Jag sitter på en sten vid en sjö i en skog och är pestsmittad

Jag kan knappt föreställa mig ett mer spännande och intressant spelupplägg än det som erbjuds i Miasmata. Du spelar som den pestsmittade forskaren Robert Hughes som befinner sig till synes ensam på ön med det klyschiga - och missvisande - namnet Eden. Ditt enda uppdrag är att inte förgås av sjukdomen som plågar dig, något du kan undvika genom att utforska öns växt- och svampliv och försöka framställa medicin ur fynden.

Robert Hughes är ingen hjälte. Han är sjuk, svag, klumpig och har förmodligen... inte uppfört sig särskilt väl. Eden är till en början en inbjudande plats med sitt rika djur- och växtliv och sina fantastiska solnedgångar, men ön kommer snart att ha ihjäl dig, både ofta och på förnedrande sätt. Om du inte är riktigt försiktig så kommer du att snubbla nerför kullar och tappa allt du har plockat på dig, du kommer att gå vilse om nätterna och dö i buskar och inte minst kommer du att drunkna i vatten som bara når dig till vaderna. Då har jag ändå inte nämnt att Hughes eget samvete bokstavligen kan slå ihjäl dig. Andra spelprotagonister hånskrattar åt hur patetisk du är.

Jag kallade Miasmata för First Person Botaniker/First Person Scientist men Kantorn levererade den fantastiska genrebeteckningen Plock 'em up. Spelmomenten som utförs i förstapersonsvy går ut på att utforska och kartlägga ön med hjälp av en den gamla hederliga karteringsmetoden triangulering (det är besvärligt till en början men man lär sig efter ett par timmar) och att som tidigare nämnt plocka upp växter och svampar för att hitta ett botemedel till sjukdomen som plågar Hughes. Trots sjukdomen och survival horror-tendenserna är det ofta en väldigt avkopplande upplevelse. För min del hade den gärna fått vara än mer avkopplande.

Det finns bara en fiende på ön. En stor del genom spelet irriterade jag mig mest på detta monsters närvaro och tyckte att dess enda funktion var att addera onödig stress. Jag menar, man spelar redan som en döende man på en öde ö. Efterhand som monstrets närvaro motiverades började jag att ändra uppfattning. Tack och lov behöver du aldrig slåss mot det. Hughes är så trasig att det enda han kan göra är att gömma sig i en buske och hoppas att monstret tröttnar och går iväg.

Miasmata är en av de mest givande spelupplevelserna jag har varit med om och det är imponerande att de två brittiska bröderna Joe och Bob Johnson från grunden och helt på egen hand har lyckats skapa ett så välgjort och intressant spel. Amerikanska recensenter har en tendens att anmärka på att texturer laddar lite segt och att man ibland till exempel kan notera revor i stjärnhimlen, men det är löjlig kritik från människor som inte förtjänar det här spelet.

Slutet var något av en besvikelse men Miasmata är en spelupplevelse som inte borde lämna någon oberörd. Det är ett spel som lämnar dig på en öde ö och låter dig lista ut resten själv. Och det är otroligt belönande. Det har aldrig förut varit lika givande att dö i en buske.

Inplastade växter från inventeringen + Gadget. På baksidan står de latinska namnen. Känns fancynördigt.

Ruderatmark

Dagens uppdrag var att inventera växtligheten på en hektar ruderatmark. En ruderatmark är en skräpmark som ofta störs av mänsklig aktivitet, till exempel grustag, soptippar, hamnar och industritomter. Det är alltså öppna, ofta näringsfattiga, marker som gynnar särskilda växter.

Mitt val av mark, ett industriområde i Södra Sandby:


Trots att det ser så förstört och tråkigt ut så rymmer den här typen av miljöer ofta en oväntat stor artrikedom. I området hittade vi över 60 olika sorters växter (och då orkade jag inte med de flesta av gräsen).

Inplastningsverkstad

Till mina favoriter för dagen hörde purpurklätt, vit fetknopp, kungsljus och lite ovanligare kalkdån.

På balkongfronten massor nytt

Senapen blommar.

Pyttesmultronen blommar.

Och så har jag fått en äkta Ölands-ek av mimmi! Henry James kanske inte ser mycket ut för världen ännu men om 100 år kommer mina barnbarn bannemej att få anstränga sig lite grann när de ska ringa efter någon som kan såga ned honom.

Om att leka med maten

Till mina intressen hör bland annat att sticka ned mat i jorden i se vad som händer. På bilden kan ni se respektingivande exempel på detta i form av resultaten efter planteringarna av rödlök, senapsfrö och ett linfrö för 4-5 månader sedan och den botaniskt begåvade läsaren kan säkert hitta fler exempel i bilden. Jag är mest stolt över linet som de senaste dagarna har börjat blomma.
Jag tar tacksamt emot förslag på vad jag kan göra av de här växterna sedan.

Ps. Jag valde mellan att skriva om min blommande linplanta eller Sleigh Bells nya album. Det var ett enkelt val. Ds.