Den brittiska arrogansen

Jag har börjat se den BBC-produerade dokumentärserien Empire som avhandlar det brittiska imperiets uppgång och fall. Jeremy Paxman åker kors och tvärs över jordklotet och besöker tidigare brittiska kolonier och protektorat för att undersöka hur det relativt lilla England lyckades grunda världshistoriens största imperium och kontrollera en femtedel av jordens befolkning och nästan en fjärdedel av jordens yta. Det är stundtals fascinerande, som hur 6000 britter med hjälp av effektiv psykologisk krigsföring och intrikata politiska system lyckades härska över 200 miljoner indier. Som en av de brittiska ambassadörerna uttryckte det: If each black man were to take up a handful of sand and by united effort throw it upon the white-faced intruders we should be buried alive.


Britterna bluffade. Genom att bygga grandiosa palats och bete sig arrogant och pompöst övertygade britterna de kuvade folkslagen att de var oövervinnerliga. Den brittiska arrogansen har kanske aldrig illustrerats tydligare än i bilden nedan (skärmdump från BBC Empire).

BBC: Great Barrier Reef

När BBC gör en dokumentär om stora barriärrevet är inte frågan om det är bra, utan hur bra det är. Som vanligt när det gäller BBC kan man förvänta sig den senaste kameratekniken och scener som är så snygga att man undrar om de verkligen har filmats ute i naturen eller om britterna i själva verket har anlitat professionella fiskskådespelare.

Stora barriärrevet är bland det allra mäktigaste i naturväg som finns på vår planet. Det består av ett nätverk av nästan 3000 olika rev och 900 öar och är den största struktur i världen som har byggts av levande organismer, det vill säga de miljarder koralldjur som har byggt upp reven under flera tusentals år. Det är med andra ord på tiden att BBC tar tag i det ordentligt.

En del av det som visas i Great Barrier Reef har man sett i andra BBC-serier som Planet Earth och Blue Planet tidigare, men här tillägnas korallrevet och dess invånare tre egna timmeslånga program. Trots att de tre timmarna handlar uteslutande om stora barriärrevet (och vissa närliggande områden på land) så känns serien för kort. Det finns så oerhört många intressanta organismer, från små ryggradslösa djur till dugonger och knölvalar, att man aldrig skulle kunna hinna med att avhandla alla, men en del fina djur passerar alldeles för fort förbi. Man skulle ju önska sig en DVD-utgåva fullspäckad med extramaterial, men det verkar lite fattigt på den fronten. Tyvärr funkar inte extramaterialet på hemsidan i Sverige.

BBC:s Great Barrier Reef är främst ögongodis av den bästa sorten, men man får trots allt lära sig en del nytt också, som att vissa fiskar övernattar i röven på en sjögurka. Det är helt enkelt en fantastiskt fin dokumentärserie.

Neandertalarnas röster

De senaste åren har det kommit fram mycket nytt om våra nära släktingar neandertalarna. Bilden av de primitiva vildarna har nyanserats med åren. Det forskningsresultat som rönt överlägset mest uppmärksamhet är förstås det om att alla människor, förutom afrikaner, delar omkring 4% av sin arvsmassa med neandertalarna vilket tyder på att Homo sapiens och Homo neanderthalensis korsades efter den moderna människans uttåg ur Afrika.

Bilden av neandertalarna som gutturalt grymtande halvdjur har också reviderats i och med att man har upptäckt att de delar vissa av de gener som är kopplade till den mänskliga talförmågan. Neandertalarna kunde kanske prata.

Men hur lät neandertalarna i så fall? Det finns en teori om att de hade väldigt ljusa röster, något som grundar sig i att deras ansatsrör är betydligt kortare och bredare än hos människor. Det i kombination med den kraftiga andningsapparaten ska enligt vissa ha gett upphov till en minst sagt speciell röst.

BBC lät i dokumentären Neanderthal: the rebirth en röstexpert tolka hur neandertalarna kan ha låtit utifrån det man vet om deras anatomiska egenskaper. Det som framkommer i klippet är förstås spekulativt och ska inte misstas för konkret fakta, men det är inte desto mindre väldigt roligt. Och på sätt och vis blir man lite tacksam för att neandertalarna dog ut.

Bryter ny is

Det är dags att bryta ny mark på Två män med ett skägg och ge oss i kast med ett ämne som troligen kommer få en stor del av våra 1½ läsare att reagera med avsmak och förskräckelse och få dem att utbrista "Jag trodde att jag kände dig!". Kanske kommer vår 1½ läsare aldrig att återvända hit.

Jag syftar på ett av mina intressen, mitt största guilty pleasure, som ständigt ligger latent inom mig och inväntar ett lämpligt tillfälle att dyka upp och attackera på alla fronter. Jag tänker förstås på hockey. NHL. Det är ett intresse som jag är minst sagt kluven till. Samtidigt som jag inombords bubblar av en iver att få dela med mig av anekdoter om Mario Lemieux, amatörmässiga analyser om varför det görs så få mål i NHL idag jämfört med för 20 år sen och slumpmässig statistik från säsongen 1993-1994 drabbas jag av skam och en viss sorg för att jag inte har någonstans eller något sätt att få något riktigt utlopp för detta intresse. Jag vill inte vara en sån som gillar sport men hur jag än försöker förtränga det så envisas NHL-intresset med att återvända.

Nu har jag dock fått en chans chans att få utlopp för detta intresse på ett sätt som ger mig chansen att skriva om det. Det creddiga amerikanska TV-bolaget HBO har nämligen producerat en dokumentärserie i 4 avsnitt som följer de två lagen New York Rangers och Philadelphia Flyers under en del av säsongen. I Road to NHL Winter Classic får man en inblick i spelarnas, tränarnas och fansens liv och får följa lagens matcher fram till Winter Classics-matchen - en match som spelas på en stor utomhusarena.

Road to NHL Winter Classic saknar inte dramatik. Filmteamet arbetar med snabba klipp, närgående svartvita porträtt, män i motljus som går i slow motion, spelare som är mickade under matcherna etc etc. och målar upp Stora Känslor och Stor Dramatik. Det är stundtals snyggt och underhållande och spelare och tränare svär så mycket att till och med jag börjar att rodna efter ett tag.

Det är intressant att få en bild av spelare som man normalt sett bara ser spela matcher eller som namn på matchsummeringar. Problemet är att Road to NHL Winter Classic spär på fördomen om hockey-spelare som tomma och ganska tröga individer. Känslan av att serien är överdrivet dramatisk förstärks av saknaden efter spelare med någon som helst tillstymmelse till personlighet och karaktär. Närmast en personlighet kommer den ryske målvakten Ilya Bryzgalov i sin flummiga utläggning om universum, men han är inte riktigt den funny guy som serien så desperat försöker att framställa honom som.

Tyvärr bleknar han i jämförelse med basketens Metta World Peace (ja, han har bytt namn till det från Ron Artest) som i en intervju pratar om Jesus och mjölktänder. Se klippet, det är bra grejer.

Vad jag faktiskt uppskattar Road to NHL Winter Classic för är glimtarna av spelarnas vardag. Hur en spelare som haft en dålig vecka får utlopp för det genom att kasta handskarna och slåss inför en jublande publik eller hur Jaromir Jagr kämpar mot sitt dåliga samvete för att han valde att spela för Flyers istället för Pittsburgh Penguins efter att han återvänt till NHL efter ett par års sejour i Ryssland. Om lagen bara hade haft några personligheter som kunde mäta sig med den dramatik som HBO målar upp hade det kunnat bli riktigt bra.

HBO gjorde även i fjor en serie om vägen till Winter Classics-matchen, som jag ännu inte sett. Den gången handlade det om Pittsburgh Penguins och Washington Capitals. Kanske kan man hoppas på att Sidney Crosby, Alex Ovechkin, Nicklas Bäckström eller Evgeni Malkin är mer underhållande än spelarna i Rangers och Flyers. Om inte annat så är de åtminstone det på isen.

Hjernevask

Jag har knappast försökt att maskera min aversion mot Lasse Berg och nu har jag fått ännu en chans att nämna honom på den här blöggen med anledning av den norska dokumentärserien Hjernevask ("Hjärntvätt"). Vad Lasse Berg, som är utbildad till nationalekonom och statsvetare, gör som provocerar mig är att han spelar in dokumentärer och skriver böcker om människans ursprung som baserar sig på hans politiska agenda och personliga övertygelse istället för att förlita sig på konkret vetenskap.

En av Lasse Bergs mest frekventa poänger är den om människans inneboende godhet. Som ett av sina bevis för denna egenskap väljer han helt godtyckligt ut bonobon (dvärgschimpansen) som löser sina konflikter med sex och sällan brukar våld som vår närmsta släkting trots att den våldsamma schimpansen som dödar bara för att det är roligt egentligen, rent genetiskt, är vår närmsta släkting. Det som inte passar in i Bergs världsåskådning väljer han helt sonika att blunda för och inte bemöta.

Vad som är riskabelt med Bergs teorier är att de så ofta har visats och publicerats i media att de har vunnit mark hos allmänheten. Bergs blinda tro som närmast kan liknas vid en religion tolkas av många människor som vetenskapligt belagd, som sann. Och någonstans har Berg en poäng i att förmedla en bild av människan som ett gott väsen. Det är helt enkelt lite skönt att tänka att han har rätt. Varför måste det komma forskare och klanka ner på det här nu när vi har så trevligt och tror på mänskligheten?

Den norske komikern och akademikern Harald Eia som tillsammans med Ole-Martin Ihle ligger bakom Hjernevask är precis den person som kliver in i bilden och förstör den gemytliga känslan av konsensus. Han rotar i frågor utan att skygga för det politiskt inkorrekta och lyckas samtidigt med bedriften att påvisa de många brister som finns inom flera vetenskapliga fält, i synnerhet sociologi och genusvetenskap. Hjernevask, en programidé som uppstod i samband med firandet av Darwin-året, riktar rejäl kritik mot den förhärskande konstruktivismen och fick ett sådant genomslag i Norge att Oslo universitet kraftigt minskade anslagen till genusforskningen efter att serien sänts.

Liksom Lasse Berg drivs av sin personliga agenda visar Eia att det samma gäller inom bland annat genusforskningen på Oslo universitet. De forskare som han intervjuar har skygglapparna på och är så övertygade i sin tro att de inte kan bemöta den forskning som motbevisar dem. När Eia i avsnittet om homosexualitet frågar om man föds som homosexuell eller om man blir det kan de inte svara för de anser inte att frågan är det minsta relevant, trots att de forskar kring just homosexualitet. Istället får han diffusa svar om att man själv väljer vilken sexuell läggning man vill ha tillbaka. När Eia tar upp att det finns forskning som visar att homosexuella män har fått mindre testosteron under fosterstadiet än heterosexuella avfärdas det som typiska angrepp från maktstrukturerna. Det är bara det att ett par av de forskare som Eia refererar till faktiskt själva är homosexuella.

Förutom att bena i frågan om homosexualitet är medfött eller ej så ger sig Eia bland annat på minst sagt känsliga frågor som "beror flickor och pojkars olikheter på biologin?" och "finns det någon etnicitet som är mer intelligent/ointelligent än någon annan". Svaret på den sista frågan är för övrigt aschkenazer har högst IQ och aboriginer lägst. Stundtals är det besvärande att se på när Eia stöter sig med såväl forskare som rådande samhällsklimat och inte minst ens egen uppfattning, men han motiverar det alltid med intressant forskning och det är oväntat underhållande att få sin världsbild utmanad. Det finns en mängd intressanta ämnen som diskuteras och vänds och vrids på och jag kan knappast redogöra för allt i detta inlägg.

Hjernevask har ett utpräglat biologiskt och vetenskapligt perspektiv som sällan får utrymme i media. Eia visar att mycket av den forskning som vi accepterar som korrekt drivs av personliga åsikter och saknar vetenskaplig förankring. Det är skrämmande, men också en underhållande uppgörelse med den politiska korrektheten som ställer svåra frågor. Ska vi välja att ignorera alla forskningsresultat som kan uppfattas som kränkande för någon eller är det fritt fram?

Lasse Berg då? Jo, till min stora glädje handlar ett av Hjernevask-avsnitten om våld. I detta avsnitt behandlas dels den ganska obekväma frågan "finns det etniciteter som är mer våldsamma än andra?" men även "var människan fredligare förr?". Det sistnämnda är en av Bergs gamla käpphästar. Han, liksom många andra, menar att människoarten levde fridfullt tillsammans (som san-folket i Kalahari) fram tills den neolitiska revolutionen för cirka 10 000 år sedan, då man i Turkiet, Iran, Irak, Saudiarabien, Oman etc. för första gången i människans historia började bruka jorden.


Fram tills för 10 000 år sedan hade människor levt som nomadiska jägare/samlare, men plötsligt började man att odla och blev bofast. Tillgången till odlingsbar mark blev viktig, så viktig att man började uppföra staket och försvara sitt territorium mot inkräktare. Enligt Berg blev homo sapiens aggressiv först i samband med den första agrara revolutionen. Vilka andra skäl skulle annars finnas till att människor vars hjärnor är identiska med våra nutida skulle ha ihjäl varandra? Återigen blundar Berg för det finns bevis för att oerhört många stenåldersmänniskor har skador som visar att de dödats med såväl spjut som tillhyggen. Forskning tyder på att människor aldrig har dödat varandra i en så liten utsträckning som idag.

Steven Pinker, professor med inriktning på evolutionär psykologi på Harvard, (det är alltså inga lättviktare som Harald Eia intervjuar) berättar att studier av de nutida stamfolk som Berg och många andra betraktar som ett föredöme visar på att 15-60% av alla män mördas eller dör i krig. Den siffran är högre än för de båda världskrigen. Två av de personer som Eia pratar med i avsnittet är inne på samma linje som Berg och tror på en fredlig forntid när människor inte hade vapen och dyrkade livet och kvinnan. De medger att det kanske inte stämmer, men man måste våga tro för att känna hopp inför framtiden. Kan man inte någonstans känna sig hoppfull över vilka enorma framsteg vi trots allt har gjort som art när det kommer till att förhindra våld? Blir det inte lättare att utvecklas om vi väljer att acceptera de biologiska förutsättningarna?

Allt ovan och mycket, mycket mer ryms i de sju avsnitten av Hjernevask som alla finns tillgängliga på youtube. Hjernevask är något så ovanligt som ett vetenskapligt frontalangrepp i TV-format och det är ett program som inte skyggar för att gå stick i stäv med rådande diskurser och slår ett slag för biologin och vetenskapen.

Biologi vs. Socialkonstruktivism 1-0. Vågar man hoppas på ett returmöte?

Dokumentär: Hummingbirds: Magic in the air

Häromdagen såg jag Natures dokumentär om kolibrier. Trots den fåniga titeln "Hummingbirds: Magic in the air" och många liknelser i stil med "flygande juveler" så var det en värd dokumentärfilm, mycket tack vare de toppmoderna kameror som man använt sig av när man filmat fåglarna. Det är svårt att inte fascineras av kolibrier. Rent faktamässigt är det på en rätt låg nivå och det är själva bilderna som är den stora behållningen, men man får även en lättsam introduktion till både fåglarnas evolution och beteenden. Att en stor del av kolibriarterna är hotade av habitatförlust nämns dock bara i förbifarten och det beror förmodligen på att det här är en trevlig dokumentär som främst riktar sig till fågelmatande pensionärer i USA och personer som på programmets hemsida skriver saker som:

I love birds. I think they are cool because they fly a lot. I wished I had one because I would let it fly in my room.

Bland arterna som visas upp i dokumentären återfinns en av mina favoriter bland kolibrierna - Svärdnäbbskolibrin (Ensifera ensifera) med sin abnorma näbb. Svärdnäbbskolibrin är den enda fågeln med en näbb som är längre än själva kroppen.

Kolibrier finns över större delen av de amerikanska kontinenterna, men det närmsta vi i Sverige kommer kolibrier är deras avlägsna släktingar tornseglarna.

Nu är jag så trött att jag håller på att dö men jag tänker avsluta med en bild på världens minsta fågel, bikolibrin (Mellisuga helenae), som väger knappt två gram och inte är längre än 5-6 centimeter. God natt.

Dokumentär: How Many People Can Live on Planet Earth?

Av alla scenarier med potential att förstöra vår planet (kärnvapenkrig, kometer, virus, plotten från The Core etc) så finns det inget som skrämmer mig lika mycket som den okontrollerade befolkningsökningen i världen. Att titta på en räknare över jordens befolkning är ren ångest.

How Many People Can Live on Planet Earth? är en dokumentär av David Attenborough som kom 2009. Attenborough själv är en av huvudsponsorerna för föreningen Optimum Population Trust som verkar för begränsningar av befolkningstillväxten. Filmen matar tittaren med skrämmande statistik som att jordens befolkning ökar med 2 personer varje sekund, 200 000 per dygn och 80 miljoner på ett år. Trots att det här inte är nya siffror så reagerar jag ändå med samma fasa som farmorn som tittar på 2 girls 1 cup. Mänsklighetens (och mitt eget) största problem är att det finns så jävla många människor. Det finns inte mat, vatten och mark så att det räcker till alla och ändå fortsätter befolkningen att öka som i en Malthusiansk mardröm. Att jordklotet redan idag inte räcker till vet vi alla redan om.

Det finns olika metoder för att hantera krisen. Man kan förstås hoppas på en ny grön revolution även om det verkar ytterst otroligt att man skulle kunna öka jordbrukets produktivitet. En rimligare metod vore att begränsa antalet födslar. I Kina har man ju lyckats genomföra ettbarnspolitiken, men experterna är tveksamma till att det skulle gå att genomföra i andra länder. Som exempel tas Indiens försök att minska sin befolkningsökning upp i How Many People Can Live on Planet Earth? Tydligen arrangerades det steriliseringsfestivaler i Indien på 1970-talet då män fick lite pengar i utbyte mot att de steriliserade sig. Man införde också sterilisering som straff för i princip alla brott som begicks. Till exempel kunde man bli steriliserad om man åkte tåg utan biljett. Kanske något för Skånetrafiken? De här försöken var inte särskilt populära i längden och de indiska myndigheterna gav upp.

Lika bra som statligt kontrollerad sterilisering ska höjd utbildningsnivå och levnadsstandard fungera. Det är kanske också något trevligare. En förutsättning för att det ska fungera är dock tillgång till preventivmedel och i dokumentären har man p-piller som exempel. Jag kan dock inte undvika att fundera över vad som skulle hända om miljarder kinesiska och indiska kvinnor började använda p-piller. På flera ställen i västvärlden har man sett att fiskar påverkas av de hormon som kissas ut av kvinnor som använder p-piller. Det rubbar hormonbalansen hos djur i havet vilket leder till bland annat sterila hanar och fler tvåkönade individer. Bara en tanke.

How Many People Can Live on Planet Earth? är en av de obehagligaste skräckfilmerna jag har sett sedan A.I. Och just det, slutsatsen. Det var den där om att vi kan bli 15 miljarder på jorden om vi alla lever som indier men bara 2½ miljard om vi lever som britter. Nu ska jag gå ut på stan och få nästa fix misantropi. Hej hej!

How Many People Can Live on Planet Earth? går att se på Svtplay.

PS. Medan man ser dokumentären växer jordens befolkning med 9000. DS.

Dokumentär: David Attenborough's Journey

Jag har sett otaliga naturdokumentärer ledda eller producerade av David Attenborough men aldrig tidigare sett en dokumentär om honom. Däremot har jag förvisso hört en radiodokumentär eftersom Vetandets värld i P1 gjorde ett program om honom.

David Attenborough's Journey handlar dels om David Attenborough som person och dels om den kommande TV-serien First Life som han håller på att spela in. 84 år gammal reser Attenborough fortfarande jorden runt och är minst sagt imponerande energisk.

I dokumentären får man höra om Attenboroughs akademiska uppväxt, stora intresse för fossil, nyskapande TV-produktioner och intresse för ny teknik. Bland annat får man höra om hur han under 60-talet hade mängder av olika djur i sitt hem, till exempel en flock galagoer som tydligen hade för vana att kissa på sina händer och smeta ut kisset över hela lägenheten.

Attenboroughs liv presenteras med fotografier och gamla filmklipp parallellt med att filmarna följer inspelningen av First Life. I First Life återvänder Attenborough till sitt stora intresse för fossil. Det blir mycket trilobitnördande och geologi ackompanjerat av datoranimerade sekvenser som försöker återskapa de ekosystem som existerade på jorden för omkring en halv miljard år sedan. I de sneak peaks som man fick såg det rätt bra ut dessutom. First Life kommer inte bara att anhandla utdöda, fossilerade organismer utan Attenborough kommer också att presentera uråldriga, levande arter. I ett fint klipp sitter han och är fruktansvärt exalterad över en klomask (på engelska har de det lite mer smickrande namnet velvet worm)

David Attenborough's Journey var lika mycket inför-program som en dokumentär om just David Attenborough, men hyser man samma beundran av mannen som jag så är den definitivt sevärd. Jag kan bara önska mig att få vara vid samma fysiska och mentala vigör när jag är 84.

Och förresten sändes First Life på BBC igår kväll. Lördagkvällen är räddad m.a.o.

Dokumentär: Last chance to see: Special-avsnittet

Antalet dokumentärer jag ser står i direkt förhållande till hur ledig/avkopplad jag är. Så fort jag fick några dagar ledigt från skolan började jag att frossa i dokumentärer igen. Framförallt har jag plöjt genom serier som BBC Life och Det vilda Ryssland som är helt fantastiska dokumentärserier men hyfsat ointressanta att blogga om eftersom de är så allmänt uppskattade och hyllade och det vore som att skriva om Sgt. Pepper's lonely hearts club band. Istället har jag fastnat för BBC 2:s dokumentärserie Last chance to see från 2009.

TV-serien Last chance to see bygger på det 20 år gamla radioprogrammet med samma namn. I förlagan letade zoologen Mark Carwardine och den Douglas Adams efter några av världens mest utrotningshotade djur. I TV-serien är det Stephen Fry som reser runt och undersöker hur det har gått för de arter som radioprogrammet tog upp. Programmet handlar således om de hotade arterna, varför de är hotade och om olika åtgärder som sätts in för att förbättra deras situation.

Specialavsnittet handlar om den nordliga underarten av trubbnoshörning som räknas som utdöd i det vilda och som det bara finns ett litet antal individer av i fångenskap. Man får följa försöken att återetablera några av dessa individer från en tjeckisk djurpark till deras vilda ursprungshabitat i Afrika och man får även se den ganska obehagliga proceduren när djurskötarna sågar av noshörningarnas horn för att minska risken för tjuvjakt. Liksom för många andra hotade djurarter är det kineserna och deras absurda mat- och medicinalvanor som utgör ett av de största hoten för noshörningarna. När kineserna inte vill gnaga på noshörningshorn så äter de gärna malda tigerben eller hajfenor.

Special-avsnittet har ett ganska torrt upplägg Stephen Fry till trots, men det är också en av få dokumentärer som verkligen går in i detalj på naturvårdsprojekt. Det är långt ifrån den visuella porr som BBC Life och Planet Earth bjuder på men det är å andra sidan specialiserat och matnyttigt. Dessutom så slutar episoden så lyckligt som det bara kan sluta när de tidigare apatiska tjeckiska noshörningarna skuttar omkring glatt på savannen. Hur den lilla gruppen noshörningar ska hantera inavel och överleva i längden tas dock inte upp. Utsikterna för att den nordliga underarten av trubbnoshörning ska skutta omkring glatt på savannen om ett par generationer borde rimligtvis inte se allt för ljus ut.

Som kuriosa kan nämnas att ett av avsnitten i serien faktiskt genererat en kändis och en smärre youtube-sensation i kakapo-hanen Sirocco:

Förebilder del 1

I mina ögon lever Jean-Michel Cousteau det ultimata livet. Trots hans totala avsaknad av karisma får han betalt för att chilla på en båt tillsammans med en massa medelålders nördar, dyka, titta på awesome fiskar, fåglar och marina däggdjur och säga saker som "vi måste vara rädda om vår planet". Dessutom har han yvigt hår och ett stort grått skägg.

Mitt bästa TV-program

Nyligen upptäckte jag The Learning Channels TV-serie Little people, big world, världens kanske bästa TV-program. Man skulle kunna tro att familjen Roloffs underhållningsvärde ligger i att halva familjen är dvärgar, men i själva verket är detta bara lustigt i ungefär två minuter. Familjen anstränger sig för att vara så normala och vanliga att man snart bara skrattar åt alla plattityder de kläcker ur sig och åt hur en så oerhört meningslös familj kan få en hel TV-serie tillägnad sig.

Mamma dvärg dyker: Det känns som att jag simmar i ett akvarium!
Dvärgsonen plockar kokosnötter på en strand: Jag tycker om kokosnötter.
Pappa dvärg tio gånger per avsnitt: Vi kan göra allt som vanliga människor kan!

Här är ett klipp på när den ena sonen misslyckas på körskolans teoriprov.

Jag antar att syftet med programmet är att vi ska lära oss att dvärgar är precis lika tråkiga och värdelösa som alla andra människor, men det vinner varken jag (i behov av underhållning) eller dvärgarna på. Det enda program som kan konkurrera med Little people, big world i vanlighet måste vara Min plats i solen. Två program som handlar om så vanliga och tråkiga människor att de blir fascinerande.