Kommentarskultur

När man blir äldre blir livet allt mer teoretiskt. En gång i tiden var jag passionerat intresserad av att spela tv-spel. Efter hand blev jag mer intresserad av att läsa tv-spelskritik än att spela själv. Nu för tiden är jag mest inne på att läsa kommentarerna på tv-spelskritiken.

Men kommentarskulturen - eller kanske kommentarernas diskurs? - är fascinerande. Kommentarer på bra artiklar på internet utvecklas inte sällan till små forum i sig - kritik av både artikeln, ämnet för artikeln och i längden hela sättet att kritisera, diskussioner som snabbt växer förbi författarens referensramar. Anledningen till att TV-skribenten Alan Sepinwall blivit så erkänd är att hans bloggtexter lyckats samla så många intelligenta tittare som diskuterat serier på hög och civiliserad nivå. Ofta långt utöver vad Sepinwall själv skrivit. Hans recap av säsongsfinalen av komplexa serien Mad Men i höstas samlade ihop inte mindre än 520 kommentarer från folk som dissekerade minsta tonfall, replik och referens utan att en enda gång gå till personangrepp eller använda ful internetslang. Om någon behöver perspektiv på hur stort det här är kan jag bara hänvisa till valfri anslagstavla på IMDb för samma serier som Sepinwall täcker.

På andra håll blir kommentarerna en mer intern källa till intellektuella fortspinningar och trams. Vitkors Rocky-sajt är en sådan. Som han skriver själv:

DN flyttade för några år sedan sin rocky-serie till den lite halvbuggiga påstan-bloggen. Det enda bra med det var att man då kunde börja kommentera på stripparna. Rockykommentarerna utvecklades till ett eget litet fenomen där signaturen "Arne" länge briljerade med att vara först upp varje morgon och lägga kommentaren "Klockrent". "Slidkrans" tog sedan över med att oförtröttligt hbt- och genusanalysera varje stripp.

Efter den 30 april 2010 kunde man dock inte längre kommentera Dagens Rocky på DN:s pastan-sajt. Pastan-redaktionen meddelade torrt att kommentarerna var avstängda tills vidare. Skandalöst tyckte många som hankat sig fram i tillvaron enbart med hjälp av rocky-kommentarerna, och gjort sig beroende av en daglig Rocky-fix med tillhörande kommentarer.

Idag har Vitkors "Rocky-forum" många fler kommentarer än På Stan, och dessutom ett mer attraktivt och lättillgängligt utseende. Även de dagar då själva stripparna går på tomgång hittar folk något att dissekera. Ett återkommande skämt har till exempel blivit de desperata försöken att hitta spåren av en elefant i varje stripp - man kan till exempel se karaktärernas cigarettrök som en snabel, en luftmadrass som en "muskulös elefant" eller bara hävda att "den gömmer sig under soffan". Elefanten, eller "fanten" som han älskvärt kommit att kallas, har successivt blivit en karaktär i sig själv, som aldrig syns på allvar men som kommit att färga hela Rocky-serien och hur man diskuterar den.

Tv-spelskulturen är givetvis ett kapitel för sig. Var skulle man annars leta efter homofoba tonåringar som skriver i versaler och kallar folk för "fucking faggot"? Men på de två bästa brittiska spelsajterna, Eurogamer och Rock, Paper, Shotgun, är nivån på kommentarerna generellt mycket högre än hos... tja, DN:s litteraturkritik till exempel.

Eurogamer är ett intressant fall sociologiskt, eftersom man där får ranka varandras kommentarer med +1 eller -1. Och det särskilt intressanta är att detta inte har lett till mobbning eller billiga popularitetssökande skämt, utan tvärtom att välskrivna och genomtänkta kommentarer blivit mer erkända och därmed höjt samtalsnivån. Folk tänker efter innan de postar eftersom de vet att en idiotisk, grammatiskt usel kommentar bara kommer resultera i en massa minuspoäng.
Vissa fjuniga spelnördsrester hänger förstås kvar. Men när en skribent på Eurogamer skriver en inte helt genomtänkt artikel om ett spels kvinnosyn är det ett nöje att läsa backlashen (över femhundra poster). I kommentarerna finns bland annat ett välformulerat försvar för kontext, ett sansat inlägg om feministteori och ett ifrågasättande av skribentens professionalism. Alla civiliserade och med höga pluspoäng. Inte dåligt för att vara responser på en artikel om Duke Nukem Forever.

Bloggen Rock, Paper, Shotgun täcker bara PC-spel, en scen som alltid varit mer nördig och intern än konsolbevakarnas. RPS är i sina bästa stunder som en klubb för läsare med alldeles för stora hjärnor som får utlopp för alla tänkbara bisarra kunskaper om datorspel. Kommentarerna är alltid många, till och med ett kort utannonserande kan få femtio responser. Det bästa beviset på hur sammansvetsat klientelet är kom den första april i år. RPS, vars stab består av fyra skribenter som alltid uppdaterar flitigt, skrev denna gång en lång serie inlägg med rent trams - hur schack fått sin första patch, hur företaget Ubi Soft tagit itu med piratkopieringen genom att installera en "Ubi Man" i varje hem, reklam för det nya spelet "Hoop & Stick II" och så vidare. Allt på en gammaldags viktoriansk engelska. Under två dagar fylldes sajten av fraser som "Alas, my good sir" och diskussioner om grafikkort gjorda av trä. Man kunde vada igenom ett femtiotal kommentarer innan man ens hittade någon som rev ner den fjärde väggen.

Alla dessa sajter utmärks av en sak - den relativt höga nivån. Betrakta de här diskussionerna för sig och det verkar som att internet är en intelligentsia av Oscar Wilde-snitt. Så är det givetvis inte, idioterna är precis lika många på internet som i verkliga livet. Men den gamla tanken att idioter trivs bäst i flock får definitivt mothugg av att kreativa, roliga kulturmänniskor minsann också trivs i flock. I alla fall när de får gömma sig bakom anonyma IP-adresser.

Nedlagda kultserier 1: Firefly

Den ordinarie säsongen är slut för de flesta TV-serier, True Blood har tappat det mesta av sin fräschör och det är ett par veckor kvar tills Mad Men börjar igen - alltså ett jättebra tillfälle att kolla igenom Firefly, Joss Whedons charmiga sci-fi-western från 2002. Av alla serier som aldrig fått en andra säsong är Firefly en av de mest kultförklarade. Efter att bara elva av de fjorton ordinarie avsnitten sänts, och dessutom sänts i fel ordning, klippte FOX med Whedon. Stora kampanjer för att återupprätta serien och en stark DVD-försäljning - Firefly har bland annat tretusen femstjärniga recensioner på Amazon.com - räckte till slut till en långfilm, Serenity från 2005, som behöll charmen men missade en del av den speciella personligheten.

Sympatiske TV-kritikern Alan Sepinwall skriver just nu detaljerade återblickar på avsnitten på sin blogg What's Alan Watching. De funkar inte att följa i realtid (ingen som kollar igenom serien kommer vilja nöja sig med ett avsnitt i veckan) men är läsvärda, och i all analys är de en bekräftelse på hur säker Firefly var på sin stil redan från början. Det är svårt att sammanfatta serien på ett meningsfullt sätt eftersom så många detaljer är viktiga. Filmen Serenity strävar med att etablera världen, de nio huvudkaraktärerna, deras inbördes relationer, bakgrundshistorier, slang och internskämt på ungefär en halvtimme. Det är inte helt lyckat.

Ta bara dialogen. Firefly utspelar sig femhundra år in i framtiden, där USA och Kina gått ihop till en gemensam supermakt kallad "The Alliance". De styr i de centrala delarna av galaxen medan självständiga intressen spritts ut över perifera planeter och bakvattenmånar. På grund av den dubbla kulturella bakgrunden är kinesiskan hela tiden utblandad i karaktärernas vardagsprat. Dessutom funkar den som en nödlucka där serien kan låta karaktärerna svära utan att det måste bli censurerat. Upprörda dialoger kulminerar ofta med en lång harang av kinesiska som aldrig behöver översättas.

Men även inom engelskan har serien en massa tics för sig. Istället för att göra en avancerad tolkning av hur språket utvecklats under ett halvt millennium använder serien nya modeord: "cool" har ersatts med "shiny", "goddamnit" har ersatts med det ologiska men fint konsekventa "gorramit", huvudkaraktärerna hänvisar hela tiden till rymdskeppet som "the boat" och många fler. Bara att lyssna på pratet i serien är ibland en upplevelse i sig.

Och det är i dialog och karaktärer som serien verkligen lyser. Rymdaction är aldrig huvudpoängen här. Långa avsnitt utspelar sig enbart i skeppsmiljö, utan fläskiga effekter eller särskilt imponerande kulisser. Joss Whedon pratar i intervjuer om hur han vill att figurerna i hans serier ska kännas som en familj, och i Firefly lyckas han verkligen. Det är en mänsklig ensembleserie i första hand, långt borta från aliens och teknologiskt nördande. Tonen ligger rätt nära Han Solo-delarna av den ursprungliga Star Wars-trilogin, med skillnaden att Nathan Fillion får Harrison Ford att framstå som (ännu mer?) mesig och platt. Fillions tolkning av den nonchalanta och oförutsägbara kapten Malcolm Reynolds skapar en av de roligaste huvudkaraktärer jag sett i en TV-serie. Andra favoriter är Adam Baldwins ryggradslöse Jayne och Jewel Staites superpositiva Kaylee. Firefly är så säker på sina huvudpersoner att manusen snabbt får ett väldigt skönt flyt.

Västern-temat funkar också, åtminstone delvis. Det är kul att se Mal bli utkastad från en sjaskig bar genom ett hologram-fönster. Mycket av ödemarken, rövargängen och kupperna blir helt logiska i en segregerad galax. Övertydliga referenser, som inbördeskriget som tjänar som bakgrund, samt fixeringen vid hästar och överklassbalar, känns ibland mer off. Och den underliga "companion"-kulturen - en slags spirituell, upphöjd prostitution där horan väljer kunder. Men såna saker gör också Firefly unikt, och att helt våga skippa utomjordingar vinner respekt.

Och just när man börjar kunna äventyrsstilen kommer ett finstämt avsnitt som vänder upp och ner på den. Säsongsavslutningen "Objects in Space" är kanske Fireflys höjdpunkt, en oväntat subtil studie av den psykiskt sjuka karaktären River och ett mörkt lönnmördardrama. Inslagen av existentialism känns inte alls konstlade utan bara som ett naturligt steg vidare för serien. Det är väldigt fint, och samtidigt otroligt frustrerande att titta på idag och se hur mycket potential som öppnades upp för framtida säsonger.