Min favoritmutualism

Mutualism är en sorts symbios där de olika arterna drar nytta av varandra. Det kanske kändaste exemplet är samarbetet mellan växter och pollinerande insekter. Mykorrhiza och kvävefixerande bakterier i ärtväxternas rötter är två andra populära exempel.

Ibland påstås det att man inte kan fantisera ihop någon djurisk egenskap eller något beteende som inte redan förekommer någonstans i naturen. Evolutionen har redan hittat på det mesta. Det gäller även artöverskridande förhållanden.

På Borneo förekommer ett ganska ovanligt samarbete mellan kannrankeväxter och spetsekorrar. Kannrankor känner de flesta av oss igen som köttätande växter som med sin söta nektar lockar till sig insekter som berusas, trillar ner i kannan och sen "äts upp". På så vis får växten tillgång till näringsämnen och slipper att konkurrera med andra växter på marken.

Tre kannrankearter på Borneo har hittat en alternativ metod för att tillgodogöra sig kväve. Växterna utsöndrar ämnen som attraherar spetsekorrar och till skillnad från i fallet med insekterna så bjuds spetsekorrarna på ett dukat bord och kommer undan med livet i behåll. Den goda nektarn utsöndras bara på växtens "lock" vilket gör att ekorren måste sitta på ett särskilt sätt för att kunna slicka i sig den - med röven över själva kannan. Medan spetsekorren smaskar i sig god nektar så samlas dess avföring i växtens klosett och växten får därmed ett välkommet tillskott av näringsämnen.

Det finns alltså en växt som är utformad som en toalett/buffé (bästa restaurangidén någonsin?) för att locka till sig däggdjur som ska bajsa i den. Man måste älska evolutionen. Den är så himla glyttig ibland.

Läs mer här. 

Jag sitter på en sten vid en sjö i en skog och är pestsmittad

Jag kan knappt föreställa mig ett mer spännande och intressant spelupplägg än det som erbjuds i Miasmata. Du spelar som den pestsmittade forskaren Robert Hughes som befinner sig till synes ensam på ön med det klyschiga - och missvisande - namnet Eden. Ditt enda uppdrag är att inte förgås av sjukdomen som plågar dig, något du kan undvika genom att utforska öns växt- och svampliv och försöka framställa medicin ur fynden.

Robert Hughes är ingen hjälte. Han är sjuk, svag, klumpig och har förmodligen... inte uppfört sig särskilt väl. Eden är till en början en inbjudande plats med sitt rika djur- och växtliv och sina fantastiska solnedgångar, men ön kommer snart att ha ihjäl dig, både ofta och på förnedrande sätt. Om du inte är riktigt försiktig så kommer du att snubbla nerför kullar och tappa allt du har plockat på dig, du kommer att gå vilse om nätterna och dö i buskar och inte minst kommer du att drunkna i vatten som bara når dig till vaderna. Då har jag ändå inte nämnt att Hughes eget samvete bokstavligen kan slå ihjäl dig. Andra spelprotagonister hånskrattar åt hur patetisk du är.

Jag kallade Miasmata för First Person Botaniker/First Person Scientist men Kantorn levererade den fantastiska genrebeteckningen Plock 'em up. Spelmomenten som utförs i förstapersonsvy går ut på att utforska och kartlägga ön med hjälp av en den gamla hederliga karteringsmetoden triangulering (det är besvärligt till en början men man lär sig efter ett par timmar) och att som tidigare nämnt plocka upp växter och svampar för att hitta ett botemedel till sjukdomen som plågar Hughes. Trots sjukdomen och survival horror-tendenserna är det ofta en väldigt avkopplande upplevelse. För min del hade den gärna fått vara än mer avkopplande.

Det finns bara en fiende på ön. En stor del genom spelet irriterade jag mig mest på detta monsters närvaro och tyckte att dess enda funktion var att addera onödig stress. Jag menar, man spelar redan som en döende man på en öde ö. Efterhand som monstrets närvaro motiverades började jag att ändra uppfattning. Tack och lov behöver du aldrig slåss mot det. Hughes är så trasig att det enda han kan göra är att gömma sig i en buske och hoppas att monstret tröttnar och går iväg.

Miasmata är en av de mest givande spelupplevelserna jag har varit med om och det är imponerande att de två brittiska bröderna Joe och Bob Johnson från grunden och helt på egen hand har lyckats skapa ett så välgjort och intressant spel. Amerikanska recensenter har en tendens att anmärka på att texturer laddar lite segt och att man ibland till exempel kan notera revor i stjärnhimlen, men det är löjlig kritik från människor som inte förtjänar det här spelet.

Slutet var något av en besvikelse men Miasmata är en spelupplevelse som inte borde lämna någon oberörd. Det är ett spel som lämnar dig på en öde ö och låter dig lista ut resten själv. Och det är otroligt belönande. Det har aldrig förut varit lika givande att dö i en buske.

Rewilding

Föregående inlägg fick mig att tänka på rewilding som är en av de mest spännande naturvårdsinriktningarna. Enkelt förklarat så går det ut på att ekologiska samband och kopplingar störs om en art i ett ekosystem försvinner. En form av rewilding är då att försöka återintroducera den försvunna arten genom att till exempel importera individer från ett annat område eller som i den nordliga trubbnoshörningens fall att man planterar ut individer från djurparker eftersom arten är utdöd i det vilda.

En mer kontroversiell och experimentell form av rewilding, och den form som jag är mest nyfiken på, presenterades av geologen Paul S. Martin i hans bok Twilight of the Mammots: Ice Age Extinctions and the Rewilding of America från 2005. Jag tog mig genom flera hundra sidor om jättesengångares avföring i denna bok för att komma till slutkapitlet där allt det kontroversiella och intressanta stod. Martin hävdar följande: det är ingen slump att Nordamerikas megafauna med mammutar, sabeltandade tigrar, jättesengångare m.fl. dog ut samtidigt som människorna kom till kontinenten. Han menar vidare att den ekologiska balansen har störts eftersom det ännu finns djur som är anpassade efter att ha levt i tusentals, miljontals år vid megafaunans sida och att man bör försöka återskapa det förstörda ekosystemet för att på så vis återupprätta kontinentens naturliga tillstånd. Man pratar om en pleistocen rewilding, vilket betyder att man försöker återskapa den geologiska tidsperiod som sträcker sig från ungefär 2,5 miljoner år sedan fram tills för cirka 11 000 år sedan. Detta menar Martin att man kan göra genom att importera ersättningsarter som har liknande funktioner i ekosystemen. Till exempel kan Nordamerikas mammutar ersättas med elefanter och det amerikanska lejonet med det afrikanska. Hur man ersätter Martins favoritdjur jättesengångaren har jag svårt att föreställa mig. Kanske är det galenskap, kanske ligger det något i det. Hur som helst har teorin diskuterats flitigt och varit mycket kontroversiell. Martin menade att man skulle upprätta försöksområden i till exempel Texas där elefanter, lejon och geparder förmodligen skulle trivas. Problemet har varit att inte särskilt många har velat ställa upp på det här och att det är ganska svårt att få staten att låta en släppa ut vilda afrikanska djur i USA. Mediamogulen Ted Turner har dock upplåtit några av sina rancher för försök, men det har varit ganska blygsamma sådana. Till exempel har man försökt att återetablera en i USA utdöd men i Mexiko existerande sköldpadda på Turners rancher.

Betydligt mer radikala experiment har utförts i Ryssland av forskaren Sergei Zimov. På ett stort försöksområde i Sibirien har han planterat in stora betande som däggdjur som älgar, renar, bison och vildhästar och det finns planer för amurtiger, myskoxar, jak, kameler och asiatiska lejon. Det finns förstås stora risker att leka med ekosystem på det här sättet, men jag kan inte låta bli att tycka att det är väldigt spännande att experiment faktiskt utförs.

Det närmsta vi kommer den här typen av radikala rewilding-projekt är förmodligen Eriksbergs viltreservat i Blekinge som hyser ett antal av den europeiska buffeln - visenten - som annars bara finnas kvar i den polsk-vitryska urskogen Bialowieza.

Dokumentär: Last chance to see: Special-avsnittet

Antalet dokumentärer jag ser står i direkt förhållande till hur ledig/avkopplad jag är. Så fort jag fick några dagar ledigt från skolan började jag att frossa i dokumentärer igen. Framförallt har jag plöjt genom serier som BBC Life och Det vilda Ryssland som är helt fantastiska dokumentärserier men hyfsat ointressanta att blogga om eftersom de är så allmänt uppskattade och hyllade och det vore som att skriva om Sgt. Pepper's lonely hearts club band. Istället har jag fastnat för BBC 2:s dokumentärserie Last chance to see från 2009.

TV-serien Last chance to see bygger på det 20 år gamla radioprogrammet med samma namn. I förlagan letade zoologen Mark Carwardine och den Douglas Adams efter några av världens mest utrotningshotade djur. I TV-serien är det Stephen Fry som reser runt och undersöker hur det har gått för de arter som radioprogrammet tog upp. Programmet handlar således om de hotade arterna, varför de är hotade och om olika åtgärder som sätts in för att förbättra deras situation.

Specialavsnittet handlar om den nordliga underarten av trubbnoshörning som räknas som utdöd i det vilda och som det bara finns ett litet antal individer av i fångenskap. Man får följa försöken att återetablera några av dessa individer från en tjeckisk djurpark till deras vilda ursprungshabitat i Afrika och man får även se den ganska obehagliga proceduren när djurskötarna sågar av noshörningarnas horn för att minska risken för tjuvjakt. Liksom för många andra hotade djurarter är det kineserna och deras absurda mat- och medicinalvanor som utgör ett av de största hoten för noshörningarna. När kineserna inte vill gnaga på noshörningshorn så äter de gärna malda tigerben eller hajfenor.

Special-avsnittet har ett ganska torrt upplägg Stephen Fry till trots, men det är också en av få dokumentärer som verkligen går in i detalj på naturvårdsprojekt. Det är långt ifrån den visuella porr som BBC Life och Planet Earth bjuder på men det är å andra sidan specialiserat och matnyttigt. Dessutom så slutar episoden så lyckligt som det bara kan sluta när de tidigare apatiska tjeckiska noshörningarna skuttar omkring glatt på savannen. Hur den lilla gruppen noshörningar ska hantera inavel och överleva i längden tas dock inte upp. Utsikterna för att den nordliga underarten av trubbnoshörning ska skutta omkring glatt på savannen om ett par generationer borde rimligtvis inte se allt för ljus ut.

Som kuriosa kan nämnas att ett av avsnitten i serien faktiskt genererat en kändis och en smärre youtube-sensation i kakapo-hanen Sirocco:

Comte de Buffoon

Staffan Ulfstrands bok om Darwin fick den ganska pampiga titeln Darwins idé : den bästa idé någon någonsin haft och hur den fungerar idag. Jag håller förstås med Ulfstrand, men bokens huvudperson hade kunnat vara någon helt annan.

Det är knappast sant att Darwins idé kom från ingenstans. Många anser till exempel att Alfred Russel Wallace som var samtida med Darwin hade en mer betydelsefull roll i teorierna om evolution än det blygsamma erkännande som senare har tillskrivits honom.

1766, nästan hundra år före publiceringen av Om arternas uppkomst (1859) skrev Georges-Louis Leclerc, Comte de Buffon så här:

Om vi medger att åsnan tillhör hästfamiljen, och är skild från hästen enbart på grund av att den avviker från den ursprungliga formen, så kan man lika väl säga att apan tillhör människans familj, att apan är en degenererad människa, att apan och människan har ett gemensamt ursprung; att alla familjer, bland växter såväl som djur, har kommit från en enda stam, och att alla djur är avkommor från ett enda djur, som med tiden, som ett resultat av utveckling eller degeneration, genererat alla andra arter av djur... då finns det inte längre några gränser för naturens kraft, och vi skulle inte ha fel i antagandet, att givet tillräcklig tid, har hon kunnat från en enda varelse härleda alla andra organiska varelser.

Bortsett från de diffusa idéerna om degeneration har Buffon faktiskt kärnfullt beskrivit hela den moderna synen på evolution. Buffon var dessutom en kritiker till Carl von Linnés allt för statiska indelning av naturen eftersom han ansåg att livsformer förändras med tiden och att individer är den enda riktigt relevanta indelningen, något som diskuteras än idag.

Varken tiden eller Buffon själv var riktigt mogen för de tankar om evolution som han nedtecknade i sin kammare i Paris. Kanske fattades Buffon bara balls av Darwins kaliber, den chutzpah som gjorde att Darwin stod ut och stod på sig trots alla smädelser. Efter att ha formulerat de tankar som citerats ovan skrev Buffon nämligen följande:

Men detta skulle inte på något sätt vara en rättvisande bild av naturen. Vi är garanterade... att det första paret av alla arter skapades fullt färdiga av Skaparens händer.

Buffon säckade ihop fullständigt på mållinjen och det dröjde nästan ett århundrade innan någon annan lanserade samma idé och framförallt - var tjurskallig nog att våga stå för den.

För att parafrasera Ice Cube: Never question the size of Darwins balls.

Ruderatmark

Dagens uppdrag var att inventera växtligheten på en hektar ruderatmark. En ruderatmark är en skräpmark som ofta störs av mänsklig aktivitet, till exempel grustag, soptippar, hamnar och industritomter. Det är alltså öppna, ofta näringsfattiga, marker som gynnar särskilda växter.

Mitt val av mark, ett industriområde i Södra Sandby:


Trots att det ser så förstört och tråkigt ut så rymmer den här typen av miljöer ofta en oväntat stor artrikedom. I området hittade vi över 60 olika sorters växter (och då orkade jag inte med de flesta av gräsen).

Inplastningsverkstad

Till mina favoriter för dagen hörde purpurklätt, vit fetknopp, kungsljus och lite ovanligare kalkdån.

# 181

Svart rödstjärt blev idag mitt 181:a kryss. När jag började att skåda var det mycket för att ha någonting vettigt att göra under promenader och cykelfärder och en positiv bieffekt var att det drev mig till att motionera och vistas utomhus mer. Det har i sin tur gett mig en hel del fina naturupplevelser.

Svart rödstjärt är en fågel som inte riktigt bäddar för estetiskt tilltalande naturupplevelser. Fågeln hör ursprungligen hemma på tusentals meter höga klippiga berg på kontinenten men har de senaste 200 åren börjat att blanda ihop asfalterade industriområden med sina ursprungliga habitat. Gott så. De verkar trivas och det betyder att de nu finns i hyfsad upplaga i bland annat Malmös industrihamn (och i Limhamns kalkbrott). Svart rödstjärt utsågs i fjor till Malmös nya kommunfågel.

Bilder från dagens naturupplevelser, platser där jag såg eller hörde svart rödstjärt:

Naturen som hobby

Häromdagen kom Ella hem från en loppis med boken Naturen som hobby (från 1952) till mig. Det är en på alla sätt och vis fantastisk bok och så nära Gröngölingshandboken som man kan komma. Boken inleds med ett sedelärande kapitel som förkunnar följande:

"man får inte ut mycket av naturen om man inte bemödar sig. Vakenhet, koncentration och ihärdighet är nödvändiga för att resultatet ska bli annat än skärvor av helheten. [...] Försinkad sömn, kalla timmar i ett gömsle, myggbett till övermått, hunger och trötthet kan man få lida av under nattstudierna. Men lönen kommer alltid, kanske i form av tillfredsställelsen av att ha löst en gåta, kanske i form av en estetisk upplevelse av samma personliga värde som musik eller konst kan skänka oss".

Därefter följer en exposé utan like, som lär en att hantera en kompass, hur man ser skillnad på olika djurspår, olika geologiska avsnitt av Sverige och så vidare. Och det bara fortsätter med tips på hur man bäst fotograferar en spillkråka (skärpedjup och filter diskuteras), hur man bygger algskrapor, gömslen och fågelholkar, regler om allemansrätten, en guide till några vanliga akvariefiskar, diagram över när de olika groddjurens lek pågår, hur man gör konstgjorda myrbon i gips, jämförelser mellan några olika rovfåglars spybollar och mycket, mycket mer!







Tack Ella. Och tack Viking Olsson och Yngve Cederholm för att ni delade med er av det här.