Dagens skiva: Mick Jenkins - Wave[s]

Artist: Mick Jenkins
Album: Wave[s]
Utgiven: 21 augusti 2015
Innehållsförteckning: hiphop, jazzig neo-soul-produktion, tekniskt driven rap
Sagt om skivan: "Wave[s] does have the same submerged, amorphous feel and acid jazz roots as its predecessor." - Sheldon Pearce, Consequence of Sound
Varför? Orpon tyckte att Jenkins The Waters var 2014 års bästa hiphopalbum, och var nyfiken på uppföljaren.

Orpon:  Mick Jenkins förra album The Waters var en av mina hiphop-favoriter 2014. Med spår som Jazz, där ett israeliskt jazz-electronica-bands cover av Britney Spears Toxic samplades, karvade Jenkins ut en egen nisch åt sig själv. Med udda och avslappnat flow och oväntade samplingar placerade han sig lika långt från gangstarappen som den moderna bebishiphopen (Kendrick Lamar, Lil' Wayne osv). 

Med The Waves fortsätter Jenkins i samma spår, men jag tycker att slutresultatet känns mer splittrat och jag är skeptisk till Jenkins för många sånginsatser. Det var ju så skönt med en ung rappare som faktiskt bara rappade.

Vad tyckte du om det här?

Kantor Wilhelmsson: Jag blev lite förvånad först över ett hiphopalbum som bara innehöll 9 (!) spår. Sedan läste jag att Jenkins kallar Waves för en EP. Och det kanske är så skivan ska uppfattas, som en mellanlandning mellan större skivsläpp.

Jag hade inte hört Jenkins innan men blev positivt överraskad av två saker. Det ena är produktionen, som är mörkare och oroligare än de tidigare hiphopskivorna vi lyssnat på. "Slumber" bärs upp av oregelbundna, nästan frijazziga propellerrytmer i virveltrumman, medan "Piano" och "40 Below" låter som jazzbeat skapade i en undervattensgrotta. Den snygga och lite ambienta produktionen gör skivan rolig att lyssna på även när låtarna i sig inte är så märkvärdiga.

Det andra är att jag verkligen gillar Mick som rappare. Han har vad de lärde brukade kalla "flow". Jag upplevde inte att han sjöng särskilt ofta, möjligen lite pratsång i vissa refränger. Men absolut inget som störde.

Chockar det dig om jag kallar detta för den bästa hiphopskivan hittills?

Orpon: Nej, inte alls. Både Donnie Trumpet och Kendrick Lamar var ju usla och Muthoni the drummer queen ojämn. Mick Jenkins har ett väldigt eget sound, befriat från adhd-inslag, smurfröster och annat som utgör dagens hiphop. Det känns som att han har en tydlig vision. 

Jag tycker inte att The Waves är lika stark som The Waters, men det är inte långt ifrån och jag tror att skivan kan fortsätta att växa. 

 Orpon: 3

 Kantor Wilhelmsson: 3

Dagens skiva: Dr. Dre - Compton

Artist:  Dr. Dre
Album: Compton (släppt exklusivt för Apple music och iTunes)
Utgiven: 7 augusti 2015
Innehållsförteckning: Snoop, The Game, Kendrick Lamar, Eminem, Ice Cube, Xzibit, 
Sagt om skivan: "Efter 30 år i branschen fortsätter han att söka och utvecklas, och resultatet blir lika tungt svängigt som alltid. Få artister imponerar lika mycket som Dr. Dre." - Nicholas Ringskog Ferrada-Noli Johansson Fernandez-Müller 張-Madsen Αγγελόπουλος-Bērziņš osv osv, DN
Varför? Hiphop-giganten Dr. Dres första album sedan 1999 och det ska enligt honom själv även bli hans sista.

Kantor Wilhelmsson: Jag bara kastar ur mig den här frågan direkt: 

Hur mycket är det här en skiva som bygger på nostalgi och Dr. Dres varumärke som artist? Det är givetvis ingen slump att Compton - a Soundtrack kommer ut samtidigt som filmen om NWAs genombrottsskiva, Straight Outta Compton. Dre har hävdat att låtarna är direkt inspirerade av filminspelningen och att Compton kommer att bli hans allra sista skiva. 

Samtidigt - hur relevant är Compton som problemstad just nu? Jag läser att samhället har ryckt upp sig, det höga vapenägandet har reducerats och stan har nu den lägsta mordstatistiken sedan 60-talet...
Vissa delar i albumets produktion, som radioteatern där några rappare skjuter ihjäl en kvinna, och de fläskiga elgitarrerna på vissa spår, har heller inte åldrats så väl.

Är det här Dr. Dres stora grand finale eller bara skamlös nostalgi för en genre som passerat? 

Orpon: Jag förstår vad du menar, men jag ser inget problem i att använda Compton som exempel. Dels är det här ett album som ofta bygger på nostalgi och Dre gör shoutouts till sina gamla vänner och platser där han växte upp, men det är ju också så att samma problem finns på andra ställen idag även om just Compton har blivit lugnare. Se bara på Ferguson. Compton och Harlem kommer förmodligen att leva kvar länge som symboler för svarta amerikaners utsatthet. För det tredje så åkte jag i vintras med flygbuss genom Comptons utkanter (hello priviligerad vit turist!) och det såg verkligen inte kul ut... 

Det stora problemet med Compton tycker jag snarare är dess fulla fokus på Dre. Det är inget tvivel om att det är producenten som är stjärnan. Albumet inkluderar flera kända och skickliga rappare (bland annat Snoop som låter piggare än på 15 år!), men de får aldrig mer än en gästvers. Låtarna ändrar ofta skepnad och korta gästverser varvas med olika sångpartier, radioteater och flashiga ljudeffekter. Det är helt enkelt väldigt skrytigt. Jag hade önskat att Dr. Dre lutade sig tillbaka på något spår, samplade gammal p-funk och la på ett ettrigt piano medan Ice Cube gjorde sitt på 3 verser. Det känns rätt uppenbart att Dre har influerats av (eller fått hjälp av) yngre producenter och artister som Kendrick Lamar. 

Vilken av alla gästrappare tyckte du bäst om?

Kantor Wilhelmsson: Ja exakt, min poäng var just att det känns lite daterat att rappa om Compton när det händer mer brännande saker i t.ex. Ferguson... Men det viktiga är ju att dessa områden får en röst. 

Jag kände inte riktigt den här skivan. Produktionen var det som var mest off för mig, med en ljudbild som nog var coolast på 90-talet - blöta trummor, fet bas, nasala r'n'b-sångerskor till refrängerna och väldigt mycket fläsk och testosteron. Det låter för mig som hiphopens motsvarighet till gammal arenarock.

När det kommer till gästrapparna är det en otrolig massa som featar, vilket ibland gav känslan av just hyllning, men också gjorde skivan väldigt splittrad. Bäst gillade jag Ice Cube denna gång - hans callback till sin egen "Today was a good day" var en av de gångerna jag kände poängen med skivan. Sämst var Anderson .paak, som drog ner tempot med ca 80% varje gång han bidrog, vilket var några gånger för mycket...

Sista frågan:

Vilka är Dr. Dres tre största bidrag till populärkulturen? Du får välja på låtar, skivor, skådisinsatser...

Orpon: Inte är det hans insatser som rappare i alla fall. Däremot är det omöjligt att förringa hans betydelse för den moderna hiphopen. Som etta sätter jag Straight outta Compton som gjorde Dr. Dres ljudbild stilbildande för hela genren och gjorde gangsterrap till den dominerande subgenren under många år. På andra och tredje plats är hans lanseringar av Snoop (The Chronic) och Eminem (2001). 

Orpon: 3
Kantorn: 2

Dagens skiva: Muthoni the drummer queen - MDQ Upgraded

Artist: Muthoni the drummer queen
Album: MDQ Upgraded
Utgiven: 15 februari 2015
Innehållsförteckning: rap på swahili, smäktande piano, skryt, Wyclef Jean
Sagt om skivan: "It’s a well put together album with interesting and diverse collaborations [...]. The production is nothing less than superb." - Lizzie Farida, KenyanVibe
Varför? Orpon hade hört Baby don't go i Klingan i P2 och gillat.

Orpon: Så vitt jag förstår är Muthoni the drummer queen ett av den kenyanska hiphop-scenens största namn. MDQ Upgraded är hennes fjärde album och det verkar som att Muthoni tar sikte på den internationella marknaden med storslagna anthem-hits och tydlig amerikansk accent. Tyvärr är det när hon gör tvärtom och rappar om livet i Nairobi och slänger in verser på swahili som hon är som bäst. 

Det finns stora likheter mellan MDQ Upgraded och Angel Hazes album Dirty gold. Det är hiphop med stora känslor som handlar lika mycket om hjärtesorg som om samhället och rent skryt. Personligen har jag väldigt svårt för emo-rap, men det finns en del spår på MDQ Upgraded som funkar. Kaxiga Hail the queen, störiga swahili-rappen Nai ni ya who och framförallt singeln Baby don't go med sina snygga samplingar av Rose Mitchells version av blues-standarden Baby please don't go. 

Du som är rasist, kan du ta till dig en afrikansk kvinnas musik?

Kantor Wilhelmsson: Som rasist måste jag säga att det här var en pigg och kul skiva! Produktionen är lite träig och fantasilös och skiljer sig inte särskilt från mängden, men Muthoni själv har ett personligt tilltal och bra intensitet. 

Jag gillade de låtar som satte mest fokus på hennes röst och rap. Ett återkommande klagomål på de senaste albumen har varit att huvudpersonens röst - oavsett om det varit Kendrick Lamars störiga rap, Dawn Richards soulviskning eller Malin Wättrings saxofon - gått förlorad i bruset. 

Här är som omväxling en skiva där rapen hela tiden är i strålkastarljuset. Då blir en såsig låt som Reconditioned ändå lyckad eftersom man hela tiden lyssnar på Muthonis stavelser, och Nai Ni Ya Who, som annars hade varit årets överlägset störigaste skivspår, charmig och lite kaxig. 

Du som kan bedöma sånt, hur står sig Muthonis rap mot konkurrensen?

Orpon: Jag tycker att hon klarar sig väldigt bra i jämförelse med andra samtida rappare. Jag gillar hennes förmåga att växla mellan fläckfri amerikanska (stundtals i t.ex. Game Changers), swahili och vad jag antar är engelska med kenyansk dialekt (engelska och swahili är de två officiella språken i Kenya). Dessutom tycker jag att hon sköter sig utmärkt som sångerska på vissa av spåren.

Hiphop är ytterst sällan album-musik utan fokuserar istället på enstaka hits så det hör ju till att det finns flera svaga spår på en hiphop-skiva. Jag hade dock gärna sett att reggae-influerade Get up och dancehall-spåret Secret millionaire hade bytts mot något annat, typ vad fan som helst.

Kantor Wilhelmsson: 3
Orpon: 3

Dagens skiva: Kendrick Lamar - To pimp a butterfly

Artist: Kendrick Lamar
Album: To pimp a butterfly
Utgiven: 15 mars 2015
Innehållsförteckning: frijazz-saxofoner, smurfröster, bitches, politik, fläskiga elgitarrer
Sagt om skivan: "To Pimp a Butterfly is a densely packed, dizzying rush of unfiltered rage and unapologetic romanticism, true-crime confessionals, come-to-Jesus sidebars, blunted-swing sophistication, scathing self-critique and rap-quotable riot acts." - Greg Tage, Rolling Stone
Varför? 9.3 i betyg på Pitchfork, galen hype i hiphop-kretsar och önskemål från Basse.

Orpon: Jag säger det direkt: jag hatar det här. Under albumets första 10 spår fick jag verkligen kämpa för att inte stänga av och ge upp. Inte för att skivan, liksom Måns Zelmerlövs Perfectly damaged, var provocerande slätstruken utan på grund av att den är så otroligt enerverande att den påverkade mig rent fysiskt. To pimp a butterfly är en extremt stressande skiva med låtar som består av off-beat rap med smurfröst, autotune-refränger, frijazz-saxofoner i bakgrunden och smetig George Clinton-funk. 

Jag har väldigt svårt att få grepp om det här. Jag älskar jazz och hiphop, men det är här är fruktansvärt. Är hela skivan ett skämt - en drift med den moderna hiphopens konventioner? Är det musik skriven av en sinnessjuk människa? Är det Konst? 

Kantor Wilhelmsson: Vad ska jag skriva om det här egentligen? Det låter oerhört effektsökande, rastlöst, omoget och in-your-face. Institutionalized är som en konstig blandning av Outkast och Snoop Dogg fast utan humor. Goofy synthar och röstförvrängningar överallt som känns som hiphopens motsvarighet till pruttljud. Men framför allt är Kendricks röst... riktigt... jobbig?

Orpon: Ja, den är riktigt enerverande. Om man ska säga något positivt om honom så är det väl att han åtminstone har en hyfsat mångsidig röst. Allt han gör med rösten är skit, men det är åtminstone en hyfsad variation. Som hela Bristol-skalan på en gång.

När hörde du senast en skiva som var så påträngande och jobbig att lyssna på?

Kantor Wilhelmsson: Längesen. Jag läser att Kendrick vill få lyssnaren att känna sig obekväm, och det lyckas han ju bra med. Det är alltid något i ljudbilden som stör och fuckar runt - om inte det är Kendricks egen röst, eller ful-pitchade versioner av den, så är det skränande saxofoner eller sönderklippta pianoackord eller elgitarrer som just kommit in i målbrottet. I 78 minuter och 51 sekunder.  
Jag vill säga något lovvärt om skivans blandning av stilar, men det är för mycket, för grällt och migränframkallande. Lila och grönt och brunt på en gång. 
Har du något fint att säga om texterna?

Orpon: Nej,men enligt andra recensenter finns det tydligen en stark berättelse om afroamerikaners situation på To pimp a butterfly. Synd att det är så svårt att lyssna på Lamars störiga rap med bebisröst.

Det enda jag fastnade för var "Critics want to mention that they miss when hip hop was rappin’/ Motherfucker, if you did, then Killer Mike'd be platinum". Herregud vad jag saknar tiden när hiphop faktiskt innehöll rap.

Kantor Wilhelmsson: 1
Orpon: 1

Dagens skiva: Donnie Trumpet & The Social Experiment - Surf

Artist Donnie Trumpet & The Social Experiment

Album Surf

Utgiven 28 maj 2015

Innehållsförteckning Soft jazz, brass, rap, mjuka beats, gospelinfluenser, chill-outproduktion

Sagt om skivan: "...so vibrant, so alive with triumphant vibes and unadulterated joy" . Evan Rytlewski, The A.V. Club

Varför? Kantorn ville ha lite hiphop eller jazz för att hamna utanför sin comfort zone. Med denna skiva fick vi både och!

Kantor Wilhelmsson börjar:

Det här var svårt att bedöma. Jag läste om Surf på en lista över hiphopreleaser från i år, men betraktat som hiphop har hela skivan väldigt loj attityd och låg energi. Och som jazz är musiken så suddig att den nästan glider över i muzak. 

Jag uppfattar en välkomnande attityd och en varm blandning av stilar, men hela uttrycket känns uddlöst och opersonligt. Vad var dina spontana intryck av det här? Och som hiphop-expert, hade du hört talas om Chance The Rapper som står bakom projektet? 

Orpon: Ja, men jag har inte fattat tyckte för honom. Det är lite för lite hiphop i hans hiphop för min del. Surf lider av samma problem. Det är väldigt lite rap för något som kallas hiphop. Och för lite jazz för något som fått cred för sina jazzinfluenser.

Surf är ett extremt ofokuserat album vilket gör att lyssnarupplevelsen blir väldigt splittrad. Jag tycker att det till övervägande del är en popskiva, med inslag av hiphop och lite vilsekommet jazzblås. Några av låtarna, som Wanna be cool, är direkt pinsamma och skulle lika gärna ha kunnat vara framförda av Justin Bieber. Det finns bra stunder på skivan, men den är så jäkla rastlös att låtarna ofta byter skepnad för fort för sitt eget bästa. Jag vet inte riktigt vad Surf vill, vet du? Om ambitionen är att blanda hiphop och jazz så har det gjorts väldigt mycket bättre av bland annat Guru på hans Jazzmatazz-skivor. Och precis som du säger känns det som ett väldigt opersonligt och därtill fegt album. Jag hade velat att Donnie Trumpet & The Social Experiment hade vågat göra mer än krydda popen med lite hiphop och jazz och istället kört på för fullt och utmanat lyssnarna.

Kantor Wilhelmsson: Ja, attityden var det jag mest saknade. Jag säger inte att all hiphop behöver ha stort ego och hävdelsebehov, men jag kunde aldrig höra någon autentisk röst bakom textraderna på Surf. Kanske är Chance helt enkelt för töntig för att hans rap ska hålla. Sunday candy innehåller rader om att gå till kyrkan för att ens farmor är så ball, och att ens tjej är som lördagsgodis. Det funkar inte alls. 

Kantor Wilhelmsson: 2
Orpon: 2

Angel Haze - Dirty Gold

Angel Haze, vad fan, jag trodde att vi var överens. Du skulle fortsätta vara awesome och jag skulle skandera på gator och torg att hiphopen inte alls är död - vi har ju Angel Haze. När jag hade gett upp hoppet om hela genren, för att den erövrats av taniga killar med skinny jeans, hipsterglasögon och autotune, dök du upp med Werkin' girls och visade att det inte alls bara är gamla Wu-Tang Clan-medlemmar som kan rappa nu för tiden.

Jag vet inte hur Dirty Gold kunde bli så här. Det bådade ju så gott. Du läckte ditt eget album för att du tröttnat på skivbolagsdirektörerna som bara sköt upp releasedatumet gång på gång. "I didn't want to leak the album, but I had to set an example" sa du. Det krävdes mod och en jävla attityd. Det är en attityd som helt saknas på Dirty Gold. Varför hör jag förra årets coolaste rappare sjunga Miley Cyrus-refränger och rappa Linkin Park-texter?

This is for all the moments when your weakness is your cloak
And people you love most just beat you to a pulp
When you cut open your wrist looking for loving and slits
But find nothing but self hate cause nothing exists

Hur blev det så här, Angel Haze? Det var inte en del av vår deal att du skulle börja göra världsförbättrar-poprap. Du ger mig inget annat val än gå tillbaks till mina medelålders rappare och muttra att det var bättre förr. 

Alpoko Don

När det kommer till musik så befinner sig de två skäggen ofta i diametralt motsatta hörn. Medan Kantor Wilhelmsson omhuldar och livnär sig på någon slags progressive rock från renässansen skapad av uppburna genier, så föredrar jag musik av folk som inte skulle se någon annan nytta med ett notblad än att använda det efter avslutat toalettbesök. Helst ska musiken vara från de amerikanska sydstaterna och brusigt inspelad. Allra helst ska det vara låtar som någon kommit på medan de skurade golvet eller ryktade sin häst. Fet musik kan till exempel göras av en tant som får feeling och sjunger om sin kyckling.

Det är inte särskilt lätt att hitta den sortens okonstlade musik idag. Det ligger liksom i musikinspelningarnas natur att på det ena eller andra förvanska musiken. Kanske är det på Youtube arvet förvaltas bäst i västvärlden idag. Kanske är de där kesoförpacknings-låtarna (vad är förresten grejen med det?) så nära vi kommer det tidiga 1900-talets work songs.

Det var också tack vare Youtube som rapparen Alpoko Don från Greenville, South Carolina uppmärksammades (med över 3 miljoner visningar).

"I graduated from the porch" rappar herr Don i All I know och det är just på verandan som hans "sound" har uppstått. Det är inte så jävla uttänkt, det bara blev så. Resultatet är ett sound som är ett konglomerat av det senaste seklets svarta musik från sydstaterna: gospel, blues, soul och rap som hämtad från ett dirty south-album.

Även på sitt nyligen släppta album "The Ol' Soul EP" (som inte alls är en EP) låter Alpoko Dons musik spontan. Det låter som att han har fått med sig både veranda, gata och kvarter in i studion. Hemtamt. Man kan till och med höra hans stol knaka på några av låtarna. Förutom rap och bokstavligen handgjorda beats sjunger och nynnar Alpoko Don sina "samplingar". Det är så lofi det kan bli.

Det hade lätt kunnat bli en gimmick om det inte vore för att Alpoko Don faktiskt är en tillräckligt bra rappare för att lyfta de extremt minimalistiska produktionerna (Roc Marciano bleknar i jämförelse). Don skulle kunna gå rakt in i Nappy Roots eller Goodie Mob utan vidare. Hans raspiga röst för tankarna till min personlige favorit Method Man och för att vara rappare så sjunger Alpoko Don faktiskt helt okej i de flesta av spåren.

"The Ol' Soul EP" är inte världens jämnaste album, men det är ju å andra sidan inga andra hiphop-skivor heller. Det är imponerande hur självklart Alpoko Don stundtals får den extremt sparsmakade produktionen att låta. Emellanåt kan jag inte låta bli att tänka att det här är det närmsta vi idag kommer Leadbellys klassiska inspelning av Black Betty.

Angel Haze

Den 20-åriga rapparen Angel Haze från Detroit stillar mina hiphop-relaterade orosmoment: Hon är både ung, kvinna och väldigt begåvad. Medan gamla gubbar som Nas, Ghostface och Raekwon som antingen närmar sig eller rentav har passerat 40-strecket fortsätter att leverera har återväxten bland rappare varit oroväckande usel. Med vissa undantag (Odd Future-kollektivet, Fashawn och Action Bronson för att nämna några) verkar man kunna dela in hiphopen i pre- och post-Lil Wayne där det mesta efter nämnda Lil Waynes genombrott helt enkelt är skit.

Angel Haze gör modern men gimmickbefriad hiphop och fokuserar på sin rap och sång istället för att tramsa med autotune och överdrivna utstyrslar. Hennes musik är rak, okonstlad och oborstad. Hazes senaste släpp Reservation har några ordentliga svackor men när hon briljerar i Werkin' Girls ter sig framtiden betydligt ljusare.

Hela skivan finns för gratis nerladdning.

Mitt favoritskivomslag

De allra flesta av mina cd-skivor har jag slängt i lådor som jag begravt i ett hav av skit i källaren. De få som fortfarande får vistas i bostaden gör det av en anledning, i de flesta fall en musikalisk sådan. Juelz Santanas album What the game's been missing! som gav världen den oerhört irriterande låten There it go (The whistle song) har fått min tillåtelse att vistas i lägenheten av helt andra skäl än musikaliska. Om en bild säger mer än tusen ord säger 5 bilder mer än 5000 ord så behold:

Så otroligt gangsta. Alla skivor med pop-up-rappare förtjänar en plats i min restriktiva skivhylla.

Action Bronson - Blue Chips

Action Bronson är inte klok. Sedan 2010 har han släppt 2 studioalbum, samarbetat med producenter på ytterligare 3 album, släppt 2 mixtapes sprängfyllda med låtar (Bon appetit.... Bitch!!!!! innehåller 35 spår) och en EP. Långt ifrån allt bra, men förvånansvärt mycket håller en väldigt hög kvalitet. Varje släpp har innehållit 2-3 spår som jag spelat flitigare än någon annan ny hiphop.

Förra veckan släpptes Action Bronsons nya mixtape Blue Chips som förstås finns för gratis nerladdning. Action Bronson låter fortfarande som en Ghostface Killah på bästa humör, samplar soullåtar som om det vore 1990-tal, skämtar och refererar till matlagning och ett liv som verkar väldigt soft. Rader som "We laid in the Galapagos, eating tacos, higher than a opera note" förekommer i så gott som alla spår.

Blue Chips består av, i Action Bronson-sammanhang, sparsamma 17 spår vilket bidrar till en välbehövlig höjning av lägstanivån. Det är också det bästa Bronson har släppt ifrån sig hittills. Bäst av spåren är minimalistiska Pouches of Tuna med sin enkla stråksampling och en gästande Roc Marciano.

Action Bronson låter bara bättre och mer vital desto fetare och mer dekadent han blir. Jag är, på sätt och vis, väldigt avundsjuk. Det borde även alla rappare vara. Action Bronson kan rappa om vinäger, prosciutto och baklava och ändå briljera.

En annan typ av players

Korsbefruktningen mellan tv-spel och hiphop är definitivt inte ny och har på de senare åren fullkomligt exploderat med diverse nischade projekt. Random som bara rappar över samplad Mega Man-musik är ett bra och begåvat exempel. Team Teamwork som ligger bakom ordvitsiga mashup-projekt som Vinyl fantasy och Ocarina of Rhyme är ett annat. Sen finns det en helt annan skola med vita nördar på youtube som rappar om tv-spel för den komiska effektens skull. Resultatet är minst sagt varierande, men en del mer välgjorda exempel som Smoshs Zelda-rap kan faktiskt vara ganska roliga. Men att nördiga killar får för sig att sampla tv-spel är trots allt inte särskilt överraskande. För min del är det betydligt roligare när man upptäcker en bekant sampling (eller någon som Rogge kan identifiera åt mig) i en riktig rappares låtarsenal.

Kritieriet för att få vara med i denna sammanställning är alltså att samplingen ska nyttjas av en riktig rappare och inte någon som har tv-spelskopplingen som sin gimmick. Det bör också sägas att det är ganska sällsynt med tv-spelssamplingar och en orsak till det är svårigheterna att få tillstånd att använda sig av dem. Stämningshoten har haglat tätt. Två av de fem låtarna nedan (One way och Super Brooklyn) har av den anledningen inte getts ut officiellt.

Samplingar av tv-spelsmusik må fortfarande vara ovanligt inom hiphop, men referenser till tv-spel är desto vanligare. Bara för att nämna ett exempel gjorde Complex i höstas en lista med 10 låtar som på något sätt nämner tv-spel. Och det var bara låtar som släppts den veckan. Vanligast är förstås den inte så fräscha liknelsen mellan Pac-Man och pillerknaprande. Men det är en annan historia...

Här är fem, åtminstone hyfsade, låtar som samplat tv-spelsmusik.

Saigon - Get busy

Saigon, som delvis har tv-serien Entourage att tacka för sitt genombrott, ger sig ohämmat på tv-spelens heliga graal. Det ska till någon med Saigons självförtroende för att komma undan med att rappa över ett Super Mario Bros-beat. Det är ganska roligt och inte ens särskilt dåligt. Pluspoäng för att eldkloten låter som scratchningar och textraderna "His lil brother Luigi was a real nigger/he took mushrooms they used to make him feel bigger/His job was to pick up shit like a pooper scooper/and drop it off without getting caught by the Koopa Troopa".

Statik Selektah feat. Big Shug - Punch out!

Statik Selektah har i Punch Out! inte helt oväntat samplat boxningsspelet Punch-Out!!. Den mest melodiska samplingen på den här listan.


Oh No - The ride

Oh No är störig. Det är därför inte helt oväntat att han samplat en störig snutt ur Castlevania III-musiken. Av någon anledning anser många att det här är den bästa tv-spelssamplingen i en hiphop-låt.


Wiz Khalifa - One way

Den unge Wiz Khalifa har gjort sig skyldig till minst två tv-spelssamplingar. I Never been samplas Schala's Theme från Chrono Trigger och lyckas med bedriften att låta som en helt ordinär, modern hiphop-låt. Den enerverande refrängen till trots föredrar jag ändå One way för att den samplar Grape Garden från Kirby's Adventure. Det är tveklöst det gulligaste spel som samplats i hiphop.

Smif-n-Wessun/Cocoa Brovaz - Super Brooklyn

Liksom Saigon har Cocoa Brovaz gett sig på Super Mario Bros, men produktionen är betydligt fattigare. Det låter inte alls lika tight, men det är svårt att inte charmas av dumheten.

Det finns så klart en hel del andra artister som samplat tv-spelsmusik, till exempel Beanie Sigel i Mac Man (Ms. Pacman), Tonedeff i Round em up (Kid Icarus) och Dr. Dre, Eminem, J-Black & Masta Ace i Hellbound (Soul calibur), men de var helt enkelt för dåliga. Det kan vara värt att nämna Jedi Mind Tricks som samplat Max Payne i The Wolf. Lil' Flip fick också en hit med den fullkomligt vidriga låten Game over som innehåller både Pac-man- och Ms. Pac-Man-samplingar. En liten tröst är att han stämdes för det.

Slutligen vill jag bara säga att jag längtar efter att någon driftig producent ska sampla Charles Deenens Day after the beat från 1988. Den blir så fruktansvärt fet strax efter 2:30.

Cunninlynguists < 3 Tjajkovskij

Lyss opp så ska jag berätta vad gossarna ovan har gemensamt!

Det händer ganska ofta att jag blir besatt av att ta reda på var vissa hiphop-samplingar kommer ifrån. Den sampling som har orsakat mig mest huvudbry är fiolen i Cunninlynguists låt Lynguistics. Jag googlade förstås skiten ur Internet för 4 år sen eller när det var, men rådfrågade även mina lärare på musikvetenskapen om de hade någon susning och jag fick ledtråden att "det låter som Tjajkovskij". Jag fick helt enkelt lyssna på Tjajkovskij ett bra tag efteråt och till slut hittade jag rätt. Samplingen var hämtad från någon inspelning av violinkonsert i D-dur (1878).

Eftersom jag än en gång har letat upp det tänkte jag dela med mig av denna kunskap och göra det lättare för andra.

Tchaikovsky: Violin Concerto in D major op.35


Lyssna från cirka 8:15 så börjar det snart att klarna. Det låter inte exakt likadant, eftersom det inte är samma framträdande och klassiska musiker tydligen inte är robotar. Nästa steg är att ta reda på exakt vilken inspelning som Cunninlynguists har samplat.

Det är fint hur en sådan liten detalj ur ett klassiskt stycke räcker mer än väl till en hel hiphop-låt.

Ken Ring och hans samvete

En av mina favorit-podcaster denna höst har varit Sveriges Radio-producerade Ken Ring och hans samvete. I sex avsnitt har "Sveriges enda gangstarappare" Ken Ring diskuterat olika ämnen med en person som ska gestalta hans samvete. Som hans samvete, eller politiskt korrekta rättesnöre, finns bland annat Gudrun Schyman i diskussionerna om porrindustrin och pengar samt Thomas Bodström i ett samtal om kriminalitet.

Diskussionerna kretsar kring ämnen där Ken Rings åsikter skiljer sig från den utbildade medelklassens. Ken Ring är oftast välformulerad och har mängder av åsikter redan från början, vilket innebär att samvetet har en ganska besvärlig roll. Att till exempel få Ken Ring att förstå vad feminism innebär visar sig inte vara det allra lättaste för Shima Niavarani.

Samtidigt är det just det som är tjusningen med programmet. Ken Ring står för sina åsikter och försöker inte sminka till dem. Samtalen böljar fram och tillbaka mellan konsensus och schism på ett sätt som saknar motstycke i det standardiserade talk show-formatet. Det blir underhållande och stundtals väldigt roligt. Programmet innebär också att man får höra drillade politiker argumentera på en betydligt lägre nivå än brukligt, en nivå befriad från diffusa politiska floskler.

Avsnitten är korta, under 20 minuter, och jag hade gärna sett att de pågick aningen längre. Oftast rundas programmet av just som diskussionerna verkligen börjar få upp farten.

Ken Ring och hans samvete ligger lite missvisande under Humorhimlen-paraplyet och finns att ladda ner från Sveriges Radio.

Topp 5 hiphop-låtar hittills 2011

(En något försenad halvtidsrapport)

1. Killer Mike - Ready set go feat. T.I.

Killer Mikes album Pl3dge är en av årets stora överraskningar i hiphop-väg. Det är oväntat jämnt och innehåller ett flertal riktigt feta låtar. Ready set go ligger mig varmast om hjärtat. Det krävs kanske en fäbless för sluddriga sydstatsrappare, tunga bastrummor och vokala samplingar. Pluspoäng för den osmickrade vinkeln "snett underifrån med fokus på bukfetman" i videon.



2. Action Bronson - Buddy Guy

Action Bronson droppar fortfarande rader om kokkonst med sin Ghostface Killah-röst. Respekt. Buddy Guy är som hämtad från en varm hiphop-sommar i mitten av 90-talet. På ett bra sätt för en gångs skull. Enkel och catchy.

3. Raekwon - Snake pond

41 år gammal fortsätter Raekwon att förse oss med samplingar från kung fu-filmer utan att låta det minsta trött. Shaolin vs. Wu-Tang låter bättre än det mesta i år.



4. Skyzoo - The definitive prayer

Det dröjde till årets mixtape The Great Debater innan jag fattade tycke för Skyzoo. The definitive prayer är årets uppvisning i tekniskt rappande och snygga stråkar. Dessutom finns hela albumet för gratis nedladdning.



5. Random Axe - Random Call

Sean Price, Guilty Simpson och Black Milk har gått ihop under namnet Random Axe och överträffat sina soloprestationer. Random Call har en envis pianoslinga, en knorrande bas och handklapp. Det räcker för att hamna på femteplatsen så här långt in i året. Jag har några frågor dock: Vad är en slumpmässig yxa och varför är animationerna i musikvideon så otroligt dåliga? Kom igen, det är 2011! Obs! Missa inte segway-animationen 2:08.

Köksbänksrap

Överviktiga artister är ingen vanlig syn. Ofta behandlas artister som går upp i vikt minst sagt styvmoderligt och hängs ut för att hånas av allmänheten (se: Britney Spears). Hiphopen har alltid varit ett undantag för att den har accepterat stora pojkar och flickor som Notorious B.I.G., Fat Joe, Queen Latifah, Missy Elliott och Big Pun. Trots det är det alldeles för få rappare som har berört mitt favoritämne: mat. Den saken ändrar Action Bronson och hans album Bon appetit.... Bitch!!!!! på.

Både omslaget och albumtiteln skvallrar om Action Bronsons främsta fäbless. Det skulle lätt kunna reduceras till en fånig gimmick eller plojhumor (jag säger som Stefan Wermelin angående kombinationen av humor och musik: Humor är inte så jävla roligt), om det inte vore för att Action Bronson är en genuint begåvad rappare med en röst som för tankarna till Ghostface. Visst är det galenskap att ha 35 spår på ett rap-album och allt är långtifrån bra, men det finns ett par riktigt bra låtar, som Imported goods, The Come up och Shiraz (flöjten!).

Som om det inte vore nog med alla matreferenser på albumet, så innehåller också ett par av Action Bronsons musikvideor mat på olika sätt. Videon till Shiraz till exempel utspelar sig delvis i en italiensk delikatessbutik. Dessutom så har Action Bronson lagt upp en rad cookalongs på youtube. Mycket charmigt!

Jag kan inte påstå att jag saknar den gravallvarliga gangsterrappen när jag lyssnar på Bon appetit.... Bitch!!!! Det är enkel, old school-doftande hiphop med en udda begåvning som droppar rader som "holy trinity, peppers on your celery".

Odd Future Wolf Gang Kill Them All

I slutet av 1980-talet hade heavy metal-genren förvandlats till ett deformerat monster. Man hade gett upp försöken att chockera eller att kommentera samhället och kvar fanns bara tomma poser och yta. Det skulle krävas att grunge-musiken slog genom och dräpte det deformerade pudelmonstret och för det förtjänar faktiskt tråkband som Nirvana, Pearl Jam och Mudhoney tacksamhet. Liknelsen mellan hårmetal och hiphop har gjorts förut men har aldrig känts lika träffande som de senaste åren. Texterna har tappat sin attityd och rappen har ersatts av gnällig autotune. I princip de enda som har levererat de senaste åren är veteraner som Wu-Tang Clan, Jay-Z och Nas. Jay-Z hade inte helt fel när han rappade att 30 är det nya 20, men det var snart 5 år sedan och både Jay-Z och namn som Method Man (personlig favorit) och Ice Cube antingen närmar sig eller har passerat 40-strecket.

Allt var förstås inte bättre förr och det finns en del intressanta yngre förmågor, som J. Cole (ladda ned hans grymma mixtape gratis här), men den riktigt attitydstinna hiphopen har lyst med sin frånvaro. Det kanske är symptomatiskt för 2010 och paralleller kan dras till hela hipsterkulturens "ironiska rebeller utan agenda".

Med detta som bakgrund kändes mina första genomlyssningar av OFWGKTA-kollektivets (Odd Future Wolf Gang Kill Them All) skivor som ett hårt slag i magen. Tyler, the creators Bastard har dykt upp på en rad årsbästalistor och det är onekligen en sorts lyssning som jag har saknat. Bastard är långtifrån ett jämnt album och flera spår går knappt att lyssna på men Tyler, the creator har den där attityden av att jag-skiter-i-allt-och-spelar-nhl2010-med-dvärgen som fanns hos unga NWA eller Wu-Tang Clan. Tyler, the creator är bara 18 år och förvirrad, deprimerad, frustrerad, förbannad och allt annat som hör åldern till. Han rappar om tjejer han hatar, om sin pappa som han hatar, om sig själv som han hatar och han öppnar albumet med raden "this is what the devil plays before he goes to sleep" och att han "i cut my wrist and play piano because i'm so depressed" samtidigt som han flashar ett hakkors i videon. Tyler, the creator må vara omogen och politiskt inkorrekt men han är också en väldigt lovande rappare och producent med en röst som påminner mycket om DMX. Hans röst är grym på Orange juice (andraversen).

Jag blir lite rädd för tonåringarna i OFWGKTA som påminner om Terrace boys eller något av de andra barngängen i The Wire, men det är väl också det som en är en del av tjusningen. Straight outta Compton var inte precis ett mysigt vykort den heller. För de av er som inte har skrämts bort av det här finns samtliga av gruppens album och de olika medlemmarnas sologrejer alla tillgängliga för nedladdning på deras hemsida. Det är väldigt rough och omoget men det är också en välbehövlig gangsta-injektion i en genre som glidit långt bort från sina rötter.

Boom bap

Rah Digga, så underskattad rappare. Inte så konstigt kanske med tanke på att det brukar gå 2-3 år mellan varje bra singel, but still. 2010 låter hon dock bättre än någonsin.

Fuckin' rainbows after it rains

Okej, jag läste om det här först och det är i Internets tidevarv redan uråldrig historia eftersom det är ett halvår gammalt men det är likväl det roligaste jag har sett på länge. Obegåvade, våldsglorifierande och kvinnohatande Insane Clown Posse kom plötsligt och mycket oväntat ut som kristna tidigare i år. Den vetenskapsfientliga/ignoranshyllande singeln Miracles är bland det roligaste jag har sett och hört under hela året.



Man tror att det borde vara svårt att toppa textrader som

Hot lava, snow, rain and fog,
Long neck giraffes, and pet cats and dogs
Fuckin' rainbows after it rains
There's enough miracles here to
blow your brains.

och

Fuckin' magnets, how do they work?
And I don't wanna talk to a scientist
Y'all motherfuckers lying and
getting me pissed.

men Insane Clown Posses intervju i The Guardian är rakt igenom briljant. För min del toppar intervjun rentav videon.

"A giraffe is a fucking miracle. It has a dinosaur-like neck. It's yellow. Yeah, technically an elephant is not a miracle. Technically. They've been here for hundreds of years…"

"Thousands," murmurs Shaggy.

"Have you ever stood next to an elephant, my friend?" asks Violent J. "A fucking elephant is a miracle. If people can't see a fucking miracle in a fucking elephant, then life must suck for them, because an elephant is a fucking miracle. So is a giraffe."

[...]

Shaggy says the idea for the lyrics came when one of the ICP road crew brought some magnets into the recording studio one day and they spent ages playing with them in wonderment.

"Gravity's cool," Violent J says, "but not as cool as magnets."

[...]

"OK, an analogy": "If you're trying to fuck a girl, but her mom's home, fuck her mom! You understand? You want to fuck the girl, but her mom's home? Fuck the mom. See?"

I look blankly at him. "You mean…"

"Now, you don't really feel that way," Violent J says. "You don't really hate her mom. But for this moment when you're trying to fuck this girl, fuck her! And that's what we mean when we say fuck scientists. Sometimes they kill all the cool mysteries away. When I was a kid, they couldn't tell you how pyramids were made…"

"Like Stonehenge and Easter Island," says Shaggy. "Nobody knows how that shit got there."

"But since then, scientists go, 'I've got an explanation for that.' It's like, fuck you! I like to believe it was something out of this world."

För att ytterligare markera hur efter jag är med det här så har Saturday Night Live redan gjort en parodi på Miracles. Det gjorde de typ i maj. Rätt onödigt med tanke på hur väl Insane Clown Posse gjorde det själva.

Heltah Skeltah be the best y'all

Det finns få hiphop-låtar som bättre sammanfattar allt jag älskar med genren så väl som Heltah Skeltahs (och Originoo Gunn Clappaz) Leflaur Leflah Eshkoshka .

Heltah Skeltah inledde sin karriär i mitten av 1990-talet då gangstarap dominerade fullständigt. Bilden intill är ett bra bevis på att Heltah Skeltah passade in i den tidens hiphop-mode med sitt pistolviftande och med hotfulla texter till ödsliga beats. Att duon Ruck och Rocks debutalbum Nocturnal från 1996 innehåller en hel del av den varan skvallrar inte minst låttitlar som Letha brainz blo och Soldiers gone psycho.

Men det är inte den delen av Nocturnal som är skiten. För det första agerar de sparsamma bakgrunderna scen för de två väldigt skickliga rapparna som ofta glider in i och ut ur varandras rader och ersätter varandra sömlöst. Det är tekniskt avancerat och infallsrikt. I favoriten Leflaur Leflah Eshkoshka blir det som allra bäst. Heltah Skeltah balanserar här mellan det komiska poserandet, gatucredden och någon slags kufisk chill-rap. Det är som om Scarface och OutKast slagit sig samman och skapat världens vackraste hiphop-barn.

Lyssna.

Tillägg: 2007 medverkade Gustaf Skarsgård i Sommar i P1. Hans sommarprat är kanske det konstigaste jag har hört. Bland mycket annat konstigt så rappade han till just Leflaur Leflah Eshkoshka. Programmet går att ladda ned härifrån.

När världar kolliderar

Jag skrev en gång en universitetsuppsats om hur samplingar av "klassisk musik" användes i hiphop. Det var mest för att ha en anledning till att lyssna på hiphop under en kurs som egentligen handlade om wienklassicism. Då hade jag inte hört Busdriver gå fullständigt haywire över Rondo alla turca.