererar. "Headhunters" tar inte alla de förväntade vägarna, och är heller inte rädd att köra av vägen ett tag om det innebär bra story. Upplösningen kanske är lite plötslig och irrelevant, men vid det laget har man redan haft så kul att allt är förlåtet.

Balloonfighter ger respons:

Den här gången kan jag inte göra något annat än att hålla med Kantorn till fullo. Huvudjägarna inleds ganska stolpigt men tar sig efter en stund. Inledningsvis framstår den lite som en Beck-film som försöker vara cool, internationell och lite Bond-sexig. Det är lätt att vilseledas under den första halvtimmen, men när Huvudjägarna väl hittar sin röst utvecklas den till en väldigt underhållande film som tar sig själv på exakt lagom mycket på allvar och vågar ta sig friheten att tramsa till det i vissa scener.

Från det att Huvudjägarna börjar spåra ur så är den både genuint spännande och rolig. Filmen har ständigt glimten i ögat utan att för den sakens skull förvandlas till tröttsamt ironiskt eller självupptagen. Slutet är lite tråkigt men det finns ett par scener som är så utspårade (på det bra sättet!) att jag har överseende med den detaljen. På det stora hela är det en av de bästa actionthrillers jag har sett på väldigt länge.

Statistik: 
Body count: 5-10
Ond nationalitet: Danskar
Genomsnittligt pris per kostym: Ehhh... många människopengar, tror jag.
Välanpassad dramaturgikurva: 100%
Bra konst: 14%


Tidigare filmer: 
Vecka 12: Avaze gonjeshk-ha ("The Song of Sparrows", Iran, 2008)
Vecka 11: Choi-jong-byeong-gi Hwal ("War of the Arrows", Sydkorea, 2011)
Vecka 10: Das Weiße Band ("Det vita bandet", Tyskland, 2009)
Vecka 9: Django Unchained (USA, 2012)
Vecka 8: Monsieur Lazhar (Kanada, 2011)
Vecka 7: Darling (Sverige, 2007)
Vecka 6: Le Chat du Rabbin ("Rabbinens katt", Frankrike, 2011)
Vecka 5: Gyakuten Saiban ("Ace Attorney", Japan, 2012)
Vecka 4: Kynodontas ("Dogtooth", Grekland, 2009)
Vecka 3: Balada trista de trompeta ("The Last Circus", Spanien, 2010)
Vecka 2: Bir Zamanlar Anadolu'da ("Once Upon a Time in Anatolia", Turkiet, 2011)
Vecka 1: Take Shelter (USA, 2011)