Själavård vid jökeln

I källaren på Lunds stadsbibliotek, utlånad två gånger de senaste femton åren, kan man hitta den svenska översättningen av Själavård vid jökeln av Halldór Laxness. Den finns inte att köpa (om man inte vill ha en engelsk version) och är svår att hitta även på antikvariat.

Det är lustigt, för det borde vara en bejublad kultbok. Den har alla ingridienser för att vara det - lättläst, udda, full av bisarr humor och intrig som doftar magisk realism. Boken delar perspektiv med "Mästaren och Margarita" eller varför inte "Liftarens guide till galaxen", där en alldaglig huvudperson dras in i en märklig upp-och-nedvänd värld. Skillnaden är att världen inte består av helveteshallar eller av universums mest avlägsna galaxer, utan bara av en märklig liten håla på Islands västkust.

Historien är till en början upplagd som en skröna, som en sen isländsk Torgny Lindgren-bok. En ombudsman sänds ut av Islands biskop för att undersöka och rapportera själavården - hanteringen av döda och odöda - i en liten by under vulkanen Snæfellsjökull. Rykten har sagt att kyrkan är igenspikad, att en mystisk kista har burits upp på fjället, att prästen mest är ute och reparerar stormkök och att invånarna börjat ägna sig åt märkliga rymdstudier.

Den första delen av romanen följer ombudsmannens möte med detta samhälle, som kastat av sig all traditionell tro och vetenskap och uppfunnit sina egna regler. Hus har byggts efter väggarna på gamla hus, "något i stil med fortplantningen hos koraller, eller kaktusar". Fisk - som det finns av i överflöd - anses som lägre stående mat och har ersatts helt av dyra importerade småkakor. Invånarna är präglade av en märklig hemmagjord vidskepelse som kastar sig mellan förhäxade kvinnor och galaxer som pratar med varandra. Alla beundrar kyrkoherdens barndomsvän, Godman Syngmann, även känd som "sportfiskaren", en entreprenör som lyckats etablera rörelsen "astrobioradiofoni" i Kalifornien och nu återvänt hem. Efter några kapitel anländer tre hippies i indiankläder som spelar luta och kastar sten på fåglar, och de visar sig vara Syngmanns anhängare.

Romanen är skriven med en underligt tillbakahållen humor, där riktigt dråpliga inslag stävjas av märkliga teologiska diskussioner och en allmän känsla av "vad fan händer?". Berättaren, vår ombudsman, rapporterar plikttroget men är själv inte opåverkad av stämningarna i byn, och blir allt mer grubblande. I långa fågelobservationer låter han röja en personlig, naturnära världsbild, där labbens klumpiga flygrörelser talar om omöjligheten att skriva en bra roman, där tusentals måsar inträngda i en klippa blir till spontana och oroliga människosamfund, där naturen är besjälad, allt ifrån spyflugor till vårblommor, och människans plats visar sig vara mycket oklar. Laxness stil har så mycket eftertanke och atmosfär att man sjunker ner och fastnar - som att sätta sig på en lummig äng en varm sensommardag och låta tankarna vandra.

Sedan blir det förstås inte sämre när man inser att det ligger ett riktigt smart romanpussel bakom det här töcknet, att alla underligheter som planteras i första halvan av boken får sina förklaringar i den andra. Människorna, som först framstår som kufiska karikatyrer, blir tredimensionella och gör verklighet av sina egna agendor, medan ombudsmannen lägger ner försöken att åka bort från byn och blir insyltad i själavården. Allt kulminerar i ett spännande och stjärnklart kapitel där den mystiska kistan från fjället öppnas.

"Själavård vid jökeln" är ett barn av sin tid, vilket i det här fallet är det sena sextiotalet, och vissa av stämningarna den kapslar in - särskilt när det kommer till hippierörelserna - känns lite daterade när man läser den idag. Men boken kompenserar med så mycket egensinne och värme att den kliver ur tiden och slår an en mycket större sträng. Jag har inte läst något av Laxness tidigare, men jag läser att han vanligtvis är mer socialrealistisk, vilket bekräftar min känsla av att den här romanen är ett unikt, väldigt speciellt verk. Att fiska upp den ur ett gammalt magasin (den är dock lite lättare att få tag i på engelska) var lite som att hämta upp en gömd skatt ur en omärkt tidskapsel, och visade sig vara det bästa bokvalet jag gjort i år.