Dagens skiva: Vasas flora och fauna - Släkt med Lotta Svärd

Artist: Vasas flora och fauna 
Album: Släkt med Lotta Svärd
Utgiven: 13 maj 2015
Innehållsförteckning: Finlandssvenska, gitarr & piano, texter om att vara vuxen och vilsen, Österbotten, bilresor, Fänrik Ståls sägner-referenser
Sagt om skivan: "Skaparglädje och originalitet ... En synnerligen fängslande skiva!" 
- Stefan Warnqvist, Upsala Nya Tidning
Varför? En av de mest hyllade svenskspråkiga skivorna i år. Orpon hade hört låten Levi & The Leavings och charmats.

Orpon tycker till: Jag kan tänka mig att det här är en skiva som du skräms bort av. Både omslag och bandnamn känns lite proggiga och inledande Gudförälder skulle onekligen kunna vara hämtad från sent 1970-tal med sin pratiga text och lite dramatiska känsla. Jag har själv ganska svårt för flera av låtarna, men jag tycker att några av de gitarrbaserade låtarna fungerar, till exempel Levi & the Leavings och smått sarkastiska Varje lördag. Och självklart är det pluspoäng på finlandssvenskan.

Kantor Wilhelmsson svarar: Din magkänsla är helt rätt. Under första genomlyssningen hade jag ärligt talat svårt att hålla mig för skratt. Det vemodiga tonfallet och dialekten, den banala trallvänliga popen och textrader som "även då man inombords är ett skämt (...) / jag har gylfen lite på glänt" fick mig att fnissa och lägga handen över ögonen. 

Det är kanske en orättvis nidbild av Vasas flora och fauna, som säkert inte menar något illa med sin musik. Problemet är nog att jag växt ifrån texter om vara ung vuxen i vardagen, om att dricka, vara socialt tafatt, gå och deppa och inte våga bjuda upp på dansgolvet. 

Men ett annat problem måste vara arret och produktionen, som är besvärande coverbandsvanliga. Har du något intelligent att säga om de snälla pianojinglarna och den puttrande fyrtakten?

Orpon: Njae, det är inte så mycket att reagera på, om man säger så. Jag hade tänkt fråga dig om pianoklang etc. för jag tyckte att det lät lite väl plastigt, men det finns risk för att inlägget blir evighetslångt i så fall. Jag tyckte att det funkade betydligt bättre med gitarr hur som helst.

Det var främst texterna som stack ut för min del. Jag har svårt för nostalgiska texter skrivna av människor som egentligen är för unga för att vara så djupt nostalgiska, men jag blev ändå lite glad av vissa småsaker, som att Dennis Lyxzén nämns i något av spåren.

Fanns det några låtar du tyckte lite bättre om på skivan?

Kantor Wilhelmsson: Skivan hade bäst energi i början för mig, innan den blev för melankolisk. "Gudförälder" var ganska söt. 

Orpon: 3
Kantor Wilhelmsson: 2

Varje vardag med start 27 juli kommer Två män med ett skägg att recensera en aktuell skiva. Enda kravet är att den är utgiven 2015. Betygskalan går upp till fem. Läs mer här. 

Trans (1982)

Det är alldeles uppenbart att Neil Young runt 1980 har råkat höra Kraftwerk och tänkt att det där med synthar verkar ball. Albumet Trans från 1982 är långt ifrån den elgitarrsdrivna proto-grunge eller nasala singer/songwriter-musik som har varit Youngs signum under hans sex decennier som artist.

Elgitarrerna har fått ta ett steg tillbaka till förmån för synthar och discobeat och Young sjunger genom en vocoder så att orden blir nästintill omöjliga att uttyda. Låtarna heter inte längre saker som Man needs a maid eller The needle and the damage done utan sjukt coola framtiden på 80-talet-saker som We R in control, Transformer man och Computer Cowboy (AKA Sycrusher). Enligt Neil Young själv var albumet ett resultat av hans försök att finna metoder för att kommunicera med sin cp-skadade son.

Trans är ett stundtals fantastiskt album och det är synd att Young inte vågade skrota gitarrocken helt. Till exempel är det inledande spåret Little thing called love en ytterst ordinär Neil Young-dänga vars primära funktion är att vagga in konservativa fans i villfarelsen att det här är en helt vanlig skiva. Neil Youngs experimentella tid i början av 1980-talet uppskattades knappast av puritanterna. Fans blev upprörda och skivbolaget Geffen blev så bestört att det något år senare stämde Neil Young för att han med flit spelat in ett par atypiska och okommersiella album.

Från spår 2 (Computer Age) till spår 5 (Computer Cowboy) är Trans fenomenal. Ingen Neil Young-skiva har en lika bra låtstreak. Melodiska Transformer Man med sin dumma lilla kör kan vara det bästa Neil Young någonsin har gjort. När Trans är som bäst låter det som ett Kraftwerk i rutiga flanellskjortor. Ni förstår ju själva att det är bra grejer.

Bonusinfo: Omslaget till Trans var ett av de första skivomslagen som ritats i en dator. Det gjordes på en MacIntosh II.

En man med ett skägg och en födelsedag

Hej internet! Det här kanske är allmän kännedom, men för de som trots allt inte vet det så fyller den andra hälften av den här bloggen - Balloonfighter, aka Orpon - 36 år idag! Tyvärr gillar han inte födelsedagar, men med tanke på vår bloggs sommartorka tänkte jag i alla fall hedra honom med ett inlägg... och en låt. Och en musikvideo. Här kommer min hommage till Den andra mannen med ett skägg, inklusive falsk pratsång, ostämt piano, marackas och en väldig massa fiskar. Hoppas du drömmer stort inatt, Orp.

w h o k i l l

Nu när året börjar närma sig vägs ände är det dags att börja betrakta saker i backspegeln. 2011 har utkristalliserat sig som ett tämligen mediokert år för popmusik. Alldeles för få artister har försökt bryta sig loss från rådande trender i ett försök att uppnå något nytt. Jag kan egentligen bara komma på en artist som har skapat något överraskande - Merrill Garbus i tUnE-yArDs.

tUnE-yArDs har sina rötter någonstans i slamrig lofi men har i och med albumet w h o k i l l närmat sig något mycket mer komplext än så. w h o k i l l är inget lättlyssnat album och det kan stundtals vara direkt provocerande med sina märkliga loopar, irriterande disharmoni och frijazz-saxofoner som attackerar utan förvarning. Man vet sällan vad som ska hända härnäst. Ibland börjar musiken plötsligt att låta som grötig punk, ibland blir det frijazz och andra gånger blir det oväntat finstämt. Jag gillar i synnerhet när musiken närmar sig afropop.

Garbus androgyna röst är tillräckligt stark och originell för att hantera de plötsliga vändningarna. Hon kan i ena stunden låta som en rejäl karl för att i nästa sjunga i flickig falsett. Wailandet i slutet av Powa är min personliga favorit.

tUnE-yArDs överraskar med såväl oljud som ren och skär Paul Simon-pop. Det finns en överhängande risk att man blir åksjuk av w h o k i l l men ingen annan popmusik under året var i närheten så bångstyrig, egensinnig eller medryckande.

Drive

Det lär bli rätt mycket ojande och wowande kring "Drive" under hösten. Filmen har ungefär alla komponenter som krävs för att bli 2010-talets Lost in Translation - inklusive brusig sängkammarpop och huvudpersoner som hellre kommunicerar genom blickar än dialog. Den är snygg och melankolisk och första timmen är väldigt stämningsfull.

Jag är inte lika säker på hur lyckad Drive är som berättelse, eller om den säger något som inte sagts innan. Bilförarkonceptet är en throwback till gamla 80-talsfilmer och även hommagen till den tyste hjälten (som Ryan Gosling spelar väldigt fint) är inte direkt ny. Det finns något klassiskt i nästan allt Drive lånar, från kombinationen av stadsmiljöer och popmusik som känns lite Sofia Coppola eller Kar Wai Wong till den våldsamma andra halvan, som hamnar någonstans mellan maffiafilm och 70-talsgore (!). Här börjar filmen falla sönder och känns inte helt övertygande ända in i slutet.

Men även om helheten sviker så är Drive värd att se bara för Ryan Goslings och Carey Mulligans samspel. De spelar så intensivt att man bara kan sitta och titta på dem, lyssna på soundtracket som påminner om Chromatics superfina album från 2007 och bli mjuk i huvudet för hela kvällen.

The Black Keys - Lonely boy

Som kontrast till det förra inlägget vill jag inte säga mer än att The Black Keys - bandet som har gjort världens bästa EP och som fick mig att uppskatta elgitarrer igen - har släppt en väldigt fin musikvideo.

Lokaltidningsproblematiken

Det händer då och då att jag arbetar som musikrecensent. Tiden innan internet utgjorde ett reellt hot mot tryckta medier hade jag fria tyglar och många jobbtillfällen. Nu för tiden hoppar jag mest in och skriver om något lokalt arrangemang på en mindre ort eller om en skiva med anknytning till orten.

En gång i tiden kunde jag sätta betyg precis som jag ville, så länge jag motiverade det. Om jag tyckte att U2 förtjänade en sågning (och det gör de ju) så fick de en sågning. Redaktörerna lade sig aldrig i betygssättningen.

Idag skriver jag oftast om relativt okända musiker och band som antingen bor eller har bott på någon av de orter vars lokaltidningar jag skriver för. Inte sällan känner nöjesjournalisterna musikerna personligen, umgås i samma kretsar etc. För att hålla någon professionell distans till musikerna så hamnar deras skivor hos mig som inte har någon privat koppling till dem.

Trots att recensionerna läggs på entreprenad (dvs hos mig) så kan jag idag ytterst sällan sätta de betyg som jag anser att skivorna förtjänar. Det kanske är jag som är konstig på den här punkten, men för mig har det ingen betydelse överhuvudtaget om musikern vars album jag recenserar råkar komma från ungefär samma trakter som jag. Det ger inte automatiskt ett högre betyg i min bok.

Det är här som det blir problematiskt. Om jag sätter ett "för lågt" betyg på recensionen så rimmar det illa med den tvåsidorsintervju som tidningen har med musikern och redaktionen struntar helt sonika i att publicera min text, trots att de har förlagt recenserandet till en opartisk skribent. Det är på så vis en konstruerad journalistisk opartiskhet, en halvhjärtad sådan, där en felaktig åsikt inte godkänns.

Ingen publicering = inget arvode. Att recensera en skiva är inte jämförbart med att vara sjuksköterska men jag har trots allt ändå lagt ner minst ett par timmar på att lyssna på en (usel) skiva och ytterliggare några på att försöka reda ut trassliga tankar och formulera dem. Visst är det tråkigt att inte få betalt, men min överlevnad står inte och faller med några uteblivna hundralappar. Däremot sätter girigheten in - den där girigheten som får mig att tänka "vad fan, vad gör det om jag sätter en fyra istället för en tvåa så att jag får betalt för det här?".

Jag har delat ut högre betyg till skivor som inte alls förtjänar det (åtminstone en gång) på grund av den här girigheten och det skäms jag för. En fråga är hur många andra frilansare som gör det samma. En annan fråga är om det är jag som är för osentimental. Förtjänar ett band från Eringsboda ett högt betyg för att de är "bra för att vara från Eringsboda"? Svara gärna för jag vet ärligt talat inte. Om det är så borde tidningarna införa två betygsskalor: en för band som ska jämföras med det globala utbudet och en för band som bara jämförs med andra band från Eringsboda, Tollarp, Munkfors unt so weiter.

Jimmy Jansson - Hagfors Bob Dylan!

Ett litet ode till The Dismemberment Plan

De senaste åren har jag bedrivit klassiska musikstudier på heltid. Detta har givetvis påverkat min smak, och hur jag ser på musik i största allmänhet. När jag började studera var min största farhåga att de kickar jag då fick av typ indie och elektronisk dansmusik skulle ersättas av intellektuell beundran för "musikermusik". Och även fast jag förstås är inkörd på de nya idealen - nuförtiden gillar jag till och med klassisk sång - är det fortfarande lust och kickar som styr.

Vilken populärmusik har klarat sig genom den här skolningen? Inte mycket. En aspekt som man måste anamma helt och hållet för att bli konstmusiker är det aktiva lyssnandet. Med det filtret klarar sig inte musik som inte hela tiden ser till att förtjäna din totala uppmärksamhet. Pop blir sympatisk men tråkig. Det händer för lite.

Ett av få band som jag fortsatt återkomma till, år efter år, oavsett hur utbildade mina öron blivit, är The Dismemberment Plan. De är inte skolade någonstans. Sångaren Travis Morrison kan nätt och jämnt hålla ton, inspelningarna är odynamiska med skrikiga synteffekter och smattrande trummor.

Men det händer saker i musiken, inte minst rytmiskt. Bandets största gärning måste vara skivan "Emergency & I" från 1999, som låter märkligt odaterad idag. Det här är svårt synkoperade låtar, med puls som haltar oregelbundet, tvära taktartsbyten, femtakter. Låtarna upprepar sig inte mer än nödvändigt, men framför allt finns det en unik rastlöshet här som ger skivan en väldig rörelse. Morrison må kanske inte vara någon vidare sångare men har ett speciellt tonfall, en helt autentisk mix av deadpan, trött melankoli och punkskrik. "Nothing’s wrong, I’m just fine / I’ve realized I just don’t like jokes" sjunger han på "The Jitters" och gör om skivans mest deppiga låt till charmig ironi.

Infallen haglar här. Låtarna bryts upp i små bitar och plockas ihop igen i farten. Störiga synthtoner hänger kvar som orgelpunkter över halva spår, billiga trumloopar konverteras snabbt till anthemrefränger och vice versa.
Elbasen och trummorna är inte bara kompmatta utan långt fram i mixen, råa och levande, rycker och sliter i musiken. I "Girl'o'clock" samsas Morrisons sexuella frustration med uppspeedad hardcore-inramning, skräckfilmspianon och kolmörk bas som stänker ut över den stammande texten. I "Gyroscope" glorpas all musik plötsligt bort mitt i refrängen. Morrison får knorra till ett slut i förbifarten.

Det är en dampig upptäcksfärd att lyssna - det finns alltid en idé, en stämning som ligger lite off mot resten av låten. Det finns alltid en textrad som skaver och inte vill uttrycka sig enligt gängse mönster. Det finns överhuvudtaget inte ett spår som inte består av en väldig massa friktion, ångest och positiv energi som stångas med varandra. Texterna om (typ) vardagstristess, tråkiga vänner och att gå till fel fester är helt fantastiska, okonstlade och sympatiska, rader som "Oh, launched all the world’s nukes this morning / Hoping it would kick-start something" hela tiden.

"Change" som kom två år senare är bandets "mognare" skiva, en mer traditionell rocksamling, kanske inte lika intressant på papperet men lika stark och udda i uttrycket. De knasiga infallen är här färre och Travis Morrisons ångest mer utpräglad, där höjdpunkterna "Superpowers" och "The Face of the Earth" blir skruvade försök att beskriva menlöshet i vardag och relationer.
The Plans bakgrund i Washingtons hardcore-scen är också kul men inte lika eklektisk, och de bästa resultaten finns inte fångade på Spotify. Skivan "The Dismemberment Plan is Terrified" är värd att leta upp bara för låten "The Ice of Boston" där Morrison ringer hem till sin mamma på nyår.

Bandet pratade i intervjuer om att de hellre lyssnade på funk och jazz och drum'n'bass än den 90-talsindie de var samtida med. Kanske är det därför det känns som att de knappt åldras*. Sista låten på Emergency & I, "Back & Forth" är plötsligt en publikfriande rocklåt med funkigt komp, som om de ville visa att de kunde sånt också.

Och jag återvänder till dem, minst en gång om året, ungefär som man kan ta fram The Beatles med samma tidsintervaller och musiken tycks vara oförändrad i tiden. Bandet är ett bevis på hur långt uttryck, kreativitet och personlighet kan räcka - i det här fallet hela vägen över den skolade musikens minfält.

*Undersök gärna hur många skivor från 1999 som inte känns daterade idag.

Versions of Joanna

Välgörenhetsskivor brukar väl inte vara så roliga. Andrahandsartister, medelmåttiga covers, intetsägande inramning och svår brist på engagemang, ambition och uttryck. Eller?

"Versions of Joanna" är en välgörenhetsskiva där ett 20-tal artister hyllar välbekanta harpindiestjärnan Joanna Newsom. Projektet arrangeras av amerikanska Oxfam som samlar in pengar till översvämningar i Pakistan. Lite namnkunnigt folk är med - dragplåstren skulle väl vara Billy Bragg, M. Ward och Owen Pallett - men mest verkar det vara farmarlagsindie och allmänt folk-folk.

Allt som allt är det nog en skiva gjord för de som har en lite osund relation till fröken Newsom, som önskade att hon uppdaterade sin (meningslösa) twitter lite oftare och som tyckte att den senaste trippelskivan var för kort. Med andra ord borde det vara en samling skräddarsydd för mig, men jag är ändå inte särskilt entusiastisk. Nu när jag betalat 10 dollar tänkte jag dock summera mina upplevelser på ett kärnfullt sätt så att någon annan inte frestas att ge pengar till hemlösa barn.

The Moscow Coup Attempts cover är det enda spår som är värt att lyssna på. Till skillnad från de andra banden har de gjort en cover på låtens uttryck och inte på själva låten. Deras elektroniska, meditativa, lätt apatiska Sprout and the Bean hittar en bra stämning, även för texten. De andra artisterna gör i princip blåkopior som tillför ytterst lite. Ofta lånar de dessutom arrangemangen rakt av. Det finns för all del inget riktigt uselt här - eller jo, förresten, den här är rätt så jävla kass - utan det mesta är bara oinspirerat.

Samlingen lyckas dock bevisa en sak, och det är hur viktig Joannas röst är för hela hennes artistgrej. Utan hennes egensinniga frasering och tvära kast mellan skolat vibrato och gälla skriksång blir även de intrikata låtarna från Ys helt enkelt lite anonyma.

Här kan ni skänka pengar till Läkare utan gränser.

Första konserten 2011 är bokad

Jag insåg först nyligen att Trummor & Orgel är sådär 100 gånger mer intressanta än Sagor & Swing någonsin har varit*. Bröderna Ljunggren som utgör duon har ett helt annat djup i musiken i och med sina rötter i jazzmusiken, samtidigt som de förstås har hämtat flera skopor inspiration från Bo Hansson. Arcadian Flowers, till exempel, är en fantastisk småjazzig proggrockorgelkakofoni.

Eftersom jag just har insett Trummor & Orgels storhet gör det mig extra glad att de kommer och spelar på Babel i Malmö den 22/1. Med sig har de Ebbot. Jag föredrar, som alltid, när Trummor & Orgel kör utan sång men gläds ändå av tanken på att se Ebbot på riktigt.

* Trummor & Orgel har dock inte lika fina omslag som Sagor & Swing.

Synthesizing: Ten Ragas To A Disco Beat

Dagens mest intressanta musikfynd är Charanjit Singhs Synthesizing: Ten Ragas To A Disco Beat. Charanjit Singh är en indisk musiker som bland annat gjort mycket musik till Bollywood-filmer och spelar en rad olika instrument. Intresserad av ny teknik införskaffade Singh sig en Roland Jupiter 8 och en TR-808-trummaskin. 1982 spelade han in tio traditionella indiska ragor på sin nya synth som ackompanjerades av ett basic discobeat på trummaskin. Resultatet är ett album hypnotisk acid house som föregick både Chicago- och Detroit-scenerna med ett par år. Det är kanske inte så mycket disco som titeln påstår, men det finns ett minimalistiskt Moroder-skelett under de modala utsvävningarna.

Det ansågs länge vara en myt att Synthesizing: Ten Ragas To A Disco Beat överhuvudtaget existerade. Det trycktes bara upp ett par hundra exemplar på vinyl och endast ett fåtal har klarat sig fram tills idag. I år gavs dock albumet ut på nytt på cd och som mp3. Charanjit Singhs legendariska album är kanske mer intressant än genuint bra, men det är tveklöst fascinerande att det här soundet utforskades i Indien innan det ens hade slagit genom på USA:s och Englands nattklubbar. Synthesizing: Ten Ragas To A Disco Beat är obligatorisk lyssning för alla som är intresserade av elektronisk musik.

Shahram Shabpareh

Det här är inte mycket till inlägg men jag kan inte hålla det för mig själv. Mannen på bilden (Shahram Shabpareh) ligger nämligen bakom dagens synthriff. Det är nog ingen vild gissning att han har hämtat inspiration från ledmotivet till en populär 80-talsfilm.

Jag har lyssnat alldeles för mycket på den här låten inser jag. Det är inte riktigt okej.

Tween är inte död, den har bara bytt format

Xbox live-spelet Ilomilo av Malmö-studion Southend är beviset på att twee-musiken har blivit interaktiv (Pandaland räknas inte!). Man spelar som två söta karaktärer (ilo och milo, utan versaler) som varje dag går och äter småkakor och dricker te i parken. Problemet är att parken varje dag byter utseende så att man måste lista ut en väg som låter de två mötas och ha sin picknick. På banorna kan man samla på sig olika saker, som polaroidbilder och vinylsinglar med nya spelbara låtar som heter saker som Cozy sofa och My and my paper plane. Det är musik som låter ungefär som Maher Shalal Hash Baz med dragspel, klockspel, flöjter, kazoo, visslingar och handklapp. Jag gillade framförallt när en flöjt spelar ett helt solo falskt med flit = många indiepoäng.

Det är så sockersött att man spyr lite i munnen, men det är också ett väldigt roligt pusselspel som blir bra svårt efter ett tag. Jag föredrar också estetiken framför den interaktiva hårdrockens. Jag gissar på att jag kommer att ha många av låtarna på hjärnan ett tag framöver.

Än så länge är ilomilo bara smygsläppt så för att ladda ned det, gå till den här sidan, klicka på knappen och använd sedan koden du får genom redeem code på din 360 så laddas demot ner.

Musiker att se-listan: 3. Anders Danman (cembalist, konceptualist)

För första gången i det här listprojektet kommer en musiker som man faktiskt kan se utan att behöva åka till typ Finland eller besöka high-brow-lokaler i London eller New York. Man kan till och med se honom både nära och snart. Den 24/10 spelar Anders Danman på Palaestra i Lund. Varför ska man se honom? För att han spelar Beatles-låtar. På cembalo. I fransk barockstil.

Jag har känt till grejen i rätt många månader men har fortfarande ingen bra helhetsuppfattning om hur det låter. Detta beror på att Danman lyckats göra sin musik svår att hitta på internet, en stark bedrift även för att vara konstmusiker. Den rätt daterade hemsidan hävdar att ljudklipp "kommer snart". På Spotify och iTunes är han helt frånvarande. På Youtube har han en (1) träff, en Allemande över Hey Jude. Den är i alla fall finstämd, och Danman är en så pass säker stilist att det är svårt att särskilja poptemat från barockornamenten.

Det är svårare att veta om musiken fungerar med snabba satser eller är lika kreativ i längden. Men oavsett vad blir jag så glad av tanken! Det är lite som att vilja läsa igenom hela "De välvilliga" bara för att de sju huvudkapitlen i boken är uppkallade efter satserna i en barocksvit. Det är bara ett så bra koncept, helt enkelt. Världskrigsintriger som dansmönster. Och, i det här fallet, klassisk popkultur som klassisk halvimprovisation.

Jag vet inte om Danman tänker i koncept eller om det här bara är en förlängning av hans karriär som improvisatör. Den franska barockstilen, som gjordes som snyggast av Rameau och Couperin, bygger mycket på tid, på dragningar, att känna ett sug mot nästa taktslag som sveper golvet under fötterna. Samtidigt finns det en frihet i utsmyckningarna som gör att nästan vilka toner som helst kan trollas fram i den där viktlösa mellantiden. Att applicera det här på kända, starka popteman känns som en jättefin blandning av musikaliskt innehåll.

Visst, Beatles kan kännas som ett trött val, ett säkert kort för 40-talisterna. Men det är ändå ett försök till cross-over där ingen av parterna behöver förlora värdighet. Och det är just såna koncept som framför allt konstmusiken behöver för att fortsätta kännas levande - möten med värdighet och kreativitet, inte svulstig orkester över fula tv-spelsteman.


Tidigare på listan:
2. Patricia Kopatchinskaja (violin)
1. Jeremy Denk (piano)

Happy Bomb!

E3-mässan i år dog verkligen franchisedöden. Man fick gräva länge för att hitta nya spel som inte bara var förfiningar eller remakes av gamla koncept som redan hyllats och sålt i drivor. Hur folk orkar engagera sig ännu en gång i Zelda, Metal Gear, Crysis, Gran Turismo, Donkey Kong eller till och med Portal fattar jag inte.

Men jag är också fel person för stora kommersiella mässor, har börjat tröttna på de flesta tv-spel jag försöker engagera mig i. Problemet ligger i själva spelandet - jag är trött på att bara bli underhållen. Jag vill bli utmanad, ifrågasatt, intellektuellt attackerad, vill ha utrymme för egen fantasi. När spelen inte kan erbjuda det stänger jag av.

Det finns dock en genre med evigt existensberättigande, den raka motsatsen: en riktig stilchock, en ohämmad visuell scenshow. Alldeles för få spelskapare vågar bejaka sin ytlighet, men Tetsuya Mizuguchi har mer eller mindre gjort ytligheten till hans glittrande varumärke, och det kommande Child of Eden gör mig entusiastisk på riktigt.

Grundbygget är en rälsshooter i Rez-stil, men i Rez styrde du en karaktär på skärmen - här är du karaktären. Det är det hittills roligaste som kommit ur Microsofts nya Kinect-pryl. I Child of Eden dirigerar man sig fram genom varma ljusa färglabyrinter, slår ut med armarna för att pricka geometriska figurer till vit elektronisk konfetti, klappar händer för att byta vapen och kastar upp armarna i luften för att släppa en "Happy Bomb". Det verkar fungera som en blandning av Rez, ett dansspel och en förbättrad version av Eye-Toy.

Men i Child of Eden är man långt borta från Rez klaustrofobiskt gröna datorlabyrinter. Hela utseendet har fått en make-over där ljus och undervattensdjur är ledord. Psykedeliskt varma självlysande valar och maneter delar skärm med virus och små organismer som kunde varit hämtade ur fl0w. Allt är väldigt new-age och väldigt positivt och väldigt svårt att motstå.



En extra positiv bonus är att Mizuguchis eget band Genki Rockets gör all musiken i spelet. Apropå ytligt liksom. Ytligare och finare blir inte popmusik än deras "Heavenly Star" från 2005, som ni kan lyssna på nedan. I Carl-Johan Johanssons evigt bevingade ord låter det "som någon som svävar på ett rosa moln och vill ha sex med hela världen". Eller något åt det hållet.

Gimmickrock

Jag var och såg The Baseballs på Öja krog igår (en mening jag aldrig trodde att jag skulle skriva). Det var inte alls självvalt utan ett jobbuppdrag. Jag hade aldrig hört talas om bandet förut men de har tydligen toppat försäljningslistor i nästan alla nordiska länder och sålt platina i Sverige.

The Baseballs musik bygger på ett mycket enkelt men ack så genialt koncept. Det är verkligen krattat för framgång. Vad tyskarna i The Baseballs gör är helt enkelt att ta en samtida radiohit och spela den som om den vore en rockabilly-låt. Det har de gjort med bland annat Rihannas Umbrella och Katy Perrys Hot n cold. De gör faktiskt bara covers. På köpet appellerar The Baseballs både till fjortonåriga NRJ-lyssnare och äldre nostalgiker = stor kommersiell framgång.

När The Baseballs framförde Jason Mraz I'm yours eller tidigare nämnda låtar var det säkerligen inte alla som hade hört bandets versioner tidigare men de kunde ändå sjunga med. Igenkänningsfaktor är en av de viktigaste faktorerna i en hitlåt och The Baseballs musik bygger på en kombination av radiohits och tidiga Elvis. Det är ett simpelt och folkligt koncept, men det är också fullkomligt lysande sett ur ett ekonomiskt perspektiv. Varför kom jag inte på det först?

Harmonia & Eno '76

I mitten av 70-talet sa Brian Eno att tyska Harmonia var "the world's most important rock band". Det är lätt att förstå att han fattade tycke för bandets ambienta version av krautrock. Ibland kallas musiken som band som Harmonia, Amon Düül II, Kluster med flera gjorde för det lätt banala Kosmische Musik.

Som gitarrist i Neu! hade Michael Rother sysslat med en ofta rätt slamrig musik (mycket tack vare trummisen Klaus Dinger) men i Harmonia fick han tillsammans med jazziga pianisten Hans-Joachim Rödelius och mer synthorienterade Dieter Moebius en möjlighet att utforska mer svävande, ambient musik. Samtidigt som Harmonias musik ofta fungerar som ljudlandskap så innehåller den också många detaljer som förhindrar att den helt försvinner iväg och blir till bakgrundsmusik. Bandet gjorde fortfarande hyfsat crowd-pleasing musik.

1976 möttes Harmonia och Brian Eno och spelade in det som senare skulle bli Tracks & Traces som släpptes först 1997. Michael Rother lämnade därefter Harmonia för att spela in bland annat albumet Flammende Herzen (1977) med det grymt fina spåret Feuerland under eget namn medan Moebius och Rödelius fortsatte att arbeta med Brian Eno, vilket resulterade i bland annat väldigt lågmälda Cluster & Eno (1977). Även efter Rothers avhopp fortsatte de inblandade musikerna att göra intressant musik i olika konstellationer, men Tracks & Traces visar samtliga av de inblandade från sina främsta sidor. Harmonia hade redan tidigare släppt skivor men med hjälp av Brian Eno och hans visioner lyftes musiken till en ny nivå.

Produktionen är varm och svepande synthsjok samsas med Michael Rothers klara gitarr och Enos hotfullt dova basslingor. Vamos Companeros för tankarna till noisiga band som Black Dice medan Almost är ett sentimentalt möte mellan Rothers gitarr och Rödelius piano och Les Demoiselles är en guppig electronica-poplåt som påminner om Moebius solomaterial.

Tracks & Traces tillhör mina absoluta favoritskivor från krautrock-eran eftersom det är ett konsekvent album utan utfyllnadsspår och för att samtliga inblandade verkligen kom till sin rätt.

Någon återförening kanske man inte riktigt kan vänta sig av de åldrade medlemmarna (Rödelius är 75) men Rother och Moebius har spelat tillsammans flera gånger under 00-talet. Michael Rother kommer för övrigt till Malmö den 15:e september i år för att spela Neu!- och Harmonia-material tillsammans med folk från bland annat Sonic Youth och Tall Firs. Det vore oerhört dumt att missa chansen att få höra Hallogallo eller Neuschnee live även om det inte blir med originalbesättningen. Jag tror dock inte att det blir några låtar från Tracks & Traces när varken Eno, Moebius eller Rödelius medverkar.

Onra - Les Chinoiseries

Jag snubblade över den franska beat-makaren Onra för några dagar sedan. Normalt sett gör han rätt trista, softa beats för pårökta, men jag fattade tyckte för hans dubbel-LP Les Chinoiseries (2008). Onra har vietnamesiska rötter och rotade ivrigt genom sina släktingars vinylsamlingar under ett besök i Vietnam och det är samplingar från dessa skivor som ligger till grund för Les Chinoiseries. Långt ifrån alla av albumets 32 spår är bra men det finns en hel del snygga detaljer och ett par feta spår. Endast ett fåtal av spåren är längre än 2 minuter och bara ett spår är längre än 3. Överlag låter det ungefär som en beatifierad version av Kobras vinjettmusik och det är väl ungefär vad det är också. Jag gillar The Anthem med vietnamesisk "rap" och stråkar som skär genom trumhinnorna, balladen Relax in Mui Ne och souliga What up Duyet?.

Det är ju trots allt en blogg om skägg, typ

Det värsta med den här bloggen är att den krävde att jag rakade av mig mitt skägg och blottade mitt späda, fula anlete för omvärlden. Så här ett par veckor efter den där ödesdigra dagen i maj börjar ansiktet att växa igen och tillåter skägget och dess inneboende ekosystem att återhämta sig.

Den senaste veckan har jag lyssnat mycket på Loudon Wainwright III:s tidiga 70-talsinspelningar och det har varit en oväntat angenäm upplevelse. Jag brukar inte lägga märka till låttexter men den lite Daniel Johnstoniga Samson and the warden (lyssna!) från Album II (1971) besitter å andra sidan en ovanligt pregnant kvalitet. Och viktigast av allt: den handlar om skägg.

Don't shave off my beard. Don't cut off my hair.
It took me two years to grow it, & it just isn't fair

I want a lawyer warden, I want a priest
Oh take it easy warden, leave the moustache at least

The warden didn't hear a single word that I said
He took off all the hair on my face & on my head
But one day someone's gonna come
And gonna put up my bail
And I'm gonna walk out of this dirty old jail
And the warden who's the reason I'm sheddin my tears
I'm gonna mail him in a snapshot in two or three years

Joanna Newsom på Koncerthuset, Köpenhamn

Att åka över sundet bara för att titta på Joanna? Ingenting mot Det Stora Året 2007, då Orpon och jag for hela vägen till Hamburg med förhoppning om att både klättra i Fernsehturm och lyssna på quirky harpist. Det blev dubbel fail den gången. Tevetornet var stängt på grund av asbest och spelningen ställdes in i sista minuten på grund av Joannas halsproblem*.

Den här gången gick det betydligt bättre. Jag har egentligen bara två klagomål på hela utflykten: För det första att jag fick åka själv, och för det andra att spelningen var alldeles för kort. Jag vet inte vad det säger om en konsert som tydligen varade i nästan två timmar. Men det var lite nesligt när en folkmassa på tusen pers. ville klappa in Joanna en andra gång och Koncerthuset resolut tände lamporna och satte på högtalarna. Jag kan inte låta bli att reta mig på konserter som strömlinjeformas på det här sättet. Om det inte räcker med att ett mindre samhälle ställer sig upp och dånar, vad ska då till? Är det alltid bättre att prioritera många städer och tajt schema på bekostnad av spontanitet?

Mest av allt var ju musiken så närvarande att jag inte ville att konserten skulle ta slut. Joanna har samlat ihop en lagom liten och tajt ensemble - två violinister, en trombonist, producenten på elgitarr och hyperaktiv trummis - som fått väldigt detaljerade arr. Senaste trippelskivan är långsam och svävande, men live fick de flesta låtar ett beat, om det så var genom synkoperad handklapp eller spel mellan flöjt och bastrumma. Det lät folky och rent och kompletterande mot harpan. "Monkey & Bear" och titelspåret från senaste var dynamiska höjdpunkter.

Instrumentbredden gjorde att det alltid fanns något nytt att lyssna efter. Men den senaste trippeln är framför allt en tour de force för Joannas röst, som fått ännu mer bredd, många fler nyanser, infall och blå toner. Hon sjunger i och för sig renare även på ett skolat sätt (i sammanhangen inte alltid positivt), men kan fortfarande tjuta till och åka berg-och-dalbana mellan registren. Kärnan i den här liveupplevelsen var i slutändan rösten och att höra hur hon kastade sig in i de vindlande sångerna med fullt uttryck. Dessutom hur hon lyfte enklare låtar från tidigare album och gav dem ny pondus.

Hon spelade inget från den introverta andra skivan i trippeln, som råkar vara min favorit, och hade det blivit fler extranummer - eller fler låtar, överhuvudtaget - hade jag gärna hört "Go long" eller "In california". Samtidigt som ensembleformatet klädde musiken väldigt bra hade några nummer till med soloharpa varit fint.

Då gav ändå koncerthuset en väldigt intim inramning. Det surrade i sätet när harpan brummade låga toner och Joannas frasering gick nästan att ta på. Både musikaliskt och akustiskt var det långa stunder så påtagligt att jag helt glömde bort var jag var någonstans. Det måste ha varit en allmän företeelse, för trots att jag var omgiven av danskar på sätena omkring hörde jag ingenting av småprat eller prassel. Det är något jag sällan jag upplevt på konsert på senare tid, och bekräftar väl att jag inte var den enda som ville ha mer.

*(fin resa blev det i alla fall)