Mellandagsfilm: The Broken Circle Breakdown (Belgien, 2012)

Vad är detta?
Belgisk film från 2012 om ett kärlekspar som drabbas av en djup tragedi.

Varför? 
Den verkade ha betydligt mer stil och tanke än de flesta andra dramer. Redan filmens titeln var lovande, tyckte Kantorn. Balloonfighter fick upp ögonen för filmen efter att ha hört lovord om country- och bluegrass-soundtracket.

Balloonfighter ställer Kantorn till svars:

1. Vi har inte sett särskilt många muntra filmer under filmprojektet. Tar The Broken Circle Breakdown priset som projektets sorgligaste film?

Ja, Broken Circle är utan tvekan projektets sorgligaste, och den tyngsta film jag själv sett sedan Oslo, 31. August. Jag kan utfärda en varning om någon ville se den här i tron att det var en romantisk komedi.

2. Vi har ju sett en del sorgliga filmer tidigare där vi tänkt "jaja, allt är hemskt, vi vet det nu, get it over with".Vad är det som gör att The Broken Circle Breakdown trots allt funkar med all sin tragik? 

Broken Circle Breakdown gör det medvetet svårt för sin tittare eftersom den vill presentera sorg som något orättvist och ödeläggande, något som det inte finns lösningar på. Karaktärerna försöker rikta sin frustration mot vetenskapen, religionen, konsertpubliken eller varandra, men som åskådare har man inget annat val än att sitta och ta emot. Paret som står i centrum är uppriktigt och fint skildrade och deras relation förblir trovärdig även långt in i de fulaste delarna av sorgen. Filmen vägrar ange en syndabock eller lätta bördan med underhållning eller puckat filmdrama. För tittaren finns det liksom ingen väg ut.

3. Vid ett tillfälle under filmens gång blev du glad och skrev något i stil med "yay filmen börjar gå baklänges!". Kan du förklara vad du menade och varför det gjorde dig glad?

Broken Circle Breakdown berättar sin story i en väldigt trasig kronologi. Detta kan och har många gånger blivit skit. Jag vill rikta en särskild känga till Gaspar Noës "Irreversible" (apropå en film som faktiskt går baklänges). Men vad jag tyckte fungerade här var att den brutna kronologin användes för att ge kontrast och ljus till de mest tragiska scenerna. Istället för att få en film som långsamt och förutsägbart gick mot sin undergång fick vi en som överraskade och tvingade oss att hålla oss vakna även långt efter att det ledsna visats. Det var nog därför den inte kändes sentimental heller.

4. Belgien slår mig inte som ett country- och bluegrass-land, men just den sortens musik har en framträdande roll i filmen. Om du var tvungen att byta ut det mot en annan musikgenre (utan att ändra något annat än musikscenerna), vilken hade du valt och vilka tre låtar hade varit givna?

Jag tycker bluegrass är ett lyckat val - den känns också osentimental och har mycket tempo. Bra kontrast. Hade varit kul med en electronica/house/ambient film med samma tema. Man hade fått byta ut karaktärerna och settingen, men det hade blivit spännande. Nu var det längesen jag lyssnade, men kan tänka mig Four Tet - This Unfolds, Ellen Allien - Zauber och The Field - A Paw in my face.

Kantorn skärskådar Balloonfighter:

1. Vad tyckte du om filmen?

Jag skäms lite för att erkänna det här... men det var väldigt skönt att vara tillbaks i västvärlden efter många veckor i Afrika, Mellanöstern och Sydostasien. The Broken Circle Breakdown är oerhört sorglig, men det funkar tack vare regin och skådespelarna och inte minst soundtracket. Filmen blir aldrig en renodlad "kolla vad synd det är om det här paret"-berättelse som exempelvis Omar dödade mig. Broken Circle visar inte bara att paret sörjer och är värdiga, utan hur ful och destruktiv sorgen kan vara. Och det gör det till en betydligt mer intressant film. Det här är nog den mest amerikanska film jag har sett (som inte är amerikansk) - kan man vänta sig en Hollywood-karriär för regissören Felix van Groeningen eller rentav en remake av filmen? Jag tror fan att den har Oscars-potential!

2. Kunde du sympatisera med paret? Varför/varför inte?

Bra karaktärer spelade av duktiga skådespelare med bra manus om förlust... Ja, jag kunde absolut sympatisera med dem.

3. Vad var det bästa med George W Bush som amerikats president?

Att han alltid såg ut att tänka något i stil med "blubb blubb blubb jag är en liten fisk" när han borde se som mest allvarlig ut.

4. Det här är sista anhalten för vårt filmprojekt 2013. Totalt har vi sett 71 filmer. Har det varit värt?  Har det funnits mindre bra inslag? Vad hoppas du på inför nästa år?

Det har varit otroligt värt. Jag har njutit av alla nya språk, kulturer och landskap som man normalt aldrig ser på film. Tyvärr märks ju skillnaden i budget och filmtradition enormt mellan jordens rikare och fattigare nationer. Det blir inte alltid helt lyckat, men jag ser mycket hellre en halvkass film från Kongo eller Samoa än en från Hollywood.

Nästa år vill jag se en varm muslimsk film som kontrast till alla kvinnoförtryckande muslimska män vi såg i år. Filmprojektet ska ändra skepnad nästa år, men jag hoppas verkligen att vi kan fortsätta ta oss utanför USA/Europa/Japan.

Mellandagsfilm: Tålamodets sten (Afghanistan, 2012)

Vad är detta? Afghanskt drama från 2012 om en kvinna som har det ungefär så där härligt och självförverkligande som kvinnor i det landet brukar ha det.

Varför? Jag tyckte att framsidan var väldigt fin. Afghanistan är ett spännande land.

Balloonfighter frågar:

1. Vad är tråkigast - att kolla på The Patience Stone eller att leva sitt liv i Afghanistan?

Jag slipper ju bli bombad, mördad och/eller våldtagen när jag tittar på filmen (och uttrycker mina åsikter om den), så det är ju ett klart plus. Jag tror jag haft tråkigt i Afghanistan också, är inte nöjen i princip förbjudna där?

2. Om du var allsmäktig producent och fick lägga in ditt veto - vad skulle du säga åt regissören Atiq Rahimi att addera till filmen för att lyfta den?

En enda sak: GESTALTA alla händelser som huvudrollskvinnan FÖRELÄSER om. Det här är så pass grundläggande och filmiskt att jag inte fattar hur regissören har tänkt. Man låter inte en ensam dam sitta i ett halvtomt rum, stirra ut i luften och leverera typ 90% av filmens händelser i monologform. Det blir URTRÅKIGT och OINTRESSANT.  "Show, not tell", hört talas om det? Värst blir det när man får en försmak av filmens kärleksdrama, men alla påföljande händelser klipps bort, och sen sitter hon där och talar högt igen. Jag orkar inte!!

3. Vad är det som räddar filmen från ett bottenbetyg?

Fint foto och några genuint skrämmande scener. Jag hade nog tyckt om filmen om den ansträngt sig för att faktiskt vara en film.

Kantorn frågar:

1. Kan du, utan att spoila, berätta hur den här filmen borde ha slutat (i den bästa av världar)?

Med ett stort svampmoln över Afghanistan. Kvinnor och djur tittar på från ett betryggande avstånd och skålar i champagne. Klöv i hand och fena i tass vandrar de tillsammans bort från skiten till tonerna av Destiny's Childs Bootylicious.

2. Kan du komma på något positivt med Afghanistan, som inget annat land har?

Jag har flugit över landet ett par gånger och även från 10000 meters höjd ser det extremt deprimerande ut på ett sätt som få länder kan matcha. Oavsett vilket land man kommer från så tänker man nog "jag har det ändå rätt bra hemma" efter ett par dagar i Afghanistan. Annars är Afghanistan ett av få länder som snöleopard fortfarande finns kvar i.

3. Hur många dagar hade gått innan du gett din äckliga komatos-make dödshjälp?

Dagar? Max en kvart. Och jag har bett min sambo att överge mig lika fort om jag blir en grönsak. Ingen ska behöva förstöra sitt liv på det sättet.

Vecka 49: Nairobi Half Life (Kenya, 2012)

Vad är detta? Kenyanskt drama från 2012 om en lantis som vill bli skådespelare och beger sig till Nairobi för att förverkliga sina drömmar.

Varför? Vi behöver fler filmer från Afrika! Nairobi Half Life såg ändå okej ut på screenshots.

Kantorn blåser ut ljusen på sin födelsedagstårta och önskar att han får svaren på följande frågor:

1. Vilka är de tre vidrigaste samhällena du sett porträtteras på film? Och vilken plats kommer Nairobi på? Vi har fått inblick i några riktigt vidriga samhällen bara under det här filmprojektet. Iran (A separation) och Saudiarabien (Wadjda) var vidriga i sin kvinnosyn och med sina opraktiska, religionsbaserade lagar. Jag skulle säga att Nairobi/Kenya hamnar på tredje plats efter de två, men jag har en film från Afghanistan kvar på listan över filmer vi ska se i år och jag gissar att den kan bräcka allt i vidrighet.

2. Vilken sorts tv-spel hade varit mest spännande om det var förlagt till Nairobi? Säg inte GTA för då börjar min hjärna gråta.
Visst utspelar sig delar av ett Halo-spel i Kenya och rentav i Nairobi? Men vi hatar ju Halo så det räknas inte. Jag hade gärna sett ett ångestladdat överlevnadsspel med inslag av vardagslidande. Tänk dig en blandning mellan I am alive-konceptet och Cart life.

3. Hur många afrikanska länder kan du utan hjälp eller statsgränser hitta på en karta?
Jag var tvärsäker på ungefär 25. På ett kartquiz fick jag 33 första försöket-rätt av 50. Det är väl ändå pretty fly for a white guy? Det är småstaterna i gyttriga västafrika som är svårast.

Kantor Wilhelmsson kantorar sig:

Efter "En man som skriker" och glimtar från "Last flight to Abuja" tar det emot att sätta sig ner och se en afrikansk film igen. Besvikelsen blir så mycket större när den gäller ett ballt men fattigt u-land än när den drabbar dryga fransoser eller meningslösa kineser.

Men Nairobi Half-Life är en klart godkänd rulle, enkel och helhjärtad. Historien om unge Mwah som vill bli stjärna i storstan är inte så originell, och manuset kanske inte hittar de mest subtila vinklarna på den, men det är ett berättande som fungerar och ett stadsporträtt som känns ärligt.

De bästa filmerna i de här projektet har fungerat lika mycket som sight-seeing. Oavsett om det gällt Colombias fantastiska vildmark eller de stiliga men otäckt kalla gatorna i Saudiarabien har filmerna gett mig nya upplevelser av obekanta delar av världen.

"Nairobi måste verkligen vara jordklotets absoluta rövhål" tänker jag när eftertexterna rullar här. Ändå är jag glad att jag fått ta del av staden, utan förenklingar eller försköningar. Det är helt klart värt en genomsnittlig film för att göra den erfarenheten.

Balloonfighter lägger sig på ribban och välter hela ställningen:

Ju längre in i filmprojektet vi har kommit desto svårare har det blivit att hitta filmer som uppfyller våra kriterier. Vi söker efter filmer som är:

1. Nya för oss båda
2. Gjorda i ett för projektet nytt land
3. Verkar intressanta på något sätt
4. Går att få tag på
5. Går att få tag på undertexter till

Afrika är, inte helt oväntat, den kontinent som har haft svårast att uppfylla dessa kriterier. På Youtube finns en rik flora av nigerianska Nollywood-filmer, men man står inte ut i 1½ timme med en film filmad med Nokia 3110 och med skådespelare som lärt sig allt de kan av att studera Äkta människors skådespelarensemble.

Kenyanska Nairobi Half Life är en av få afrikanska filmer som uppfyllt våra kriterier. Trots det var mina förväntningar väldigt lågt ställda. Jag fruktade en ny En man som skriker. Just därför blev jag också väldigt positivt överraskad.

Nairobi Half Life är knappast en jättebra film, men den har en ganska sympatisk story, en hyfsat charmig huvudkaraktär och ett stundtals fint och medvetet foto. Utförandet är inte det bästa, men det märks ändå tydligt att det är en inspirerad och ambitiös film. Det är också en film som får mig att aldrig vilja sätta min fot i Nairobi. Det är möjligt att filmen har producerats med syftet att fungera som antiurbaniseringspropaganda i Kenya, men den är helt klart sevärd för att få en liten inblick i det kenyanska samhället.

Statistik:
Turistbroschyrskänsla: 12%
Civilkurage hos befolkningen: 2% 
Soundtrack: Ganska mysig kenyansk hiphop
Vanligaste yrke: Biltjuv
Polis: Va?
Genomsnittligt BMI för kvinnor: 35
Genomsnittlig BMI för män: 15

Vecka 47: Ve stínu ("In the shadow", Tjeckien 2012)

Vad är detta?
Tjeckisk noir-deckare från 2012 om en ensemble människor utan personligheter.

Varför?
Kombinationen av noir, Tjeckien, 1950-tal och övervakningssamhälle lät spännande och borde ha kunnat ge upphov till riktigt fint foto.

Kantorn kastar ur sig frågor:
1. Nämn tre karaktärer från andra filmer, spel, serier etc. som man hade kunnat kasta in i den här filmen för att göra den lite mer spännande.
Ralph Wiggum, betjänten James från Grevinnan och Betjänten, The Log Lady.

2. Vad är det mest dramatiska med päronbrandy?
Att det är som helt vanlig brandy, fast med det där lilla extra som gör det helt rimligt att tonsätta med extremt dramatisk orkestermusik.

3. Har du sett någon riktigt bra noir-film?
Räknas Kommissarie Palmun? Annars vet jag inte. Är inte noir lite töntigt? Vi kanske kan undersöka detta under... nästa år.

Kantorn blablablabla: 

"Vad kan en man vara beredd att offra i rättvisans namn?"
Detta är centralfrågan i "In the shadow", en mördande tråkig film där karaktärerna är så allvarliga och hemlighetsfulla att jag vill slå dem i ansiktet med en gädda. Vakna, filmen! Jag lyckas inte engagera mig hur hårt jag än försöker. Samtliga scener är hämtade ur Humphrey Bogarts patenterade slumpgenerator, där den sluge mannen med hatt säger något slugt till en annan slug man med en slug hatt, som i sin tur säger något hotfullt till en sträng polis som ser ut som en bulldog. Långa svarta skuggor faller över samtliga medverkande.

Problemen är många och filmen ger en gott om tid att fundera på allihop. Storyn har till exempel inget driv. Om man ville göra en genuin noir-thriller hade den åtminstone behövt vara lite spännande. Soundtracket är krystat dramatiskt hela tiden. Plattityder regnar över manuset. "Saker är inte alltid som de verkar" säger en av karaktärerna åtminstone tre gånger. Utseendet är märkligt okonstnärligt, varenda miljö ser ut som en livlös studio där alla ytor är polerade och rena.

I centrum för hela historien står Jarda, polismannen utan själ och motivation. Vad är det som driver honom? Varför gör han de saker han gör? Vilken musik gillar han att lyssna till? Ingen vet. Inga close-ups hjälper. Jarda är en småful storyleverantör som går runt mellan spegelblanka spårvagnar, vindlande trapphus och tomma gator och yttrar pliktskyldiga repliker. Ingen ska behöva följa med honom på den urtråkiga resan.

Balloonfighter blablablabla: 
In the shadow pissar på mina förväntningar (läs "Varför?"). Jag hade hoppats på en tät och paranoid noir-deckare i ett kommunistiskt övervakningssamhälle, men fick nöja mig med en ofokuserad historia om... ja, jag vet i fan. Jag hade också hoppats på ett snyggt foto i regniga och gråa östblockmiljöer men fick istället se fult belysta studiokulisser. De hade lika gärna kunnat vara gjorda i wellpapp.

Min teori om varför filmen heter som den gör är för att allt intressant som händer sker utanför bildrutan. Det händer trots allt en del spännande saker i In the shadow, eller kanske snarare i Tjeckien under tiden filmen utspelar sig, men filmen väljer att fokusera på det vardagliga och tråkiga istället. Det är lite som motsatsen till GTA5. I GTA5 kan spelaren växla mellan tre olika karaktärer. När det för tillfället är slut på uppdrag hos en karaktär så kan man växla till någon av de andra. På samma sätt fungerar det i In the shadow - fast tvärtom. Så fort man börjar hitta fragment av engagemang för en karaktär så väljer filmen genast att fokusera på något helt annat. När huvudpersonen Jardas fru blir misshandlad och hamnar i koma får vi istället se när Jarda handlar påskliljor. Och nej, det finns ingen dramaturgisk poäng i det upplägget. Regissören David Ondříček är bara slarvig och dum i huvudet.

Föreställ er att ni är på plats när Berlinmuren rivs, men står med ryggen till och missar allt. Så känns det att se In the shadow.

Bonusinfo: In the shadow vann 9 av 15 priser på den tjeckiska filmgalan. Jag tror att vi kan dra slutsatsen att Tjeckien inte är något bra filmland.

Statistik: 

Röd tråd: Vad för slags tråd? Sytråd eller koppartråd? Apropå koppar, jag älskar kaffe. Visste du att Brasilien producerar mest kaffe? Jag låg med en tjej från Brasilien en gång. Hon älskade gulliga hundvalpar. Jag gillar bara labradorer. Jag hade en labrador som hette Stefan, efter min morfar. Han var snickare. Just det, vad var det du frågade nu igen?
Östblocksstämning: 7%
Smuts: 4%
Karaktär: 3%
Nyskapande: 0%
Tonläge: Gravallvarligt

Vecka 43: Djúpið ("Djupet", Island 2012)

Vad är detta? Isländskt drama om en fiskare som plumsar i vattnet.

Varför? Den isländska naturen är så brutal och fascinerande, men kanske mest för att den var tillräckligt kort för att jag (läs: Balloonfighter) skulle hinna se den under en hektisk vecka i Bangkok.

Kantorn har alltid velat veta men aldrig tidigare vågat fråga:

1. Hur skulle du sälja in den här filmen till ett produktionsbolag?
Som Titanic, fast med smutsiga skägg.

2. Vilken plats i Sverige hade det varit coolast om det blev vulkanutbrott på?
Högskoleområdet i Kristianstad är helt klart den plats som förtjänar det mest, men det vore coolare om hela Kebnekajse bara sprängdes.

3. Vad hade du gjort med bara en dag kvar att leva?
Den rimligaste är att jag grips av förlamande dödsångest och lägger mig under soffan och skräpar medan jag inväntar döden. Vad jag borde göra är att äta choklad oavbrutet och se om Arrested Development.

Balloons y'all:

Ett fiskesamhälle på Island under mitten av 1980-talet är en tilltalande setting. Det är vulkanutbrott, arga hav och karga landskap som räcker långfinger åt allt som försöker leva i närheten av dem. Jag är kanske något mindre förtjust i alla dessa sjukt manliga män som dricker kopiösa mängder sprit och diskuterar Betamax överlägsenhet i bildkvalité gentemot VHS, men det har väl sin charm. Tyvärr slarvas tidsepoken och det isländska landskapet bort i Djupet.

Filmen är baserad på en verklig händelse om en fiskare som trillade ner i iskallt vatten och överlevde längre än normalt - och det är ärligt talat inte mycket mer än så. Till skillnad från andra filmer med samma raka upplägg (127 Hours och Castaway till exempel) så fattas Djupet intressanta lager. Huvudpersonen Gulli står inte inför något svårt beslut och han drabbas varken av psykisk sjukdom, depression eller skuldkänslor. Jag saknar, än en gång, svärta och ångest. Och några som helst efterdyningar.

Det kändes lite som att jag såg på ett inslag i 112 - på liv och död. Djupet skildrar en anmärkningsvärd bedrift men undviker effektivt att gå in på allt som gör händelsen verkligt intressant och personlig. Det borde onekligen finnas stoff i Gullis berättelse.

Kantor-Z:

Jag gick in i Djupet utan att ha läst en enda rad om filmen. Länge tycktes detta val vara det bästa jag kunde ha gjort. Storyn börjar med en olycksbådande flashforward, följt av en presentation av en spretig samling isländska fiskare. Allt verkar hinta om skräckfilm. Vem kommer att dö först?

Desto mer överraskande när Djupets stora olycka tar en helt annan vändning. Filmen levererar här en oväntad närvaro och dödsångest. Halvvägs in i historien har jag ingen aning om var den ska leda. Det är sällan jag känt huvudpersonens olycksöde så påtagligt.

Tyvärr kommer denna höjdpunkt minst en halvtimme för tidigt. Andra halvan är en betydligt tristare historia, där filmen byter skepnad ännu en gång - nu till en evighetslång epilog som får en att klia sig i skägget. Vad var poängen?

Djupet är en vilsen film som inte vet vad den ska göra med sitt starka källmaterial. Den är inte tillräckligt psykologisk för att bygga en bra enmansshow, den har ingenting att säga om människan och vetenskapen, som spänningsfilm är den bortslösad efter fyrtio minuter och det enda den har att säga om döden är att man kan lura den ibland.

Det är inte alltid som verkligheten blir den mest gripande fiktionen. Här önskar jag att regissören vågat ta större friheter med manus.

Statistik:
Antal ljussättningar: 12+ under havsscenerna. Ibland var det som att åka jolle i en ljusshow.
Försupna isländska fiskare: 100%. Vi fick även se en del av nästa generation.
Mänsklig säl: 1
Väderprognos: -2 grader och underkylt regn + storm

Vecka 39: Wadjda ("Den gröna cykeln", Saudiarabien, 2012)

Vad är detta? Saudiarabisk drama från 2012 om en 10-årig flicka som drömmer om att börja cykla.

Varför? I Saudiarabien får kvinnor inte ens köra bil eller vistas utomhus utan sällskap av manliga släktingar. Biografer är förbjudna. Människor halshuggs med värja och stenas till döds för brott såsom häxkonst. Från detta medeltidsland kommer regissören Haifa al-Mansour. Hon är den första saudiarabiska kvinnan någonsin som har gjort en film (dessutom helt inspelad på plats i Saudiarabien). Det får man bara inte missa.

Kantor Wilhelmsson undrar:

1. Vad är det bästa med att vara kvinna i Saudiarabien?
Det är ingen som frågar en saudiarabisk hemmafru varför hon inte har gjort något av sitt liv.

2. Finns det något försvar för icke-konsensuell polygami?
Det kanske gör det lättare att ingå i affärsäktenskap.

3. Lista de tre bästa svenska TV-programmen som kunde handlat om koranen. T.ex. "Så ska det låta" (inte helt irrelevant för den här filmen).
Äntligen hemma (där jag är hela tiden eftersom jag är kvinna)
Det kommer mera (piskrapp)
Fem mullor är fler än fyra eid al fitr

Balloonfighter först framåt av kraftiga vindar:
Det verkar inte särskilt svårt att vara en rebell i Saudiarabien. Det räcker till exempel att vara tjej och vilja ha en cykel. Eller att vara kvinna och vilja spela in en film. Det sistnämnda har Haifaa Al Mansour trots allt lyckats med. Den gröna cykeln är helt och hållet inspelad i Saudiarabien - ett land där biografer är förbjudna och där kvinnor och män inte får beblanda sig på offentliga platser (varför regissören ibland var tvungen att sitta gömd i en skåpbil under inspelningen).

Filmens huvudperson Wadjda verkar besitta samma beslutsamhet som Al-Mansour. Det har gjorts filmer om kvinnors situation i muslimska länder förut, men det är tveksamt om någon har varit lika befriande självsäker som Wadjda. Det verkar inte bekomma henne att människor i hennes omgivning säger åt henne vad hon inte får göra. Hon fortsätter att spela in blandband med popmusik, ha på sig converse-skor och att tjäna ihop pengar till en cykel. Wadjda är lätt en av de charmigaste karaktärerna i det här filmprojektet.

Den gröna cykeln är en viktig film, men den tyngs inte ner av sitt budskap. Trots inblicken i ett besvärligt samhälle där kvinnors enda uppgift är att hålla käft och föda söner så lyckas filmen fortfarande i första hand att kännas som en charmig feel good-film om att gå sin egen väg.

Kantor Wilhelmsson gillalalala gillalalala gillalalalar läget:
Många barn har haft det svårt i det här filmprojektet, men Wadjda är den första som inte blir förd bakom ljuset av sina bråkande föräldrar, sin usla pappa, en idiotisk snuskgubbe eller en cykeltjuv. I Den gröna cykeln är det bara hela samhället som står henne i vägen. Det hjälper inte Wadjda att hennes mamma är kärleksfull och generös, eller att pappan faktiskt verkar bry sig om sin dotter (fast hon har fel kön).

Problemet är att hon är född i en kultur där kvinnor inte får synas offentligt och barn fostras till att ange sina kompisar om de råkar ta på varandra. Wadjdas dröm om att skaffa en cykel anses fruktansvärt opassande. Men i hemlighet bestämmer hon sig för att själv tjäna ihop pengarna, genom en tävling i Korankunskap. Långa kvällar över hon på att recitera texter om att syndare ska brinna i helvetet - allt medan pappan funderar på om han bör skaffa en ny hustru och överge sin familj.

Det är en tragisk historia ur ett västerländskt perspektiv. Men det fina med Den gröna cykeln är att den inte överdramatiserar, utan ger oss tid att faktiskt lära känna kulturen. Filmen är uppbyggd av lugna scener där karaktärerna gör kaffe (en evighetsprocess!), lagar mat, kastar stenar eller letar klänning, och det kryper in på livet. Karaktärerna är överlag sympatiska, utom någon enstaka lärare. Det hade varit så lätt för Den gröna cykeln att bli avskräckande och exotiserande - istället är den en verklig påminnelse om människor i en helt annan del av världen.

Statistik:
Cynism: 0%
Flexibel religion: -6%
Jätteroliga mustascher: 1
Subkulturer: 0
Populäraste idrott: Korankunskapstävling

Vecka 38: Barfi! (Indien, 2012)

Vad är detta?
Indisk romantisk komedi (?) om Barfi, en dövstum man som blir kär i en överklasstjej. Utspelar sig på 70-talet, inspelad 2012.

Varför?
Det var verkligen dags för en indisk film. "Barfi!" har blivit rosad av många, och en historia om "kärlek utanför samhällets normer" verkade spännande.

Balloonfighter undrar:

1. Bollywood producerar 900 filmer om året - hur kan det vara så svårt att hitta en indisk film som vi är genuint sugna på?
Det är en helt annan filmkultur som sällan premierar det vi tycker är intressant eller spännande. Barfi! har beskrivits som en avvikelse från mainstream-Bollywood, vilket får mig att undra hur plågsamma Bollywood-rullar måste vara. I den här filmen är det mycket melodrama, grälla kulisser och massor av action, färg och dans. Det är motsatsen till vad våra favoritfilmer går ut på: Långsamhet, konstnärlighet och obekväma sociala skildringar.

2. Om du var tvungen att bli tillsammans med en gravt förståndshandikappad person - vilken diagnos hade du helst sett att den personen hade?
Jag googlade förståndshandikapp och hittade till denna charmiga flashback-tråd...

...Jag hade ju valt en Atypisk autist för att kunna handplocka de egenskaper jag själv skulle föredra. Socialt samspel och fysisk rörlighet kan till exempel vara lite nedsatt men de får gärna ha hög IQ och kunna äta och gå på toaletten själva. Är det här vår bloggs absoluta bottennivå hittills?

3. Hade du kunnat förföras med hjälp av practical jokes och har du någon favorit i genren?
Oja! Så länge de inte innebär att jag utsätts för smärta eller fysisk irritation. Att någon gömmer mina prylar på ett smart sätt (tipspromenad?), sorterar alla mina möbler i bokstavsordning eller byter ut min kylskåpsmat är ett säkert steg på väg mot förförelse. Jag vågar skriva det här fast jag har roomie, eftersom jag inte tror att hon vill förföra mig.

Balloonfighter såg en mås cirkulera vid hamnen som om han letade efter en vän:

En av mina fördomar om Bollywood är att de befinner sig ungefär där Hollywood var på 1950-talet. Skådespelarna är glamorösa och vackra, berättelserna överlag harmlösa och ytliga och inte minst brister karaktärer ut i sång- och dansnummer. Det är som att socialrealism och postmodernism fortfarande inte har nått den indiska filmindustrin. Singin' in the rain är fortfarande idealet.

Barfi! är knappast filmen som förändrar min fördomsfulla bild av Bollywood. Den stämmer in på allt jag nämnde tidigare (förutom att karaktärerna faktiskt inte brister ut i sång). Skådespelarna har decimetertjocka lager smink, alla karaktärer är endimensionellt oskyldiga och inte minst är allt i filmen så jävla rent. Det finns inte en enda smutsfläck så långt ögat kan nå. Ariel Ultra skulle kunna klippa ut valfri 30-sekunderssnutt och använda som reklamfilm.

Utöver detta serveras vi även en väldig massa slapstick. Vi snackar sjukt traditionell slapstick. Alla såna där practical jokes som ens störiga farbror utsatte en för är representerade - till och med "du har nåt på skjortan haha nu knäppte jag dig på näsan"-röveriet. Och detta används för att gestalta huvudkaraktären Barfi som en Jesus-god charmknutte.

Trots det finns det en viss charm i det här, i den obekymrade musiken och alla Buster Keaton-tricks. Det är därför synd att filmen spårar ut fullständigt under den sista halvan med en kärleksrelation så märklig att man måste konsultera Wikipedias Barfi!-artikel för att förstå vad som pågår. Jag köper ingenting under filmens sista 90 minuter och när det är meningen att vi ska känna "åh vilka fina självuppoffrande människor" så mår jag bara dåligt över hur alla förstört sina liv.

Och vad fan, jag vet inte om jag tycker att det är så jävla fint med en vuxen, frisk man som har en kärleksrelation med en gravt förståndshandikappad kvinna. Jag förstår vad filmen vill säga med det, men det hade underlättat om Priyanka Chopra inte spelade en karaktär som befann sig på en 2-årings mentala nivå och okapabel till att föra samtal. Sällan har en film spårat ur så mycket utan att själv vara medveten om det.

Kantor Wilhelmsson springer på disco och försöker hänga på:
Barfi är en dövstum och lite fladdrig ung man som alltid har något hyss för sig. Men han har också ett gott hjärta och en stor charm som påverkar alla runt omkring honom.

Eller vänta nu. Är det charmigt att utsätta sina vänner för "trohetstest" genom att såga av lyktstolpar som faller väldigt nära deras huvuden? Är det sött att stjäla choklad från barn? Är det bevis på ett gott hjärta att försöka råna en bank och senare att ge sig av med en kidnappad flicka? Filmen tycks tro det, men jag vill invända att nej det är det fan inte.

Barfi! är en film med självbildsproblem. Den tror att den är storslagen och komplex när den bara är skitlång och jätterörig. Den tror att den är cool och kontroversiell i sin kärleksskildring när den är rätt så smaklös och obegriplig. Den tror att den är en unik snöflinga, men har snott alla sina grepp från Amelie från Montmartre, stumfilm, och gamla Hollywood-klassiker från 40-talet.

Här finns korta intervaller av fint filmskapande utspätt med melodramatiska scener, onödigt tillkrånglad story och övermixat soundtrack. Shruti, som ska bära hela filmens sorg, har totalt ett och ett halvt ansiktsuttryck att uttrycka sig med, och tjejen som ska föreställa tonårig autist går, för att citera Tropic Thunder, "full retard".

Barfi! är en artificiell och självbelåten film som lämnar en dålig eftersmak, och en känsla av att det kanske fanns någon i den här röran som ville uttrycka något fint, men det drunknade i slapstick och smink.

Statistik: 
Soundtrackets ljudvolym: +40 Db
Färgmättnad: Typ Technicolor
Bra låtar: Ja, ett par stycken!
Roligaste fysiska skämt: pappersflärpar på ögonlock
Tråkigaste fysiska skämt: pull my finger

Vecka 37: Kauwboy (Holland, 2012)

Vad är detta? Holländskt familjedrama om den 10-årige pojken Jojo som lär sig om livet med hjälp av en kaja och countrymusik.

Varför? Den där kajan verkade ges mycket screen time.

Kantor Wilhelmsson undrar: 
1. Vilken fågel hade varit festligast att ha som husdjur (av de vilda svenska fåglarna)? Åh herregud, det finns alldeles för många att välja på! Man skulle kunna köra på jaktfalk som skulle kunna klösa ut ögonen på ens fiender, sparvuggla för att den är så fruktansvärt söt, härfågel för att den är så ball och så vidare och så vidare. Men jag tror att jag helst hade haft en korp eller en annan fågel inom kråksläktet. Det är fåglar som är minst lika intelligenta som hundar, vilket gör dem både lättdresserade och initiativtagande. Dessutom kan man lära de flesta kråkfåglar att, uhm, "prata". Ge mig en korp helt enkelt!

2. Om din mamma hade varit en stjärna, vilken hade varit hennes musikstil? Namnge gärna hennes tre största hits.
Min mamma lyssnar bara på Marie Fredriksson, så jag säger Marie Fredriksson-stil. Hennes tre störst hits hade hetat "Ljust och fräscht", "Dammsuga hela huset (8 gånger om da'n)" och "Jag sitter på en strand och dricker sjukt blaskigt kaffe och blickar ut över havet".

3. Är vi klara med far-och-son-relationerna i det här projektet nu?
Jag har hört rykten om att vi någon gång i december ska ägna en hel vecka åt filmer om far-och-son-relationer.

Kantor Wilhelmsson sjunger med i sin mammas dåliga countrymusik: 
Kauwboy är en harmlös och ganska söt film om att hantera förlust. Lille Jojo springer runt och saknar sin mamma, spelar vattenrugby och adopterar en liten kaja ("Kauw" på nederländska) som han förvarar i en skokartong under sängen. Pappa Jojo går runt och är arg och distansierad, dricker många öl, kastar mat i väggen och slår sönder saker. Och då är han ändå inte ens den tredje sämsta pappan i det här filmprojektet.

Resten är trevligt och förutsägbart. Värt att notera är filmens extremt blåtonade foto, ett stilgrepp som dras till sin spets när till och med pappans skägg lyser radioaktivt. 

Kanske är det vibbarna av ungdomsfilm som gör att jag aldrig känner riktigt starkt för historien. Kauwboy är berättad med varlig hand och vill inte bränna till på allvar. Några scener fångar barndomens lätthet på ett fint sätt, men jag blir aldrig rädd eller sorgsen å Jojos vägnar. "Naaaw!" är den vanligaste känsloreaktionen och den framkallas oftast av en (storspelande!) kaja.

Balloonfighter kraxar: 

Vi har under filmprojektet hunnit se en del filmer om pojkar med dåliga farsor (Se: Boy och Den äckliga pojken som aldrig låste sin jävla cykel). Kauwboy är den mest sympatiska och trovärdiga av dem hittills. Rick Lens, som spelar Jojo, spelar bra och har många fina barntics för sig. Det är en gullig och kanske något sedelärande film. Det känns lite som att titta på en holländsk Mitt liv som hund.

Trots det blir jag inte särskilt engagerad av Kauwboy. Det är inte på något sätt en dålig film, men den är lätt bagatellartad och kanske hade den berört mig betydligt mer om jag var 15 år yngre. Nu var jag mest investerad i kajans uppvisning. Vilket ju i och för sig inte är fy skam.
 
Statistik: 
Blåtonade miljöer: 100%
Tvättmaskinskompetens:  0%
Stuntkajor: Minst 10
Kajor som lever livet: 0
Dålig hantering av biblioteksböcker: 1
CGI-kajor: Ja

Vecka 34.95: Thale (Norge, 2012)

Vad är detta? Norsk lågbudgetfilm om ett skogsväsen som hittas i en övergiven källare.

Varför? Vi var sugna på en lekfull avrunding på den fullspäckade filmveckan i Värmland.

Balloonfighter flörtar med huldror:

Det är svårt att bedöma Thale på samma grunder som de andra filmerna i det här projektet. Cloud Atlas hade en budget på hundra miljoner dollar med allt vad innebar av spektakulära miljöer och CGI-animationer. Thales budget låg på ungefär 65000 kronor. Det får man inte ens en sekund Tom Hanks med lösnäsa för.

Regissören Aleksander Nordaas har i princip gjort allt på egen hand (filmning, klippning, manus, regi, kulissbyggande och så vidare) i Thale. Filmen hade knappats mått dåligt av att lägga ut en del arbete på entreprenad men det är förstås en ekonomisk fråga. Det gäller det mesta i den här filmen. Ett annat sätt att hålla nere produktionskostnaden har varit att spela in större delen av filmen i Nordaas fars källare. Det blir förstås lite enahanda.

Trots den amatörmässiga känslan i klippning och skådespeleri så lyckas Thale berätta en ganska fin och inte minst charmig berättelse om ett skogsväsen som upptäcks i dagens Norge. Det är en film som har bekostats med entusiasm snarare än pengar och resultatet är onekligen sympatiskt. Att kalla Thale för en skräckfilm är verkligen att ta i, men det är en ganska mysig fantasyberättelse rotad i den nordiska folktron.

Kantor Wilhelmsson dansar med vättar:

Har nordisk folktro blivit en het potatis i popkulturen? Year Walk släpptes tidigare år till fina recensioner, och norska Thale har tydligen blivit såld till femtio länder.

Det är en trevlig liten lågbudgetfilm, mer intresserad av stämning än av skräck. Precis som många andra hemmaproduktioner lider den av för långa tystnader och halvdan tajming i manuset. Men klippningen är fin, specialeffekterna över medel och Silje Reinåmo har bra närvaro.

Thale är en coda till värmlandsdelen av filmprojektet. Skörden har varit god och bredden mellan denna film ($10.000) och Cloud Atlas ($100.000.000) stor. Jag ser fram emot höstens nya länder, och årets stora utmaning - att få Balloonfighter att se Pacific Rim.

Statistik:
Filmkostnad: 855 kr per minut
Varierad miljö: 29%
CGI-animationer: 21%

Vecka 34.94: Jagten ("Jakten", Danmark, 2012)

Vad är: Danskt drama från 2012 om en dagislärare som blir misstänkt för övergrepp.

Varför: Vi fortsatte på Mads Mikkelsen-tråden i filmprojektet. Thomas Vinterberg har fortfarande cred sedan Festen också.

Balloonfighter anklagar alla:

En anledning till att Danmark producerar bättre film och TV än Sverige tycks vara att de inte drar sig för att utforska känsliga ämnen. Jakten är ett bra exempel på det och ger sig på ett av vår tids känsligaste ämnen: pedofili.

Barnvårdgivaren Lucas (jag har förstått att "dagisfröken" idag anses vara en kränkande yrkestitel så jag chansar) spelad av Mads Mikkelsen blir anklagad för pedofili och blir en utstött ur det samhälles hygge som han förut var en del av. All misär Lucas genomlider framstår nästan som orimlig och överdriven, men Jakten får en extra tyngd av att filmen är skriven i ett samarbete med en barnpsykolog som har sammanställt rapporter och artiklar om män som har blivit oskyldigt anklagade för övergrepp på barn och fått hela samhällen mot sig. Trots friande domar och vittesmål som dragits tillbaka så är det nästintill omöjligt att rentvå sig själv efter smutskastningen.

Jakten undviker smidigt att bli politisk och fokuserar istället på det personliga planet. Det råder en fin balansgång mellan hopp och förtvivlan och det slår inte över för mycket åt endera hållet. Mads Mikkelsen gör en utmärkt insats, trots att Sydsvenskans recensent påstår att han är upptagen med att agera sexsymbol, och inte minst imponerar 5-årige Annika Wedderkopp.


Jakten är ett engagerande drama, en Jante-berättelse för 2010-talet, om hur ett enda rykte kan slå rot i ett mysigt litet samhälle och ge upphov till en våldsam häxjakt. 

Kantor Wilhelmsson tisslar och tasslar:  
Det finns vissa filmklyschor som jag blivit allergisk mot. Till exempel folk som kommer på att deras respektive partners är otrogna, och reagerar på alla tänkbara sätt utom att prata med varandra. Eller människor som blir vittne till något brottsligt, och inte konfronterar brottslingen med det för att det är mycket mer spännande att någon vet. Ja, eller gester som ser ut som brott på grund av tillfälligheter, och folk som blint tror på dessa tillfälligheter istället för att bete sig trovärdigt. 

Jakten har en del av detta, eller rättare sagt rör den sig på en väldigt hårfin gräns. Jag kan absolut tro på att en barnpsykiater gör ett uselt jobb, att folk hetsar och konspirerar utan belägg och att bästa vänner börjar misstro varandra. Rättare sagt måste jag tro på det eftersom det bevisligen har hänt. Men första halvan av den här filmen är lite frustrerande - lite för många dumma människor som gör dumma saker. Särskilt eftersom Thomas Vinterbergs inramning är så fin och jordnära. 

Tack och lov släpper Jakten på det billigare dramat och går successivt över till det svårare - hur man handskas med misstankar och fördomar i ett så knivigt fall som övergrepp mot barn. Hur de stämplar vi satt på människor kan vara svåra att tvätta bort. 

Tro inte på vad ni läst i Sydsvenskan - Mads Mikkelsen är fantastisk i huvudrollen, en roll som klär honom bättre än den i A Royal Affair. Han kompletteras av en varm skådespelarensemble - ja, mycket av vad som funkar i den här filmen gör det genom värme och samspel. Det är en film som grundas i gemytlighet, ett gemyt som vänds ut och in när en farlig misstanke slår rot. Och om upptrappningen kanske är lite väl snabb tas det igen i filmens ursnygga slut.

Statistik:
Dansk stämning: 88%
Oväntat fin natur: 84%
Glada barn: 65%
Dovhjortar: minst 12

Vecka 34.90: Amour (Frankrike/Österrike, 2012)

Vad är: Drama från 2012 om två mycket gamla människor som försöker handskas med att kvinnan fått en stroke och blir sämre och sämre.

Varför: Skäggen såg Det vita bandet och ville se något mer av samma regissör. Sedan hjälper det ju att Amour blivit begravd i kritikerrosor överallt.

Kantor Wilhelmsson spjärnar emot: 
Efter att ha sett tre filmer av Michael Haneke (Pianisten, Det vita bandet och denna) är jag nu övertygad om att han inte är någonting för mig. Det har pratats om Amour som en vänligare ingång till Hanekes verk, men den här filmen är tvärtom den jag gillat minst. Jag känner mig också lite provocerad av den, vilket är en dålig utgångspunkt för en recension. 

Anledningen till att jag tjatar om Haneke är att det är omöjligt att separera filmerna från regissören. Han jobbar med samma stillastående, uppställda kamera, samma naturliga, behärskade skådespel och samma hårda, hänsynslösa klipp. Vid ett tillfälle i Amour klipper han bort en stor del av kvinnans sjukdomsprogression. Vid ett annat hugger han av en dialog mitt i en fråga. Å andra sidan är kameran helt orörlig och stenansikte när mannen klipper rosor i över tjugo sekunder. Den ena rosen knoppas av efter den andra. 

Det bästa sätt jag kan beskriva dessa filmer på - och det som irriterar mig så mycket - är att de inte känns påverkade av mänskliga uttryck, samtidigt som de gör en väldigt stor gest av att vara det. 
I Det vita bandet var det en scen mellan en gammal far, en liten pojke och en fågel som kändes tungrodd och tillgjord, som att regissören velat slå oss i huvudet med livets obevekliga faktum. Här är det flera scener - när mannen jagar en duva som letat sig in i hallen, eller när filmen tar time out för att visa oss alla parets landskapsmålningar i hela huset. 

Trots att skådespelarna gör sitt yttersta, och trots att dialogen bitvis är välskriven, känner jag mig inte närmre det här gamla kärleksparet när filmen tar slut än när den började. Antingen är det en alldeles för generell skildring, som när de sjunger frankrikes vanligaste barnsång eller när kvinnan tittar på ett totalt intetsägande fotoalbum. 

Eller så tycker jag helt enkelt att de är för tråkiga. Amour är tråkig och oengagerande för mig, stel och hårdhänt. Och detta från en person som tyckte 150 minuter Turinhästen var fascinerande. Jag skriver villigt under på att det är mig det är fel på, inte regissören, men jag kommer nog inte att se någon av hans filmer igen.

Betyg: Vissen ros

Balloonfighter blåser i livets ballong: 

Om det är något som gör Amour sevärd så är det att den inte skildrar döden som de flesta andra filmer gör. Här avbildas döden varken som plötslig och våldsam eller vacker. Den är utdragen, ovärdig och ungefär lika jävla tråkig som att handla på Lidl. Vi kommer in i paret Georges och Annes när deras lite göttiga och finkulturella ålderdom övergår i inkontinens, slaganfall och barnmat. Det blir inte bättre.

Jean-Louis Trintignant och Emmanuelle Riva spelar sina roller väl, men det räcker inte riktigt till för att blåsa liv i (no pun intended) i Amour. Bildspråket är tråkigt, flera klipp är på tok för långa och regissören Michael Haneke slarvar i en del övergångar. Eller så vet han inte bättre. 

Det har inte precis rått någon brist på långsamma filmer i det här projektet (Turinhästen, hallå) men Amour är verkligen seg i jämförelse. Jag vill inte se en gubbe klippa av varenda blomma på två buketter i. Vad fan ska det vara bra för om det inte finns något som helst konstnärligt värde i scenen?

Amour handlar om människor som har levt alldeles för länge och filmats i alldeles för långa scener.

Betyg: Bockstensmannen

Statistik:
Dödsångest: 75%
Slapstick: 32%
Action: 5%
Sex: 0%

Vecka 34.8: Holy Motors (Frankrike, 2012)

Vad är detta: Fransk filmfantasi från 2012 om en skådespelare som åker mellan olika platser i Paris och agerar olika roller trots avsaknaden av filmkameror.

Varför: För att vår vän Mimmi sa något i stil med "Den här filmen är alldeles för konstig, jag orkade bara genom halva men ni två kommer säkert att se något som jag inte såg och tycka om den".

Kantor Wilhelmsson sjunger en love song: 

Monsieur Oscar skjutsas runt i en vit limousine från morgon till kväll. På vägen utför han "avtalade möten" - skådisjobb där han fullständigt och totalt iscensätter en annan människa i samhället. Han kan behöva bli en gammal tiggare, en bankrånare eller en avancerad dansare. Vid något tillfälle blir Oscar skjuten och dör medan han spelar en särskilt våldsam karaktär. Men det är inga problem för en skådis, bara att resa sig upp, kravla tillbaka till limousinen och sminka av sig karaktären som dött.

Det här är Leos Carax elegi till den gamla filmkonsten - den som handlade om att uppföra scener för konstverkets och skönhetens skull. Jag saknar kamerorna, säger Oscar till en agent. Trots att han just har storspelat i en cool musikscen ser han less och blasé ut. Det är inte kul att ha hela samhället som arena. Den digitala tekniken har gjort akten opersonlig, säger Oscar. Hur vet man om det är någon som tittar? Kan man ens veta det?

Holy Motors iscensätter en rad akter om förlust och besvikelse, om att tiden har sprungit förbi oss, till och med om att döden är i antågande. Men just när det börjar bli på gränsen till sentimentalt slänger Carax in en bisarr överraskning som får en att skratta och skaka på huvudet. Holy Motors är en metafilm, en film om att maskinerna blivit heliga och människan nu bara är en kugge som transporteras runt helt glädjelöst. Men det är också en livsbejakande och fantastiskt rolig film, där upptäckarglädjen får vara större än allt.

Jag tycker det här var en av de två eller tre bästa filmerna vi sett i år. Holy Motors sammanfattar ungefär allt jag gillar med film och gör det utan att tappa fokus eller bli egenkär. Den är ett litet allkonstverk och ett starkt penicillin mot cynism och förutsägbarhet.

Balloonfighter parar sig med en krukväxt: 

Om något bidrag i filmprojektet har varit punk så är det Holy Motors. Det är lätt att uppfatta filmen som ett kaxigt debutverk, men det är en väletablerad 53-årig regissör som riktar sitt långfinger mot filmindustrin och gör precis som han vill.

Holy Motors är en konstig film, men till skillnad från Somewhere in Palilula finns det en intern logik i allt som händer. Den är inte konstig för sakens skull, utan för att Leos Carax vill förmedla sin berättelse och sin kritik på det här sättet. Filmen är meta så det förslår och referenserna duggar tätt, men den lyckas med hjälp av perfekt avvägda tramsinjektioner och sansat bildspråk undgå att bli narcissistisk. 

Holy Motors är inte en film som försiktigt ber om ursäkt för sig. Den är ett underhållande och fantasifullt verk signerat en regissör som inte verkar bry sig om att vara till lags. Resultatet är både egensinnigt och tänkvärt. Och inte minst väldigt, väldigt roligt.

Statistik: 
Experimentlusta: Ja!
Musikalnummer: Ja!
Förutsägbarhet: Nej!
Diskbänksrealism: Nej!

Vecka 34.4: A Royal Affair (Danmark, 2012)

Vad är: Danskt hovdrama under upplysningstiden. Från 2012.

Varför: Mads Mikkelsen i 1700-talskostym. Och gott om uppmärksamhet internationellt. 

Balloonfighter håller tal: 

Kan en film om en dansk 1700-talskung bli underhållande även för en icke-dansk publik? Svaret är ja och det är mycket tack vare den efterblivne monarken Christian VII och skildringen av en tid som befinner sig mitt emellan medeltidens feodala samhälle och upplysningstidens nya ideal. 

En kunglig affär fokuserar på den engelskfödde danska drottningen Caroline Mathilde som lever ett miserabelt liv på slottet i Köpenhamn och förälskar sig i en charmig Mads Mikkelsen. Det är en intressant historia i sig, med den galne danske kungen, den närhetstörstande och intellektuella drottningen och den politiske strebern doktor Struensee. 

Filmens styrka ligger inte riktigt i relationsdramat. Trots att Caroline Mathilde och doktor Struensee går runt och åtrar varandra och sedermera pollinerar varandras pistiller så får man ingen känsla för deras djupa och ömma relation. Det uppstår aldrig någon kemi mellan Alicia Vikanders och Mads Mikkelsens rollfigurer. Betydligt bättre fungerar samspelet med Mikkel Boe Følsgaard som är utmärkt i rollen som den skitdryge och patetiska Christian VII.

Det är intressant att följa den duperade Christian VII och det motstånd som upplysningsreformerna möter. Med Borgen-skådespelare i flera roller så kan man stundtals låtsas att det här är Borgen - på 1700-talet. Och det är då En kunglig affär är som allra bäst.


Det ska mycket till för att misslyckas med en historia som är så pass intressant som den här. Den har ju trots allt: en efterbliven kung som får en svart pojke som leksak, en deprimerad drottning, otrohetsaffärer, horhus, avrättningar, maktgalna präster, arga demonstranter med tillhyggen och så vidare. Risken är att ett sånt här projekt kapsejsar under sin egen tyngd, men En kunglig affär kommer undan med hedern i behåll.

Betyg: Vildsvin (på en skala över svenska däggdjur och hur glad jag hade blivit att se dem)

Kantor Wilhelmsson tackar av: 
En kunglig affär är en av de mest konventionella filmerna i det här projektet hittills, och långt ifrån konstigheterna i Farbror Boonmee..., Somewhere in Palilula eller The Wind Journeys. Med en så pass bra story att falla tillbaka på är det svårt att misslyckas. Regissören Arcel levererar utan att showa eller dra uppmärksamheten till sig. 

Jag gillade att filmen behöll det politiska anslaget rakt igenom - kanske för att jag aldrig riktigt köpte personkemin mellan Alicia Vikander och Mads Mikkelsen. Vikander är bra men lite sval, och Mikkelsens Struensee var helt okej men kändes platt i jämförelse med hans superba roll i nya serien Hannibal. Utan tidsandan och Christian VII:s fascinerande dumhet hade filmen varit en rätt så banal kärlekshistoria. Nu var det ett fint porträtt av en intressant tid och ett lagom spännande drama. 

Betyg: Hack-kôrv (på en skala över värmländska rätters smakrikedom)

Statistik:
Dansk stämning: 55%
Vett & Etikett: alla utom kungen
Huvudbonader: 99%
Vanligaste frisyr: vit peruk