Vecka 2: Once Upon a Time in Anatolia

Vad är detta? Prisbelönt turkiskt drama från 2011 baserat på en av manusförfattarnas egna upplevelser av en grupp män som letar efter ett lik på Anatoliens stäpp.

Varför? För att det är en film om en grupp män som letar efter ett lik på Anatoliens stäpp. Samt för att jag snubblade över en trailer och fastnade för det snygga fotot.

Kantor Wilhelmsson undrar: 
1. Skulle den här filmen fungera lika bra med ett trist, oinspirerande foto?
Nej, om det inte vore för det snygga fotot skulle man dött av tristess under de långa tystnaderna. Och det märkte man ju av under filmens sista tredjedel när fotot upphörde att vara så stiliserat.

2. Vilka bilder sitter kvar i huvudet på dig?
Det smutsiga fönstret i första scenen ("de måste fan ha letat upp det smutsigaste fönstret i hela Turkiet") och det böljande stäpplandskapet i strålkastarljus.

3. Om du fick byta liv med en av karaktärerna, vem skulle du välja?
En av de två soldaterna. Han var den enda som hade kakor med sig. Jag kunde inte uttyda vilken sorts kakor det var dock, men jag fick Singoalla-vibbar av dem. Det var samma typ av cylindriska förpackning så det var helt klart runda kakor i varje fall. Jag tror inte att det var chocolate chip cookies eller något slags flarn heller för när åklagare Nusret tog emot en kaka så såg den betydligt tjockare ut än så. Det är väl i och för sig möjligt att han tog två kakor på en gång och stoppade in i munnen, men jag tror inte att det är hans stil. Soldaten som bjöd på kakor var så himla obrydd också och erbjöd honom en kaka till innan han återgick till sitt, det tror jag faktiskt inte att han hade gjort om Nusret hade norpat åt sig mer än vad som är socialt accepterat. Sen vet jag ju inte hur vett och etiketts-reglerna för kakätande lyder i Turkiet, men av allt att döma var det någon slags Singoalla-kex i en silvrig förpackning.

Kantor Wilhelmsson säger sin åsikt:

Ibland är det skönt att, som kontrast till de mer hysteriska mainstreamfilmerna (Inception, The Avengers), se en film där karaktärer tillåts käbbla om yoghurt i tre-fyra minuter. Där kameran får vila på ett vidsträckt landskap tillräckligt länge för att några bilar ska hinna igenom. Där ingenting behöver hända, mer än att vinden blåser i träden, och det är ändå engagerande.

Once Upon a Time in Anatolia är som en inverterad brottsutredningsfilm - här har brottet redan hänt, förövarna är redan fångade och allt som finns kvar för polis, läkare och åklagare att göra är att vada runt i skiten efteråt. Någon skrev att detta är film som obduktion. Huvuddelen handlar om det tröstlösa jobbet att leta efter en begravd kropp på den turkiska landsbygden. Det är mitt i natten, utmattning och grinighet och dödsångest, slitna tjänstemän och omedgörliga brottslingar. Men här finns också ett lättare tonfall när karaktärerna börjar småprata, skämta, diskutera sina liv och försöka få tiden att gå.

Once Upon... är en av de snyggaste filmer jag sett. Fotot är så uttrycksfullt att man lika gärna kunde ha filmat bajsiga åkrar och fula turkiska gubbar... vilket är vad man faktiskt gör. Men det känns inte så. Kompositionerna är hela tiden värda att stanna i och kompletteras av ett speciellt, onaturligt ljus när bilarnas strålkastare lyser upp de gula fälten. De följande scenerna i en nedsläckt turkisk by, när en ung dotter bjuder på te, är otroliga.

Därför är det lite tråkigt, men förståeligt, att filmen tappar energi och framåtrörelse under den sista timmen. Här hamnar vi i staden och dagsljuset och ännu mer skitgöra. Nu vill man ge "facit" åt karaktärerna på ett sätt som känns lite för överlastat. När landskapet inte längre får tala tappar filmen dynamik, trots att de sista scenerna knyter ihop bra.

Om Once Upon... fokuserat på den nattliga upplevelsen och stramat åt denna hade filmen kunnat bli helt fantastisk. Nu är det en film som jag uppskattar mycket och kommer tänka på länge, men som landar ett par snäpp under sin fulla potential.

Balloonfighter ger respons:

Once Upon a Time in Anatolias största problem är att den är 2½ timme lång istället för lite drygt 1½. Så länge sällskapet befinner sig ute på stäppen är balansen mellan manus och landskapsfotografi stundtals helt perfekt. Scenen där fem män satt i en bil och käbblade om yoghurt och ost i fem minuter fick mig att skratta högt medan andra scener hade en mustighet som fick mig att tänka på There will be blood och Blood Simple. Så fort filmen lämnade den anatoliska stäppen och natten till förmån för en ful stad i dagsljus rämnade den och sjönk till vad jag kallar för "kritikerrosat utländskt drama av standardsnitt" eller "jättejättetråkig skit". Till och med fotot blev tråkigt.

Det kändes inte riktigt som att de två olika delarna av Once Upon... hörde ihop. De första 90 minuterna och de sista 60 var som två separata filmer. Det som hände de första 90 fick mig inte att vilja lära mig mer om karaktärernas bakgrunder och sorger. Situationen i sig och atmosfären kunde definitivt stå på egna ben. Det är som att höra en skitbra historia och när man tror att den är slut fortsätter den med "Du förstår väl att Göran reagerade som han gjorde eftersom han som barn hade polio och inte kunde vara med de andra pojkarna och spela fotboll och Yvonnes man tog ju livet av sig för tio år sedan men hon har inte riktigt vågat acceptera det och det är därför...".

Med andra ord: jag och Kantorn tycks vara överens.

Statistik:
Mustascher: 85%
Mustiga män: 85%
Lyx och överflöd: 12%
Medelålder: 45 år
Candela (enhet för att mäta ljusutstrålning): Sällan högre än 150 Cd
Besvärligaste allergi: Gräspollenallergi
Antal konsumerade kakor: 2

Tidigare filmer: 
Vecka 1: Take Shelter