Veckans historiska film: En liten summering av 80-talet

Kantor Wilhelmsson: Jag gick in i 80-talet med förväntningen att det skulle vara det kackigaste årtiondet hittills. Trots ett par fina filmer i början får jag nog ge mig själv rätt. Vad säger du?

Balloonfighter: Det får man nog säga, men till viss del får man också skylla det på vår lätta filmutmattning. Vi valde ju medvetet att en del väldigt "lätta" filmer för att balansera ut tunga/sega filmer som "Offret" och "Himmel över Berlin". Jag tror att vi behövde det!

Saknade du någon genre under 80-talet? Jag hade gärna sett att vi fick in någon äventyrsfilm av klassiskt 80-talssnitt (tänk Spielberg), men jag kunde inte hitta någon som jag inte redan hade sett.

Kantor Wilhelmsson: Nej, problemet nu börjar ju bli att vi har sett det mesta, även det ovanliga eller konstiga. När jag började göra research på 90-talet märkte att jag ofta sett kanske 13 av de 20 mest hyllade filmerna.

Möjligen saknade jag en romantisk komedi och/eller en anime, som är två genrer vi ännu inte utforskat i år. Men vi har ju 90-talet på oss att rätta till det.

Kunde du hitta någon röd tråd eller några gemensamma stildrag bland våra filmer från the 80s? Det var rätt desillusionerat överlag?

Balloonfighter: Ja, det var inte särskilt muntra filmer. Vi såg bland annat en film om gamla människor som bärs upp på berg för att pickas ihjäl av korpar, en film om tredje världskriget och en där en kvinna misshandlas av sin man och drömmer sig bort till filmernas värld. Jag hade annars förväntat mig tydligare drag av postmodernism, eftersom det är under 80-talet som postmodernismen gör sitt riktiga intåg i filmvärlden. Bortsett från "Who framed Roger Rabbits" uppenbara pastisch på film noir och möjligen "Kairos röda ros" tyckte jag inte att det märkes av särskilt mycket. Var det något du tänkte på?

Kantor Wilhelmsson: Nej, men nu när du säger det var det ganska lite klipp-och klistra och/eller hommager till tidigare verk i vårt urval. De var alla rätt så originella filmer, på gott och ont.

På 90-talet ser jag fram emot fläskig modernitet, gott om handkameror, ironi och skildring av ett samhälle som jag faktiskt levt i. Du?

Balloonfighter: Jag ser fram emot att se en film som vi har hajpat i snart 2 år. Och att få se några filmer från något "udda" land.

1. Paris, Texas
2. My Dinner with André
3. Kairos röda ros
4. Himmel över Berlin
5. The Killer
6. Popeye
7. Offret
8. Time Bandits
9. Fitzcarraldo
10. Balladen om Narayama
      Who framed Roger Rabbit

Trans (1982)

Det är alldeles uppenbart att Neil Young runt 1980 har råkat höra Kraftwerk och tänkt att det där med synthar verkar ball. Albumet Trans från 1982 är långt ifrån den elgitarrsdrivna proto-grunge eller nasala singer/songwriter-musik som har varit Youngs signum under hans sex decennier som artist.

Elgitarrerna har fått ta ett steg tillbaka till förmån för synthar och discobeat och Young sjunger genom en vocoder så att orden blir nästintill omöjliga att uttyda. Låtarna heter inte längre saker som Man needs a maid eller The needle and the damage done utan sjukt coola framtiden på 80-talet-saker som We R in control, Transformer man och Computer Cowboy (AKA Sycrusher). Enligt Neil Young själv var albumet ett resultat av hans försök att finna metoder för att kommunicera med sin cp-skadade son.

Trans är ett stundtals fantastiskt album och det är synd att Young inte vågade skrota gitarrocken helt. Till exempel är det inledande spåret Little thing called love en ytterst ordinär Neil Young-dänga vars primära funktion är att vagga in konservativa fans i villfarelsen att det här är en helt vanlig skiva. Neil Youngs experimentella tid i början av 1980-talet uppskattades knappast av puritanterna. Fans blev upprörda och skivbolaget Geffen blev så bestört att det något år senare stämde Neil Young för att han med flit spelat in ett par atypiska och okommersiella album.

Från spår 2 (Computer Age) till spår 5 (Computer Cowboy) är Trans fenomenal. Ingen Neil Young-skiva har en lika bra låtstreak. Melodiska Transformer Man med sin dumma lilla kör kan vara det bästa Neil Young någonsin har gjort. När Trans är som bäst låter det som ett Kraftwerk i rutiga flanellskjortor. Ni förstår ju själva att det är bra grejer.

Bonusinfo: Omslaget till Trans var ett av de första skivomslagen som ritats i en dator. Det gjordes på en MacIntosh II.

Troldspejlet

Egentligen hade jag tänkt skriva om TV-serien Klovn här men fastnade istället i det nostalgiska träsket. Som sydskånskt barn såg jag dagligen på dansk TV. Danska barnprogram ryggade inte inför tecknat våld, skadeglädje och känsliga ämnen som alholism. Det märktes bland annat i deras motsvarighet till Disneydags - Snurre Snups Søndagsklub ("Alkohol... Det smager fandme godt").

I alla fall, den kanske största magneten på dansk TV under min uppväxt var Troldspejlet lett av Jakob Stegelmann. Redan 1989 började Troldspejlet att sändas och det går fortfarande. Programmet riktar sig till barn och unga och har sedan det började handlat om TV-spel, datorer, film, böcker etc. I varje nytt avsnitt berättar Stegelmann om nya TV-spel, varvat med animerade filmklipp och reportage om nya tekniska innovationer. Tänk er 100 kilo godis drivet av en akademiskt lagd tekniknörd. Troldspejlet intervjuade speldesigners och visade hur det gick till att programmera spel. De hade också specialavsnitt där de till exempel riktade in sig på att recensera och demonstrera olika musikprogram. Ibland visade Troldspejlet hur man tog sig förbi knepiga banor eller så förklarade de någon särskild funktion i ett datorprogram, något som knappast var lättillgängligt tiden före Internet.

Danskarna har alltså haft ett TV-program om TV-spel som har sänts nästan varje söndag på DR1 (motsvarande SVT1) sedan 1989. Utöver program på Kanal 5 och TV4 (1993 respektive 1994) som ingen har sett hakade Sverige först på idén om ett spel- och teknikorienterat TV-program 1997 i och med Sajber.

Nu tänker jag se visionären Jakob Stegelmann recensera på Enslaved.