De senaste åren har jag bedrivit klassiska musikstudier på heltid. Detta har givetvis påverkat min smak, och hur jag ser på musik i största allmänhet. När jag började studera var min största farhåga att de kickar jag då fick av typ indie och elektronisk dansmusik skulle ersättas av intellektuell beundran för "musikermusik". Och även fast jag förstås är inkörd på de nya idealen -
nuförtiden gillar jag till och med klassisk sång - är det fortfarande lust och kickar som styr.
Vilken populärmusik har klarat sig genom den här skolningen? Inte mycket. En aspekt som man måste anamma helt och hållet för att bli konstmusiker är det aktiva lyssnandet. Med det filtret klarar sig inte musik som inte hela tiden ser till att förtjäna din totala uppmärksamhet. Pop blir sympatisk men tråkig. Det händer för lite.
Ett av få band som jag fortsatt återkomma till, år efter år, oavsett hur utbildade mina öron blivit, är
The Dismemberment Plan. De är inte skolade någonstans. Sångaren Travis Morrison kan nätt och jämnt hålla ton, inspelningarna är odynamiska med skrikiga synteffekter och smattrande trummor.
Men det händer saker i musiken, inte minst rytmiskt. Bandets största gärning måste vara skivan "
Emergency & I" från 1999, som låter märkligt odaterad idag. Det här är svårt synkoperade låtar, med puls som haltar oregelbundet, tvära taktartsbyten, femtakter. Låtarna upprepar sig inte mer än nödvändigt, men framför allt finns det en unik rastlöshet här som ger skivan en väldig rörelse. Morrison må kanske inte vara någon vidare sångare men har ett speciellt tonfall, en helt autentisk mix av deadpan, trött melankoli och punkskrik. "Nothing’s wrong, I’m just fine / I’ve realized I just don’t like jokes" sjunger han på "The Jitters" och gör om skivans mest deppiga låt till charmig ironi.
Infallen haglar här. Låtarna bryts upp i små bitar och plockas ihop igen i farten. Störiga synthtoner hänger kvar som orgelpunkter över halva spår,
billiga trumloopar konverteras snabbt till anthemrefränger och vice versa.
Elbasen och trummorna är inte bara kompmatta utan långt fram i mixen, råa och levande, rycker och sliter i musiken. I "
Girl'o'clock" samsas Morrisons sexuella frustration med uppspeedad hardcore-inramning, skräckfilmspianon och kolmörk bas som stänker ut över den stammande texten. I "
Gyroscope" glorpas all musik plötsligt bort mitt i refrängen. Morrison får knorra till ett slut i förbifarten.
Det är en dampig upptäcksfärd att lyssna - det finns alltid en idé, en stämning som ligger lite off mot resten av låten. Det finns alltid en textrad som skaver och inte vill uttrycka sig enligt gängse mönster. Det finns överhuvudtaget inte ett spår som inte består av en väldig massa friktion, ångest och positiv energi som stångas med varandra. Texterna om (typ) vardagstristess, tråkiga vänner och att gå till fel fester är helt fantastiska, okonstlade och sympatiska, rader som "
Oh, launched all the world’s nukes this morning / Hoping it would kick-start something" hela tiden.
"
Change" som kom två år senare är bandets "mognare" skiva, en mer traditionell rocksamling, kanske inte lika intressant på papperet men lika stark och udda i uttrycket. De knasiga infallen är här färre och Travis Morrisons ångest mer utpräglad, där höjdpunkterna "
Superpowers" och "
The Face of the Earth" blir skruvade försök att beskriva menlöshet i vardag och relationer.
The Plans bakgrund i Washingtons hardcore-scen är också kul men inte lika eklektisk, och de bästa resultaten finns inte fångade på Spotify. Skivan "The Dismemberment Plan is Terrified" är värd att leta upp bara för låten "The Ice of Boston" där Morrison ringer hem till sin mamma på nyår.
Bandet pratade i intervjuer om att de hellre lyssnade på funk och jazz och drum'n'bass än den 90-talsindie de var samtida med. Kanske är det därför det känns som att de knappt åldras*. Sista låten på Emergency & I, "
Back & Forth" är plötsligt en publikfriande rocklåt med funkigt komp, som om de ville visa att de kunde sånt också.
Och jag återvänder till dem, minst en gång om året, ungefär som man kan ta fram The Beatles med samma tidsintervaller och musiken tycks vara oförändrad i tiden. Bandet är ett bevis på hur långt uttryck, kreativitet och personlighet kan räcka - i det här fallet hela vägen över den skolade musikens minfält.
*
Undersök gärna hur många skivor från 1999 som inte känns daterade idag.
Det är alldeles uppenbart att Neil Young runt 1980 har råkat höra Kraftwerk och tänkt att det där med synthar verkar ball. Albumet Trans från 1982 är långt ifrån den elgitarrsdrivna proto-grunge eller nasala singer/songwriter-musik som har varit Youngs signum under hans sex decennier som artist.
Trans är ett stundtals fantastiskt album och det är synd att Young inte vågade skrota gitarrocken helt. Till exempel är det inledande spåret Little thing called love en ytterst ordinär Neil Young-dänga vars primära funktion är att vagga in konservativa fans i villfarelsen att det här är en helt vanlig skiva. Neil Youngs experimentella tid i början av 1980-talet uppskattades knappast av puritanterna. Fans blev upprörda och skivbolaget Geffen blev så bestört att det något år senare stämde Neil Young för att han med flit spelat in ett par atypiska och okommersiella album.
