Heavy Rains stora brister

Heavy Rain är ett av de senaste årens mest hyllade spel och dess skapare David Cage lyfts fram som en av branschens främsta auteurer. Cage hyllas som visionär för att han i Heavy Rain och Fahrenheit skapar spel som får oss att känna. Att han försöker att bryta med tv-spelskonventionerna och vågar fokusera på andra spelmoment än det hjärndöda skjutandet förtjänar han cred för. Att det i sin tur innebär att hans spel är interaktiva filmer där interaktionen främst består av quick time events är en annan femma.

Nedan följer en beskrivning av de tre saker som jag störde mig mest på i Heavy Rain.

1. Just eftersom Heavy Rain fokuserar på berättande och känslor blir effekterna av spelets misstag betydligt mer påtagliga än i, låt säga Gears of War. Ett sådant exempel är de undermåliga röstskådespelarna. Heavy Rain utspelar sig i en namnlös amerikansk stad där det alltid regnar. Vissa hävdar att staden påminner om Philadelphia. Trots det så består den ena hälften av skådespelarensemblen av fransoser och den andra av britter. De gör sitt bästa för att låta amerikanska och vissa av dem kommer undan med det. Andra, som protagonisten Ethan Mars, låter autentiskt amerikansk till en början men låter allt mer och mer irländsk ju längre in i spelet man kommer.

I de värsta exemplen (läs: barnen) så har man inte ens försökt. I en av spelets mest emotionella scener säger ett barn vid namn John Shepard "Don't forget about me, [censurerat namn]" med en så stark fransk brytning att jag skrattar högt fast att de påträngande stråkarna uppenbarligen säger åt mig att gråta. I ett spel som satsat så stort på att beröra spelarna är det märkligt att man inte bara har anlitat amerikanska röstskådespelare eller att man helt enkelt förlagt handlingen till England - ett land som definitivt lever upp till spelets titel. Att höra amerikanska karaktärer bryta på franska förtar mycket av trovärdigheten.

Som en användare träffsäkert kommenterade på youtube:

The character on script: A 10 year old American kid who dies in a tragic car accident.
The character in game: A 5 year old autistic French/Irish kid who gets killed by a car that stops before hitting him at 15 MPH. Hilariously.

2. Man kan inte anklaga Heavy Rain för att vara ett subtilt spel. För att försäkra sig om att ignen spelare ska gå miste om känslorna vräker det på med extremt påträngande och enerverande musik. Varje scen som involverar barnen, hur banala saker du än gör, ackompanjeras av ett tårdrypande piano. Om en scen är lite obehaglig kan du räkna med en hel kör av Psycho-stråkar. Här lämnas inget utrymme till egen reflektion.

Ett tag lekte jag med idén att jag skulle recensera spelet genom att ta scener från Mad Men och lägga på ett spår där jag skriker vad tittaren ska känna. Så övertydligt är Heavy Rain och det är till stor del musikens förtjänst.

3. Spelet har fyra spelbara karaktärer vars berättelser efterhand sammanstrålar. Av dessa karaktärer är en kvinna. Bara det faktum att en av de spelbara karaktärerna är en kvinna har fått många spelare och kritiker att applådera, vilket egentligen mest säger något om hur illa ställt det är i spelvärlden.

Madison, som den kvinnliga karaktären heter, presenteras i en scen där man kan QTE-klä av henne kläderna och gå in i duschen. Man kan välja att titta på hennes nakna kropp hur länge man vill. Det är i sig helt obetydligt för storyn, men bjuder säkerligen en och annan tonårspojke och David Cage på en erektion. Därefter följer en scen där Madison iklädd enbart underkläder attackeras av maskerade män. Nästa gång man får spela som Madison börjar hon plötsligt vårda en främmande man, något som är hennes primära funktion under större delen av spelet.

När Madison äntligen slutar att vårda den främmande mannen beger hon sig ut för att skaffa fram information som den främmande mannen behöver. Detta gör hon förstås med det enda vapen som kvinnor har utrustats med - sexualiteten! För att få tillstånd att prata med Paco på nattklubben måste Madison gå in på toaletten och hotta till sig. Som spelare får man nu styra Madison när hon sminkar sig, river av halva kjollängden och knäpper upp blusen. Därefter går man ut på dansgolvet, ställer sig på ett podium och dansar porrigt för att få Pacos uppmärksamhet. Under båda dessa spelmoment zoomas bröst och rumpa in upprepade gånger. Sa någon något om den manliga blicken? Trots att Madison faktiskt hade med sig en pistol till nattklubben hamnar hon snörpligt i en situation där hon under pistolhot måste strippa för Paco.

Utöver det här så utsätts Madison för ytterligare ett sexuellt övergrep och hon kan även ligga med den främmande mannen efter att han har erkänt att han precis har mördat någon. Det finns inga gränser för Madisons medfödda instinkt att vårda en man! Det är svårt att inte tänka på Liv Strömquists serie om Vårda en man-SM.

Heavy Rain är ett spel som ofta nämns i den uttjatade diskussionen om TV-spel är konst eller ej och spelet har prisats av kritiker. Det i sin tur säger egentligen mer om hur efter TV-spelen fortfarande är litteratur och film. Med skygglapparna på för att stänga ute andra konstformer är Heavy Rain en fantastisk och unik upplevelse, men vore det en film hade det inte varit mer än en ordinär Hollywood-thriller med sunkig kvinnosyn. Det finns ingen anledning till att inte kräva mer än så av ett TV-spel på 2010-talet.

Med det sagt så vill jag bara konstatera att jag hellre spelar tio Heavy Rain-spel, med alla sina brister, än ett Call of Duty. Även om David Cages skapelse inte är det stora känslomässiga mästerverk som vissa hävdar så borde det här inlägget vara bevis nog för att jag åtminstone kände och tyckte något, om än inte det som spelet skriker åt mig att jag ska känna. Men det är absolut bättre än ingenting.

From Dust

I ett TV-spelsklimat där fokus idag ligger på action blir det allt ovanligare med gud- och simulatorspel - mina favoritgenrer. Spel som mest är virtuella Märklin-tågbanor. Just därför blev jag så exalterad när jag fick höra om From Dust att jag skaffade det på dess releasedatum.

From Dust är fransmannen Eric Chahis skapelse som tar avstamp i Peter Molyneuxs Populous från 1989 - ett spel som jag älskade som 5-åring fast att jag inte förstod mycket av det. I From Dust är du en slags gudalik kraft som kallas för The Breath som har förmågan att flytta på enorma mängder sand, lava och vatten. Genom att kontrollera de geologiska elementen hjälper du en gullig stam att bygga byar och att skaffa sig kunskaper om hur man försvarar sig mot naturens krafter. I sin allra enklaste form handlar det om att få stammen att ta sig från en ö till en annan genom att bygga en bro av sand, men det blir snart mer komplicerat än så.

Det märks att Chahi har ett intresse för de geologi. Världen som From Dust utspelar sig i påminner om vår egen jords våldsamma ungdom. Vulkaner får utbrott, bildar urberg, orsakar skogsbränder och triggar tsunamis runt omkring din utsatta stam. Om man flyttar byarna upp på höjder som man har byggt av sand kan de stå emot ett antal tsunamis, men vattnet gör att marken eroderar och det är därför bättre att hämta lava för att skapa berg som bättre står emot erosion. Denna typ av planering är en grundläggande del av From Dust och det blir än mer komplext med introduktionen av kaktusar som kan hålla stora mängder vatten, träd som sprängs när de utsätts för hetta och så vidare.

Som The Breath befinner man sig i ständig strid med elementen. Det blir snabbt kaotiskt och om man är en gud så är man en gud som är på gränsen till att gå in i väggen när tsunamis och vulkanutbrott inträffar cykliskt. Känslan av att inte vara i fullkomlig kontroll över naturen är motiverad och gör spelet utmanande. From Dusts största svaghet visar sig i stammens totala brist på AI. Det blir en stressfaktor att försöka förflytta sina stammedlemmar mellan de återkommande tsunamivågorna och oftast slutar det med att dina människor sköljs bort med vågorna.

Spelet förlorar mycket på att stammedlemmarna är så dumma att de ofta springer upp för en kulle som sen visar sig vara lite för brant så att de fastnar halvvägs upp utan möjlighet att ta sig varken upp eller ner. Eftersom det inte går att avbryta kommandon och ersätta idioten med en bättre lämpad individ så slutar det oftast med att man tvingas hämta stora mängder lava och hälla över den som har fastnat. Ett annat problem är att människorna ofta väljer otroligt dåliga vägar för att ta sig nästa beordrade punkt. Till exempel kan man lägga tid på att bygga en alldeles säker ås mellan punkt A och B men människorna väljer hellre att ta en lång omväg, genom lava, för att komma dit. Eller ja, de kommer ju inte dit eftersom de försöker vada genom lava.

Spelets styrka ligger i dess speciella inramning med inspiration från stammar i Afrika och Nya Guinea och i sin förmåga att väcka spelarens nyfikenhet. Det är tillfredsställande att leka med elementen bara för att se vad som händer. Tyvärr finns det på de flesta banor alldeles för många stresselement för att hinna leka sandlåda och det gör mig kluven till spelet i sin helhet. Det skulle bara behövas ett par banor för fri utforskning som komplement till de mer stresstålighetskrävande och en bara milt förståndshandikappad AI för att jag verkligen skulle älska From Dust.

From Dust är ett spel som sticker ut idag, men det är inte alls den upplevelse som jag hade väntat mig. Som The Breath blir man snabbt en stressad och frustrerad gud, en gud som blir så förbannad på de korkade människorna att han ibland väljer att dränka dem i lava. För tro mig, de förtjänar det. Kanske är det också svaret på teodicéproblemet.

From Dust finns ute på Xbox live arcade nu och kostar typ 100 spänn. Det tar ungefär 6-7 timmar att spela genom kampanjläget.

Oväder

Jag läser för tillfället den brittiske journalisten Mark Lynas Oväder. Det är en bok som handlar om klimatförändringarna och främst hur de påverkar vädret.

Första kapitlet handlar om England. I England snöar det nu för tiden ytterst sällan och istället drabbas landet regelbundet av kraftiga monsunliknande regn med tillhörande översvämningar som ett resultat av den allt varmare temperaturen. Storbritannien drabbades hårt av översvämningar bland annat år 2000. Förutom att översvämningarna vållar stor skada för individer, infrastruktur och jordbruk så nämner Lynas i korthet hur ökade temperaturer kommer att påverka växt- och djurlivet på de brittiska öarna. Som exempel på arter som ligger risigt till tar han bland annat strandpadda (även kallad stinkpadda) och murgröna.

Strandpaddan är i Sverige upptagen på Rödlistan som en sårbar art (tidigare starkt hotad). Den finns i Sverige på spridda lokaler i Skåne, Blekinge, Halland och Bohuslän, men är vanlig nere på kontinenten, i bland annat i Frankrike och Spanien. Strandpaddans nordligaste utbredning går i södra Sverige och den svenska populationen är en så kallad randpopulation eftersom det här är på gränsen till vad arten klarar av. I det avlånga landet Sverige finns det för de flesta arter en nordlig gräns efter vilken det helt enkelt är för kallt för att överleva. För strandpaddan finns den gränsen norr om Bohuslän och Blekinge.

För murgrönan går den svenska nordgränsen i Västmanland, även om den klarar sig längre norrut längs med den norska kusten där klimatet är mildare.

Min poäng är att Lynas analys av vissa arters reaktioner på temperaturökningarna inte stämmer. Om strandpaddan lever och frodas i Spanien och Portugal så klarar den garanterat en temperaturhöjning med ett par grader i Storbritannien. Den förskjuts snarare norrut i Europa när de sydliga delarna blir allt torrare och varmare. Det samma gäller murgrönan som klarar sig i såväl Spanien som Turkiet och Iran. Däremot har Lynas rätt i att situationen för den skotska tjädern ser värre ut.

Jag tror att Lynas har kollat upp vilka arter som räknas som känsliga i Storbritannien och förutsatt att de kommer att påverkas negativt eftersom de helt sonika är de mest känsliga arterna, men anledningen till att strandpaddan är hotad i Storbritannien är istället habitatförlust och utsläpp.

Klimatförändringarna innebär en enorm utmaning och omställning för många av jordens arter, men det finns faktiskt en del arter (och i synnerhet lokala populationer) som faktiskt kan komma att tjäna på den.

Jag önskar att det här var på riktigt

Jag önskar också att det samma gällde uttalanden som "jag är inte rasist, men..." och "jag tror inte på gud som en slags gubbe på en moln, hehe, jag tänker mig snarare gud som en slags kraft".

Jag tror att jag kan ha hört "vad hände med den globala uppvärmningen/klimatförändringarna?" minst 50 gånger i fjor. Skandinavien hade 2010 en ovanligt kall vinter men globalt sett blev 2010 tillsammans med 2005 det varmaste året sedan man började mäta temperaturerna 1880. Nu får vi istället heja fram 2011!

Rullstolsfunk

För ett par månader sedan sa jag till Ella att Staff Benda Bilili toppade min önskelista över band jag ville se live. Det dröjde inte särskilt länge förrän jag upptäckte att jag faktiskt skulle få chansen att se dem också. Jag uttryckta till exempel min glädje här.

Staff Benda Bilili var för bara fem år sedan hemlösa gatumusiker i Kinshasa när de upptäcktes av ett gäng franska dokumentärfilmare och har sedan dess gett ut albumet Très Très Fort. Det är en jävla bra underdog-story och det faktum att gruppens kärna dessutom sitter i rullstol eller går på kryckor till följd av polio gör den knappast sämre, men mer än något annat så gör bandet brutalt fet rumba-funk.

På skiva är Staff Benda Bilili överlag rätt lugna, förutom på fantastiskt James Brown-funkiga i Je t'aime, men har på scen en oerhörd energi och körde de flesta av låtarna i ett högt tempo med grymt driv från rytmsektionen. Att halva bandet sitter i rullstol innebar knappast att det blev en stillasittande spelning. Gubbarna i rullstol sittdansade (min favoritdans) rövarna av sig. Glittriga hattar, freestylande på ett distat ensträngat instrument och basgroove att dö för var andra fina inslag.

Jag är mycket nöjd med spelningen som faktiskt överträffade mina förväntningar. Det var också fint att se så pass många trotsa det väder med 14º, regn och kuling som tydligen är den skånska sommaren 2010. Staff Benda Bilili var verkligen värda det.