Odd Future Wolf Gang Kill Them All

I slutet av 1980-talet hade heavy metal-genren förvandlats till ett deformerat monster. Man hade gett upp försöken att chockera eller att kommentera samhället och kvar fanns bara tomma poser och yta. Det skulle krävas att grunge-musiken slog genom och dräpte det deformerade pudelmonstret och för det förtjänar faktiskt tråkband som Nirvana, Pearl Jam och Mudhoney tacksamhet. Liknelsen mellan hårmetal och hiphop har gjorts förut men har aldrig känts lika träffande som de senaste åren. Texterna har tappat sin attityd och rappen har ersatts av gnällig autotune. I princip de enda som har levererat de senaste åren är veteraner som Wu-Tang Clan, Jay-Z och Nas. Jay-Z hade inte helt fel när han rappade att 30 är det nya 20, men det var snart 5 år sedan och både Jay-Z och namn som Method Man (personlig favorit) och Ice Cube antingen närmar sig eller har passerat 40-strecket.

Allt var förstås inte bättre förr och det finns en del intressanta yngre förmågor, som J. Cole (ladda ned hans grymma mixtape gratis här), men den riktigt attitydstinna hiphopen har lyst med sin frånvaro. Det kanske är symptomatiskt för 2010 och paralleller kan dras till hela hipsterkulturens "ironiska rebeller utan agenda".

Med detta som bakgrund kändes mina första genomlyssningar av OFWGKTA-kollektivets (Odd Future Wolf Gang Kill Them All) skivor som ett hårt slag i magen. Tyler, the creators Bastard har dykt upp på en rad årsbästalistor och det är onekligen en sorts lyssning som jag har saknat. Bastard är långtifrån ett jämnt album och flera spår går knappt att lyssna på men Tyler, the creator har den där attityden av att jag-skiter-i-allt-och-spelar-nhl2010-med-dvärgen som fanns hos unga NWA eller Wu-Tang Clan. Tyler, the creator är bara 18 år och förvirrad, deprimerad, frustrerad, förbannad och allt annat som hör åldern till. Han rappar om tjejer han hatar, om sin pappa som han hatar, om sig själv som han hatar och han öppnar albumet med raden "this is what the devil plays before he goes to sleep" och att han "i cut my wrist and play piano because i'm so depressed" samtidigt som han flashar ett hakkors i videon. Tyler, the creator må vara omogen och politiskt inkorrekt men han är också en väldigt lovande rappare och producent med en röst som påminner mycket om DMX. Hans röst är grym på Orange juice (andraversen).

Jag blir lite rädd för tonåringarna i OFWGKTA som påminner om Terrace boys eller något av de andra barngängen i The Wire, men det är väl också det som en är en del av tjusningen. Straight outta Compton var inte precis ett mysigt vykort den heller. För de av er som inte har skrämts bort av det här finns samtliga av gruppens album och de olika medlemmarnas sologrejer alla tillgängliga för nedladdning på deras hemsida. Det är väldigt rough och omoget men det är också en välbehövlig gangsta-injektion i en genre som glidit långt bort från sina rötter.

Det nya HBO?

I början av tv-seriernas guldålder var det HBO man skulle vända sig till för att få sin drama-fix. Med Sopranos, Six Feet Under, Oz, Sex and the City och tre fantastiska säsonger av The Wire på lika många år bar man upp ett rykte som TV-kvalitetens fanbärare. Men det senaste halvdecenniet har kanalen mött allt hårdare konkurrens. Samtidigt har de gamla serierna pensionerat sig och mastodontprojekt som Rome och Carnivale har fått stympas i förtid.

Boardwalk Empire är serien som ska sätta HBO på tronen igen - en så säker, uppenbar och genomskinlig storsatsning att den nästan känns genant att beskriva. Förutom att ha med patenterade skådisar som Steve Buscemi (i huvudrollen) och allas The Wire-älskling Michael K. "Omar" Williams (i en badass-roll) regisseras serien av Terence Winter, som höll i sista säsongen av Sopranos, och som det inte vore nog har dessutom självaste Martin Scorsese producerat delar av serien. HBO har forslat drivor med pengar in i det här projektet. De har byggt upp en jättelik modell av Atlantic City på 1920-talet, komplett med 20-talsdoftande butiker och byggnader, reklamskyltar, bilar och möbler. De har virat ihop manus med välbekant tematik: kriminella intriger, svek och maffia-liknande uppgörelser. Och för att riktigt vara på den säkra sidan gav man serien klartecken för en andra säsong så snart piloten hann sändas.

Resultatet är lite spontant den tråkigaste tv-serie jag sett i år. Boardwalk Empire är otroligt välproducerad men helt tom på energi. Jag har sett fyra avsnitt och inte under en enda scen reser den sig ur sitt närmast apatiska tonfall. Vare sig Sopranos eller The Wire (för att ta två uppenbara jämförelser) slog knock-out under de första avsnitten men där fanns i alla fall en personlighet och en berättarglädje från scen ett.

Möt Nucky Thompson (baserad på en verklig person), skattmästaren som har handen i allas plånböcker och visar upp olika ansikten mot alla, om det så är hans smugglare, hans köpta politiker eller hans blåögda väljare. Symbolik: Nucky står i hissen och ser hur mycket smuts hans skor dragit in genom hallen.

Möt Margaret, olycklig irländska med en make som misshandlar henne. Margaret är godhjärtad och vän men bär också på ett riktigt Jane Austen-intellekt som hon använder till att tala för kvinnors rösträtt på en av Nuckys fester.

Möt Van Alden, tidernas mest klyschigt dubiösa FBI-agent som har elaka, stirrande ögon, skriver kyliga brev till sin fru (han är så känslokall!) och sniffar obehagligt på en scarf han snott av Margaret.

Efter att ha umgåtts med såna här figurer i tre avsnitt vill serien göra lite mer intryck och släpper in Michael K. Williams för att hålla ett riktigt larger-than-life-tal inför ledaren av Ku Klux Klan. Han berättar en lång historia om hur hans snickarpappa blev hängd av rasister och innan han börjar tortera KKK-gubben avslutar han med "Well, I ain't here to build a bookcase".

Det hade kunnat vara häftigt om det inte var så ofattbart stelt. Tonfall saknas. Serien är Sopranos utan cynism, bröderna Coen utan humor. Alla karaktärer uttrycker sig i svårt onaturliga meningar, fullastade av storyviktig information men tomma på rörelse. Det i sig hade kunnat vändas till en styrka, till en autentisk tidsmarkör, men Boardwalk Empire verkar inte kunna bestämma sig för om den vill vara stiliserad eller historisk-realistisk och större delen av tiden blir den mest intetsägande. Musik från 20-talet används till exempel ofta, för att inte säga jämt, men mest hängande i bakgrunden som en ljudfond utan mening eller mål.

Är detta HBO:s räddning? Tja, kanske. Tittarsiffrorna har hittills varit väldigt höga, vilket får kallas en bedrift med tanke på hur mättad och bitvis svårtillgänglig piloten var. Och visst finns det mycket potential här, många historier att berätta. Jag kan bara inte hitta någon anledning att bry mig.

Där HBO spelar säkra, gubbiga kort är det istället AMC som seglar upp som den mest spännande dramakanalen. De senaste säsongerna av Mad Men och Breaking Bad har varit stiligare, djärvare och bättre än allt annat i år, och med tretton avsnitt av hyllade konspirationsthrillern Rubicon alldeles bakom sig och fenomenet The Walking Dead (premiär nästa söndag!) alldeles framför sig har de också visat att det finns god återväxt.

I valet mellan zombieapokalyps i serieformat och historiskt Scorsese-drama framstår HBO helt klart som den gamla dinosaurien, och AMC som de som pekar framåt. Inte ens "Omar" kan rädda den utvecklingen.