Vecka 18: Tao Jie ("A simple life")

Vad är detta? 
Hongkong-film från 2011 om en hushållerska som får en stroke och bestämmer sig för att flytta till ett ålderdomshem.

Varför? 
Mest för storyn, faktiskt.

Balloonfighter undrar:
1. Om den här filmen vore en musikgenre, vilken skulle det vara?
Jag tänkte faktiskt att den här filmen skulle kunna vara en motsvarighet till muzak redan när vi såg den. Men nu när jag funderar mer slår det mig att "A Simple Life" måste vara filmkonstens svar på John Fields Nocturner. John Field var en engelsk tonsättare från tidig romantik som lanserade formen nocturne med ett antal mjuka, melodiska och väldigt obesvärade stycken. Beroende på ens humör är de antingen trivsamt välkomponerade eller irriterande menlösa - jag hamnar oftast i det senare facket. Lite som med den här filmen...
2. Hur troligt är det att den här filmen kommer att göras om i Hollywood och vilka skådespelare kommer vi i så fall att se i rollerna?
Vi kommer få se en remake med Ryan Gosling i rollen som Roger och Susan Sarandon som Ah-Tao. Sarandon kan tyckas lite väl ansiktslyft för rollen men i ålder ligger hon perfekt och det är på tiden att hon tar sig an en lite mer krävande rollprestation. Hennes utstrålning är precis lagom knipslug. Ryan Gosling är ganska äcklig men det är ju i ropet nu och jag tror att han hade kunde bidra med lite dynamisk dryghet.
3. Vilken karaktär var egentligen minst empatisk i den här filmen?
Alltså, gubben som stal pengar var det ju lätt att bli sur på, men han var också glad och rolig i övrigt. Jag vet inte. Jag tror att vi som åskådare var de minst sympatiska karaktärerna.

Balloonfighters åsikt:

Det känns märkligt att klaga på att det inte hände mycket i A simple life så här veckan efter att vi sett den oerhört långsamma Turinhästen, som vi för övrigt tyckte väldigt mycket om. Problemet med A simple life är att den inte har någon dramatisk substans utöver att man inledningsvis tror att filmen ska vara en dyster historia och att den därefter på något sätt bryter mot konventionerna genom att bara vara gullig och altruistisk rakt genom. Alla är så himla snälla och söta i A simple life och tyvärr gör det mig uttråkad. Det är som att umgås med en socialt kompetent och artig människa. Efter en stund vill man bara slå dem på käften och skrika "Var är ditt inre mörker, obehagliga robotmänniska?!".

Kanske hade det fungerat bättre om A simple life bara hade varit 1½ timme lång istället för att klocka in på nästan 2½ timme. Vore man mer lättpåverkad kanske man hade kunnat ge sig hän åt diskussioner om vad som egentligen utgör ens familj och så vidare, men nä vad fan. Inte under 2½ timmes tid!

A simple life är gullig men meningslös. Många betraktar den nog som en feelgood-film och under stunder fungerar den, men i längden blir det motigt att se en film som helt saknar spänning, överraskningar eller en gnutta trams.

Kanske är det mest talande jag kan berätta om filmen att både jag och Kantorn ägnade den sista halvtimmen åt att mms:a varandra bilder på (våra egna) osmickrande kroppsdelar.

Kantor Wilhelmssons åsikt: 

Kvällen efter att vi hade sett klart "A Simple Life" var jag på väg att fråga Orpon vilken film vi skulle se den här veckan. Så lite intryck gjorde den - tyvärr. Andy Lau och tanten har ett fint samspel och bitvis är det en lite gullig skildring av ålderdomens verklighet, men förutom riktning och spänning saknar filmen framför allt personlighet.

"Taste of Tea" från 2004 är en gammal japansk "feelgood"-favorit. Det är en långsam eftermiddagsfilm där inte mycket händer. Vi får följa en liten familj på den japanska landsbygden i deras vardagliga, småtrevliga liv. Precis som "A Simple Life" klockar den in på nästan tre timmar. Skillnaden är bara att Taste of Tea har karaktär och egenart. En liten flicka drömmer om en solros som växer sig större än jorden. Konstiga sång-och dansnummer smygs in i historien. I en scen står Tadanobu Asano och kastar sten med en retarderad kille och det är på något sätt det mest fascinerande man sett. 

Ja, nu har jag alltså tillbringat större delen av texten om "A Simple Life" åt att prata om en annan film...

Jag vill tillägga att "A Simple Life" inte på något sätt är dålig. Men precis som Orpon har jag noll tålamod med filmer som inte en enda gång påminner mig om hur konstig, mörk, bisarr eller obehaglig världen är. Som en vis man sade är det allas uppgift att maximera sin personlighet.

Statistik:
Altruism: 93%
Friktion: 1%
Söta gamlingar: 2 av 46
Antal konsumerade oxtungor: 1
Scener där folk rörde sig snabbare än 3 km/h: 0

Tidigare filmer: 
Vecka 17: A torinói ló ("Turinhästen", Ungern, 2011)
Vecka 16: Boy (Nya Zeeland, 2010)
Vecka 15: Klovn (Danmark, 2010)
Vecka 14: Mannen från Le Havre ("Le Havre", Finland, 2011)
Vecka 13: Hodejegerne ("Huvudjägarna", Norge, 2011)
Vecka 12: Avaze gonjeshk-ha ("Sparvarnas sång", Iran, 2008)
Vecka 11: Choi-jong-byeong-gi Hwal ("War of the Arrows", Sydkorea, 2011)
Vecka 10: Das Weiße Band ("Det vita bandet", Tyskland, 2009)
Vecka 9: Django Unchained (USA, 2012)
Vecka 8: Monsieur Lazhar (Kanada, 2011)
Vecka 7: Darling (Sverige, 2007)
Vecka 6: Le Chat du Rabbin ("Rabbinens katt", Frankrike, 2011)
Vecka 5: Gyakuten Saiban ("Ace Attorney", Japan, 2012)
Vecka 4: Kynodontas ("Dogtooth", Grekland, 2009)
Vecka 3: Balada trista de trompeta ("The Last Circus", Spanien, 2010)
Vecka 2: Bir Zamanlar Anadolu'da ("Once Upon a Time in Anatolia", Turkiet, 2011)
Vecka 1: Take Shelter (USA, 2011)

Utrotade djur del 2: Asiatisk floddelfin

Den asiatiska floddelfinen (Lipotes vexillifer), ofta kallad baiji, är ett av de senaste tilläggen på listan över utrotade djur. Enligt rödlistan är den klassad som "akut hotad/möjligen utdöd". Den sista kända individen dog 2002, men en misstänkt baiji filmades 2007. Det är möjligt att det fortfarande finns några enstaka individer kvar i liv fortfarande (baiji-delfiner kan bli upp till 24 år gamla i det vilda), men de är i sådana fall för få för att kunna för att kunna återhämta sig och reproducera sig utan allvarliga inavelsdefekter. Om det finns några asiatiska floddelfiner kvar så är det bara en tidsfråga innan arten helt dör ut.

Så vad gjorde den asiatiska floddelfinen för fel? Misstaget var att bosätta sig och anpassa sig till sötvattnet i den kinesiska Yangtze-floden och ett fåtal närliggande sjöar. Yantze-floden är världens tredje längsta flod och har haft stor betydelse för Kinas agrara, kommersiella och industriella utveckling. Innan megastadskomplex som Shanghai (drygt 19 miljoner invånare), Nanjing (drygt 7 miljoner) och Chongqing (31,5 miljoner) växte upp kring floden kunde floddelfiner och människor samexistera någorlunda friktionsfritt. Idag bor 12% av jordens befolkning längs med Yangtze-floden och då blir det inte mycket plats över till andra arter.

I mitten av 1900-talet började Kinas utveckling att ta fart, en utveckling som knappast har avstannat. Baijin fastnade i fiskenät och drunknade, stördes av fiske med elchocker, skadades av kollisioner med fartyg, hotades av övergödningen från jordbruket och dödades av giftutsläpp från närliggande industrier. Exploateringen av floden innebar en stor habitatförlust. Under Stora språnget 1958-1962 jagades delfinen dessutom för köttets skull.

1950 uppskattades antalet asiatiska floddelfiner till 6000. 10 år senare fanns det färre än 1000. 1980 uppskattades antalet till 400 stycken och 1997 till 13 stycken. Kinesiska naturvårdsmyndigheter försökte förhindra utdöendet genom att bland annat förbjuda jakt 1983. Man försökte också att fånga in de snabba delfinerna för att flytta några till reservat och använda andra i avelsprogram i fångenskap, men få delfiner överlevde längre än några månader i fångenskap. Vid en inventering 1998 kunde man hitta 7 delfiner.

1994 påbörjades byggandet av De tre ravinernas damm, världens största vattenkraftsdamm. Det gigantiska bygget har inte bara haft enorma ekologiska konsekvenser, man har också tvingat miljontals människor att flytta från sina hem. Fördämningen verkar också ha inneburit den slutgiltiga dödsstöten för den asiatiska floddelfinen på grund av habitatförlusten som den har lett till.

1989 var den asiatiska floddelfinen en av de akut hotade arter som togs upp i Douglas Adams och Mark Carwadines radioprogram Last chance to see. När Carwadine och Stephen Fry (som ersatt den avlidne Adams) följde upp arterna 20 år senare i tv-programmet med samma namn, som jag har skrivit om förut på blöggen, kunde man göra återbesöka både aye-aye, komodovaran och kakapo, men det hade då gått 5 år sedan en säker observation av en baiji och man konstaterade att den asiatiska floddelfinen med största sannolikhet var utdöd.

Den asiatiska floddelfinens utdöende innebär det första utdöendet av en marin däggdjursart sedan det japanska sjölejonet (Zalophus japonicus) och den västindiska munksälen (Monachus tropicalis) dog ut på 1950-talet.

Så kan det gå när människor flyttar in i grannskapet. För att citera Lemmy Kilmister

"If this band moved in next door to you, your lawn would die."

Hanggai - He who travels far

Introducing Hanggai från 2008 är ett väldigt bra album och introspåret Me and my banjo är helt fantastiskt och bjöd på en av det årets största musikupplevelser. Hanggai från Beijing lyckades på ett snyggt och diskret sätt foga samman den gamla mongolska strupsångartraditionen med ett modernare sound med tydliga influenser från väst. I höstas släppte de albumet He who travels far som är betydligt mer ojämnt och som mer skamlöst blandar det traditionella med det moderna. Till skillnad från tuvinerna i Huun-Huur-Tu som är sjukt true har Hanggais frontfigur Ilchi ett förflutet i olika punkband och det hörs tyvärr. Inte för att punken i sig behöver vara något dåligt, men varför Hanggai väljer att omtolka Mountain top med fläskiga gitarrer och rocktrummor vid sidan om hästfiddlorna (anekdot: jag har en gång skrivit en uppsats på universitetsnivå om mongolska hästfiddlor) är det svårt att förstå. Dorov morlaril är en fruktansvärd pastisch på allt som är dåligt med rockmusik. På det hela taget har He who travels far ett betydligt mer kommersiellt och västerländskt sound och de nya versionerna av bandets tidigare låtar är bara ovärdiga (Drinking song med baktakt???!). I ballader som Hai La flörtar bandet med new age-musik.

He who travels far når aldrig upp i samma klass som Introducing Hanggai men det finns ljuspunkter, i synnerhet i de tramsiga dryckeslåtarna. Zhan Dan är en liten söt sak liksom episka Cha har med sin briljanta strupsångsinsats. Bonusspåret Beautiful mongolian horse är en av de kanske 16 vackraste tonsatta hästhyllningarna, men överlag är Hanggais utveckling på He who travels far oroväckande och stundtals direkt smaklös.

Gullig promotionvideo för förra albumet:

Det stora Konfucius-priset

Till vänster dagens kanske roligaste och mest bisarra bild.

Som bekant är den kinesiska regeringen inte särskilt glada åt att Nobels fredspris gick till Xiaobo Li i år - en av de mest framträdande kämparna för mänskliga rättigheter i landet. Idag skulle priset delats ut till Li under ceremonin i Oslo, men eftersom han sitter i kinesiskt fängelse och inte kan ta emot det valde Nobelpriskommittén att hedra honom med en tom stol.

Kina har protesterat mot det här priset på ett flertal sätt sedan det utannonserades i oktober. Genom att smutskasta Norge, och nu senast genom att hota typ alla länder som skickar folk till prisutdelningen med att deras relation till Kina kommer skadas. Men den barnsligaste - och samtidigt väldigt, väldigt kinesiska - reaktionen har varit att skapa ett eget fredspris i protest, "Konfucius fredspris", vars allra första prisutdelning passande nog var redan igår!

Problemet var bara att pristagaren, Lien Chan, en äldre Taiwanesisk politiker, "aldrig hade hört talas om priset och inte hade några planer på att komma". Istället för att då lite smakfullt ställa ut en tom stol valde kommittén att ersätta Lien Chan med en rekryterad och lagom söt sexårig flicka som här stjäl strålkastarljuset och får ta emot en buckla och senare även en check på motsvarande ca 100000 kronor.

Hon verkar inte så pepp.

(Från The Economist: www.economist.com)