Balloonfighters bästa TV-spel 2012

2012 tillhörde inte AAA-titlarna, tvärtemot imponerade en rad mer eller mindre experimentella spel från mindre studior. Jag lämnar spelåret 2012 med en känsla av optimism för det verkar som att spelmediet äntligen har börjat växa upp. Det har sällan varit så lätt att uppleva engagerande spelupplevelser utan att behöva mörda horder av virtuella fiender som det var 2012. Jag hoppas innerligt att det är en trend som håller i sig.

Disclaimer: Minecraft borde förstås vara givet på listan, men eftersom den version som i år släpptes till Xbox 360 i själva verket utgjordes av en gammal PC-version valde jag att inte inkludera det. Skit i det nu, här är mina fem favoritspel från det gångna året.

5. Unfinished Swan (PS3)

Den första halvtimmen i Unfinished Swan när spelaren befinner sig i en kritvit värld och genom att kasta kluttar med svart färg ska upptäcka konturer och former för att ta sig vidare, är bland det snyggaste jag sett i ett TV-spel. Tyvärr ändrar Unfinished Swan riktning från det nedtonat artsy till regelrätt övertydlig barnbok, men det lyckas trots det förbli årets nästcharmigaste pusselspel.

4. Botanicula (PC)

Priset till årets charmigaste pusselspel går till Botanicula. Många har klagat på att det var enklare än Machinarium men jag kan inte se det som något negativt att slippa sitta fast dagar i sträck med samma ologiska problem (Machinarium fick mig bara att känna mig efterbliven). Botanicula var fantasifullt, färgglatt och hade årets gladaste soundtrack (signerat DVA). Dessutom går en andel av intäkterna till att skydda regnskog. Allt med Botanicula är gulligt.

3. Dear Esther (PC)

De senaste åren har vi fått spel som har börjat tänja på gränserna för vad spel egentligen är. En del projekt blir bara pretentiös smörja (Bientôt l'été), men Dear Esther visade att man kan berätta något engagerande utan att slänga in en enda fiende eller hinder i handlingen. Jag skrev långt om det här och Kantorn här.

2. Journey (PS3)

Efter min första genomspelning av Journey var jag inte lika imponerad som alla andra tycktes vara. Kanske var det alla texter om hur tv-spelare hade samlats på gatorna för att gråta ut tillsammans efter att de skådat det vackraste och mest episka ever som gjorde mig anti, men i efterhand har jag regelbundet dragits tillbaka till spelet. Jämfört med Dear Esther är Journey betydligt mer av ett spel, men det är fortfarande i första hand en stillsam upplevelse. Journey visar hur mycket man kan åstadkomma utan att ett enda ord yttras. Det är två angenäma timmar på resande fot genom praktfulla landskap. Slutet är lika grandiost och fantastiskt som att ligga med en enhörning.

1. The Walking Dead (PC)

Serieförlagan av The Walking Dead är kass och TV-serien är medioker, trots det finns det teman i Robert Kirkmans skapelse som gör zombieapokalypsen intressant och angelägen igen. Det var fan inte igår. The Walking Dead handlar inte om att headshotta en massa läskiga zombies, det handlar om människorna som tvingas samarbeta och konkurrera i en värld där allt gått åt helvete. Det skulle vara hur lätt som helst att göra ett FPS som utspelar sig i Walking Dead-världen (vilket Activision tyvärr gör) men Telltale snappade upp vad som är verkligt intressant hos förlagorna och skrev sin egen handling - en handling som förvaltar teman från originalet men också vida överträffar den.

Telltales Walking Dead handlar inte om att spränga zombies på löpande band. Spelet innehåller bara ett par actionsekvenser per episod (totalt fem episoder) och istället fokuserar man på överlevarna och deras relationer till varandra. Relationen mellan Lee och Clementine är förmodligen den finaste som har skildrats i ett spel. I Walking Dead är inget spelmoment utdraget för att blidka spelare - Telltale är medvetna om vad som är verkligt intressant och lyckas därigenom skapa ett spel som på riktigt är ett djupt och engagerande drama och tillika ett av de allra bästa spel jag någonsin har spelat.

Strax utanför listan: Spec Ops: The Line, Trials Evolution, Quantum Conundrum, Thirty flights of loving
Absolut inte i närheten av listan: Battlefield 3

Det nya HBO?

I början av tv-seriernas guldålder var det HBO man skulle vända sig till för att få sin drama-fix. Med Sopranos, Six Feet Under, Oz, Sex and the City och tre fantastiska säsonger av The Wire på lika många år bar man upp ett rykte som TV-kvalitetens fanbärare. Men det senaste halvdecenniet har kanalen mött allt hårdare konkurrens. Samtidigt har de gamla serierna pensionerat sig och mastodontprojekt som Rome och Carnivale har fått stympas i förtid.

Boardwalk Empire är serien som ska sätta HBO på tronen igen - en så säker, uppenbar och genomskinlig storsatsning att den nästan känns genant att beskriva. Förutom att ha med patenterade skådisar som Steve Buscemi (i huvudrollen) och allas The Wire-älskling Michael K. "Omar" Williams (i en badass-roll) regisseras serien av Terence Winter, som höll i sista säsongen av Sopranos, och som det inte vore nog har dessutom självaste Martin Scorsese producerat delar av serien. HBO har forslat drivor med pengar in i det här projektet. De har byggt upp en jättelik modell av Atlantic City på 1920-talet, komplett med 20-talsdoftande butiker och byggnader, reklamskyltar, bilar och möbler. De har virat ihop manus med välbekant tematik: kriminella intriger, svek och maffia-liknande uppgörelser. Och för att riktigt vara på den säkra sidan gav man serien klartecken för en andra säsong så snart piloten hann sändas.

Resultatet är lite spontant den tråkigaste tv-serie jag sett i år. Boardwalk Empire är otroligt välproducerad men helt tom på energi. Jag har sett fyra avsnitt och inte under en enda scen reser den sig ur sitt närmast apatiska tonfall. Vare sig Sopranos eller The Wire (för att ta två uppenbara jämförelser) slog knock-out under de första avsnitten men där fanns i alla fall en personlighet och en berättarglädje från scen ett.

Möt Nucky Thompson (baserad på en verklig person), skattmästaren som har handen i allas plånböcker och visar upp olika ansikten mot alla, om det så är hans smugglare, hans köpta politiker eller hans blåögda väljare. Symbolik: Nucky står i hissen och ser hur mycket smuts hans skor dragit in genom hallen.

Möt Margaret, olycklig irländska med en make som misshandlar henne. Margaret är godhjärtad och vän men bär också på ett riktigt Jane Austen-intellekt som hon använder till att tala för kvinnors rösträtt på en av Nuckys fester.

Möt Van Alden, tidernas mest klyschigt dubiösa FBI-agent som har elaka, stirrande ögon, skriver kyliga brev till sin fru (han är så känslokall!) och sniffar obehagligt på en scarf han snott av Margaret.

Efter att ha umgåtts med såna här figurer i tre avsnitt vill serien göra lite mer intryck och släpper in Michael K. Williams för att hålla ett riktigt larger-than-life-tal inför ledaren av Ku Klux Klan. Han berättar en lång historia om hur hans snickarpappa blev hängd av rasister och innan han börjar tortera KKK-gubben avslutar han med "Well, I ain't here to build a bookcase".

Det hade kunnat vara häftigt om det inte var så ofattbart stelt. Tonfall saknas. Serien är Sopranos utan cynism, bröderna Coen utan humor. Alla karaktärer uttrycker sig i svårt onaturliga meningar, fullastade av storyviktig information men tomma på rörelse. Det i sig hade kunnat vändas till en styrka, till en autentisk tidsmarkör, men Boardwalk Empire verkar inte kunna bestämma sig för om den vill vara stiliserad eller historisk-realistisk och större delen av tiden blir den mest intetsägande. Musik från 20-talet används till exempel ofta, för att inte säga jämt, men mest hängande i bakgrunden som en ljudfond utan mening eller mål.

Är detta HBO:s räddning? Tja, kanske. Tittarsiffrorna har hittills varit väldigt höga, vilket får kallas en bedrift med tanke på hur mättad och bitvis svårtillgänglig piloten var. Och visst finns det mycket potential här, många historier att berätta. Jag kan bara inte hitta någon anledning att bry mig.

Där HBO spelar säkra, gubbiga kort är det istället AMC som seglar upp som den mest spännande dramakanalen. De senaste säsongerna av Mad Men och Breaking Bad har varit stiligare, djärvare och bättre än allt annat i år, och med tretton avsnitt av hyllade konspirationsthrillern Rubicon alldeles bakom sig och fenomenet The Walking Dead (premiär nästa söndag!) alldeles framför sig har de också visat att det finns god återväxt.

I valet mellan zombieapokalyps i serieformat och historiskt Scorsese-drama framstår HBO helt klart som den gamla dinosaurien, och AMC som de som pekar framåt. Inte ens "Omar" kan rädda den utvecklingen.