The Nerdist

Begreppet nörd har sannerligen förändrats de senaste åren. En gång såg man Star Wars Kid framför sig när man föreställde sig en nörd - idag kallar varenda snygg och hipp människa sig frivilligt för det. Ordet har tappat mycket av sin betydelse och sina negativa associationer. Det är förstås positivt att nörd inte längre är ett skällsord, men jag saknar ändå tiden då en nörd var en nörd ut i fingerspetsarna. Jag gillar riktiga nördar, jag gillar inte snygga människor som kallar sig för nördar bara för att de har köpt en t-shirt med Star Wars-tryck i en dyr hipsterbutik.

Podcasten The Nerdist är ett bra exempel på hur urvattnet begreppet nörd har blivit. Det räcker i princip att man inte har varit med i Jersey Shore eller att man har sett Tron för att man ska välkomnas in i The Nerdists dudeiga version av nördigheten.

The Nerdist programledartrio Chris Hardwick, Jonah Ray och Matt Mira går i princip inte att skilja från vilka amerikanska dudes som helst förutom att de då och då citerar Sagan om Ringen (OBS! De citerar filmerna, inte böckerna) eller säger något i stil med "I fucking love Tron!" eller "I'm a real video game nerd. Modern Warfare is fucking awesome!". Det tog ett tag innan jag vande mig vid bro-jargongen i The Nerdist, men när man väl gör det är det faktiskt en riktigt värd podcast. De släpper ett avsnitt i veckan ungefär och konceptet går ut på att de ska diskutera "what it really means to be a nerd". Det kan jag inte påstå att de gör. Nåväl.

Hardwick, Ray och Mira är alla tre semiframgångsrika komiker och de allra flesta veckor har de bjudit in ytterligare en - oftast mer berömd - komiker till ett ledigt samtal. Av förklarliga skäl handlar det ofta om hur man som komiker håller sig flytande i den amerikanska nöjesindustrin, hur man halkade in på komikens bana, vilka inspirationskällor man hade/har och så vidare. Det som gör programmet verkligt intressant är att man befinner sig långt ifrån det hårt regisserade och koncisa talk show-formatet. Avsnitten brukar vara strax över en timme långa och utvecklas organiskt beroende på vilka ämnen som gästen i fråga intresserar sig för. Det blir inte sällan väldigt privat, som när Conan O'Brien berättar om debaclet med NBC och sina svårigheter att växla från intensiv talk show-värd till familjefar.

The Nerdist tillsammans med Zach Gala..galla...finiakisis? 

Gästerna varierar från relativt okända ståuppare till skådespelare från Community (Donald Glover, Allison Brie, Danny Pudi och Joel McHale har gästat hittills), hela Mythbusters-gänget, Willem Dafoe, Bryan Cranston, Tom Green, Sir Patrick Stewart, Andy Samberg, Tina Fey och Jon Hamm. Det verkar som att precis vem som helst kan dyka upp som gäst.

När man väl har vant sig är The Nerdist en intressant podcast där begåvade och roliga människor tillåts och vågar vara sig själva på ett sätt som man normalt aldrig får se. Och av just den anledningen kanske jag ska låta Chris Hardwick & co. kalla sig för nördar trots allt.

Det går att lyssna på den röriga hemsidan eller på iTunes.

The Big Year

Fågelskådare är tokiga i listor och nöjer sig absolut inte med att bara kryssa nya arter. Man har årslistor, månadslistor, tidsbegränsade tävlingar, tomtlistor, stuglistor, kommunlistor, petkryss, fåglar man sett medan man kissat och så vidare. I USA är en stor dröm bland många fågelskådare att ta ett helt år ledigt för att resa kors och tvärs över Nordamerika och se så många arter som möjligt. Det är just det som Mark Obmasciks bok The Big Year: A Tale of Man, Nature and Fowl Obsession handlar om och i fjor blev boken film.

Vissa fågelskådare nöjer sig med att räkna fåglar på sin vintermatning, för andra är det en tävling på blodigt allvar. Det finns mängder av berättelser om fågelskådare som fått larm om en ovanlig fågel och lämnat så väl bröllop, begravningar, dop som andra viktiga tillställningar. Man kan gifta om sig, men man kan inte räkna med att en vilseflugen nordamerikansk fågelart som aldrig tidigare skådats i landet kommer att återvända under ens resterande livstid. Det är viktiga grejer som långtifrån alla kan förstå.

I The Big Year tävlar tre män om den prestigefyllda bedriften att se flest arter under året. Jack Black och Steve Martin är välbehövligt nedtonade medan Owen Wilson gestaltar den maniske hardcore-skådaren. Han kanske uppfattas som en överdriven karikatyr, men han är i själva verket inte långt ifrån verkligheten.

Det är långt ifrån varje dag som det kommer en Hollywood-film om ornitologi så jag har sett fram emot The Big Year. Många har kommenterat filmen med att den är mysig, men inte någon större skrattfest. Personligen ser jag det som en av filmens styrkor. Den är så pass nedtonad att den inte verkar vara ute efter billiga slapstick-skratt, men bjuder på en stor dos igenkänningshumor för de som är fågelskådare eller för de som tvingas att stå ut med dem. I filmen porträtteras bland annat pensionärer som inte slutar att prata fast man uppenbart måste skynda iväg, skådare som springer runt på soptippar (ofta bra lokaler) och fågelskådare som knuffar omkull barn för att inte riskera att missa något sällsynt, samt obligatoriska dilemman om man ska välja att ställa upp för familjen eller sätta sig i bilen och köra tvärs över landet för den där rariteten som kanske, kanske sitter kvar där den senast sågs.

Överlag är skådandet initierat och varmt gestaltat i The Big Year och det är svårt att inte känna igen sig i vissa situationer. Självklart handlar filmen också om att hitta sin plats, uppoffringar och kärlek men den delen överlåter jag till någon utan krysslista att berätta om för den är inte speciellt intressant. The Big Year är en enkel men rätt underhållande film, i synnerhet om man har någon som helst inblick i fågelskådarnas egenheter.

Utrotade djur del 3: Stellers sjöko

Alla som har gått i grundskolan vet att man inte vinner några popularitetstävlingar på vara tjock, harmlös, lite dum och vegetarian. För att uthärda grundskolan måste man antingen skrika högst och ständigt försöka klättra i hierarkin, eller så får man anamma en personlighet så grå att man kan smälta in i betongväggarna. Det var Stellers sjöko (Hydrodamalis gigas) alldeles, alldeles för dum för att förstå.

Stellers sjöko var den största medlemmen i ordningen med det missvisande namnet sirendjur. Ett namn som de har fått på grund av att antika Greklands sjömän misstog dem för just myternas sirener. Sirendjuren är vattenlevande däggdjur som främst påminner om klumpiga sälar men de är i själva verket närmare släkt med elefanter. Den närmsta släktingen är häpnadsväckande nog hyraxar, relativt små djur som påminner mer om gnagare. Till ordningen sirendjur hör idag dugonger (1 art) och manater (3 arter). Trots att sirendjuren är uppenbart anpassade till ett liv i vattnet med sina paddelformade framben, tillbakabildade bakben och en svans som ombildats till stjärtfena så är de långsamma simmare som har svårt för att dyka.

Pojken på bilden har inget med Stellers sjökos utdöende att göra.

Sirendjuren blev till för 50 miljoner år sedan. För lika länge sedan tog valarnas (och delfinernas) landlevande släktingar klivet ner i vattnet och började att utvecklas till de djur som vi känner idag. Här är en bild på en "val" (Ambulocetus natans) i början av ordningens evolutionära bana att jämföra med ett tidigt sirendjur (Prorastomus sirenoides). Bör jag tillägga att Prorastromus uppstod på Jamaica - ett land ökänt för sin förmåga att chilla?

Medan valarnas ettriga förfader gav upphov till snabbsimmande delfiner, experter på att fånga fisk, så blev Prorastromus efterträdare allt långsammare och fetare. Tack vare sin storlek och tjocka hud hade de inte många naturliga fiender och eftersom djuren mest guppade i vågskvalpet och mumsade i sig kelp och andra alger som kom i deras väg behövde de inte utveckla någon simförmåga värd att skryta om. I 50 miljoner år verkar sirendjuren ha haft det ganska gött.

Liksom grundskolans utstötta alltid hyste någon som var extra töntig och utsatt så hyste sirendjuren Stellers sjöko. Stellers sjöko var den tjockaste, långsammaste och dumsnällaste av dem alla. Den blev 9 meter lång och moderna uppskattningar av djurets vikt ligger på 8-10 ton. Detta kan jämföras med dagens manater som blir 4 meter långa och 500-600 kilo tunga.

När Stellers sjöko definitivt utrotades är enkelt att påvisa. 1741 kliver den tyska naturalisten Georg Wilhelm Steller i land på Kommendörsöarna, ett par öar så långt österut du kan komma i det ryska territoriet, och beskriver som första europé de stora sirendjur som kommer att bära hans namn. Skeppet som Steller befann sig på hade gått på grund i närheten av öarna och besättningen överlevde genom att jaga sjökor. Djuren beskrevs som lekfulla, sällskapliga, godtrogna och enkla byten. De unga djuren ska ha smakat kalvkött. Steller gjorde ingen konkret uppskattning av antalet djur på ön men en annan zoolog som besökte platsen något senare uppskattade det totala antalet till 1500, en liten population. Steller gav senare ut De bestiis marinis om djurlivet på öarna. För den av er som eventuellt är så pass störd så finns texten översatt till engelska (The Beasts of the Sea) som PDF.

Efter upptäckten blev Kommendörsöarna ett led i en viktig handelsrutt som ledde över Berings sund från Ryssland till Alaska. Att dessa öar råkade ha strösslats med stora, värnlösa och mycket sällskapliga och orädda djur som till största delen bestod av fett måste ha betraktats som en lyckoträff. Sjömän, jägare och pälshandlare som rörde sig i trakterna började snart att döda djuren. De fick 1) jättejättemycket kött som var gott och höll sig färskt längre än annat kött 2) jättejättemycket fett som gick att använda som smör eller som lampolja och 3) en tjock hud som de kunde bygga båtar av. 27 år efter att Steller först hade kommit till Kommendörsöarna var djuren utrotade. Upptäcktsresanden Martin Sauer skrev i sin dagbok 1768 att han hade bevittnat när den sista sjökon dödades. Man var alltså väl medveten om att det inte fanns fler djur av arten, men de var ju så goda så man kunde bara inte låta bli.

Men varför fanns arten bara kvar på Kommendörsöarna när européerna upptäckte dem? En så liten population i ett så begränsat område är förstås inte långsiktigt livskraftig. Fossilfynd tyder på att Stellers sjöko funnits i stora delar av Stilla havets kustområden, från Japan till Kalifornien. Arten hade med största sannolikhet jagats av lokalbefolkningen på dessa olika platser så till den milda grad att de till slut hade trängts undan till de mest svåråtkomliga, ogästvänliga och således obefolkade öarna. Det krävdes därför dugliga europeiska sjömän (och några mindre dugliga som strandade och kunde upptäcka dem) för att sätta in dödsstöten.

Liksom jättesengångarna (som en dag förhoppningsvis kommer att få ett eget inlägg i den här serien, även om orsaken till deras utdöende är omdiskuterat) förlitade Stellers sjöko sig i miljontals år på att de var för stora och hade för tjock hud för att någon skulle orka ha ihjäl dem. De behövde aldrig jäkta. Enter: Homo sapiens. Med spjut och harpuner var det inga svårigheter att döda de stora, långsamma och godtrogna djuren och utdelningen var stor.

Stellers sjöko är utdöd men den har fyra levande släktingar kvar. Liksom sin större släkting så är dessa fridfulla, långsamma djur som betar i grund vatten. Samtliga är hotade. På många platser jagas djuren fortfarande men ett annat stort hot är snabba motorbåtar. Främst är det ett problem i Floridas högt exploaterade kustområden. Sirendjuren är helt enkelt för långsamma för att hinna ducka när båtarna kommer farande. Djuren har därtill en väldigt låg reproduktionshastighet och föder få ungar vilket gör det svårt för dem att kompensera för den ökade dödligheten.

Ett annat eventuellt bekymmer som gäller de amerikanska populationerna är att djuren har slutat att migrera söderut till varmare vatten på vintern. Istället söker de upp olika kraftverks varma utsläppsvatten. Ett tredje problem är den ökade nedskräpningen av vattendrag i framförallt Sydamerika och Afrika.

I 50 miljoner år har sirendjuren varit den här planetens nörd. De har gjort exakt det som jag vill göra med mitt liv: flyta omkring i varma vatten och äta hela dagarna. Stellers sjöko är utdöd men insatser görs för att bevara dess fyra existerande släktingar. Jag hoppas att de får fortsätta att göra vad de gör bäst och att vi en dag kan slå följe.

Äventyr i den gigantiska legosimulatorn

Det finns nördar, och så finns det nördar. Förr i tiden betydde det något att vara nörd. Det var ett klistermärke för de allra mest rabiata individerna, för de som hade hjärnorna så djupt inkörda i sina aspergersdoftande specialintressen att de inte visste hur man fungerade bland folk. Idag är "nörd" mer ett modeord som kastas lättvindigt på hobbies som bara sträcker sig en smula längre än krogrundor och melodifestivaler. Idag är nörden gärna framgångsrik eller varför inte trendig, trivs bra i såpor och syns i alla sammanhang från modebloggar till företagskonferenser. Nörden har blivit folklig, festlig, finansminister.

De riktiga hardcore-nördarna frodas idag framför allt på internet. Det är där man kan hitta projekt som Minecraft, ett pixligt, lågupplöst och communitycentrerat datorspel och en fantastisk orgie i utlevd nördighet. Vad som började som ett indierollspel, där en spelare fick placera ut block för att undvika fiender i grottor, har växt till ett globalt och socialt fenomen med nära en miljon registrerade medlemmar. Skaparen av spelet, Markus Persson från Stockholm, skrev nyligen på sin blogg att pengar nu kommer in på hans konto snabbare än Paypal hinner registrera betalningarna.


Minecraft är idag en lättillgänglig, öppen och gemensam virtuell byggplattform, med en areal som totalt motsvarar ungefär dubbla jordens yta. Du samlar in vad du behöver - trä, jord, sand, sten, vatten, järn, lava, diamant - från de "råa" block som miljön till en början består av. Med en hacka gräver du ut gruvor för att komma åt de bästa materialen och med en liten arbetsbänk formar du om materialet till dörrar, skyltar, glas, hinkar...eller bara fortsätter bygga med råblocken. Du styr din avatar i förstaperson vilket kan vara lite trögt ibland, men det är smidigt att navigera och omöjligt att dö. Servrarna är välkomnande och överlag välorganiserade. Folk ägnar sig helt och hållet åt att bygga personliga hem, utforska världen och leva ut bisarra arkitektfantasier.

Minas Tirith.

Trots att spelet "Lego Universe" är på väg och trots att Minecraft bara hanterar enskilda kuber (1x1) åt gången är det svårt att inte kalla detta den mest fulländade legosimulatorn någonsin. Minecraft är ett spel där det går att bygga enorma personliga miljöer, som dessutom blir meningsfulla eftersom man vet att de byggts för hand. Det dröjde ungefär två minuter innan jag var tvungen att köpa det.

Ett oskrivet Minecraft-blad.

Spelet är inte ens i betaversion än utan kör i en ganska buggig alpha direkt i webbläsaren. Ett par gånger i timmen kastas alla spelare ut ur servern, någon annan gång fastnar alla i föremål och warpas runt planlöst. Det första intrycket är ett av totalt klusterfuck. Jag går med i en server där alla har byggt höga 1x1-torn i olika färger upp till himlen (ja, det finns en höjdgräns) genom att bara hoppa och plantera kuber vid fötterna. Ingen verkar göra göra något organiserat.

Kaos råder i första servern.

Men snart hittar jag en riktig serverlista och letar mig fram till en skotsk kanal (#28) där ambitionerna är de raka motsatta. Genom den här världen har någon hängt en flygande akvedukt i glas, någon annan har mejslat ut ett fridlyst konstverk som han kallar "den gråtande minecraftern" (det kommer floder ur hans ögon), mitt ute i himlen hänger en jättelik borg, lite längre bort ett detaljerat piratskepp, bredvid den en flygande pyramid... det är kanske det häftigaste jag sett i ett spel. Vetskapen om att någon suttit med dessa byggnader block för block och att jag nu kan besöka dem är helt överväldigande.

Souvenir från skotska servern i gryningsljus (klicka för förstoring)

De mest avancerade lekparkerna har dock sina nackdelar - nästan all "jord" är "uppodlad" - det finns väldigt lite plats för nya spelare att komma och muta in material eller areal till ett hus eller en Dödsstjärna. Bättre går det när jag hittar en trevlig server där inte mycket har hunnit hända. Och...ja. Resten är inte så mycket att blogga om.

Jag och "Teex" gräver ut ett schakt (klicka för förstoring).

Jag satt med spelet i fem timmar i sträck utan att ta blicken från skärmen. På den tiden hann jag och min nyfunne vän "Teex" gräva ett schakt där jag på slutet lyckades utvinna ren diamant (av diamant kan man bland annat göra en jukebox!). Det blev lite kaosartat när Teex släppte ner en gris i schaktet (djur har ännu ingen funktion i alpha-versionen) men annars var allt väldigt trevligt och otroligt vanebildande. Det var som att leka med lego på golvet minus skavsår på knäna. Spelet är skitbra och rekommenderas till alla.

Torn, borgar, trädkojor och jättelika pentagram slåss om utrymmet här. (klicka för etc.)

Men det var inte mina (låååångsamma) framgångar i Minecraft som det här inlägget skulle handla om, utan andras framgångar och framför allt besinningslösa nördande. Jag har redan hintat om kulturella beteenden - förutom Star Wars och Star Trek, varför inte en hyfsad replika av Notre Dame? - men sånt nördande är egentligen alldeles för enkelt och självklart. Det toppas bara av något så idiotiskt, fascinerande och fullständigt briljant/avskräckande som att skapa en 16-bits dator i spelet:



Givetvis har detta monster skapats av en kille som läspar konstant, knappt kan uttala ordet "plattform" ("plattfouuum") och ber om ursäkt för hur dåligt maskinens närminne kommer vara ("the RAM is going to be very tedious...") medan han vandrar omkring bland pixliga facklor och gräskubsbaserade kretskort. Inuti ett redan nördigt datorspel som bygger på att hamstra mineraler och bygga med klossar har han alltså en byggt en simulator av en dator. En dator inuti ett datorspel, byggd för hand med klossar... Jag vet inte om detta är höjden av nördighet, men det är i alla fall ett rätt stort fuck-you till finansministern.

Musiker att se-listan: 1. Jeremy Denk (pianist, supernörd)

Det är lite tråkigt att gå på klassisk konsert överlag. Det kan vara tråkigt att gå på andra sorters konserter också, men konstmusiken lider oftast värst i förhållandet inspelning-liveakt.

Jag var på en kammarmusikspelning i helgen och hörde bland annat Chopins cellosonat, ett fantastiskt bra, varierande, nästan konstant underhållande verk som kändes oväntat frånvarande i konsertlokalen eftersom musikerna tycktes ha kommit överens om att ha noll kontakt med varandra. De satt som bundna vid en påle, rygg mot rygg och med halvslutna ögon. Detta kallas i kretsarna att "låta musiken tala för sig själv", bara en av många anledningar till att stanna hemma och sätta på en bra inspelning istället.

Även internationellt erkända musiker gör oftast för lite av själva liveupplevelsen. När jag åkte ett antal mil för att se Takacs Quartet i höstas - en av de allra bästa stråkkvartetterna - kändes det snopet att de inte sa ett ord till den trehundra-hövdade publik som kommit dit för att höra dem. Musikerna kom in, bugade, gjorde sitt, fick blommor och åkte sen vidare till en ny stad.

Allra värst i dessa sammanhang är pianisterna, vars konsertritual är så hopplöst formelartad att man kan ställa klockan efter den. Det hjälper inte att pianot är en ful möbel med begränsade klangmöjligheter eller att många väljer att ha noll dekor på scenen, noll överraskningsmoment, noll färger (hej svart frack/svart flygel), publikkontakt eller improvisation.

Som ambassadör för en kultur i stort behov av förnyelse tänker jag lista ett antal musiker inom det klassiska gebitet som jag tror kan vara intressant, ja rentav kul att se live. Även om man kanske måste korsa ett världshav för att göra det. Första artisten heter Jeremy Denk och är hyfsat känd som 39-årig amerikansk klassisk pianist, men desto mer känd som enveten bloggare.

Mest känd är han för en fiktiv intervju med Sarah Palin från sin blogg Think Denk där han under den dåvarande valkampanjen drev hårt med republikanska värderingar, konstmusikalisk okunskap och snobberi, och illustrerade hur Palin lyssnade på Beethovens Hammerklavier-sonat för att den fick henne "pumped" när hon skulle ut och skjuta vargar. Men Denk är inte främst en elitist som rackar ner på pöbeln, utan en rätt skarp ironiker som dissar många sidor av det konstmusikaliska livet, inklusive svamlande doktorander i musikvetenskap, kollegors högtravande dikter och praktiskt taget allt som är fördummande med kulturen idag.

Han är också skriande pretentiös själv, med en sällsynt välutvecklad förmåga att bli besatt av stycken och analysera dem efter eget huvud. Inlägg på bloggen börjar ofta med några bevingade ord om hur han vaknar från en skön tupplur och fortsätter snabbt in i oläsligheten med detaljerade musikexempel och långsökta analogier. Det främsta exemplet är när han ägnade sju långa uppsatser åt Allemanden ur Bachs Partita i D-dur, lekte med beskrivningar av formen, räknade "blå noter" och jämförde den med Don Quixote, Stålmannen och Alice i Underlandet.

För alla som är helt oinsatta i kulturen eller allergiska mot pretentioner är det här givetvis en stor hög med klipulver, men det är inte poängen. Denk är pretto men han är samtidigt oerhört tramsig och rolig, dissar sig själv och sina manér, hittar dumma musikaliska meningar i slasherfilm, planerar världsherravälde och låter läsarna komma på den bästa pratbubblan till en sällsynt bajsnödig konsertmin. Han är ett bevis på att människor som håller på med klassisk musik inte behöver vara världsfrånvända och självupphöjda, oironiska, halvanalfabetiska, passé eller ens popkulturellt fjärmade*.

Han är med andra ord en riktig supernörd, och såna kan man aldrig få för många av. Dessvärre har jag aldrig hört honom spela piano men det måste ju vara åtminstone lite awesome. Om inte annat för att han pratar med sin publik.

*Inte för att jag säger att de är det, även fast det är den uppenbara undertexten i denna mening.