När jag var liten tillbringade jag en väldigt stor del av mina dagar med att bara titta på djur. Till mina absoluta favoriter hörde dykare, gråsuggor, krabbor och grodyngel. Inomhus var det silverfiskar (Lepisma saccharina) som fångade mitt intresse. Till min mors ljumma intresse brukade jag lägga ut sockerbitar bakom toalettstolen och under badkaret för att mata silverfiskarna. Fascinationen har aldrig riktigt släppt, men jag försöker låta bli att mata dem nu för tiden. Det fungerar, eftersom jag vet att de ändå kalasar på de hudbitar som jag lämnar efter mig (omedvetet).
Silverfiskar gillar att bo i vaskar och springa över toalettgolv i jakt på delikatesser som papper, damm och gammalt mjäll. Det kan vara svårt att tänka sig att silverfiskar trivts och frodats även utanför våra badrum men deras släkte Zygentoma har funnits sedan Devon, den geologiska tidsperiod då den första fisken utvecklade ben och gav sig upp på land. Vi snackar om en livsform som knappt har förändrats under 300 miljoner år. Uppenbarligen är silverfisken ett väldigt lyckat koncept och de kommer med största sannolikhet att överleva oss människor.
En annan grej som jag tycker är pretty awesome är att silverfiskar har en livslängd på 8 år, att jämföra med guldhamsterns 3 år. Sett ur ett rent ekonomisk perspektiv är silverfisken en betydligt vettigare investering än en hamster. Man får till exempel längre tid på sig att etablera en personlig relation till djuret i fråga och man behöver aldrig köpa någon särskild mat till det.
De silverfiskar som vi ser idag är mycket små djur, men under Devon (bland annat) existerade eurypteriderna (havsskorpioner). De är avlägsna släktingar till våra silverfiskar men var aningen större:
En eurypterid hade knappast nöjt sig med att mumsa på ens gamla hudflagor under badkaret. Det kan ni tänka på nästa gång ni äcklas av en silverfisk.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar