Vikingatidens Uppsala

Minns ni Barda som gick på SVT under det sena 00-talet? För den som inte såg det så var det ett barnprogram inspirerat av rollspel och lajv. Föreställ er Barda korsat med actionscenerna från en BBC-dokumentär. Addera en rejäl dos Sons of Anarchy- och Game of Thrones-komplex och ni kommer rätt nära History Channels stora dramasatsning Vikings.

Jag hade inte tänkt "recensera" Vikings av den enkla anledningen att jag inte har särskilt mycket att säga om serien. Det är knappast en speciellt bra serie, men jag hade hoppats att den skulle växa in i sin roll. En historiskt förankrad serie spöar ju töntig fantasy vilken dag som helst. 

Vikings har tagit sig en hel del kreativa friheter, som att låta siarna se ut som brosk med läppstift, att sminka Gustaf Skarsgårds karaktär med löjligt mycket kajal och att porträttera Kattegatt (sundet mellan Jylland och Halland) som ett mäktigt fjordlandskap. Det är inte särskilt oväntat att en TV-kanal som kallar sig History Channel men sänder program som Ancient Aliens tar sig sådana här friheter.

Trots tönterierna ovan så var det en scen i det senaste avsnittet (det åttonde) som fick mig att inse att Vikings skiter fullständigt i att vara historiskt korrekt. Det tjuriga vikingagänget reste genom ett mäktigt fjordlandskap och en storvuxen ekskog och kom slutligen fram till den betydelsefulla kultplatsen Uppsala. Det såg ut så här:

Senast jag var i Uppsala låg staden inte uppe på ett berg. Och Fyrisån var inte mäktigt vattenfall. Och landskapet där kultplatsen låg ser i själva verket ut så här.

Vecka 15: Klovn

Vad är detta? Dansk komedi av och med samma människor som skapat den hyllade TV-serien med samma namn. Serien är känd för att utforska sociala tabun och göra sina tittare riktigt obekväma och filmen går helt i samma anda när huvudpersonen Frank kidnappar sin frus brorson för att bevisa att han är bra fadersmaterial. Den enda haken är att han tar med barnet på en resa som hans medföljande vän kallar för "tour de fisse" (Fitturnén).

Värt att notera: liksom i TV-serien är dialogen improviserad.

Varför? För att jag verkligen gillar TV-serien och vill att folk i min omgivning ska ge den en chans fast att den är dansk. Jag var också nyfiken på övergången från 25 minuter långa avsnitt till en 1½ timme lång film.

Kantor Wilhelmsson undrar: 
1. Jag som inte sett serien undrar givetvis om Klovn är lika bra på film som på TV? Eller tvärtom?
Filmen kändes helt i linje med TV-serien. Självklart ger man Frank Hvam mer tid att fucka upp på med ett långfilmsformat. Filmen kan därför ha ett lite bredare tema än "Frank blir ovän med den pakistanska importören på grannkontoret för att han spelar hög musik och anklagas för att vara rasist" (avsnitt 2: De nya danskere). Sen tyckte jag förvånande nog inte att filmen var riktigt lika obekväm som TV-serien kan vara.

2. Vilken scen höjde dina skämsnivåer mest? (OBS Spoilers!)
Pearl necklace-scenen. Jag säger inte mer.

3. Hur skulle du sälja in den här filmen till en pryd vän? 
Jag skulle påstå att det är en charmig road movie om en man som växer upp och axlar fadersrollen.

Kantor Wilhelmsson tycker:

"Klovn" är den första renodlade komedin i det här filmprojektet. Det är också den film med lägst kulturellt kapital jag sett på mycket länge. Jag riktigt känner hur mitt kulturella kapital sjunker i bröstet när jag tittar på den.

Humorn baseras mest på skamliga sociala situationer, där knark, sex och horor har en framträdande roll. Det är en film som går till opassande nivåer för att förödmjuka sina karaktärer, som utan att blinka anspelar på bögar, sexuella övergrepp och pedofili. Det är en film med ett running gag om storleken på en tolvårig pojkes penis.


Jag skrattar nästan konstant. Tyvärr vet jag inte om jag har något bra försvar för detta. Ibland är det svårt att veta om jag skrattar för att jag skäms, eller om jag skrattar för att det är så otroligt dumt, eller om jag skrattar för att jag skrattar.

Vad jag kan säga är att "Klovn" också har varma, sentimentala sidor, sidor som känns äkta och balanserar upp den skitflod av oansvarigt mansleverne som utgör större delen av filmen. Franks tafatta sätt och hans relation till Bo förankrar filmen i en känslomässig verklighet. Utan dem hade "Klovn" bara blivit en dekadent grisfest. Nu blir det en dekadent grisfest med emotionell kärna, och det är tveklöst mycket bättre.

Vad jag också uppskattar är att det finns scener här som andra komedier inte skulle våga gå i närheten av. Ett peptalk med penisar som huvudämne får gå till historien som det mest olämpligt hjärtevärmande jag sett.

Orpon berättar för mig att huvudkaraktären Casper är en folkkär dansk programledare i verkligheten. Detta känns logiskt. "Klovn" hämtar energi från att kasta sig ut i situationer som inte är okej nånstans. Jag tittar på den med ena handen framför ansiktet, men jag skrattar - Alltså: lyckad komedi?

Balloonfighter ger respons:

Filmen Klovn innehåller en aningen mer vulgär humor än TV-serien. Det är mycket knark, horor, oväntat analsex och komiskt små barnsnoppar som lätt kan göra att filmen uppfattas som en dansk motsvarighet till The Hangover. Det som i mitt tycke höjer Klovn över den nivån är Franks totala oförmåga att veta hur man ska bete sig i sociala situationer. Vad gör man när man ser sin bäste vän (som har en fru) ha sex med en annan man? Frank vinkar blygt och säger "Hej". Han är så tafatt och medgörlig att han kan övertalas till vilka dumheter som helst (återigen: pearl necklace-scenen).

Jag gillar filmens upplägg och att den stundtals vågar vara genuint gullig, om än på sitt eget skruvade sätt. Två av scenerna med Bo (bägge snopprelaterade) är till och med rörande på riktigt.

Jag skrattade mycket åt Klovn och liksom Kantorn visste jag inte alltid varför. Ibland skrattade jag nog bara för att det var så fruktansvärt pinsamt och obekvämt. Men även ett nervöst skratt förlänger livet?

Statistik:
Pinsam stämning: 98%
Snoppars betydelse för storyn: 83%
Sensmoral: 11%
Oansvariga män: 100%
Allvarliga kvinnor: 100%

Tidigare filmer: 
Vecka 14: Mannen från Le Havre ("Le Havre", Finland, 2011)
Vecka 13: Hodejegerne ("Huvudjägarna", Norge, 2011)
Vecka 12: Avaze gonjeshk-ha ("Sparvarnas sång", Iran, 2008)
Vecka 11: Choi-jong-byeong-gi Hwal ("War of the Arrows", Sydkorea, 2011)
Vecka 10: Das Weiße Band ("Det vita bandet", Tyskland, 2009)
Vecka 9: Django Unchained (USA, 2012)
Vecka 8: Monsieur Lazhar (Kanada, 2011)
Vecka 7: Darling (Sverige, 2007)
Vecka 6: Le Chat du Rabbin ("Rabbinens katt", Frankrike, 2011)
Vecka 5: Gyakuten Saiban ("Ace Attorney", Japan, 2012)
Vecka 4: Kynodontas ("Dogtooth", Grekland, 2009)
Vecka 3: Balada trista de trompeta ("The Last Circus", Spanien, 2010)
Vecka 2: Bir Zamanlar Anadolu'da ("Once Upon a Time in Anatolia", Turkiet, 2011)
Vecka 1: Take Shelter (USA, 2011)

Topp 15 TV-serier 2012: 1. Mad Men

OBS! Innehåller grova spoilers för senaste säsongen av Mad Men!

Vad är detta:

Hyllat drama om en reklambyrå i Manhattan på 60-talet. Återvände efter 17 månader med sin femte säsong.

Förtjänar sin plats på listan för att:
Så mycket popkultur bygger på vapenvåld, underhållningsvåld, våld som enda verktyg för att berätta historier. Det är befriande att i årets mest gripande TV-serie avlossas inte ett enda skott, och handgemänget mellan två personer är en jättegrej som byggts upp över flera säsonger.

Mad Men handlar om den moderna besvikelsen, om att produkterna vi både jobbar för och köper inte nödvändigtvis gör oss gladare, men också om hur vi säljer oss själva som produkter. Oavsett om det är Peggy som säljer sig som "Copy Chief" för att vinna mer respekt för sitt arbete, eller Joan som säljer sin kropp för att säkra sitt barns framtid, utforskar serien de fula konsekvenserna av en värld där pengar är början och slutet på tillvaron. Det är ingen slump att Roger strör sedlar omkring sig hela säsongen.

Serien tog elefantsteg för att nå ut med sina budskap i år, med en säsong som kastade det tidigare 60-talets mystik och glädje i papperskorgen. Det var ett år då viktiga karaktärer hängde sig, tog LSD och sade upp sig från firman (två personer)! Det var en säsong för stora dramatiska gester: Ett avsnitt tar upp hur dyrt det är att använda Beatles-låtar, för att sedan avslutas med att Don Draper surt stänger av "Tomorrow Never Knows". En obehaglig feberdrömsekvens visar hur Don stryper en kvinna. Firman pitchar Jaguar, och vinner.

Allt det här hade varit showigt effektsökeri i händerna på en svagare serie. Men "Mad Men" har byggt upp sina karaktärer så minitiuöst (och över så många säsonger) att det blir en lång rad katharsisscener istället. Under enstaka tillfällen kunde tematiken kännas lite klumpig, men överlag var säsong fem ett långt segervarv för övertygande historier och gött skådisarbete. På sätt och vis tänker jag att det hade varit en bra plats att avsluta hela serien på... innan jag kommer på att nästa säsong måste tackla året 1968!

Högtidsstund:
1. Pete Campbell får stryk, inte bara en utan två gånger.
2. Peggy skriker "Pizza House".

Svagaste ögonblick:
Kanske tandvärksplotten i sista avsnittet.

Bästa karaktär:
Sally och Roger. Gärna tillsammans!

Bästa avsnitt:
"Far Away Places" är en stor personlig favorit, men "The Other Woman", "Commissions and Fees", "Signal 30", "Lady Lazarus" och "At the Codfish Ball" är inte långt efter.

Balloonfighter undrar:
Om du betraktar serien som en person med en psykisk sjukdom, vilken diagnos skulle du då ställa?
En lång lista med neuroser och beroenden. Dissociativ identitetsstörning känns träffande också.

Balloonfighter undrar - Tidigare Frågor Edition:

Om denna serie var en Astrid Lindgren-bok, vilken skulle den då vara?
Kanske "Bröderna Lejonhjärta" för den mörka tematiken.

Kill, fuck, marry?
Pete, Peggy, Joan!

Skulle den här serien funka som FPS?
Det skulle bli ett oerhört larvigt FPS i så fall.

Innehåller serien några charmiga djur?
Nej, knappt en enda liten katt. Duck hade en hund, men han är inte med i år.

Hur väl hade du umgåtts med karaktärerna i serien?
Bitvis okej tror jag. Hade haft lite svårt att anpassa mig till det extrema alkoholintaget, men många här verkar smarta och roliga att hänga med.

Vad har du lärt dig av serien?
Att LSD faktiskt kan leda till omvälvande livsförändringar!

Vad skulle din farmor säga om serien?
"Men Gud vad de dricker. Det här vill inte jag se" eller något åt det hållet.

Hur hög moral har karaktärerna i den här serien jämfört med de andra på listan?
Tveksam/låg...

Klarar serien Bechdel-testet?
Ja, med råge!

Hur stor roll spelar mat i den här serien?
Lagom stor symbolisk roll, särskilt i fallet Betty.

Mest absurda scen?
PIZZA HOUSE!

Vilket är seriens vanligaste missbruk?
Alkohol. Och arbete. Och rökning. Och sex.

Hur skulle det gå att dansa till soundtracket?
Finemang!

Hur många människor dog under den senaste säsongen?
En.

Topp 15 TV-serier 2012: 2. Louie

Vad är detta:

Stå-uppkomikern Louis CK gör en serie experimentella kortfilmer löst baserade på hans liv. Tvåa även på förra årets lista.

Förtjänar sin plats på listan för att:
Jag skrev en lång artikel om hur mycket jag gillade den här serien i fjol. För 2012 skulle jag vilja lägga till två saker:

1. Många serier är bra på storslaget drama eller hyperaktiv komedi, men "Louie" är den enda serien jag vet där de bästa avsnitten handlar om att bara ta sig igenom vardagen. Att gå upp på morgonen, att fortsätta slåss mot tendenserna att ge upp sina planer, försoffas eller bli tråkig. Fördelningen mellan Louies segrar och förluster är jämnare i år - ofta faller han platt i sin sisyfos-aktiga jakt på kärlek och bekräftelse, men hans envishet leder honom också till ett par välförtjänta, inspirerande segrar.

2. "Say you don't know, and you can learn anything" - repliken från Louies oväntade kompis i Miami skulle kunna vara ett credo för hela säsongen. Ännu mer än förra året var det här tretton avsnitt som satte nyfikenheten i första rummet. Louie kastar sig ut i förvirrande resor, middagar, begravningar, dejter och - i seriens hittills längsta historia - ett skräckinjagande jobb som talkshow-värd. Han har ingen aning om vad han gör, han fumlar, han är livrädd, han går vilse, men han biter sig fast, fortsätter lära sig och utvecklas.

En fortsatt mycket fin, absurd och humanistisk serie.

Högtidsstund:
Sista avsnittets utlandsvistelse var underbar.

Svagaste ögonblick:
Utfyllnadsavsnittet med Chloë Sevigny.

Bästa karaktär:
Jack Dahl, spelad av årets mest överraskande skådis...!

Bästa avsnitt:
"New Year's Eve"

Balloonfighter undrar:
Hur många människor dog under den senaste säsongen?
Två.

Topp 15 TV-serier 2012: 3. Breaking Bad

Obs! Varning för mycket milda spoilers från samtliga sända säsonger av Breaking Bad!

Vad är detta:
Kritikerrosad dramaserie om en kemilärare som börjar koka meth. Första halvan av sista säsongen sändes i år. Etta på förra årets lista.

Förtjänar sin plats på listan för att:
Varje säsong av Breaking Bad har haft sina egna svagheter. I säsong ett var serien fortfarande lite corny och flera karaktärer var på gränsen till karikatyrer. Säsong två var ett oerhört kvalitetslyft, men kaosteoriplotten kring det kraschade flygplanet var kanske inte så övertygande. Säsong tre är en av mina favoritsäsonger av TV överhuvudtaget, men jag kan ge dem rätt som påstår att Kusinerna hade passat bättre i en Tarantino-film. Och säsong fyra, som ändå toppade min lista i fjol, var så långsam och metodisk att den bitvis blev mer intellektuell än spännande.

Säsong fem, vars första halva sändes i år, innebar egentligen inget kvalitetsfall. Breaking Bad har fortfarande fenomenalt fokus på sina karaktärer, sin bildkomposition, sina katharsisscener och sin övergripande storyplan. Walter White, seriens kärna, var mer obehaglig och gripande än någonsin. Men säsongsrytmen, som fick anpassas till åtta avsnitt, kändes bitvis lite off och Jesses karaktärsark blev nästan snabbspolad.

Oavsett hur Breaking Bad avslutas nästa år kommer den att bli ihågkommen som en stor TV-serie. Men optimalt har manusförfattarna lärt sig av det nya formatet och forcerar inte mållinjen.

Högtidsstund:
Breaking Bad är alltid som bäst när den inte är så cool och showig, utan fokuserar på existensiell ångest. Hela sista avsnittet var ett väldigt fint exempel på det och kanske min favorit sedan tredje säsongens "Fly".

Svagaste ögonblick:
Händelsetempot är lite off i avsnitt 6-7.

Bästa karaktär:
MIKE

Bästa avsnitt:
"Gliding over all"

Balloonfighter undrar:
Hur skulle det gå att dansa till soundtracket?
Musiken är oftast bara olycksbådande, men ibland smyger det sig in några dansanta poplåtar. Jag kan i och för sig inte dansa så jag vet inte vad jag pratar om. Men "Crystal Blue Persuasion" kan man väl dansa gammeldans till? Och i ett av avsnitten spelas dubstep.

Topp 15 TV-serier 2012: 4. Bob's Burgers

Vad är detta:
Tecknad komediserie om en familj som driver en hamburgerrestaurang.

Förtjänar sin plats på listan för att:
Om jag tvingades välja en enda anledning till varför jag älskar Bob's Burgers skulle det vara seriens gudomliga tolerans för psykos. Familjen Belcher är kanske den störigaste, labilaste och minst socialt anpassade familjen i hela TV-landskapet, och sättet de bekräftar sig själva och andra på gör mig glad i hela kroppen.

Det finns inte en enda socialt utsatt grupp som inte Bob's Burgers omfamnar. Det här är en serie som humaniserar missförstådda bankrånare, får oss att sympatisera med hypervåldsamma bikergäng och får kriminella advokater att verka mysiga. I första säsongen bondar Bob med tre nerknarkade prostituerade, och årets julavsnitt handlar om en psykiskt störd man som tror att han är en skyltdocka och behöver familjens hjälp för att hitta sin stora kärlek (en annan skyltdocka).

Och då har jag inte ens gått in på själva familjen Belcher. Bob's Burgers saknar en "straight man" eller en "voice of reason" och låter istället alla karaktärer blomma ut i sin mest högljudda konstighet. Louise är den psykotiska lillasystern, en framtida mordbrännare, som griper varje chans att utöva våld och manipulera sin omgivning. Gene tar gärna över avsnitt med sin bröliga prutt-och bajshumor och Tinas förvirrade pubertet försätter familjen i extremt genanta situationer. Men även pappan Bob har en manisk och urspårad sida som kommer fram, och till och med mamma Linda brister ofta ut i alkoholiserad falsksång.

Och jag älskar dem allihop! Bob's Burgers hämtar så mycket värme och komedi från vardagen, från normala sociala situationer som snabbt ballar ur för att ingen i familjen kan hantera andra människor.

Det finns en scen i ett av de senaste avsnitten som sammanfattar Bob's Burgers mer än något annat:

Tina väcker sina föräldrar om natten men råkar skrämma dem, så att Bob och Linda börjar skrika. Blyga Tina börjar själv skrika av att föräldrarna skriker. Louise springer in gallskrikandes med armarna i luften, som om hon väntat hela sitt liv på den här skrikfesten. Sist följer Gene, som spelar upp familjens klassiska skrikljud på sin casio.

Såna scener får Bob's Burgers att kännas mysigare och lättare att relatera till än alla traditionella sitcoms i världen.

Högtidsstund:
När Louise får klor och ingen i familjen gör någon grej av det.

Svagaste ögonblick:
Nä!

Bästa karaktär:
Jag är väldigt svag för Teddy.

Bästa avsnitt:
"Moody Foodie", i vilket familjen kidnappar en matrecensent.

Balloonfighter undrar:
Vilket är seriens vanligaste missbruk?
Dåliga ordvitsar, sånger om diarré och överdrivna ljudeffekter. Bara bra missbruk här!

Topp 10 TV-serier 2012: 5. Community

Vad är detta:
Popkulturmedveten och metaironisk sitcom med stort hjärta, om sju fuckups som börjar gå på Community College. Trea på fjolårets lista. Jag listade även mina tio favoritavsnitt här. Jag älskar den här serien.

Förtjänar sin plats på listan för att:
Fyra snabba bevis på att Community inte tappade formen under 2012:

1. Bilden till höger är från ett avsnitt då karaktärerna i Community, för att vinna tillbaka Pierces testamente, blir 8-bitsfigurer i ett specialdesignat TV-spel. Abed hackar spelet, får en miljon barn med en NPC och bygger upp ett stort kungadöme. I bakgrunden på Abeds nya palats hänger skelettet av en hängd bebis i en bur. Serien kommenterar inte detta.

2. En lycklig Dean sjunger Dexy's (jag har sett det här klippet fler gånger än vad som är hälsosamt).

3. I seriens andra clip show (med helt nyinspelade klipp) finns ett montage med alla onödiga kurser man kan ta på skolan. Bland annat denna.

4. Troy and Abed har en uppslitande fajt som drar in hela skolan. Jeff försöker till en början medla lite cyniskt genom att sätta på dem osynliga vänskapshattar. I slutet av avsnittet följer han upp det med ett ärligt, helhjärtat försök att medla och hämtar hattarna igen (från sista minuten, särskilt sista femton sekunderna!!).

Högtidsstund:
När Troy gråter.

Svagaste ögonblick:
Jag var inget stort fan av det lite kalla "Law and Order"-avsnittet. Annars var ju de två svagaste ögonblicken när Dan Harmon blev sparkad och när höstens avsnitt sköts upp till februari. Stackars serie.

Bästa karaktär:
Britta var bäst i år!

Bästa avsnitt:
"Curriculum Unavailable"

Balloonfighter undrar:
Mest absurda scen?
När Chang tar över campus och spelar keytar.

Topp 15 TV-serier 2012: 6. Borgen

Vad är detta:
Dansk dramaserie om en statsministers politiska och moraliska utmaningar.

Förtjänar sin plats på listan för att:
Maken till det här får vi nog aldrig se i Sverige: en intelligent, välspelad och spännande serie om regeringspolitik. Borgen har så bra regi och så allmängiltiga ämnen att min roomie blev gripen av ett fristående avsnitt bara av att slötitta lite under middagen. Under första och början av andra säsongen lider de privata historierna lite av Såp-itis, men oj vad serien tar revansch för det. Avsnittet där Kasper pratar ut om sin barndom är oerhört bra, trots människor som pratar på ett av världens larvigaste språk. Men det är hur Borgen vågar kasta sig in i svåra, infekterade ämnen som gör det till viktig teve. Det här är trots allt en serie vars allra första avsnitt börjar med en sågning av invandrarpolitiken från Borgens svar på SD.

Och varför kan vi inte få se sånt här i Sverige? Det har skrivits intressanta artiklar om den frågan, bland annat från SvDs skribent, som tror att en svensk version hade blivit "räddhågsen och politiskt korrekt". En av de saker som serien lyckas med är just att aldrig bli hysterisk och effektsökande, att alltid behålla en stadig fot i verkligheten, fast den måste leverera nytt drama varje vecka.

"Borgen" är en pärla och jag ser fram emot nästa års tredje och avslutande säsong.

Högtidsstund:
Sekreteraren Sanne är den mest sympatiska i hela världen och får hejarop från mig och Orpon vid de tillfällen då hon är med.

Svagaste ögonblick:
Vissa stilistiska saker blir lite för mycket, som lite för dramatiska klipp eller (sällsynt!) slow-motion.

Bästa karaktär:
Bent!

Bästa avsnitt:
"Hvad Indad Tabes, Skal Udad Vindes - Del II"

Balloonfighter undrar:
Hur stor roll spelar mat i den här serien?
Begränsad. Ett fåtal gånger signalerar det misslyckad ambition, som när Kespeths nya flickvän försöker laga god mat för att vinna hans hjärta.

Topp 15 TV-serier 2012: 7. Justified

Vad är detta:

Modern västern om en skjutglad US Marshal som blir omplacerad till sin barndomshåla i Kentucky. Fyra på förra årets lista.

Förtjänar sin plats på listan för att:
Justified följde upp sin episka andra säsong med en komplicerad skurkfest där det ena drägget efter det andra slogs om Harlans knarkhandel. Mellan psykopaten Quarles, slaktaren Limehouse, skabbiga Dickie Bennett och förstås Boyd Crowder var huvudpersonen Raylan nästan relegerad till en biroll. Men styrkan i den här serien är just de många nyanserna av riktigt ful kriminalitet. Karaktärer som Wynn Duffy och Dewey Crowe är så småaktiga och samtidigt så larger-than-life att man alltid vill se mer av dem. Och om plottandet den här säsongen ibland blev lite väl tillkrånglat syddes det ändå ihop i en fantastisk säsongsfinal.

Högtidsstund:
Avsnittet där Dewey Crowe letar efter sina njurar var helt osannolika nivåer av awesome.

Svagaste ögonblick:
Svagt att inte få se mer av Tim och Rachel.

Bästa karaktär:
Hård konkurrens, men Wynn Duffy är nog det slemmigaste som går att se på teve.

Bästa avsnitt:
"Thick as Mud"

Balloonfighter undrar:
Klarar serien Bechdel-testet?
Hm, knappt. Justified är absolut inte så grabbig som man skulle kunna tro, och lyfter gärna fram sina kvinnliga figurer. Det är bara så få av dem jämfört med alla män. Men från i år minns jag flera konversationer mellan Ava och hennes eh, "anställda", och mellan Ava och Winona.

Topp 15 TV-serier 2012: 8. Homeland

Vad är detta:

Showtime-drama om en schizofren CIA-agent som misstänker att en nyss hemkommen sergeant blivit omvänd av terrorister och utgör ett hot mot USA. Sexa på förra årets lista.

Förtjänar sin plats på listan för att:
Åh, Homeland! Vilken annan serie kan väga gripande karaktärsdrama mot plottar hämtade ur dåliga actionfilmer? Vilken annan serie vågar bränna igenom story i hyperfart, där de stora twistarna börjar redan i andra avsnittet? Säsong 2 började spåra ur strax efter premiären och fortsatte sedan spåra ur på nya och kreativa sätt hela året igenom. Det är fascinerande teve: hela tiden på väg att falla sönder, men nätt och jämnt ihoplimmad av stora skådisar och ett fåtal sansade scener. Carrie, Brody, Saul och nu även Quinn är några av de mest levande, bäst realiserade figurerna på teve - samtidigt som fiktionen de rör sig igenom gungar som ett fartyg i storm.

Ja, första säsongen var bättre. Vissa avsnitt i år var helt vansinniga. Jag är heller inte ett fan av hur en komplicerad kärleksaffär blir haken som hela historien försöker hänga upp sig på. Men säga vad man vill om Homeland - det är verkligen aldrig tråkigt. Och slutet är lovande. Lyckas säsong tre växla ner tempot kommer säsong två kanske uppvärderas i efterhand. Såna omstruktureringar av hela storyn, som får allt som gått att verka logiskt och normalt, är den här seriens signum.

Högtidsstund:
Karaktärsstudien av Brody under "I'll Fly Away". Eller när Carrie bryter ihop i avsnitt tre, det finaste jag sett i skådisväg i år.

Svagaste ögonblick:
Haha. Jag försöker hålla dessa inlägg relativt spoilerfria, men kidnappningen? Eller pacemaker-grejen? ... Ser att jag skrev om Homeland som ett "lågmält karaktärsdrama" förra året. Jodå.

Bästa karaktär:
Saul och hans skägg.

Bästa avsnitt:
"Beirut is back"

Balloonfighter undrar:
Hur hög moral har karaktärerna i den här serien jämfört med de andra på listan?
Rätt så hög faktiskt. Karaktärerna i Homeland lider mest av omständigheter, dåliga val och missriktade känsloutbrott, men serien är duktig på att visa allas perspektiv.

Topp 15 TV-serier 2012: 9. Girls

Vad är detta:

Dramakomedi om livet för fyra unga tjejer i Brooklyn, om deras enstaka triumfer och ständiga fuckups.

Förtjänar sin plats på listan för att:

Vinner priset för årets mest polariserande TV-serie. Jag har läst riktigt vidriga kommentarer om "Girls" under året - från slödder som är upprörda över att Lena Dunham vågar visa sin lätt överviktiga kropp i rutan, till Generaler av God Smak som klagar på att en serie om fyra vita kvinnor inte har fler svarta och hemlösa i sig. Min egen reaktion på serien svängde också kraftigt, och utan påhejning från anna cornelia hade jag kanske gett upp säsongen halvvägs. "Girls" har inte alltid kontroll över sin ton, eller så uttrycker den bara saker som bitvis blir skitbanala, men när den lyckas är den å andra sidan mer nyanserad och autentisk än fiktiv teve brukar vara. Där många serier fluffar till sina huvudkaraktärer så att vi ska tycka om dem vågar Lena Dunham och Jennifer Konner visa upp sina dryga och bortskämda och smarta och självsaboterande girls utan att be om ursäkt för dem. Och avsnitt där allt klaffade, inte minst säsongsfinalen, gör mig mycket nyfiken på nästa års fortsättning.

Högtidsstund:
Hela Adams karaktärsark är faktiskt makalös!

Svagaste ögonblick:
Förstod ingenting av den tramsiga plotten kring chefen.

Bästa karaktär:
Adam. Gillar även Shosanna.

Bästa avsnitt:
"The Return".

Balloonfighter undrar:
Vad skulle din farmor säga om serien?
Kanske "Nej, det här vill jag inte se". Min farmor klarar inte av tanken på att folk dricker sig fulla så det är svårt att säga om hon skulle kunna se någonting på den här listan.

Topp 15 TV-serier 2012: 10. Archer

Vad är detta:

Dryg och högljudd tecknad serie om en spionagentfirma. Har träffande beskrivits som "James Bond möter Arrested Development" (särskilt träffande eftersom flera av skådisarna från "Arrested..." går igen).

Förtjänar sin plats på listan för att:
Archers speciella blandning av obscen skrikhumor, popkulturella nördskämt och evighetslånga running gags växer för varje år. Tredje säsongen hade kanske inte något som toppade den bisarra cancerplotten från säsong två, men gav oss istället en fryntlig Burt Reynolds-biljakt, ett rymdmyteri med Bryan Cranston och massor av ny karaktärsmytologi. Archer har kanske de mest omoraliska och oansvariga karaktärerna som finns på teve, och serien missar aldrig en chans att bygga vidare på deras väldigt störda existenser. Större delen av komedin kommer från total respektlöshet, om det så är i avsnitt som fejkar produktplacering för att driva med tevebolag, eller där karaktärerna bara är allmänt jävliga mot betjänter, hemlösa, rednecks, kineser eller valfri utsatt grupp. Att serien kommer undan med allt beror helt enkelt på att manusen aldrig tappar i kvalitet.

Högtidsstund:
Det är alltid en högtidsstund när avsnitten börjar spåra ur. Vilket alltid händer.

Svagaste ögonblick:
Fick tänka länge, men avslutningen på "El Contador" var lite ensidig kanske.

Bästa karaktär:
Nästan alla, men Wodehouse, Cheryl/Carol och Pam förtjänar speciellt omnämnande i år. Och Krieger!

Bästa avsnitt:
"Lo Scandalo"

Balloonfighter undrar:
Vad har du lärt dig av serien?
Det finns absolut ingenting att lära sig av den här serien.

Topp 15 TV-serier 2012: 11. Game of Thrones

Vad är detta:

Dyrt och välspelat fantasyspektakel baserat på George RR Martins våldsamma förlaga. Tre nya karaktärer introduceras och minst en kvinna visar brösten i varje avsnitt. Sjua på listan i fjol.

Förtjänar sin plats på listan för att:
Oj, detta var en ojämn säsong... Det hade varit fint att kunna säga att Game of Thrones styrde upp sin skit i år, levererade ett bättre fokus, mindre "sexposition" och mer karaktärsutveckling. Istället fick vi ta del av ungefär sju historier samtidigt, varav två rörde sig ur fläcken, och de effektsökande tuttarna for outtröttligt över rutan.

Men mot slutet av säsongen valde serien att förlägga en hel timme till striden vid Blackwater. Det var det bästa val producenterna kunde ha gjort. Ett oerhört spännande och tajt avsnitt, med riktig pondus och äkta karaktärsporträtt. Det visade att Game of Thrones trots allt bär på väldigt mycket potential. Jag hoppas bara den kan destillera sin potential lite bättre nästa år.

Högtidsstund:
Dvärgen Tyrion Lannister, spelad av Peter Dinklage, bär halva serien på sina axlar. Skulle vilja säga "varje gång han är i bild".

Svagaste ögonblick:
Återigen är det kärlekshistorierna som drar ner tempot. Här mellan Robb och Vackra Kvinnan... jag minns inte ens vad hon heter. Hon har inte ett uns av personlighet i alla fall.

Bästa karaktär:
Tyrion! Tywin Lannister är bra också.

Bästa avsnitt:
"Blackwater"

Balloonfighter undrar:
Hur väl hade du umgåtts med karaktärerna i serien?
Oerhört illa. Jag kan ingenting om att slåss eller planera krigsföring, jag tycker tornerspel är skittråkigt och jag klarar inte av att vara gravallvarlig i mer än en halvtimme åt gången.

Topp 15 TV-serier 2012: 12. Parks and Recreation

Vad är detta:

Glad och ljus NBC-sitkom om en samling personligheter i kommunen Pawnees parknämnd. Femma på fjolårets lista (ja, jag konsumerar alldeles för mycket TV).
Förtjänar sin plats på listan för att:
Det var kanske bara en tidsfråga innan Parks and Recreations energiska feelgood-TV skulle börja kännas alldaglig och trött. Det är modigt av Parks att fortsätta berätta positiva historier om att växa upp och ta ansvar, men ibland fastnar serien helt i sin amerikanska helylletröja. Att alla karaktärer fått egna kärlekshistorier är inte enbart positivt. Skurkarna i år har varit Leslie och Ben, vars jättelyckliga förhållande (med tillhörande hångel i varje avsnitt) slet på nerverna. Och Ron Swanson har mjukats upp så mycket att han nu ligger på gränsen till gullig sidekick.

Detta om varför serien ligger så lågt ner på listan. Men Parks har fortfarande en väldigt fin komediensemble, och det räknas också. I år fick Chris Pratt ta mycket mer plats än tidigare, vilket han gjorde rent bokstavligt genom att riva ner saker, slåss och återskapa scener från actionfilmer. Det var kul.
Högtidsstund:
Den totalt inkompetenta hanteringen av Leslies valkampanj var bitvis fantastisk.
Svagaste ögonblick:
Det sliskiga valtalet.
Bästa karaktär:
April känns fortfarande som den enda som kan vara lite off och inte delta i det allmänna gullandet. Serien hade behövt mer sånt.
Bästa avsnitt:
"Campaign Ad"

Balloonfighter undrar:
Innehåller serien några charmiga djur?
Ja! Champion, den trebenta hunden.

Topp 15 TV-serier 2012: 13. Sherlock

Vad är detta:

BBC:s Sherlock Holmes-adaption gick in på sin andra säsong med tre 90-minutersavsnitt som hade föga eller inget att göra med amerikanska "Elementary" som premiärade i år, eller med de två Sherlock Holmes-filmerna med Robert Downey Jr. i huvudrollen.
Förtjänar sin plats på listan för att:
Det här är fortfarande den mest värdiga och intressanta moderna Sherlock Holmes jag sett, trots att serien haft svårt att toppa sitt fantastiska pilotavsnitt. I säsong ett blev Sherlocks slutledningsförmåga lätt en visuell gimmick och avsnitten drogs av ostiga manus. I år vågade serien utmana sin huvudkaraktär och placera honom i obekväma situationer, vilket ledde till mer dynamisk teve. Jag är fortfarande inte helt såld på avsnittslängden, eller att det här verkligen är en serie som gör det mesta av sina 90 minuter, men när Sherlock är som bäst är det smartare än något annat.
Högtidsstund:
Sherlocks kris i finalen. Cliffhangern!
Svagaste ögonblick:
Seg mittensträcka på Baskervilles hund-avsnittet.
Bästa karaktär:
Watson! Fint spelad av Martin Freeman.
Bästa avsnitt:
"A Scandal in Belgravia"
Balloonfighter undrar:
Skulle den här serien funka som FPS?
O nej. Nej, nej, nej.

Topp 15 TV-serier 2012: 14. Last Resort

Vad är detta:

Hysterisk drama/actionserie av Shawn Ryan som även låg bakom The Shield (och fina "Terriers" häromåret). En misstänkt kärnvapenorder får ett amerikanskt ubåtscrew att desertera till en liten karibisk ö. De försöker sedan bli rentvådda och lösa konspirationen. Serien får ingen andra säsong men har ett planerat slut, där de tre sista avsnitten (av tretton) sänds i januari.
Förtjänar sin plats på listan för att:
Årets actionserie? De bästa The Shield-avsnitten höll ett extremt högt tempo, värjde inte för det ugly och våldsamma och hade karaktärer som helt tappade kontrollen över sina situationer. Last Resort har kärnvapen, olösliga etiska kriser och en borderline bindgalen ubåtskapten spelad av Andre Braugher. Ibland blir det bara för mycket, ofta blir det mycket mycket spännande!
Högtidsstund:
Duellen mellan två storspelande skådisar när Andre Braugher ska förhandla med amerikats försvarsminister Jay Karnes.
Svagaste ögonblick:
När den Coola SEAL-agenten badar i vattenfall med en Snygg Urinvånartjej. Eller vilken som helst av kärlekshistorierna. De är alla oerhört såpiga.
Bästa karaktär:
Kapten Marcus fucking Chaplin!
Bästa avsnitt:
"Skeleton Crew"

Balloonfighter undrar:
Kill, fuck, marry?
Jag dödar gärna öns tröttsamma hövding (någon borde gjort det för längesen), ligger med den där Washington-tjejen och gifter mig med den hårdnackade Robert Patrick-spelade besättningsmannen. Han skulle beskyddat mig från hela USA!

Topp 15 TV-serier 2012: 15. Äkta människor

Vad är detta:

Svensk science-fiction om en framtid där mänskliga robotar, s.k. Hubotar, börjar introduceras i samhället. Vi skrev även om den här.
Förtjänar sin plats på listan för att:
I ett svenskt dramaklimat som fortfarande dryper av onaturligt skådespel och stela repliker var Äkta Människor... inte så mycket bättre, på just de fronterna. Serien var däremot underhållande, spännande och vågade ta risker. En kul och överdriven story som inte en enda gång bars upp av sina huvudrollsinnehavare ledde bitvis till årets mest bisarra teve.
Högtidsstund:
När en hubot omprogrammeras till sexbot, spårar ur, slår ner folk och börjar stalka tonårsflickor på gatan.
Svagaste ögonblick:
Varje gång ett tiotal skådisar öppnade munnen.
Bästa karaktär:
Hubotrasisten Roger.
Bästa avsnitt:
Alla är ungefär likvärdiga.

Balloonfighter undrar:
Om denna serie var en Astrid Lindgren-bok, vilken skulle den då vara? Kanske "Alla vi barn i bullerbyn" för den sjuka mängden karaktärer.

Topp 15 TV-serier 2012: Intro

Jag hade egentligen tänkt växla ner min konsumtion av amerikanska TV-serier i år. Förra året höll så enormt hög kvalitet att det bara inte gick att vända bort blicken, inte utan att missa stora kulturhändelser. 2012 kunde omöjligt toppa 2011, så varför inte zona ut och läsa lite fler böcker istället?

Böcker schmöcker. Om 2012 kanske inte toppade 2011 så var det i alla fall bra nära. Alla etablerade prestigeserier kastade ur sig helt fantastiska avsnitt och flera nykomlingar överraskade. Det är nog ett säkert bud att "guldåldern" lär fortsätta, åtminstone fram till och med Mad Men och Breaking Bads sista säsonger.

Även på svensk, dansk och brittisk mark har det hänt roliga saker. Lite för roliga för att inte skriva om. Så istället för att begränsa årets topplista till 10 serier kommer det i år att bli 15 kärnfulla kortinlägg. Tillsammans får de illustrera ett år då det fortfarande var mycket mer spännande att klämma in en hel-eller halvtimme framför teven än att göra det man skulle.

The Walking Dead och tokenismen

Spoiler-varning utfärdas!

Token blacks - svarta karaktärer vars enda funktion är att skapa en falsk bild av etnisk mångfald och delaktighet- är en gammal klyscha inom filmmediet. Eftersom dessa karaktärers roll främst är symbolisk lägger man inte ner någon tid på att ge karaktären en personlighet. Det är av den anledningen som svarta alltid dog först i skräckfilmer. Deras syfte var bara att visa att produktionsbolaget välkomnar alla hudfärger. TV-serien The Walking Dead tar oväntat nog konceptet token black guys till en ny nivå.

Det första problemet är att svarta är underrepresenterade i serien. The Walking Dead utspelar sig i delstaten Georgia, den delstat i USA som efter Mississippi och Louisiana har högst andel svarta (över 30%). Serien inleds i Atlanta, en stad där 54% av invånarna är svarta och i många omgivande counties är andelen ännu högre. Trots det är afroamerikanerna sällsynta i The Walking Dead - både bland zombies och överlevande. I den första gruppen av överlevande på cirka tjugo personer är bara två svarta och den procentandelen kommer att hålla i sig genom seriens gång.

Det andra problemet - och det som först fick mig att reagera - är att serien inte tycks klara av att hantera mer än en svart karaktär åt gången. På något sätt gallras alltid de svarta karaktärerna ut så att det konstant bara finns en svart med i skaran. Vid ett tillfälle bestämmer sig två kvinnor (en svart och en vit) för att ge upp och dö. Alla huvudkaraktärer tjatar på den vita kvinnan att hon måste fortsätta och hon ändrar sig slutligen. Till Jacqui säger de bara ajöss, för de har ju redan T-Dog (absurda namnet!) och har således fyllt sin kvot. Vid slutet av tredje säsongen är det rentav parodiskt när karaktären Tyreese introduceras i en scen varpå den dåvarande svarta karaktären i gänget, Oscar, måste offras i förbifarten och skrivas ut ur serien. Oscar själv skrevs in, efter att T-Dog offrat sig själv för att rädda en vit tant (kvinnor måste väldigt ofta skyddas i serien, men det är ett annat inlägg).

Phew, vilken tur att det vita patriarkatet består efter zombieutbrottet!

Ju mer man skärskådar The Walking Dead desto tydligare blir tokenismen, vilket leder till det tredje problemet: de svarta tillåts aldrig utveckla någon personlighet. T-dog är den av de afroamerikanska karaktärerna som medverkar längst men trots det framkommer ingenting om hans personlighet. Han är helt befriad från agenda, personlighet och begåvning och hans enda input på handlingen är att han råkar tappa en nyckel i första säsongen, att han skär sig på en bildörr och får blodförgiftning i andra säsongen och i febern "yrar" om att de andra är rasister och sen räddar den där vita tanten i tredje säsongen. Hittills har ingen svart karaktär - till skillnad från alla andra någorlunda viktiga karaktärer - haft tillstymmelse till story-utveckling. Det är säkerligen inget strategiskt beslut från seriens sida, men det är ändå något de borde uppmärksamma och vara medvetna om.

Trots att The Walking Dead offar token black guys in i det sista i The Walking Dead så finns det antydningar om bättring i den sista delen av säsong tre. Dels introduceras Tyreese som har en viktig roll i serietidningarna - men även den katana-viftande och självständiga Michonne. Det återstår att se om serien kan hantera så många svarta karaktärer på en gång eller om man redan när serien återvänder i februari måste offra någon av dem. Om så är fallet slutar jag tro att det här bara beror på en kombination av slump och dumhet.

Svenska dramaserier, 1: Äkta människor

Som global TV-konsument är det lätt att bli bortskämd med fantastiska amerikanska prestigedraman som Mad Men, Homeland eller Breaking Bad, och glömma att vi faktiskt har en egen tevekultur hemma i Sverige.

Det är särskilt lätt att glömma eftersom denna tevekultur till största delen suger.

Men varför har det varit så svårt att skapa engagerande och framgångsrika TV-serier i det här landet? Är det bristen på tradition? Är det att USA och Storbritannien har en rik och bred tevehistoria från flera generationer, medan de flesta svenska skådisar och författare bottnar i scen och teater? Eller är det något i vår svenska mentalitet som bara inte lämpar sig för teve? Danmark, som är ännu mindre än oss till yta och befolkning, har de senaste åren producerat två riktiga hitserier i "Brottet" (som gjordes om till amerikanska "The Killing") och utmärkta "Borgen". Svenska dagbladets krönikör är något på spåren när han hävdar att just Borgen luftar kontroversiella åsikter på ett sätt som en svensk serie aldrig hade vågat.

Vi skägg har bestämt oss för att allt detta måste undersökas närmare. Det är dags att ta några riktiga djupdykningar i den senaste tidens svenska tv-produktioner, och försöka bena ut vad det är som inte fungerar.

Men det första exemplet är faktiskt glädjande.

Äkta människor avslutade sin första säsong på SVT i mars i år och har fått klartecken för en fortsättning. Det är något så ovanligt och uppfriskande som en självsäker science fiction-serie producerad i jante-Sverige.

Serien skildrar ett nutida samhälle där mänskliga robotar, så kallade hubotar, börjat avlasta människan i en massa arbeten - som hemhjälper, fabriksarbetare eller till och med som sällskap för de äldre. Vissa är skeptiska till hubotarnas framfart, kallar dem windows-hjärnor och vill förbjuda dem, medan andra kämpar för deras rättigheter och tillerkänner dem känslor och agendor.

Konceptet är smart och den parallella verkligheten känns välgjord. Hubotarna, som spelas av människor, har blivit sminkade och designade så att uncanny valley-effekten slår hårt. Många olika grader av AI utforskas - förutom de mer eller mindre docila hubotarna, som bara gör som de blir tillsagda, får vi också möta ett gäng avancerade hubotar som befinner sig på flykt undan polisen och börjar upptäcka kärlek och religion. Och i mitten av alltsammans spelar Andreas Wilson en kriminell cyborg.

Skådespeleriet i den här serien är bitvis så dåligt att jag skrattar högt. Flera bra skådisar kämpar mot hopplöst onaturliga repliker och osäker karaktärisering. Det känns ironiskt - och nästan medvetet - att beteendet hos seriens hubotar generellt är trovärdigt, medan allt som ska påminna om mänskliga reaktioner verkar komma från förstaårsstudenter på teaterfolkis som läser innantill. En grundläggande lyhördhet för sociala situationer saknas, så att repliker som "Det var min mamma." eller "Jag är nötallergiker." blir fruktansvärt komiska.

Men serien skäms inte för sig, utan fortsätter köra på. Och bit för bit börjar de parallella historierna bli riktigt spännande. Precis som genreserier som Heroes eller True Blood lider Äkta Människor av ett överskott på karaktärer, där långt ifrån alla är lika intressanta. Särskilt Andreas Wilsons cyborg är plågsamt klyschig och drar ner tempot på alla avsnitt där han är med (om detta också beror på Wilsons skådespel låter jag vara osagt). Men undercover-huboten som hittar kärlek och hemhjälps-huboten som splittrar en kärnfamilj är intressant gestaltade.

Äkta Människor siktar högt och vill fråga oss: Vad innebär det att vara människa? Kan man inte säga att vi också är maskiner? Har dagens samhälle blivit omänskligt på många håll? För att kunna diskutera dessa frågor på ett seriöst sätt hade det behövts skådisar och dialog som inte gränsar till skrattretande. Men Äkta Människor är ändå lovande, bitvis skrämmande och framför allt växer serien med tiden. Det överexponerade fotot börjar hitta snyggare bilder och storyn trissas upp. Med två avsnitt kvar på säsongen känner jag mig rätt säker på att jag kommer fortsätta titta nästa år. Och det får i sammanhanget räknas som ett toppbetyg. 

Äkta Människor finns inte kvar på SVT Play men kan streamas - rätt så smidigt, och med bra bildkvalitet! - från discshop för 9 kr/avsnitt.

Nyfiken på om hubotar kommer finnas i verkligheten framöver? Umeå Universitet har en intressant forskarintervju om detta här.